Valfrihet och frihet från val

Ibland kan man råka stöta på texter som man tycker är extra viktiga. I ett  nyhetsbrev häromdagen var det någon som refererade till sociologen Zygmunt Bauman. Jag vet inte mycket om Baumans idévärld men jag blev lite intresserad och "googlade" som man gör nuförtiden. Förutom en beskrivning av Bauman på Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Zygmunt_Bauman) hittade jag också en liten artikel på sex sidor med titeln "The Self in a Consumer Society" (http://www.iasc-culture.org/HHR_Archives/Identity/1.1FBauman.pdf)

Denna artikel har kanske inte direkt anknytning till "the net in higher education" men den ansluter väldigt väl till en tematik i ett av mina tidigare inlägg där jag beskrev hur den nya öppenheten på nätet mer gynnar de som har möjlighet att begagna sig av denna än de som på olika sätt är resurssvaga. Den slutsats jag drog var att olika former av valfrihet leder till ökad polarisering. Jag skall berätta lite om hur jag ser samma tematik återkomma i Baumans intressanta text om individen i konsumtionssamhället .

Bauman framhåller att i en mening är alla människor konsumenter och har alltid så varit men för individen i ett konsumstionssamhället handlar konsumtion inte enbart om konsumtionen av nödvändigheter.

Idag, säger Bauman, måste vi engageras som konsumenter istället för som tidigare industriarbetare d.v.s producenter. Den ideale konsumenten blir aldrig helt tillfredsställd. Hos den ideale konsumenten är engagemang tillfälligt och föränderligt och det bör helst upphöra och flyttas över till något annat innan det man önskar blir riktigt tillfredsställt.

I konsumtionssamhället skall konsumentens tillfredsställelse vara ögonblicklig och det får inte krävas ansträngande eller tidsödande arbete för att uppnåt tillfredsställelse. Viktigt är också att tillfredsställelsen snabbt avtar och engagemanget riktas mot något nytt. Strängt taget är tidsförhållandet mellan behov och tillfredsställelse omkastade; hoppet om tillfredsställelse är större än det existerande behovet. Det dystraste scenariot är en värld där det inte finns något mer att längta efter.

För att upprätthålla konsumtionssamhället får konsumenten aldrig lämnas nöjd; nya frestelser måste skapas och i utvecklade konsumtionssamhällen söker konsumenten själv efter nya sensationer. Individerna uppfattar detta som valfrihet och självbestämmande. Man kan välja till och man kan välja bort. Dock kvarstår nödvändigheten att välja!

Vi väljer alltså vare sig vi vill eller inte. Utkastade på en resa utan vägvisare och mål, säger Bauman, söker vi ständigt nya sensationer. En sådan resa kräver dock en skicklig navigering och ju fler valmöjligheter desto större klyfta mellan de som kan navigera och de som inte kan.

Alla är vi dömda att välja men alla har inte möjlighet vara de som väljer. Det räcker inte att önska att man kan välja;  man måste också ha en rimlig chans att kunna uppnå det man önskar. Denna möjlighet finns för vissa men inte för andra. Det postmoderna samhället blir därför stratifierat, polariserat. De som befinner sig "däruppe" kan välja och ta utifrån sina önskemål medan de "därnere" oftast finner att det är omöjligt och att någon annan gör valen åt dem.

Detta var min läsning av Baumans text och jag känner mig både upplyst och träffad. Visst är det så att vi ständigt får nya "desires" som egentligen inte har ett dugg med behov att göra. Dagligen får vi buntar av reklam i vår postlåda där det antingen är rea just nu eller så behöver man inte betala förrän om något halvår. Baumans tes om att konsumenten inte får lämnas nöjd tycker jag blir särskilt tydlig.

Nu är det emellertid inte bara köpmännen som försöker få oss att bli konsumenter (vilket strängt taget är deras levebröd) utan samhället i stort håller också på att vridas i riktning mot ständiga val. Det är en trend att politiken skall tonas ner därför att den inte skall lägga sig i de val vi som fria individer ska göra ("Ska staten lägga sig i hur länge man är hemma med sina barn?"). Årets valrörelse handlar följaktligen om vem som kan sänka skatten mest så att vi kan välja själv vad vi vill konsumera för pengarna.

Själv har jag alltid (nu mer än tidigare) betraktat politik som medborgarnas skydd mot vår benägenhet att göra val som tillfredsställer våra egna önskningar på bekostnad av de människor som av en eller annan anledning är sämre rustade att göra dessa val. Egentligen skulle ordet "valfrihet" mycket väl kunna ockuperas av en politisk ideologi som vill göra samhället mer rättvist men då med betydelsen frihet från onödiga val.