Skriva ständigt

Ett blogginlägg med titeln Why you should write daily författat av Leo Babauta tilldrog sig mitt intresse då det tangerade något som jag själv intresserat mig för. Babauta säger bl.a. att det dagliga skrivandet har bidragit till en av de största förändringarna i hans liv. Det är stora ord!

  by  djfiander 

Bland de fördelar han ser med skrivandet är att det hjälper honom att reflektera över saker som han vill göra eller har gjort. Vidare skriver han att det gör hans tänkande mer ordnat därför att man tvingas organisera de "nebulösa" tankarna i en logisk ordning. Skrivandet bidrar också - ganska självklart - till att man blir bättre på att skriva, vilket paradoxalt nog har blivit allt viktigare i en digital tidsålder. Att skriva något för andra hjälper en också att sätta sig in i andras sätt att tänka - man tar läsarens perspektiv på ett annat sätt än när man tänker för sig själv. Som en följd av att man bättre kan sätta sig in i andras tänkande kan man också utveckla en förmåga att övertyga andra om det som man tycker är viktigt. Den som tänker att det inte finns något att skriva om får också veta att genom att skriva så genereras också nya idéer. Idéer finns överallt; det gäller bara att få syn på dessa och då är skrivandet ett utmärkt sätt. Slutligen skall man inte förringa vikten av att man bygger upp en läsekrets, stor eller liten med vilken man delar sina tankar.

Ironiskt nog, skriver Babauta, kan man inte riktigt förklara allt detta genom att berätta om det. De "livsavgörande" förändringarna upplever man enbart genom egen erfarenhet av att skriva.


Hur skall man då komma igång med detta skrivande? Här kommer några enkla råd i punktform:

• Besluta dig för att skriva dagligen
• Avsätt en tid varje dag och gör inga avkall från detta
• Börja i det lilla
• Blogga därför att man tänker annorlunda om man skriver för andra
• Stäng av allt som kan distrahera dig i datorn

Författaren har också några program (säkert mot betalning) som han rekommenderar bl.a.  ett som heter Sea Change Program

  by  randomcuriosity 

Hur skall man nu placera in sig själv i ett sådant här tänkande? Själv har jag skrivit blogg (-ar) under en obetydligt kortare tid än Babauta och jag instämmer naturligtvis i det mesta av det han rekommenderar. Naturligtvis kan det vara svårt att faktiskt göra detta till en regelbunden vana och när jag tittar ttilbaka på min produktion över tid är den inte så regelbunden som jag önskar att den vore; under vissa månader är det förhållandevis många inlägg men under andra förekommer de mera sparsamt. Kanske är det trots allt så att Babautas råd om att man måste avsätta en viss tid varje dag och inte göra några avkall från denna som är nödvändigt för en regelbunden produktion. Vi får se om jag lyckas med detta.

www.flickr.com Go to Lejon2008's photostream

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Att se tillbaka

"Äntligen stod prästen i predikstolen!" Helt olikt den berömda inledningen i Gösta Berlings saga var det inte att avsluta den nätkurs som varit så intressant för mig även om det naturligtvis inte har vare sig predikats eller försiggått några bravader likt de Gösta Berling var med om. Dock känns det som om lite predikan kunde vara på sin plats inledningsvis i det här inlägget.

  by  virtualwayfarer 

Jag har hållit på med nätkurser sedan sekelskiftet och vid det här laget är det ett ganska slitet skämt att jag då -  med hänvisning till min ålder -  finner det lustigt att upplysa om att jag menar skiftet mellan 1900-talet och 2000-talet ifall någon skulle komma på tanken att det kanske var det förra sekelskiftet. Under denna tid har jag hunnit skaffa mig en del erfarenhet.

  by  giulia.forsythe 

Nu är ju alla erfarenheter begränsade till det sammanhang där de har gjorts och jag inser att man hade gjort helt annorlunda erfarenheter i ett annat sammanhang. Kanske är det också rentav lite slumpartat vilka erfarenheter man gör. I mitt fall utgörs erfarenheterna av att ha lett kurser med vuxenstuderande som därtill har varit kompetenta och studievana. Dessutom har kursinnehållet varit av en karaktär som medgett att de studerande har kunnat bidra med egna erfarenheter både till mig och till varandra. Det är lätt att inse att om man skulle vända sig till studieovana studenter och därtill med ett innehåll där det framförallt gäller att lära sig speciella procedurer eller "basfakta", som många föredrar att säga, då skulle man behöva agera på ett helt annat sätt och följaktligen få helt andra erfarenheter.


Av skäl som ovan har mina kurser kunnat få ett ganska "öppet" innehåll och deltagarna har kunnat få bidra till innehållet  - som jag föreställer mig - i långt högre grad än om vi hade behandlat ett mera slutet innehåll. Att bidra med egna erfarenheter i en nätkurs är kanske inte helt i linje med hur man föreställer sig att nät- eller distansstudier går till. Många har nog bilden av att man får uppgifter av läraren, vilka man besvarar, "skickar in" och får tillbaka "rättade".

Om det inte går till på det här sättet, kan man behöva förklara detta inledningsvis för att inte överraska deltagarna alltför mycket. Det är ju inte ens säkert att deltagaren faktiskt vill ha något utbyte med andra i en kurs. Skälet till att man väljer att studera på nätet eller på distans kan ju vara att man helt enkelt vill studera ensam och huvudsakligen i egen takt.  Ibland påpekar jag skämtsamt att jag förser mina kurser med en "varningstext" som både varnar för att det "förekommer interaktion" (som i livsmedel?) och att kursen kräver ett kontinuerligt engagemang av deltagarna; det räcker alltså inte med någon timme på lördag förmiddag vid frukosten.

  by  TheBazile 

En stark influens för hur man väljer att lägga upp en kurs är det institutionella sammanhang man befinner sig i. Själv befinner jag mig i ett mycket tydligt sociokulturellt sammanhang och det är sannolikt helt följdriktigt att man ser på lärandet ur detta perspektiv. Här talar vi inte gärna om inlärning som leder tankarna i en annan riktning. Det sociokulturella perspektivet med rötter  i den vygotskijanska tanketraditionen förvaltas i vår kontext främst av Säljö. På ett generellt plan är lärande en fråga om att agera kompetent i en miljö. Ett kompetent handlande som det avses här innebär att deltagaren i en kurs gradvis blir alltmer kompetent att utnyttja de resurser som står till buds. Resurser ses här i vid bemärkelse och innebär samverkan med andra, utnyttjande av olika webbresurser samt egen produktion av olika artefakter (texter, diskussionsinlägg, videoinspelningar m.m.). Att lära handlar - sett på det här sättet - att tillägna sig förmågan att kunna ta i bruk en rad olika resurser på ett relevant sätt, våra kulturella redskap för att tala med Säljö.

En utlöpare av det sociala lärandet är konnektivismen (connectivism). Mitt första möte med konnektivismen skedde i Berlin år 2006 där jag hörde George Siemens presentera denna inriktning som man brukar tillskriva honom och en annan gigant som har varit mycket betydelsefull för mig, Stephen Downes.

Vi konferensen i Berlin presenterade Siemens en bok som han skrivit och som man kunde ladda ner fritt från nätet. Detta var något nytt för mig. Hädanefter har OER-rörelsen (open educational resources, öppna lärresurser) blivit något av en förebild för mig och min ambition är att i en nätkurs - åtminstone om den har handlar om lärande och nätet - skall man inte behöva använda sådana resurser som deltagarna behöver köpa. I en akademiskt kurs har man dessutom en fantastisk tillgång till resurser som visserligen inte är öppna och fria men som kan lånas från universitetsbiblioteken.

  by  Breno Trautwein Jr. 

Fria resurser på nätet innebär även att man använder sig av material som man kanske inte av tradition använt sig av inom akademin. I mina kurser har jag därför regelbundet länkat till dokument som kan hämtas på webben, det kan vara blogginlägg eller videofilmer från Youtube för att nämna några exempel.

Som jag nämnde ovan handlar lärande i samverkan i hög grad om att dela med sig av det man åstadkommer. För att detta inte skall bli enbart tomma ord har jag under senare tid försökt föregå med gott (?) exempel här genom att själv producera en mängd blogginlägg och dessutom länka till dessa i mina kurser. Detta att peka mot de egna inläggen skall inte betraktas som något övermodigt elller självupptaget utan istället kan man betrakta min produktion som en sorts undervisning. Den utgör både något som jag står för och den vill också visa att "så här går det till" när man deltar och bidrar. Man utnyttjar alltså inte enbart vad andra gör utan man bidrar även själv efter förmåga. Det logiska steget efter att jag har presenterat mina blogginlägg - åtminstone som jag ser det - blir att även försöka inspirera kursdeltagarna att producera sig på nätet och att i bästa fall skapa sig en identitet på nätet.

Detta är min utvecklingshistoria när det gäller kurser och lärande på nätet. Jag började själv en gång i min ungdom med s.k. brevkurser på Hermods och Arne Tammers kroppsbyggarskola som utgjorde intressanta erfarenheter på den tiden. Under åren har tekniken förändrats och jag har varit med om att höra fantastiska föreläsningar på kassettband, sett professionella filmer från olika delar av världen på tv och video. Idag kan vi själva kommunicera i alla riktningar och med vem som helst och varsomhelst i såväl text som ljud som bild. Att delta i nätbaserat lärande idag har blivit både ett individuellt- och ett samverkansprojekt. Jag har min frihet att bruka resurserna efter eget huvud, det som vi kan kalla PLE (personal learning environments eller miljöer för personligt lärande) men jag ingår samtidigt i det stora nätverket av kunskapsnoder där jag kan känna en cooperative freedom (frihet att ingå i de samverkansprojekt som för tillfället engagerar mig).

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Fuskandets anatomi

Jag läser om en kurs där ett av momenten handlar om att försöka fuska i en nätkurs. Nu är detta ingen kurs som uppmanar till ohederlighet utan ett sätt att försöka förstå hur framgångsrikt sk. fusk går till.

 Kursledaren har ägnat sig åt att forska på det här området och funnit att det inte alltid är så svartvitt som vi ofta tror. En avsikt med att studera detta i en kurs är förstås att se vad man kan göra åt företeelsen mer än att utforma alltmer avancerade kontrollsystem. Kan man möjligen försöka se till att det inte uppkommer genom att skapa andra kursmiljöer? Detta är ju något som jag själv varit inne på flera gånger närjag talar om att vi borde ha en annan sorts uppgifter. Det handlar alltså inte enbart om att studenterna måste ändra sig eller att det bara är de som ärskyldiga.

  by  Mr_Stein 

I kursen uppmärksammar man också de uttryck vi vanligtvis använder; straff, tagen på bar gärning etc. alltså uttryck som vi vanligtvis förknippar med brott och brottslingar. Andra uttryck skulle kunna ge andra perspektiv, kanske. Vi vet ju att ord och begrepp har förmåga att styra vårt tänkande i vissa banor.

Nu blir kanske någon uppbragt över att man ens kan komma på tanken att ifrågasätta brott-straffmetaforen men självklart ärdet inte avsikten här att uppmuntra tillbedrägligt beteende. Att skapa sig orättmätiga fördelar på andras bekostnad kan aldrig vara rätt. Men inte heller verkar det hållbart att designa alltmer sofistikerade kontrollsystem för att vi skall kunna ställa de frågor och ge de examinationsuppgifter som vi alltid har gett när både kunskap och information är i ständig rörelse och därtill i princip är ständigt tillgänglig.

Att då examinera som vi alltid gjort blir i högsta grad som att sikta mot rörligt mål med orörliga redskap

Referens:
http://chronicle.com/blogs/wiredcampus/mooc-teaches-how-to-cheat-in-online-courses-with-eye-to-prevention/43699#disqus_thread


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Blogg och Twitter

Ramen för det här inlägget är en kort presentation vid en mindre konferens om olika mediers roll i den högre utbildningen. Om du vill lyssna till det här inlägget följer du länken:

http://youtu.be/8n2uTjW2nCs

Jag skall berätta för er hur  jag själv kom att börja blogga och twittra för att sedan kort nämna något om användning i undervisning. 
 

  by  Sean MacEntee 

Starten

Jag började skriva blogg hösten 2010 i samband med att jag anmälde mig till en kurs på nätet, en s.k MOOC, där produktion på nätet var själva kärnan i verksamheten. Ungefär samtidigt skapade jag ett konto på Twitter.

Min blogg kom att heta The Net in Higher Education. Ett engelskt namn kändes enklare att hantera i Blogger, Googles bloggverktyg. Sen gällde det att hitta en webbadress som inte var upptagen och som på något sätt kunde associeras med bloggens titel. I mitt fall blev det ”netinhe”, alltså ett kortnamn för ”net in higher education”. Den fullständiga adressen blev http://netinhe.blogspot.se. Fram till på måndagen den 15 april hade jag skrivit 208 inlägg och enligt den statistik som Google presenterar har sidorna besökts ungefär 20 800 gånger, vilket internationellt sett är lågt men i jämförelse med om jag hade skrivit tidskriftsartiklar är det säkert en bra siffra.

Innehållet

Eftersom bloggen tillkom i samband med en kurs var det naturligt att den fick en viss avgränsning och jag tror att det är nödvändigt att man fokuserar på ett visst område eller en tematik. I den här bloggen skriver jag nästan uteslutande om nätet och den akademiska utbildningen men det händer att jag gör utblickar av mer allmänpedagogisk karaktär. Efter något år kände jag dock att jag skulle vilja skriva om andra saker också och då skapade jag ytterligare en blogg som är en blogg där man kan skriva om lite av varje.

  by  cambodia4kidsorg 

Värdet

Nu kan jag förutse ett visst gny i akademikerleden; detta är väl inget som en seriös akademiker ska ägna sig åt? Jag skrev ett blogginlägg om detta i april 2011 där jag citerar en person som säger:

Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging.

De som tar avstånd från bloggande menar att det inte ger någon akademisk status och ifall det är denna status man i första hand är intresserad av är det kanske strategiskt viktigare att anpassa sig till de stora tidskrifterna och räkna citeringar. Är man däremot ute efter att hålla sig uppdaterad och kunna diskutera med kollegor världen över är bloggen och i synnerhet Twitter effektiva redskap. En avgörande förutsättning för all närvaro på webben är att man har en positiv inställning till att dela med sig. Ett ängsligt bevakande av vad som är mitt gynnar knappast kunskapsutvecklingen i stort. Dessvärre tror jag att det finns en viss obenägenhet att dela med sig inom akademin.

  by  Jon Gosier 

Twitterspanarna

Låt mig så säga något om Twitter. När jag vill sticka ut hakan riktigt, brukar jag säga ungefär så här: Om jag inte följer ett antal personer på Twitter som är tongivande inom det område jag är intresserad av, hur skulle jag då få veta något överhuvudtaget? Möjligen kan det vara så att det är extra lätt för den som engagerad i nätbaserat lärande, men säg det lärande som inte är nätbaserat idag! Jag är övertygad om att det sprids intressant information inom alla domäner; det gäller bara att enrollera de värdfullaste twitterspanarna i sin tjänst.

Kom bara ihåg att inte lägga till spanare hursomhelst för då kan det blir de bara ett störande brus bara. Följ en utvald skara och sluta att följa de som inte tillför något. Detta är mitt Twitterkonto: https://twitter.com/gulejon

Microbloggen

Twitter är en ganska enkel tjänst där det går att skriva meddelanden med max 140 tecken; man brukar kalla Twitter för en microblogg. Kanske tänker man att det inte kan bli så mycket av värde med så få tecken men man kan skriva in webbadresser till andra dokument och på så vis kunna dirigera läsaren till ställen med mer information. Det finns också en mängd programvaror som kan göra Twitter mer användbart. Några välkända är Tweetdeck och Hootsuite oftast finns de också som appar för mobil och surfplatta. På min egen dator har jag ett tillägg i min webbläsare som heter Yoono och som hela tiden meddelar när det kommit in något nytt.

Taggen

Det som man bör eller måste känna till när man använder Twitter är begreppet

”hashtag”, alltså det här tecknet # tillsammans med en så unik bokstavskombination som möjligt. På konferensen GU-online använder man taggen #guonline, vilken möjligen inte är helt unik i världen. Konferenser och andra större evenemang brukar oftast skapa en hashtag som användarna kan märka sina inlägg med. På så vis kan man sitta och meta-kommentera presentationerna. Självfallet undviker man ohyfsade kommentarer.

  by  Ape Lad 

Tweeten

Ett exempel på en tweet skulle kunna se ut så här: På workshop om appar #guonline. Om hashtaggen finns någonstans i meddelandet kan alla meddelanden med denna tag sökas fram. Pröva själv!

Undervisningen

Jag har skrivit några inlägg där jag ger min syn på att använda blogg som redskap i undervisning. I Nätet och Akademin – lyckligt par eller omöjlig förening? och konferensbidraget med samma namn . Bloggen och kursuppgiften drivs av två olika rationaliteter; en blogg skriver man för man har något att säga, medan en kursuppgift görs för att visa läraren att man kan något. På nätet skriver man alltså inte för att betygsättas utan för att läsas.

Problemet

Eftersom själva idén med en blogg är att den ska vara publik innebär den även ett gyllne tillfälle att ta en tur med den – i utbbildningssammanhang – så ökända snålskjutsen. Vanligtvis går man till nätet för att söka den information man för tillfället är i behov av och när man funnit det man söker, skriver man inte om detta för att visa att man kan "skriva med egna ord". I en utbildningskontext blir det problematiskt om vi inte vet vem som har gjort vad när vi ska betygsätta den individuella prestationen. Därtill lurar alltid plagieringsspöket bland skuggorna.

Om man använder blogg som kursuppgift, får man också anpassa sina kommentarer. På nätet är man inte lärare och elev och därför måste man kommentera som man gör där den ene inte är i beroendeställning gentemot den andre. Att skriva ”bra Lena, du har löst din uppgift” på bloggen blir enbart löjligt.

Det avgörande testet för blogg som redskap i undervisning är om studenterna skriver blogg därför att läraren har bestämt detta men slutar skriva så snart kursen är slut, då man inte längre äventyrar sitt betyg eller om de fortsätter.

Hoppet

Om man däremot kan inspirera människor att skriva frivilligt för att de har något att säga som de vill dela med andra och om de dessutom fortsätter av egen kraft efter kursen då har vi sannolikt åstadkommit något autentiskt.

Tack för mig!

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Digital närvaro

Gång på gång har jag i tankarna återvänt till ett inlägg av Gráinne Conole, The meaning of presence,  som jag läste jag läste för några dagar sedan (kanske är det en fråga om immersion). I inlägget för Conole en diskussion om vad närvaro (presence) innebär. I sitt inlägg tar hon avstamp mot ett inlägg av Mark Childs  där denne sätter likhetstecken mellan immersion och presence.

  by  cbkeiki 

Presence översätter vi väl enklast med närvaro och då kan man mena såväl fysisk som psykologisk närvaro. Immersion är kanske lite mer mångtydigt. Vi använder det, tror jag,  i såväl rent fysisk bemärkelse - nedsänkt eller kringfluten av vatten - som i psykologisk bemärkelse - att vara fördjupad i något, en bok t.ex.

Conole menar till skillnad från Childs att de här uttrycken har olika innebörder eftersom immersion i hennes tolkning är ett personligt tillstånd medan presence endast kan förekomma i relation till andra. Hennes definition av presence är: ‘the bearing, carriage or air of a person; especially stately or distinguished bearing’.

De här distinktionerna blir särskilt intressanta i relation till en teknologiskt medierad närvaro. Vilken roll har tekniken här?

Childs skiljer intressant nog på perceptual immersion och psychological immersion och detta fattar jag som att en teknologi kan göra oss upptagna på det rent perceptuella planet d.v.s. vi koncentererar oss på hur det ser ut och hur man skall göra. En mindre lyckad utformning av något (problematiskt gränssnitt) kan ta all vår uppmärksamhet. Den psykologiska uppmärksamheten har som jag förstår det mer med just psykologiska faktorer, kanske engagemang, att göra och vi kan säkert bli psykologiskt engagerade oavsett hur något är utformat.

De olika formerna av immersion har inte nödvändigtvis något med modern informationsteknologi att göra. Här behöver vi bara tänka på hur vi kan bli "immersed" i en bok, som ju representerar en gammal informationsteknologi. Childs nämner i det här sammanhanget non-mediation som ett exempel på att man inte alls lägger märke till teknologin. Idag talar man ofta om att något är transparent och det har kanske en liknande betydelse.

  by  cbkeiki 

Conole fortsätter emellertid den intressanta diskussionen  genom att utforska skillnaden mellan närvaro f-2-f och närvaro online. Detta är ju högst relevant för nätbaserade kurser. Hon säger att när det handlar om f-2-f så är närvaron (presence) beroende av faktorer som i hög grad har med personens fysiska uppenbarelse att göra. Det kan handla om såna konkreta saker som utseende, röst eller att man uppskattar en persons intellekt. Men närvaro kan även bygga på mer efemära egenskaper som "aura".

Digital närvaro är radikalt annorlunda då den framförallt överbringas via text. Här handlar det om ordval, stilnivå och säkert också av olika s.k. smileys.  Generellt är det ganska svårt att avgöra hur man uppfattas online och risken att uttrycka sig mångtydigt eller rentav ofördelaktigt är överhängande. Vilken är min digitala personlighet och hur skiljer sig denna från hur jag interagerar med andra f-2-f?

Det är heller inte alls omöjligt att en person föredrar att interagera med andra på endera sättet, alltså f-2-f resp. online. Man har säkert sina preferenser här. Själv tvekar jag inte att framhålla att nätkommunikation i alla fall är minst lika tilltalande för mig som kommunikation f-2-f, åtminstone rent yrkesmässigt.

Det är också intressant att fundera över hur den digitala personligheten byggs upp. Conole menar att en sådan personlighet är fragmenterad över olika medier eftersom man beter sig olika på bloggen, på Twitter och Facebook och eftersom man riktar sig till olika målgrupper. Hon ställer slutligen frågan om vad digital närvaro innebär och besvarar den på följande sätt: "I think it is about how you are perceived by others through your interaction with them. Presence only has meaning in relation to others. It’s a social construct. For some people you will have presence, for others you won’t. It is all to do with whether your interactions have meaning for others".

  by  cbkeiki 

Conole får flera intressanta kommentarer på sitt inlägg och här har jag valt ut några:

 "I must say that the one you are online, the small pieces from you online, formed my idea of you as a 'real person' ... I think that, in a middle to long term, the real and virtual presence tend to blur and get to one" .... (Spilker) 

 "Their online presence can seem aloof, disinterested and cold, yet it may be they are simply busy". (Beckingham) 

 "I think a key element is confidence and comfort in different spaces too. I wonder if some high profile researchers don’t see the need to interact in different spaces and so that’s why they don’t participate". (MacNeill) 

 "As I have said before social media have transformed the way I do research. I think they are unaware of what these spaces offer and of course we all know you don’t ‘get’ social media from a definition, you have to live it, experience it, find your own Ah Ha moment!" (Conole)

Man kan förstås undra hur man uppfattas ... om någon bryr sig. :-)


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Konkurrensen från nätet eller kanske löftet?

Ett inlägg med titeln Medelmåttiga föreläsares död publicerades i DN  fredagen den 15 mars 2013. Det är ursprungligen skrivet av Thomas Freidman en amerikansk journalist och författare och är översatt av Margareta Eklöf. Artikeln reflekterar över konsekvenserna av ny teknik för formella utbildningar. I det här fallet handlar det om högre utbildning men i tillämpliga delar bör det nog gälla även för annan utbildning. Jag kan dessvärre inte länka till artiklen här eftersom DN har valt att lägga den "bakom lås och bom".

Beskrivningen tar avstamp i en Harvardprofessors enorma popularitet i Korea (Syd-, förstås) och Kina efter att en kurs online översatts och därefter beräknats ha fått 20 miljoner nätbesökare. Detta har lett till att professorn har uppnätt en popularitet som kan liknas vid en rockstjärnas. Han lär har föreläst om lag och rätt för 14000 åhörare på en idrottsarena. Efter denna inledning beskriver artikeln konsekvenserna för högre utbildning i 5 punkter:

  by  digiyesica 

1.  Undervisning handlar inte längre om "avsutten tid" utan om vad man har lärt sig. Detta känns ju i högsta grad relevant för all slags utbildning. Kunskap handlar heller inte om något mätt i ett visst antal poäng (betyg) utan det handlar om vad man verkligen kan och kan åstadkomma med sin kunskap. Det blir även allt mindre viktigt hur man skaffat sig sina kunskaper. Detta kan förstås kännas omtumlande för de som alltjämt förlitar sig på traditionella examina och betyg
2. Läraren är inte längre källan (åtminstone inte den enda) till kunskap. Det där tycker vi oss förstås ha hört ganska länge nu men alltjämt är det väl så, åtminstone i högre utbildning, att kunskap tänks kunna pratas över från den som kan till de som ännu inte kan. Här talar man om att information och fakta kan studenter (förväntas?) inhämta själv, kanske med lite hjälp, från nätet. Jag brukar ju själv hävda att när jag föreläser är det ganska osannolikt att jag skulle meddela någon sorts information som man inte kan hitta på nätet med lite god vilja. Här är det kanske studenternas vilja och förmåga att till förändring som är stötestenen snarare än medelmåttiga föreläsare? Majoriteten av elever och studenter förväntar sig sannolikt alltjämt att "bli lärda" av någon. I artikeln menar man att institutionerna istället för att leverera fakta som de lärande egentligen kan ta reda på själva istället kan bidra med det som är unikt. Det kan vara utrustning, laboratorier, handledning i procedurer och inte minst den sociala gemenskapen.

  by  BoydJones 


3. Det som finns på nätet skapar en konkurrenssituation som tvingar föreläsare att bli bättre om man vill få studenter i framtiden. Man kommer alltid att ha medtävlare därute. Här kan man kanske kasta en tanke åt de ofta fascinerande föreläsare/föreläsningar man kan hitta på t.ex. TED. Man har alltid medtävlare. Det verkar också som om många känner sig obekväma med denna situation och inte riktigt litar på att det egna framförandet håller. Helt nyligen skrev en deltagare i en nätkurs att bland 26 lärare i en viss undervisning var det bra 3 som gick med på att bli inspelade. De som vägrade menade att de inte hade kontroll,  var rädda för att bli utnyttjade ekonomiskt och, kanske allvarligast av allt, var rädda för att inte vara tillräckligt bra.
4. Trots nätets möjlighet finns det något som är unikt i närundervisning/campus. Men det gäller att vi faktiskt försöker ta reda på och ta vara på detta unika. Alla som har studerat oavsett om det gäller skola, gymnasium eller universitet vet att det finns något unikt i detta som nog svårligen kan ersättas med onlinestudier; vi minns ofta vår studietid på universitetet i ett visst skimmer. I samma andetag bör man då säga att det finns många inslag i närunderivsningen som man idag med fördel skulle kunna göra på nätet. Detta är något jag har varit inne på förr: vi måste fråga oss vad den ena eller andra formen (nät/närundervisning) erbjuder för unika kvaliteter så att vi tar vara på dessa.
5. Slutligen ställs frågan, ja författaren konstaterar helt enkelt att utbildningsinstitutionerna kan behöva förändra sina produktionsmetoder (en bild från bilindustrin). Är det överhuvud nödvändigt att satsa på baskurser när "allt finns därute"? Kanske är det som vi konstaterade ovan bättre att institutionerna satsar på det som de studerande svårligen kan inhämta på egen hand.  Artikelförfattaren konstaterar att en del amerikanska universitet har slutat ge baskurser eftersom det ändå finns sådana på nätet, i många fall bättre än de man kan ge själva. Man förväntar sig helt enkelt att grundläggande kunskaper redan finns hos studenterna när de kommer till universitetet.

  by  TobiasMik · WhatWeDo 

Som tankemodell tycker jag att detta ger intressanta uppslag. Som erfaren lärare och pedagog inser jag förtstås att det finns svårigheter med det som framförs i artikeln. För den som är van att röra sig i utbildningsmiljöer är det sannolikt ett lockande scenario och inte alls främmande att tänka så som beskrivs. Emellertid tror jag att den som inte är så van, säg en vuxenstuderande som inte har studerat på länge, nog förväntar sig att "bli lärd" mer på det traditionella sättet med någon som "pratar över" kunskapen. Kanske har även lärare med lång erfarenhet av hur det "bör gå till" en hel del svårigheter att lämna över ansvar till de lärande. Detta tror jag gäller även om "den aktive eleven/studenten" har varit något av ett mantra som rabblats de senaste 25-30 åren. Tillslut måste man nog också befara att eleverna/studenterna själva slår bakut åtskilliga fall. Här behöver man inte avslägsna sig så långt från hur man själv blir som student. Det är så skönt och avslappnat att bara lyssna, "bli lärd", istället för att behöva tänka själv och i värsta fall behöva inveckla sig i grupparbeten, planering och annat "tungt". Det är en väl känd sanning att även vuxna blir som "elever" när de går på kurs. Fast det gäller förstås inte alla!




Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Informationsdumpning eller stöd för lärande?

Visst finns det mycket att lära utanför våra invanda miljöer!

På min Twitterlista har jag bl.a. Jane Hart som framförallt jobbar inom näringslivet. Sannolikt kan och behöver även vi som rör oss i traditionella utbildningsmiljöer lära oss en hel del från andra miljöer samtidigt som vi också kan känna igen åtskilligt om lärande i olika former.

  by  lemonhalf 

Hart har skrivit ett tänkvärt inlägg om skillnaderna mellan traditionell paketering av det innehåll som skall läras "ut" och det som i min översättning blir strukturerat stöd för lärande. Hon beskriver detta som en rörelse från "packaging to scaffolding". Hennes inlägg handlar i första hand om lärande på nätet men de generella resonemangen är i högsta grad även giltiga för mer traditionell klassrumsundervisning, som jag bedömer det.

Hart beskriver traditionell instructional design som en sorts paktetering där man genom någon vald logisk ordning portionerar ut inneållet till de som skall lära sig (spoonfeeding); hon använder det slående uttrycket information dumping. En underliggande tanke är förstås att ansvariga skall ha kontroll av såväl inneåll som att målgruppen lär sig något. Till konceptet hör också olika former av kunskapskontroller. Vi känner förstås igen detta väl från våra traditionella utbildningsmiljöer.

Denna paketering fungerar i allmänhet väl för individer som både hoppas och önskar att "bli lärda" på detta sätt medan andra kan bli störda av att de berövas initiativ och känner sig behandlade som mindre vetande.

Ett radikalt annorlunda sätt är det som Hart kallar instructional scaffolding. Begreppet "scaffolding", ställningsbygge, är på intet sätt obekant inom lärandeforskningen. Innebörden är väl närmast att man skall ge det stöd som är nödvändigt. I Harts inlägg handlar det om att man skall skapa en lärandemiljö som hjälper individer att blir mer självgående, att styra sitt eget lärande. För detta krävs förstås att man inte lämnar individer vind för våg, men att man inte berövar dem initiativet.

  by  vpickering 

För utbildningsanordnaren blir det en fråga om att våga släppa på kontrollen; det är ju i någon mening säkrare för en arbetsgivare att bestämma att "detta skall ni kunna" än att riskera att deltagarna i en utbildning kommer på något eget, user generated content.

Nu är ju detta med kontroll över lärande en intrikat fråga och Hart ger några drastiska exempel på hur affärsanställda ger varandra rådet att ladda hem kursmaterial och sedan bara klicka sig runt eller alternativt muta sina barn att sitta vid datorn så att det ser ut som om (!) den anställde har tillbringat tid vid datorn. Vi inser naturligtvis att tid tillbringad vid datorn är ett lika dåligt mått på lärande som många musklick.

En riktigt upplysande bild av skillnaderna mellan "instructional scaffolding" och "instructional packaging" får vi från en annan blogg  där man jämför två olika kursupplägg. Här finns en grafisk uppställning av två olika MOOCs. Det intressanta här är inte att Hart jämför MOOCs, detta har vi ju hört en del om vid det här laget, utan det intressanta är att hon inte fokuserar på massive d.v.s. att det är kurser riktade till många utan istället ligger fokus på att visa vad som er i detalj skiljer packaging och scaffolding.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.5 Sweden License.