Den högre utbildningen och det öppna innehållet

Det mest utmärkande för att vara vid Akademin eller för den delen att studera vid Universitetet är att man ingår i ett kunskapssammanhang där kunskaper, förvaltas, debatteras och utvecklas. Det är inte – som det kanske varit tidigare – enbart en fråga om tillgång till innehåll. I ett informationssamhälle är det inte främst innehållet som är det unika för ett universitet utan istället är det tillgången till forskningsmiljöer och personer som är det unika. Det är därför ingen eller liten anledning att dölja sitt kursmaterial, föreläsningar eller presentationer utifrån föreställningen att de representerar unik kunskap.

Det är alltså inte innehavet av ett visst innehåll (commodified knowledge) som betyder något utan att man tillhör, studerar eller examineras vid en välrenommerad institution. Information och kunskap utmärks ju också av att de inte är ändliga tillgångar d.v.s. det uppstår ingen brist på information därför att den delas mellan många, istället gäller det motsatta förhållandet att kunskaper kan växa när fler människor blir involverade.

Berlindeklarationen
Berlindeklarationen från 2003 om fri tillgänglighet, "open access”, till vetenskapliga resultat är ett sätt att på nationell och internationell nivå öka tillgängligheten, vilket det här klippet beskriver.



Idag finns också "open courseware” och ”open educational resources” (se t.ex. http://mitpress.mit.edu/opening_up_education/) som är exempel på att man har insett att det inte är meningsfullt att slå vakt om information. Idag har vi till exempel tillgång till alla avhandlingar som produceras vid GU.

Nyligen kunde man i SR:s program ”Medierna” höra att öppenheten även förekommer inom journalistiken genom man gör sitt råmaterial tillgängligt för vem som helst istället för att hålla på sitt material som något unikt (ett exempel är Wikileaks); man kallade detta för ”data journalism” i radioprogrammet.

För egen del kan man välja att licensiera det man lägger ut på nätet med en Creative Commonslicens där man bibehåller rätten till verket men låter andra
ladda ner det på villkor att jag som författare anges. Mina bilder som jag laddar upp på Flickr (www.flickr.com/photos/lejon2008) brukar jag licensiera under CC med villkoren ”attribution, ”share alike” ”non-commercial”. Varför skulle jag ladda upp bilder på nätet om ingen fick använda dem? Vad kan nu denna nya öppenhet komma att betyda för den högre utbildningen?