Evidens - inte så enkelt som det låter

Begreppet evidens eller evidensbaserad praktik har något tilltalande över sig och det vore svårt att hävda att det vore bättre om en praktik inte är evidensbaserad. Ingen har heller anledning att ifrågasätta de utomordentligt stora framsteg som har gjorts inom t.ex medicinsk vetenskap där evidens har sitt ursprung. Problemet är emellertid att diskussionen om evidens nästan alltid utgår från att det enda sättet att nå sann kunskap är genom kontrollerade, randomiserade experiment. Redan här anar måhända läsaren att detta sätt att nå kunskap kan ha sina problem när det gäller mänskliga interaktioner som till exempel undervisning.

Med hjälp av en text författad av Gert Biesta (Evidence and values in education: Three further deficits of evidence-based practice skall jag försöka bringa lite klarhet i denna problematik, inte minst för mig själv.

När det gäller sådant vi kan veta (epistemologi), kan vi ta reda på "what works" och detta är naturligtvis oerhört viktigt; man behöver bara tänka på behandling av sjukdomstillstånd. Genom att veta vad som har fungerat tidigare kan vi dra vissa slutsatser för vårt handlande. Detta innebär dock inte (åtminstone inte på en analytisk nivå) att vi har avtäckt en del av "hur det verkligen är". Biesta tar avstånd från föreställningen att vårt kunnande skulle representera eller vara en avbild av en statisk värld därute.

"Åskådarperspektivet" som den evidensbaserade argumentationen bygger på håller inte. Istället måste vi inse att det vi kan få veta är en funktion av våra interventioner; det är alltid så som världen uppenbarar sig för oss. Istället för att vara åskådare till ett färdigt universum är vi deltagare i ett ständigt växande universum.

Om vi inte kan få perfekt kunskap om världen, blir frågan (den ontologiska) om relationerna mellan interventioner och effekter central. I ett slutet, deterministiskt system kan vi tala om orsak och verkan; sociala system d.v.s. system där enheterna utgörs av människor skiljer sig emellertid radikalt från de slutna. Mänskliga system är öppna, rekursiva och semiotiska system och i sådana system kan vi aldrig tala om effekter. På sin höjd kan vi förvänta oss sannolika utfall. I den sociala domänen kommer interventioner därför aldrig att generera effekter på samma sätt som inom medicin.

Det finns något intuitivt begripligt i att det är våra interventioner som ger oss vissa svar (som man frågar får man svar) och att man inte på ett enkelt sätt kan tala om effekter i öppna system men den tredje ofullständigheten eller misstaget, den som han kallar tillämpningsmisstaget kan vara svårare att ta till sig.

Vi tänker oss nog i allmänhet att man göra vissa upptäckter i laboratorier som sedan tillämpas. Biesta vänder på detta resonemang och menar att det istället handlar om en transformering av världen till laboratoriets villkor; laboratorieresultat flyttar således inte ut i världen utan att dessa först haft relevans i den yttre världen.

Detta argument kan man säkert köpa och det blir lättare när man ser att detta i grunden handlar om en komplexitetsreduktion. I laboratoriet fungerar ett utifrån kommande fenomen under vissa villkor. Komplexiteten reduceras till att gälla ett visst antal variabler som kan hållas under kontroll. När det gäller undervisning däremot som ju inte är en laboratorieverksamhet lika lite som behandling av sjukdomstillstånd, går det sällan att efterlikna de ideala tillstånd som man kan skapa (obs skapa!) i ett laboratorium. I själva verket är det så att ju mer man reducerar komplexa fenomen desto meningslösare blir de i praktiken. Detta ställer en viktig aspekt av reduktionen i fokus: vilken slags reduktion bör göras?

Att vi överhuvudtaget kan uttala oss om vad som fungerar i pedagogiska situationer (liksom i naturvetenskapliga) handlar om att vi reducerar komplexiteten genom att skapa ett visst syfte (telos). Biesta menar att vi nog egentligen inte är riktigt medvetna om att vi alltid måste skapa ett syfte med vad vi vill åstadkomma i vår verksamhet och att detta alltid innebär värderingar; vilka värderingar, vems värderingar och vilka normer skall gälla? Vilket slags reduktion som skall göras är en värderingsfråga och inte en experimentell fråga.

Värdering handlar i handlar i grunden om demokrati, makt och politik. Såväl cancerforskaren som läraren är beroende av de politiska beslut som tas och de värderingar som görs. Därför, säger Biesta, handlar det inte i första hand om en evidensbaserad praktik (med de problem som här har diskuterats) utan överordnat är de värderingar som styr. Det blir därför meningslöst att tala om evidens och evidensbaserad praktik om vi inte förstår att praktiken är värdeladdad.

Avslutningsvis skall dock påpekas att ingen ifrågasätter den stora

betydelse som evidens har haft inom vissa forskningsfält. Det Biesta vill klargöra är att evidens inte är det enda som är avgörande i en verksamhet. Värderingarna är alltid överordnade. Han ställer också frågan om vilken roll evidens kan spela. Inom utbildning t.ex. kan man svårligen tala om evidens därför att det inte är möjligt på samma sätt som inom naturvetenskaperna.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License