fredag 25 november 2011

Generella lärdomar från öppna kurser

Läste just Stephen Downes svar till kvalitetsorganisationen OPAL  där han besvarar en rad frågor om de öppna kurser - massive open online courses - som han själv, George Siemens och Dave Cormier har arrangerat. I de svar som Downes formulerar tycker jag mig finna en hel del av generellt intresse för lärande och undervisnng. Jag skall relatera något av detta nedan.


Downes säger att lärandet i de kurser som frågorna gäller inte handlar om att "ta in" (absorbing) ett kursinnehåll utan snarare om att använda det föreslagna materialet som en utgångspunkt för diskussioner och för att skapa nytt material. Utifrån mina erfarenheter från olika undervisningskontexter är det nog vanligare att såväl studerande som undervisare har föreställningar om ett innehåll som skall behärskas och i vissa fall också memoreras så att det kan återges "vid anmodan" (tentamen, förhör etc).

Jag tycker att det är en intressant tanke att man på något sätt befriar den lärande från den oro och stress som "absorbing" innebär och istället ägnar den kognitiva energin åt att kollektivt och individuellt utforska olika områden i diskussioner och i egen eller kollektiv produktion. Downes säger också att innehåll i de öppna kurserna är något som produceras av deltagarna snarare än något färdigt som konsumeras.

Kanske ringer det nu en varningens klocka i oss med traditionellt kvalitetstänkande? Någon måste väl vara den yttersta bedömaren av kvalitet? Vi är vana vid att både experter och förlagsredaktörer talar om för oss vad som är kvalitet och vad som inte platsar; vi behöver bara tänka på den misstro som omgärdar det användarskapde uppslagsverket Wikipedia. Det är inte ovanligt att utbildningsinstituioner förbjuder sina studerande att referera till Wikipedia.

Crowd Sourcing by riacale, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  riacale 

I de öppna kurser som Downes beskriver finns ingen instans som på förhand filtrerar ut "sanningen". Istället blir det deltagarnas ansvar att upptäcka och lyfta fram det som kan vara relevant ur en överväldigande mängd material som man inte har minsta chans att överblicka, framförallt inte på egen hand.

En viktig utgångspunkt för en massive open online course är att det inte finns någon en gång för alla giltig sanning som kursanordnarna kan hävda utifrån positionen som lärare. Istället deltar även kursledare i diskussioner, genom att producera och genom att lyfta fram intressanta aspekter från det pågående arbetet. Genom att delta på det här sättet blir man också en sorts rollmodell för hur man deltar och bidrar på ett konstruktivt sätt. Downes påpekar att idén om att lära i diskussioner och genom egen produktion egentligen inte utgör någon pedagogisk revolution i sig men det nya är att det genomförs helt öppet i en onlinemiljö med ett stort antal deltagare

Med tanke på den starka betoningen av diskussioner och produktion av material är det inte i första hand det material som produceras som är unikt och enastående utan kvalitet skapas framförallt i diskussioner  och  fortsatt bearbetnng av det som skapats av deltagare och kursledare.

Deltagare har också full frihet att välja det innehåll som de vill skall ingå genom att "tagga" det på överenskommet sätt så att det kan aggregeras och göras känt för övriga deltagare. En sådan strategi bygger förstås på att allt är öppet tillgängligt; texter, planeringar, gemensamma sessioner och alla resurser kan ändras av deltagarna; det material man jobbar med är Creative Commonslicensierat. Det som deltagarna själva producerar är också öppet även om ingen tvingas till öppenhet. Ett ängsligt bevakande av egen produktion rimmar dock illa med kursens grundtankar.

Man skall också komma ihåg, med avseende på upphovsrätt, att organisatörerna egentligen aldrig förvärvar de resurser som används i kurserna, vilket gör att man slipper många juridiska problem om s.k. intellectual property rights. Det material som används finns redan på nätet och man refererar eller länkar till detta.


En massive open online course har som förutsättning att det inte finns restriktioner vare sig för produktion eller distribution av relevant material. Som jag förstår det behövs heller inga ekonomiska incitament för att stimulera produktionen av material.

Inledningsvis antyddes att själva skälet till mitt intresse för Downes' svar till OPAL var att det verkade innehålla aspekter av generellt pedagogiskt värde. Detta är vad jag har analyserat fram.


Generella pedagogiska aspekter:
  • att diskutera och förhålla sig till material istället för att "plugga" och sedan återge i oförvanskad form; i grunden är det en förskjutning från konsument till aktiv deltagare (producent)
  • att utforska tillsammans och att producera något med hjälp olika resurser (texter, nätdokument, nätverk eller fysiskt närvarande personer)
  • att ta ansvar för vad som är kvalitet, det som är "good enough"
  • att lära sig leva med ovisshet och skapa mening ur ett överflöd av information
  • att utforska och utnyttja den ständigt växande mängden fria resurser på nätet
  • att medverka till lärandeprocessens riktning och innehåll
  • att dela med sig istället för att konkurrera
  • att drivas av kunskapsintresse istället för att försöka vinna personliga fördelar (inre- resp. yttre motivation)


Ovanstående punktlista tror jag har relevans för åtskilligt lärande antingen det sker som beskrivits här eller under mer formella, institutionella former. Man kan förstås fråga sig om det som Downes beskriver är alltför krävande för den som inte är van att studera eller är "digitalt litterat". Creelman skriver att man bör komma ihåg att den sortens kurser som beskrivs ovan tenderar att locka deltagare som är välutbildade och digitalt litterata. Det är därför inte säkert studerande som är vana vid traditionell undervisning klarar av att vare sig delta framgångsrikt eller att avgöra vad som är kvalitet . Detta ställer förstås den större frågan om hur vi egentligen skall förhålla oss till "the wisdom of the crowd".

Modellen med helt öppna kurser har fått efterföljare. Det kanske mest kända exemplet kommer från Stanford University som startade med ett fåtal, tre tror jag, öppna kurser och nu har valt att erbjuda ytterligare. Dessa kurser har haft många tusentals deltagare fördelade över världen.


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 23 november 2011

Aktivitetsteoretiskt perspektiv

Aktivitetsteoretiskt perspektiv
För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg där jag försökte relatera en artikel där Buchem, Attwell, Graham och Torres försökte sig på att analysera begreppet personal learning environments PLE med hjälp av aktivitetsteori. Detta är kanske inte den mest traditionella användningen av det aktivitetsteoretiska perspektivet men det är ett flexibelt ramverk som på ett spännande sätt låter sig "testas" i olika kontexter. (Säkert svårt för engelskspråkiga att skriva Yrjö).

jyri_engestrom.jpg by Sopra Mais, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Sopra Mais 

Jag minns inte riktigt hur jag först kom i kontakt med aktivitetsteori (AT) men jag tror att det var via några webbsidor. Det jag först fastnade för var den variant av AT som utvecklats av Engeström. Jag tuggade mig igenom hand avhandling, Learning by Expanding. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av den men det som gjorde ett starkt intryck på mig var Engeströms numera världsberömda trianglar som återfinns i olika skepnader.



En strategi som jag brukar använda när jag vill sätta mig in i svårgenomträngliga texter är att skriva. Jag tror att skrivandet minskar ner tempot i läsningen på ett sätt som gör att man begriper bättre. Därtill kräver skrivandet att man formulerar sig någorlunda begripligt, vilket man lätt inser när man läser sin text.

En bra introduktion till aktivitetsteori finns i boken Acting with Technology av Kaptelinin och Nardi. Ställd inför uppgiften att undervisa om grundläggande begrepp såsom aktivitetssystem, handlingar och operationer med hjälp av Kaptelinins och Nardis bok satte jag min ner och mer eller mindre översatte texten till ett för mig, och förhoppningsvis även för andra, begripligt dokument. Detta dokument är för långt att återge här men det finns på en wikisida där man kan gå in och läsa, säga emot och även redigera ifall man registrerar ett konto. 


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 22 november 2011

Användardriven design

Nedanstående lilla instruktion använde jag för att introducera ett moment i en kurs. Kanhända fungerar det även som blogginlägg.
  
IT-verktygen och särskilt Internet har utvecklats på ett sådant sätt att man idag inte enbart är mottagare av det som någon annan skapat utan också medskapare. Med detta följer möjligheten att bygga sina egna lärmiljöer d.v.s. att hitta, läsa och sammanställa information som finns på Internet och på så sätt skapa ny kunskap som i sin tur kan laddas upp på nätet för andra att ta del av (t.ex. en blogg, wiki, bokmärken, foton m.m.). I ett lärandesammanhang flyttas därför fokus från undervisningsdesignern som den ende experten till användaren som sin egen designer eller i alla fall en meddesigner.

Man kan få en uppfattning om egendesignade lärmiljöer eller s.k. personliga lärmiljöer i det här videoklippet där Dave Cormier förklarar vad en MOOC är:



En gedigen beskrivning av skillnaden mellan traditionell undervisningsdesign och en personlig lärmiljö finns i denna wiki.

Siemens och Tittenberger har skrivit en utmärkt handbok om de nya teknologierna med titeln: Handbook of Emerging Technologies for Learning

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 16 november 2011

Lärande i tiden

Jag har läst artikeln eller snarare bokkapitlet Föreställningar om lärande och tidsandan i vilken Roger Säljö ger en översikt över hur forskning och föreställningar om lärande har förändrats över tid samt hur dessa förändringar  är beroende av sociala och politiska händelser i samhället. Säljös text ansluter kanske inte direkt till nätet i högre utbildning som denna blogg beskriver men den pekar på de teoretiska förutsättningarna för lärande och hur dessa har varierat över tid. Såtillvida ansluter Säljös text väl till inlägget Distansundervisning i tre skepnader.


Det svenska utbildningsväsendet efter andra världskriget påverkades i hög grad av progressivismen, vars  främste företrädare var John Dewey. Hans kanske mest kända formulering är, det ofta misshandlade och förvanskade uttrycket, "learning by doing". Säljö skriver att Deweys syn på undervisning och lärande är mycket modern och är minst lika aktuell i dagens utbildning. Läs gärna Ingrid Carlgrens intressanta diskussion om Dewey i dagens utbildningpolitik.

Ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv kan man urskilja två skilda sätt att förstå människors kunskapsbildning. Å ena sidan har vi ett rationalistiskt perspektiv som ser lärande som något som kommer inifrån, å den andra siden har vi ett empiristiskt perspektiv som ser lärande som en effekt av erfarenheter.

Ett perspektiv med tydlig empiristisk inriktning är behaviourismen vars främste företrädare var B.F. Skinner. Behaviourismen intresserar sig för iakttagbara beteenden, något som stämde väl med den positivistiska vetenskapssyn som var förhärskande under 50- och 60-talen. Även om behaviourismen inte fick så stort genomslag i skolmiljö kan man nog se drill, repetition och uppmuntran av det önskvärda som inspirerat av behaviourismen.


De första försöken att använda datorn som undervisningshjälpmedel byggde i hög grad på behaviouristiskt tänkande. Man hade förhoppningar om en långt driven individualisering och att så långt det var möjligt ersätta läraren som instruktör. Undervisning förpackad på cd-romskivor bygger oftast på denna idé. Senare har man kallat den första generationens undervisningsprogram för computer assisted instruction (CAI).

Under slutet av 60-talet började emellertid pendeln svänga åt det rationalistiska hållet och det mänskliga tänkandet, något som behavourismen tagit avstånd från, kom åter i fokus. Nu blev begreppsbildning centralt och man tänkte sig kunskap som representationer, ett slags mental avbildning av världen. I försöken att utnyttja datorer byggdes intelligent tutoring systems (ITS) som ett försök att tillämpa kognitivistiska principer för lärande.

I stort var den kognitivistiska forskningen ganska främmande  för vardagliga undervisningsmiljöer men där fick istället en annan forskare med kognitivistisk inriktning ett monumentalt genomslag.

Jean Piaget var själv inte pedagog och undvek att uttala sig om undervisning men hans forskning har genom hans efterföljare omformats till normativa ställningstaganden om hur undervisning bör organiseras.

Säljö pekar på ett mycket intressant fenomen härvidlag: en vetenskaplig och analytisk teori om utveckling/lärande gjordes av entusiastiska anhängare och läroboksförfattare om till en normativ pedagogik om hur lärande borde gå till. Alltså om man använder Piagets insikter kan man också uttala sig om hur undervisning bör gå till.

Jean Piaget by mirjoran, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mirjoran 

Piaget kan betraktas som en företrädare för en gren av konstruktivismen. Konstruktivism i generell mening innebär att kunskaper konstrueras av den lärande, att nya erfarenheter läggs till det som individen redan kan. Människor ses som aktiva med en vilja att lära. Kontruktivismen har fått stort genomslag bland lärare, läroplansförfattare och andra företrädare för skolan. Det nyfikna och vetgiriga barnet har blivit något av common-sense; alltså något man tar (eller bör ta!) för givet. I någon mening är Piagets perspektiv antipedagogiskt då lärare och vuxna förväntas hålla sig i bakgrunden och inte störa upptäckandet.

Under 1980-talet träder en annan agenda fram som betonar att kunskaper är perspektivberoende och kollektiva till sin karaktär. Den mest kände företrädaren för detta perspektiv är L.S. Vygotskij. Hans grundantagande är att lärande är en funktion av interaktion. Människan växer upp i en social värld och hennes sätt att tänka får näring av det som finns i hennes omgivning. Om den vuxne skulle hålla sig i bakgrunden i en piagetansk tradition, är den vuxne (eller den som kan mer) central i den vygotskijanska traditionen.

Lev Vygotsky by josemota, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  josemota 

Att lära ur ett socialt perspektiv handlar om att bli kompetent att agera i en lokal och specifik praktik där man går från att vara novis till att bli en fullfjädrad medlem i en praktikgemenskap (community of practice). Lärandet blir lokalt och situerat i stället för generellt som i den formella utbildningen. Forskare som Jean Lave har t.ex. visat att gatuförsäljare kan utföra komplicerade beräkningar i sin kända miljö men att formella beräkningar med papper och penna blir nästintill omöjliga att hantera.

Avslutningsvis kan man nog förutsätta att lärande och undervisning alltid kommer att debatteras och att det som verkar vara beständigt är det den mänskliga interaktionen, samtalet med dess argument och åsiktsbrytningar. Interaktion skall här ses i vid bemärkelse och kan utöver samtalet ansikte-mot-ansikte även innebära argumentation i skrift eller andra former av teknologimedierad interaktion (telefon, diskussionsforum, chat m.fl.)


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License