The Net in Higher Education: Plagieringsspöket och den obefläckade kunskapen

Låt mig inleda med en liten minnesbild från min realskoletid. Det hade varit uppsatsskrivning och som vanligt bytte jag och en annan kamrat uppsatser med varandra när vi tyckte att vi var klara. Det var inget speciellt hemligt med detta; det kändes mer eller mindre självklart. Vid ett tillfälle däremot återlämnade jag kamratens uppsats både ljudligt och synligt genom att det lilla häftet (tror det var blått) beskrev en bana genom luften så att det både syntes och hördes fram till läraren. Denna (det var nog en hon) spände blicken i oss, skyndade till våra platser och frågade om vi "läste varandras uppsatser". Javisst, gjorde vi det! Det var den självklaraste sak i världen; det fanns ingen anledning att neka. Läraren utropade indignerat att detta var fusk och att vi skulle bli underkända, vilket vi också blev! När jag många år senare själv var lärare hade detta med att läsa och ge respons på andras utvecklats till en mycket omhuldad undervisningsmetod.

Idag har dock våra undervisande institutioner på olika nivåer alltjämt ett mycket kluvet förhållande till vad man skall kunna själv, på "riktigt" liksom, och vad man kan åstadkomma med hjälp av andra och tillgängliga resurser. Redan Vygotskij hade ju funderingar om detta med "mer kapabla vänner". Detta är mycket välkänt, kanske rentav allmängods inom utbildningsvärlden men vad detta kan innebära praktiskt i en tid då vi har all världens kapabla vänner och andra resurser till vårt förfogande verkar alltjämt problematiskt. Jag tänker förstås på alla "fuskare" som med stor färdighet, för att inte säga förtrogenhet, letar upp på nätet vad läraren brukar fråga på tentan. Om detta kan man säga både något positivt och något negativt. Positivt är att besitta sådana färdigheter att man på ett smidigt sätt kan ta reda på det man behöver veta; negativt är förstås att man brukar ställa gamla frågor, alltså sådana som redan är besvarade istället för att ställa nya frågor. För att kunna fortsätta ställa de gamla frågorna upprättar vi olika slags kontrollsystem där vi försöker fånga de som utnyttjar de "mer kapabla kamraterna" i generell bemärkelse. Idag har vi ständig tillgång till stor kapacitet och kanske skulle vi kunna utnyttja detta när vi skall bedöma vad de studerande kan.

Studenter (och vi själva) är vana vid att information finns öppet tillgänglig på Internet och attityderna gentemot s.k intellectual property är i förändring. Fildelning, klipp-och-klistra samt omarbetningar blir alltmer självklart. Jag gör det själv här och i grunden handlar ju allt akademiskt arbete om att bygga på andras arbeten. Det handlar förstås om att göra det på rätt sätt och för nyblivna studenter är det inte alls självklart att man vet vad som är rätt. Hittills har man, som jag ser det, främst försökt att möta med kontroll och sanktioner; Urkund är ettt sådant exempel. Ta gärna en titt på det här lite skämtsamma exemplet.

Bates framhåller i artikeln Teaching Academic Honesty in the Classroom (http://www.academicimpressions.com/news.php?i=105&q=6229p255415fK) att nyckelfrågan inte i första hand handlar om att få de studerande att lyda regler utan istället om att hjälpa dem att utveckla sådana färdigheter som är nödvändiga i en alltmer kollaborativ miljö. Därför, säger Bates, måste bedömningen förändras så att studerande inte enbart bedöms utifrån hur väl de kan kursinnehållet utan också på sådana viktiga färdigheter som hur de kan referera till andra källor, hur väl de kan ge erkännande till andras arbeten, hur de bidrar i ett gemensamt arbete, hur väl de kan skilja sina egna bidrag och slutsatser från andras i en lärandemiljö där andras arbeten är fritt tillgängliga.

Slutligen skall sägas att även om ovanstående låter utopiskt eller främmande måste man komma ihåg att målet för högre utbildning aldrig har varit en fråga om att "tanka över" färdig kunskap från professorn till novisen. Den högre utbildningen främsta uppgift är att engagera lärande i diskussion och utforskande av ny kunskap. Nu har vi oändliga möjligheter till detta. Det är upp till oss att utforska hur det skall gå till och hur vi vill organisera våra kurser och vår examination.