Rum för lärande

(Detta inlägg skrevs som ett diskussionsunderlag till konferensen NU2010. Dessvärre fanns det inte plats ... eller platsade det inte. Jag presenterar det istället här. Det finns också ett kortare abstrakt i ett senare inlägg)

Som rubriken på min inledning antyder tänker jag fokusera på de olika rum för lärande som vi har tillgång till idag, jag tänker då främst på de traditionella undervisningsrummen och på de nyare virtuella rummen om vi nu väljer metaforen rum. Nu är det kanske inte heller detta en helt adekvat uppdelning då det inte längre är så självklart vilket som är det ena och vilket som är det andra; även campusundervisningen utnyttjar ju de virtuella rummen i hög grad nuförtiden

Nu är det förstås så att även det som vi inte brukar beteckna som teknik, för att det har blivit så självklart att vi inte ser det, också är en form av teknik. Jag tänker då på sådana grundläggande tekniker som skrivkonst och olika undervisningsformer som föreläsning, seminarier grupparbeten m.fl. Jag är naturligtvis medveten om att även detta är tekniker för lärande och skriften är ju i hög grad en överbryggare av tid och avstånd som har oöverskådliga implikationer för både för vårt dagliga liv och för undervisning.

Vi har alltså en framväxande teknik, IKT, som alltmer har kommit att påverka oss inom den högre utbildningen Men kanske ändå inte så mycket som faktiskt är möjligt. När jag säger detta gör jag det utifrån min erfarenhetshorisont. Mina erfarenheter kommer från att under i stort sett hela 2000-talet ha drivit kurser som gått helt eller delvis på nätet.

Vi började "the hard way" som jag brukar säga.  Jag  var inbegripen i ett utbildningsprogram som handlade om lärande, kommunikation och IT. Till detta program var det två av de sökande som absolut ville gå programmet men som inte kunde komma ifrån pga av sina respektive arbeten. De frågade om man kunde läsa på distans. Efter en kort tvekan sa vi ja; vi sysslade ju trots allt med IT. På så vis lärde vis oss gradvis detta med att serva studenter som finns på avstånd. Vi gjorde en hel del tabbar men vi lärde oss också något.

Från början hade vi ingen lärplattform utan vi laborerade med ollika gratisvarianter och en "hemmagjord" lösning som hade programmerats av någora entusiaster först senare fick vi tillgång till kommersiella lärplattformar som Blackboard, Fronter  och PingPong. Nu har vi alltså möjjligheten att skapa nya rum för lärande och jag tänkte beskriva lite vad vi har gjort i detta  för att sedan få ta del av era funderingar.

Högskolepedagogisk kompetens har genom olika beslut kommit att bli nödvändigt för den som aspirerar på tillsvidareanställning vid Universitetet. Som kursansvarig och lärare i sådana kurser vill jag fundera lite tillsammans med er.

Det man kan fundera över är varför de söker sig till nätkursen. Vi har inte riktigt tagit reda på detta men vår erfarenhet från andra kurser med yrkesarbetande är att man ser möjligheten att styra över sina studier  som det väsentligaste. I några fall är det säkert också så att deltagarna i nätkursen inte kom in på campuskursen men vill få den där pedagogiken undanstökad så fort som möjligt. Oavsett vilken bevekelsegrund de har för att delta gäller det för dem att handskas med situationen.

Många har inte har jobbat med en lärplattform tidigare och att de känner sig osäkra. Detta brukar i allmänhet inte vara något bestående problem och det är kanske en viktig iakttagelse. Tekniken är inte så krånglig som man trodde från början.

Intressantare är då att det kan finns föreställningar om nätkurser som något man nog kan fixa sig igenom med lite arbete då och då. Många i vårt land har säkert vid något tillfälle kommit i kontakt med det som brukar benämnas "Hermodskurser", ett upplägg där man i stort sett studerar på egen hand (eller frivilligt i studiecirkel) och skickar in "svaren" till skolan för rättning av någon där. Om man har den referenspunkten har vi alltså att handskas med två olika föreställningar, en om det oberoende lärandet och en om kunskapens natur.

Våra kurser gäckar emellertid dem som har tänkt sig att skicka in lite svar för rättning då och då. Vi har nämligen följt ett upplägg som vi har prövat i många andra kurser tidigare; vi kräver att de är med och är aktiva hela tiden.

Kursen bygger på idén om collaborativt lärande, CSCL, om man så vill. För att förklara det enkelt handlar det om att man läser, skriver inlägg och kommenterar vad andra har skrivit. Detta innebär ju med nödvändighet en del restriktioner ifall man hade tänkt sig att leta fram de rätta svaren på lediga stunder.

Att delta i en skriftlig onlinediskussion skiljer sig en hel del från att delta i en akademisk seminariediskussion på campus; det senare har de flesta mer eller mindre erfarenhet av. Onlinediskussionen är något annat. Först erbjuder den oundvikligen en del praktiska problem som handlar om hur man faktiskt "gör" men dessa tänkte jag inte ta upp i detta sammanhang.

När deltagarna har läst de anbefallda, föreslagna eller ibland självvalda texter, skriver de inlägg som de övriga deltagarna sedan responderar på. Från början brukar det vara lite försiktigt men efterhand kommer diskussionen igång. (Hela tiden kan man få ut statistik på deltagande i kvantitativa termer.)

Hur ser diskussionen ut?  Går det att få en samling akademiker som kanske har en del prestige att vakta att skriva om något som de inte kan så mycket om? Och den viktigaste frågan, går det att lära sig något genom att skriva inlägg och diskutera i ett virtuellt rum?

Diskussionen
Vi har en hel del erfarenheter från andra kurser av detta. Vi har sett att skriftlig kommunikation har en hel del fördelar jämfört med att prata ut i luften; man måste delta, man måste vara förberedd, man hinner tänka igenom det man vill uttrycka, man kan återkomma senare och man kan revidera. Detta skall jämföras med ett tvåtimmars seminarium d̈́är kanske inte alla kommer till tals eller, om man examinerar, en del kanske kommer undan utan att ha gjort sin uppgift särskilt väl. Onlineseminariet är således både disciplinerande och jämlikhetsskapande. En fråga som vore intressant att diskutera är huruvida genusaspekten på något sätt gör sig gällande i den här typen av verksamhet.

Flera erfarenheter talar för att man måste skapa ett öppet klimat. Ett sätt som jag har försökt att skapa öppningar i diskussionen på är att förutom att svara frekvent också försöka att svara lite personligt. "Jag är inte alltid så himla akademisk" brukar jag säga. Ibland kan feedbacken handla om egna erfarenheter, ibland om något utanför kursen. Från vår tidigare studie noterade vi också att det kunde vara en poäng att låta deltagarna hjälpa varandra en hel del. Det gällde att hitta balansen mellan att rycka in och att hålla sig avvaktande. Det visade sig då att om man inte svarade omedelbart så började deltagarna hjälpa varandra.

Innehållet
För akademiker kan det sannolikt kännas lite ovant att kasta sig in i skriftliga diskussioner inom ett område där man inte är expert. De sammanhang där man normalt publicerar sig i skrift är ju sådana där man argumenterar om något man kan. Akademisk verksamhet är väldigt skriftlig och skall väl så vara då de flesta kunskapsområden är teoretiska. Detta utesluter förstås inte att vi använder andra tekniker än asynkron diskussion i text.

I vår kurs har vi ett antal videoklipp;  de flesta av dessa är inspelade under föreläsningar som hållits för campusgrupper. Vi har emellertid inte ansett att det är någon bra idé att att ladda upp föreläsningarna i sin helhet utan vi (jag) har gått igenom materialet och klippt upp det i tematiska bitar. Därefter har vi försett det med en introducerande text där nyckelbegreppen presenteras. Jag brukar säga att det är som på tv-nyheterna där presentatören ofta säger att   statsministern har sagt något vid ett möte och sen får man se och höra statsministern säga detta liksom en bekräftelse på att det var så.

Utöver dessa videoklipp presenterar jag kursen i ett kortare inslag (ca 10 min) i
ett videoklipp gjort med enklast möjliga teknik, min webbkamera och min arbetsdator. Jag föreställer mig att det är ett relativt viktigt inslag då jag presenterar kursens upplägg och idén med att gå en pedagogisk kurs. Utöver dessa inslag finns några inbäddade klipp  från YouTube, vilket jag tyckte var mycket spännande att introducera då jag gärna vill flagga för att de skall söka sig ut på nätet.

I utvärderingen av höstens kurs fick videoklippen ganska likgiltiga omdömen. Enbart den föreläsning som hölls av en juridisk expert fick goda vitsord. Nu kan det förstås vara så att videoklippen var dåliga men jag är oäker på dess värde i en sådan här kurs. Vilken roll kan videoklipp ha i en akademisk kurs?

Jag vill gärna avsluta med följande credo: Nätet kommer (om det inte redan är) att bli en nödvändig och självklar del i all högre utbildning. Detta kommer att ställa krav på både oss själva och på det material vi använder i kurserna. Jag ser därför den högskolepedagogiska kursen lite som ett pionjärprojekt och jag tror att deltagarnas erfarenhet av en nätkurs är ett minst lika väsentligt bidrag till deras professionella utveckling som den pedagogiska aspekten. Självklart är nätet i en viktig komponent som inte kan separeras från högskolepedagogiken.

Om vi skall dra nytta av nätet fullt ut måste vi handskas med frågorna om upphovsrätt och spridning av material. Personligen förespråkar jag, möjligen förutom kursböcker, att man i största möjliga utsträckning avnänder sig av material som finns fritt tillgängligt på nätet. Dagens universitetsbibliotek har i allmänhet prenumerationer på stora interantionalla databaser så vi är välförsedda med texter om vi har bibliotekskort. För den som inte har detta blir det problem. Min rekommendation är därför att man i så stor utsträckning som möjligt använder material som är Creative Commonslicensierat eller sådant man helt enkelt kan länka till på nätet. Som fackmän inom ett område bör det inte vara några problem att avgöra vad som är kvalitet och vad som inte håller måttet.

Vi bör också vara öppna för att de studerande själva söker materiel som kan stödja kursens lärandemål, texter, videoklipp, presentationer. När vi ändå har tagit det steget, tror jag också att vi skall fundera på vad gratisverktygen kan innebära för framtiden. Jag har en del erfarenheter av att lägga upp mitt kursmaterial i Googlegroups som jag kan dela med vem jag vill. Jag har också delat dokument för samskrivning på Google Docs som exempel. Vad vi kan använda dessa verktyg till i framtiden är något jag är nyfiken på. På vilket sätt kan vi som myndighet använda oss av publika verktyg? Till vad kan vi och till vad kan vi inte använda det öppna Nätet?

Vi tror att de relativt positiva utvärderingarna till en del beror på hur de blivit sedda i kursen, vilken feedback de har fått. Ett sätt är  att ge frekvent feedback, att vara närvarande i forumet så mycket man kan. Enligt utvärderingen verkade det som om vi hade lyckats med detta då deltagarna svarade att vi hade gjort [en god insats]. Vi drar alltså den föga överraskande slutsatsen att feedback är viktig. Nästa fråga är väl hur den skall se ut?