Internet förändrar inget!

I en provokativ artikel skiver Marshal Poe att Internet inte förändrat något i egentlig mening men det förändrar förstås vad vi gör med vår tid precis som tv gjorde en gång i tiden; det tar faktiskt vår fritid!

Det vi gör på Internet är egentligen inget nytt, bara lite annorlunda. Vi kan läsa tidningar, titta på video m.m. Det finns visserligen en uppsjö av sofistikerat innehåll på Internet säger Poe men vi tittar helst på söta kattungar och sånt.

Vi kan handla på nätet men handlat har vi alltid gjort. Vi kan spela spel men oftast tycker vi om att döda eller att förtrolla någon. Vi kan också ta reda på en massa saker men det är oftast lättast att gå till Wikipedia.

  by  transCam 

Internet är anonymt så vi kan titta på sånt som vi vet att vi inte borde se och vi kan förlora pengar på spel.  Vad är det egentligen som är nytt? Mail är alltjämt skriftliga meddelanden, tidningar är alltjämt tidningar och Youtube är alltjämt video. Egentligen är Internet inte mer än en vanlig kiosk där vi kan köpa eller lämna in tipset. Men det är lite lättare.

Mediaexperterna vill gärna framhålla att nätet är något nytt och att det transformerar men om vi gör allt det vi också kunde göra innan, vad är det egentligen som är nytt?

Marshal McLuhans budskap från 60-talet om att "the medium is the message" är egentligen en missuppfattning. De viktigaste sakerna, skrift, tryck och elektronisk kommunikation fanns redan innan och Nätet eller Internet förstärkte bara det som redan fanns. Redan i gamla Mesopotamien var man tvungen att anteckna och föra räkenskaper, under renässansen såg Gutenberg till att det kom tryckta texter och under 1900-talet annonserade man nya varor i radio och tv. Ingen av dessa teknologier var nya då de började användas; skrivkonsten är urgammal, tryckkonst fanns långt före allmän läskunnighet och elektronisk kommunikation fanns långt före massannonsering.

Marshal McLuhan blandade ihop orsak och verkan; nya medier skapar inte nya vanor istället är det nya vanor som skapar nya medier! Men när det gäller Internet föredrar vi romantiska historier om nyskapande och vi glömmer att det bara handlar om kommunikationsredskap. Penna är inte skrivkonst, tryckkonst är inte publiceringsindustri, trådlös överföring är inte en radiostation o.s.v. Alla teknologier måste svara mot ett behov!

När det gäller Internet är behovet kommersiellt; alla som har något att sälja flockas kring Internet. Villkoret för Internet är den rena kapitalismen.  Det handlar alltså inte om att "the medium is the message" utan om ett budskap som säger: Köp något! Därmed kan man säga att Internet egentligen inte har förändrat något.

Lärarens betydelse för andras lärande

Dagligen läser vi eller blir påminda om vilken viktig roll lärare har för människors lärande. Det är ett problem säger Stephen Downes att vi fokuserar så på traditionell lärarroll som den viktigaste faktorn för lärande.

De flesta accepterar idag att läraren inte längre är "the sage on the stage" men trots detta har många svårt att istället vara en "guide by the side" och framförallt vad det innebär att vara en sådan.

Downes säger att i hans fall handlar det om att vara en modell. Detta är viktigt därför att studenter behöver förebilder; all framgångsrik praktik börjar med att man imiterar den som är skicklig eller framgångsrik. Först senare börjar man att modifiera och skapa något eget. Personligen tror jag att detta med att imitera är något som är försummat i vår pedagogik; det har liksom inte varit riktigt fint att göra som någon annan.

För att vara en förebild måste läraren ta en aktiv roll och helt enkelt visa hur en framgångsrik och skicklig person agerar inom ett visst kunskapsområde. Det säger sig självt att läraren för att kunna vara en förebild måste vara uppdaterad inom sitt området både vad gäller att behärska relevant kunskap och de verktyg som används inom området; detta gäller inte minst de digitala verktygen för lärande.

  by  aaron schmidt 

Att agera som en kompetent rollmodell inom ett område innebär att den traditionella rollen som föreläsare och förmedlare av kunskap expanderar så mycket att det inte längre blir relevant att tala om en entydig lärarroll; det blir alltmer missvisande att tala om läraren som en "purveyor of an education".

På nätet idag finns en ständigt ökande ström av olika resurser i form av föreläsningar, artiklar, hela kurser och mycket mera. Detta innebär att undervisning  idag är så mycket mer eller i varje fall mycket annorlunda än vad det traditionellt har varit och det blir därför otillräckligt att tala om lärarrollen (i bestämd form) både som något man är bekant med och i entalsform.

I en undersökning på Twitter undersökte Downes vilka olika funktioner man ansåg att undervisare skulle fylla. Man fick ihop över tjugo olika kateorier. Den intresserade läsaren kan gå direkt till Downes artikel för att få en utförligare beskrivning av kategorierna:

• The Learner
• The Collector
• The Curator
• The Alchemist
• The Programmer
• The Salesperson
• The Convener
• The Coordinator
• The Designer
• The Coach
• The Agitator
• The Facilitator
• Tech Support
• The Moderator
• The Critic
• The Lecturer
• The Demonstrator
• The Mentor
• The Sharer
• The Evaluator
• The Bureaucrat

Vi kan säkert själva komma på fler funktioner än dessa. Men med alla dessa funktioner som bakgrund blir det lite problematiskt att tala om läraren som central för studenters lärande om man därmed tänker sig en traditionell lärarroll som föreläsare och kunskapsförmedlare. Den eller de som skall vara "guide(s) at the side" behöver fylla olika funktioner och det är egentligen ganska osannolikt att dessa funktioner skulle kunna fyllas av en enda person (roll). Många finner kompletterande funktioner på nätet.

Om man trots allt skulle försöka definiera en roll för den som formellt har ansvar för många människors lärande (kursansvariga, lärare i högre utbildning m.fl.) skulle jag vilja framhålla den rollmodell som Downes talar om. Genom att själv vara en "learner", "agitator", "demonstrator", "sharer" o.s.v. visar läraren dels att man man själv fortsätter att lära och dels hur man går tillväga.

Kanske slutar detta lilla inlägg trots allt i att läraren har en viktig roll men att det blir missvisande om vi enbart föreställer oss en undervisare som föreläser, ställer frågor och rättar tentor. Om vi däremot tänker oss läraren som en som själv kontinuerligt lär sig och därvid blir en bra modell för de mindre erfarna studenterna, kan nog läraren trots allt bli central för andras lärande.

Gratis kurslitteratur

I det här inlägget (Internet, cost spur textbook revolt - Sacramento News - Local and Breaking Sacramento News | Sacramento Bee) beskrivs några intressanta försök att hålla nere kostnaderna för kurslitteratur vilka sägs ha ökat mer än övriga priser (gäller Washington DC). Kan man ersätta kurslitteratur med sådan litteratur som finns fritt tillgänglig på nätet? Finns det kanske rentav fördelar för fler än studenterna med detta?

I artikeln nämns hur några författare till en lärobok blev så upprörda när förlaget höjde priset mer än vad man kommit överens om så att man köpte tillbaka rättigheterna och gav ut boken som en fri bok att ladda hem. Genom att göra så kunde man också uppdatera boken efterhand. Man kunde också utnyttja de fördelar som en digital version av boken medger genom att infoga hyperlänkar till andra resurser. Särskilt svåra begrepp kunde förklaras genom särskilda fönster som öppnade sig när man förde muspekaren över det svåra stället.

  by  besighyawn 

Det visade sig att en mängd lärosäten kom att använda den nya boken och eftersom man hade satt licensrättigheterna så att man även kunde remixa innehållet kunde olika lärare anpassa materialet för sina speciella önskemål och förhållanden.

Ett annat initiativ är en wiki inom kemi där läraren uppmuntrar studenterna och andra att bidra. Genom att noga moderera innehållet kan den ansvarige garantera att innehållet håller hög kvalitet. I det här fallet gav man även studentern ett litet bidrag för det de var med och publicerade.

Allt detta låter väldigt positivt. Själv försöker jag att i så hög grad som möjligt använda fritt tillgängligt material i kurser. Populära böcker av enskilda författare är dock svåra att undvika. En önskan vore förstås att kursledare och forskare i högre grad än nu publicerade egna resultat och artiklar som open access. Något som borde inspirera till detta är den spridning som open accessmaterial i allmänhet får, vilket borde vara gynnsamt i jakten på citeringar.

Skriva, skapa och bidra för lärande

I mina nätkurser har jag alltid sett det som väldigt centralt att deltagarna skapar innehåll själva snarare än att svara på mina frågor. I Steeve Wheelers blogginlägg i serien Learning with "e"s där han beskriver värdet av att skriva (eller producera generellt) tycker jag mig finna liknande tankegångar. Att skriva blir ett sätt att tänka och se sakerna ur nya perspektiv. Jag tror att vi måste uppmuntra deltagarnas produktion av texter, bilder och videor.

Av någon anledning är jag inte lika övertygad om värdet av ljudinspelningar. Naturligtvis kan goda inspelningar göras utifrån skrivna manus så att man verkligen säger något väsentligt och inte hummar och fyller ut med ingenting. Ljudpresentationer stödda av bilder eller s.k. "slides" fungerar väl också bra. Problemet med ljudinspelningar och kanske också video är att det tar så lång tid att bilda sig en uppfattning om innehållet. Tänk då vad text egentligen är flexibel då man på några sekunder kan få en överblick över textmaterialet genom att läsa rubriker, nyckelord, bilder eller vilken annan teknik man föredrar.

Om formellt och informellt lärande

Jag har i flera inlägg försökt begripa mig på detta med PLEs (personliga lärmiljöer). För den som hela sitt yrkesverksamma liv har sysslat med undervisning är det inte så lätt att ta in att lärande idag inte nödvändigtvis är en följd av undervisning. Idag när vi har Internet har vi faktiskt möjlighet att söka upp (och faktiskt också bli uppsökta av) all världens information. Frågan är väl bara vilken relevans detta kan ha i formella och institutionella sammanhang. Många har har förutspått utbildningsinstitutionernas snara undergång men så verkar inte ske. Idag har vi fler studerande vid våra universitet och högskolor än någonsin.

Det som allt fler "hetsar upp sig på" är emellertid det traditionella påfyllandet av kunskap. Vi tror väl inte på Lockes "tabula rasa" längre men våra undervisningsmetoder har trots allt mycket av påfyllning över sig, speciellt brukar föreläsningen verkar stå sig i konkurrensen. När lärare intervjuar studenter om vad de anser värdefullast i undervisningen är det inte sällan den goda föreläsningen som nämns först. Många institutioner bygger dessutom sin undervisning i huvudsak på föreläsningar, vilket gör att studenterna räknar med att om de går på föreläsningarna kan de nästan vara säkra på att det som som där hålls fram som viktigt kommer på "tentan". Att klara tentan är det allra viktigaste för majoriteten av studenter som lever på lån.

Samtidigt som vi vidmakthåller denna form för undervisning uttalar vi allt oftare att vad vi önskar av studenterna är att de blir kritiskt reflekterande, att de lär sig förstå och att de använder djupinriktade strategier i sina studier. Det är som om vi säger en sak och gör en annan.

Hur skulle man då kunna utnyttja nätet för att åstadkomma förändring i själva tänkandet kring lärande? Märk här att jag inte menar att vi skall rasera de traditionella utbildningsinstitutionerna för de behövs alldeles säkert.

Motsatsen till "påfyllningstänkandet" är det egna aktiva lärandet av intresse förenat med de möjligheter som nätet  ger oss. Under hösten har jag prövat på något som är så totalt olikt att gå en traditionell kurs att jag inte riktigt har klarat av omställningen. För att försöka utveckla mig i min lärarroll anmälde jag mig till en MOOC (massive online open course). Här finns en enkel struktur i form av en tidsplan med förslag till teman och litteratur. I denna kurs erbjöds också ett antal träffar över nätet i realtid, vilket blir lite problematiskt när kursen ges över "hela världen". Till strukturen hör också ett återkommande nyhetsbrev och ett gemensamt diskussionsforum. Kan man lära sig något på detta?

Jag har lärt mig jättemycket, både om hur jag deltar och om innehållsliga frågor men jag har i princip misslyckats eftersom jag förblev en "lurker", en som drog nytta av andra utan att bidra med något i kursen. Jag beskrev i ett tidigare inlägg hur George Siemens såg på detta som något negativt.

Jag har emellertid försökt att omsätta mina nyvunna kunskaper på hemmaplan, liksom för att testa hur det fungerar. Således har jag upprättat den här bloggen där jag både skriver och följer en antal andra som jag betecknar som betydelsefulla. Jag har också upptäckt Twitter genom denna kurs (mitt twitterid är "gulejon"). Twitter är ett fantastiskt redskap med vars hjälp jag "sänder ut" ett antal spanare i världen som utan att knota rapporterar hem till min dator. En sådan rapport kommer här från Dave Cormier när han förklarar vad en personlig lärmiljö innebär. Se klippet här:

Fem argument för Twitter

1. Connections: we all know that education, teaching in particular, can be an isolated profession. It shouldn’t be that way. Twitter is an exceptional way to build a Personal Learning Network (PLN) and make connections to other educators all over the world.
2. Personalization: by selecting individuals to follow, your PLN can be highly personalized to specific areas–i.e. school administration, science teaching, special education, math teaching, educational technology, etc. This allows you to monitor a constant stream of information that is tailored to your interests.
3. Immediacy: there is not a faster way to receive news and information than Twitter. Professional organizations and media outlets have increasingly begun to rely on Twitter as a tool for disseminating information. By following these groups, you can gain access to important news in the education field (as well as others), as it happens.
4. Information: I have done more professional reading in the past year than at any point in my career. Much of this is due to the links, book and blog references passed along in the Twitter stream. Twitter also enhances individual efficiency–acting as a filter (based on individualization) for the vast amounts of information generated on a daily basis.
5. Reflection: interactions with my PLN keep me in a near constant state of reflection. Frequently, tweets cause me to question some of my current practices and serve to validate others. As we know, frequent reflection is an absolutely critical component of school improvement and innovation. Twitter interactions foster this type of reflection and conversation–healthy for educators at any level.

Hämtat från: 5 Reasons I use Twitter – (and you should too) « Molehills out of Mountains

Ny vinkel på "legitimt perifert deltagande"

Jag har presenterat och förklarat Wengers uttryck legitimt perifert deltagande (legitimate peripheral participation, LPP) vid ett otal tillfällen tror jag. Uttrycket förklarar hur nya deltagare i en "praktik" gradvis inlemmas och blir alltmer kompetenta deltagare, alltså process där man går från att vara en ganska passiv iakttagare till en kompetent aktör. Nu säger George Siemens att LPP i grunden är ett negativt uttryck: "The concept of legitimate peripheral participation sounds very nice, but is actually negative. Even when we are newcomers in a network or community, we should be creating and sharing our growing understanding." Siemens fortsätter: "Being connected, without creating and contributing, is a self-focused, self-centered state. I’ve ranted about this before, but there is never a good time to be a lurker. Lurking=taking."

Kanske något att tänka på?

Den digitala tidsåldern och frågan om det väsentliga

I en viktig artikel Personal learning environments: concept or technology? diskuterar Fiedler och Väljataga hur vi kan uppfatta begreppet "personal learning environments" (PLE). De pekar ut att PLE kan uppfattas på två fundamentalt olika sätt. I ena fallet är fokus på alla de olika digitala verktyg som finns vid ett visst historiskt tillfälle; i det andra fallet är fokus på den lärande individen som lever i (inte med) en digital miljö. Vi skall återvända till detta lite senare.

I båda fallen kommer den traditionella undervisningsmiljön att utmanas då individerna börjar använda verktyg som ligger utanför institutionernas kontroll. Sett ur aktivitetsteoretisk synvinkel uppstår här en konflikt mellan de nya redskapen och de traditionella kontrollstystemen och sätten att ta ansvar för olika aktiviteter. Det sätt som de traditionella institutionerna använder för att ta tillbaka kontrollen över den framväxande mängden verktyg är att skapa lärplattformar (LMS eller VLE) som både innehåller olika sorters verktyg och dessutom tillåter att kontrollen upprätthålls.

Även lärplattformarna skapar motsättningar. Eftersom vårt dagliga liv genomsyras av den allestädes närvarande informationsteknologin, vilken vi använder helt frivilligt för rekreation, nöje, nytta och lärande (det må vara formellt eller informellt), blir lärplattformen något som är väldigt speciellt knutet till formell utbilding och den bygger i huvudsak på existerande föreställningar om hur utbildning skall gå till. Ingen använder egentligen en lärplattform utanför utbildningsinstitutionerna.

 Mot en sådan bakgrund blir det intressant att se vad uttrycket "personal learning environments" (PLE) står för. De som inte framförallt ser PLE som en uppsättning digitala verktyg som den enskilde kan göra bruk av ser istället att PLE handlar om att individer (och grupper) tar kontroll över sitt lärande. De digitala verktygen blir då bara de som råkar finnas vid en viss historisk tipunkt och inte själva huvudsaken.

Det är obestridligt att verktygen inverkar i våra liv men sett ur ett historiskt perspektiv är människors aktiviteter och utvecklingen av verktyg en s.k. "co-evolutionär" process där människors handlingar, kreativitet och behov både skapar och skapas genom utvecklingen av nya artefakter.

När det gäller den digitala teknologin, befinner vi oss alltjämt i ett tidigt stadium där det är fullt naturligt att vi försöker hitta sätt där teknologin kan förenkla det vi alltid har gjort som t.ex. att använda lärplattformen inom undervisning.

Om vi däremot sätter in den digitala utvecklingen i ett co-evolutionärt, sociohistoriskt, sammanhang, blir det naturligt att se hur våra dagliga aktiviteter transformeras. Ur detta perspektiv kan vi se att även traditionella processer för undervisning och lärande transformeras.

Individer tar kontroll över sitt lärande, lär på varierande sätt och brukar olika resurser d.v.s. de skapar sina personliga lärmiljöer (vilket naturligtvis även innefattar traditionella sätt att lära). I förlängningen handlar detta även om att ta ett ansvar för hela sin personliga utveckling i en digital omgivning.

En övergripande slutsats, som jag ser det, är att personal learning environments i första hand handlar om hur individen tar personlig kontroll över sitt lärande med hjälp av de resurser (bla. digitala artefakter) som finns tillgängliga i en viss historisk period. Det handlar alltså inte om att behärska verktyg i första hand. Med lite historisk utblick bakåt kan vi lätt inse att vi knappast kunnat föreställa oss de digitala verktyg vi nu har; för några decennier sedan var t.o.m. Internet obekant för de flesta. Det är därför inte sannolikt att vi kan förutse den digitala utvecklingen i framtiden. Vad vi däremot kan anta fortsätta att vara viktigt är att vi är självständiga, tar ansvar och reflekterar över våra handlingar.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Förbud eller förstånd?

Vi har nog alla någon åsikt om vad som skall vara tillåtet eller inte för studerande (elever) i undervisningssituationer. Själv satt jag i skolan med en stor skinnjacka med s.k. teddyfoder på 50-talet och vår vikarie, en präst med mycket humor, ställde sig framför mig med ett roat uttryck i ansiktet och fällde repliken: "Det ser nästan varmt ut det där!" Sen blev det inte mer tal om detta och jag minns inte om jackan fortsatte att vara på eller inte. Intressant i det här fallet var att ingen sa att man inte fick ha jackan på sig inomhus på lektion.

Under min egen lärarkarriär med början på sjuttiotalet blossade dock debatten om ytterkläder upp igen. Då var det jeansjackorna och inte bara jackorna; det var ju också hårdrockens storhetstid och jackorna var dekorerade med allehanda "hemskheter". Fröknarna rasade; jackorna skulle av. De stackars gossarna blev alltsomoftast tvingade att klä av sig sin identitet och blotta de smala spaghettiliknande armarna. Grymt antar jag.

Den fråga som blev verkligt stor emellertid var kepsfrågan; den har som jag förstått fått nationell räckvidd. Keps av inne gäller för hyfsat uppträdande, var den regel som skulle ålydas. Själv har jag alltid varit ambivalent i frågan; inte på så vis att jag tycker att det passande att sitta med mössa på sig inomhus, vid matbordet eller annorstädes men är det värt att lägga så mycket energi på detta? Om det nu inte är så att kepsbärandet är en sorts protest mot något föreställer jag mig att det istället är något alldeles självklart för en viss åldersgrupp och följaktligen obegripligt varför man inte kan ha den på inomhus för det är väl här som med jeansjackorna at det är en viss personlighet som sitter i kepsen.

För oss i en äldre generation (född i senare delen av 40-talet) var det ju lika självklart att man tog av sig mössan inomhus; det är alltjämt ett reflexbeteende. När man passerar tröskeln åker armen upp och tar tag i skärmen och mössan åker av. Vi som gjort militärtjänst (åtminstone tidigare på 60-talet) vi visste ju precis när det var mössa på och mössa av. Ute- alltid mössa på. Inne- alltid mössa av. I vår generation var snarare något annat som gällde: ingen mössa, inte ens på vintern. Hårmodet (bla. ) förhindrade att man tog på mössa. Det långa håret man hade i slutet av 60-talet och genom hela sjuttiotalet var ju dessutom som en mössa i sig. Det märker man numera på vintern när man har håret kortklippt.

Jag käner att jag har spårat ur nu men nu skall jag närma mig informationsteknologin. Mobiltelefonen! Den väcker reaktion ända upp på ministernivå. Den skall tom. kunna beslagtas då den inte anses ha med undervisning att göra och är ett störningsmoment. Det må vara att yngre elever inte kan sköta detta med "multitasking" särskilt snyggt men det är inte bra ljudet som är et problem. Idag kan varje mobiltelefon också ta film av god kvalitet och många problem har skapats antingen av orförstånd eller av ren illvilja när filmer laddas upp på YouTube till allmänt löje. Detta kan förstås vara katastrofalt för många människor.

I den artikel som är länkad nedan beskriver Tony Bates problemet med lärare som blir filmade och det är kanske inte konstigt då många lärare på universitet och högskola tillåter detta som en ren service. Problemet som Bates beskriver är istället att den film som, olovligen i det här fallet tagits, senare har redigerats för att på så sätt ge en en bild av föreläsnngen som inte överenstämmer med originalet. I det här fallet handlade det om att ge föreläsningen en politisk vinkel som inte fanns ursprungligen.

Vad kan man göra åt detta? I artikeln ges inga direkta lösningar, enbart att det inte går att förbjuda video- och ljudinspelning i lektionssalen. Bates tror starkt på etiska riktlinjer men får inte stå oemotsagd. Själv har jag ingen lösning? Någon annan som har?

Candid cameras and free speech in the lecture theatre « Tony Bates


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Feeling lucky?

Vi är nog dessvärre många som klickar på de första träffarna när vi gör våra sökningar utan att tillräckligt reflektera över varför just dessa dokument ligger överst på listan. I en studie,Students trust high Google search rankings too much , visade det sig att studenter hade stor tilltro till den automatiska (och ibland betalda!) ranking som sökmotorn gjort. Vissa domäner ansågs mer trovärdiga men det var inte klart för personerna att domännamn är till salu på en marknad och därför egentligen inte är någon garanti för kvaliteten.

“I love how you know all these weird tech tools to use.”

Jag har alltid ifrågasatt det ofta förgivettagna att ungdomar skulle vara någon sorts "digital natives" medan vi i den äldre generationen skulle vara någon sorts "digital immigrants" eller i värsta fall "digital dinosaurs" (alltså något på utdöende). Detta har jag bloggat om tidigare med utgångspunkt från en artikel av Prensky där han ser begreppet "digital wisdom" som mer användbart än just digital natives.

Titeln på det här inlägget är hämtat från blogginlägget Being a Techie Role Model: An Observation « Te(a)ch där textens författare hävdar att ungdomar är bra på att använda det som finns i deras vardag (FB, IM m.m.) medan de verktyg som en lärare använder i sin undervisning många gånger är helt obekanta. Mekanismen för att lära sig är helt enkelt att imitera. Kanske dags att revidera det gamla uttrycket om att "repetition är kunskapens moder" till det många gånger mer fruktbara "imitation är kunskapens moder". Textens författare drar den inte helt orimliga slutsatsen att lärare måste vara rollmodeller. Att visa och själv använda något är i de flesta fall avsevärt mycket mer effektivt än att säga att man bör använda något.

De som debatterar och styr den svenska skolan har under några decennier varit konstant upphetsade över den sparsamma it-användningen i undervisningen; detta gäller förresten också den den högre undervisningen. I ett annat sammanhang har jag beskrivit denna debatt som att det är som om ett gäng glada (skjutglada) cowboys försöker driva den tröga hjorden av undervisare framför sig och där de sinsemellan förfasar sig över hur "dåliga alla är på IT". Den tröga hjorden har efter ett otal piskslag och skott i luften funnit för gott att acceptera att de inget kan; "vi är så dåliga på IT", "ungdomarna är så duktiga" etc.

Under den tid jag alltjämt arbetade inom ungdomsskolan brukade jag alltid hävda att det hade varit mycket effektivare om man i första hand hade försett de undervisande med datorer så att de hade blivit intresserade, nyfikna och villiga att experimentera med nya former. Vi vet ju alla att när vi verkligen intresserar oss för något då räknar vi inte tiden. Men man gick inte denna väg. Istället pytsade man ut en dator här och en dator där som "eleverna" skulle använda och skapade därmed ett organisationsproblem istället för att bygga upp en IT-kunskap. I många fall slutade det med att datorn blev stående i ett hörn och lärarna befästes i sina föreställningar både om att det inte kunde något och att det bara var besvärligt, när eleverna ville föra in sina "fritidsanvändningar" i skolarbetet. Bättre då att inte använd datorn alls.

Är det så bra med nätkurser egentligen?

I inlägget How Online Learning Compares with the Classroom
redovisas att i amerikanska undersökningar (referens i artikeln) förutser man att år 2014 kommer en majoritet att ta kurser online. Trots denna ökning ser många nätkurserna som i någon mening "sämre" än kurser från traditionella "brick-and-mortar-universities."

Det är ingen tvekan om att många uppskattar den flexibilitet som nätkursen erbjuder men det skall också sägas att många kan ha svårt med denna frihet. Kanske passar nätkurserna allra bäst för de som varit ute i yrkeslivet ett tag och är vana att ta ansvar för uppgifter och deadlines?

En vanlig fråga är om nätkurserna är lika bra d.v.s. om man lär sig lika bra i en nätkurs som i en campuskurs. Bakgrunden till denna fråga är nog just att campuskursen är traditionell och bygger på något som har fungerat i århundraden medan den moderna nätkursen, som i och för sig bygger på den traditionella brevkursen, har en betydligt kortare utvecklingshistoria och alltjämt håller på att utvecklas.

"Det mänskliga mötet kan aldrig ersättas" är ett vanligt uttalande. Emellertid visar de studier som redovisas i artikeln inte någon entydig kvalitetsfördel för campuskurserna; tvärtom visade studierna en liten fördel för nätkurserna. Resultatet bygger på ett gigantiskt antal studier som metaanalyserats.

Det som emellertid slår såväl den renodlade campuskursen som den renodlade nätkursen är den blandade formen, en hybrid, där både nät och campus används.

Kanske är det trots allt den enskilde studentens strategier som är mest avgörande. Just detta att studieresultatet inte nödvändigtvis hänger på sättet att leverera undervisning är något som jag tror är mycket centralt. Eller som det står i artikeln: "A student who cannot keep up with online course work will not perform better than a classroom student who does, and the reverse is also true."

Dags att ifrågasätta Communities of Practice?

Vi är nog många som mer eller mindre förförts av Lave och Wengers begrepp Communities of Practice och därför sett praktikgemenskaper lite här och var; jag har själv använt begreppet för att beskriva hur stridspiloter ingår i en praktikgemenskap när de har som tydligt mål att behärska ett nytt stridsflygplan. Att se lärande som en konsekvens av deltagande i praktikgemenskaper snarare än som resultatet av ett formellt förvärvande av kunskaper från undervisning, böcker och kurser har något revolutionerande nytt över sig.

Ett annat intuitivt tilltalande begrepp är legitimt perifert deltagande (legitimate peripheral particpation) med betydelsen att man startar som en novis i periferin rör sig mot centrum och ett allt mer kompetent deltagande i den aktuella praktiken d.v.s så som jag beskrev hur det gick till att bli en kompetent stridsflygare.

Om Wenger blivit något av en ikon för mig och många andra så har även den finske forskaren Yrjö Engeström och hans vidareutveckling av aktivitetsteorin blivit minst lika viktigt för mig. "Engeströms trianglar", den grafiska representationen av aktivitetssystem är välkänd för många och jag vet inte hur många trianglar med blixtar och pilar jag ritat under åren.

Fritt efter Engeström, 1987

Mot bakgrund av det ovanstående var ganska logiskt för mig att försöka förena dessa storheter i den avhandling som jag lade fram för ett antal år sedan. Mina analyser byggde på såväl Wengers framställning av praktikgemenskaper med de centrala begreppen "participation och reification" som på Engeströms aktivitetsteori med konflikter och dilemman som leder till "expansive learning". Jag lyckades nog dessvärre aldrig förena dessa två teoribyggen särskilt väl.

Kanske är det också så att CoP och AT i princip är oförenliga. I en ganska ny artikel med titeln "From Communities of Practice to Mykorrhizae" presenterar Engeström en mycket omvälvande kritik av begereppet communities of practice. Den skakade faktiskt om min bild rejält. Jag har läst Engeströms text åtskilliga gånger och nedan skall jag beskriva hur jag uppfattar hans kritik mot CoP.

Engeström börjar med att ge erkännande till CoP för att det fick oss att förstå att lärande är en konskekvens av deltagande i praktiker snarare än att vi formellt "lär oss". Men utifrån Engeströms perspektiv är CoP där lärlingen rör sig från novis till mästare ohistoriskt och cementerar en hierarkisk syn på hur det går till att lära sig, vilken inte är relevant idag.

Felet med CoP, säger Engeström är att det förutsätter gemenskaper som är tydligt avgränsade, att det förutsätter en auktoritet på kunskap (mästare) och att det beskriver lärande som rörelse mot centrum. Härigenom bortser Wenger från förtryck, motstånd, kreativitet och nyskapande. CoP blir därför ett i grunden hiearktisk och konservativt sätt att se på lärande. Ett sådant mästare-lärlingsförhållande kan inte vara generellt giltigt för alla tider, menar Engeström; i dess ställe vill han sätta det som han kallar "collaborative community" eller "collaborative interdependence"

Engeström menar att grupper som håller samman kring något är betydligt mindre avgränsade än vad CoP beskriver. De utmärks vidare av hög grad av arbetsdelning och fördelat kunnande. Auktoritet beror inte längre på status utan på kunnande, vilket betyder att det blir mindre viktigt vem som är formellt över- eller underordnad; strukturen blir mer horisontell. Slutligen utsätts det som åstadkoms för publik granskning vilket kräver hög grad av anpssning till användares behov. Engeström beskriver detta som en "negotiated knotworking" vilket utmärks av samarbete mellan kunniga aktörer, ett samarbete som pågår utan förutbestämda regler och utan någon central auktoritet. Ett exempel på det här sättet att arbeta är utvecklingen av det öppna operativsystemet Linux.

Ett fundamental skillnad mellan mästar-lärlingförhållande och "knotworking" är att i en tidigare lärlingstradition fanns ett väldigt tydligt objekt för verksamheten; detta saknas många gånger idag. Visserligen har utvecklingen av Linux, om man tar detta exempel, som syfte att skapa ett stabilt operativsystem men samtidigt är det ett objekt under ständig utveckling. Det är på samma gång både process och produkt. Sådana verksamheter med dess "runaway objects" gäckar alla försök till standardisering och kräver ständig och snabb integrering av olika experter. Det främsta sammanhållande elementet är förhandling (negotiation).

Som en metafor för att denna typ av verksamhet använder Engeström den biologiska termen "mykorrhizae". I naturen innebär detta ett symbiotiskt förhållande mellan en värdväxt och en svamp där båda drar nytta av varandra. Svampen kan inte själv bilda näringsämnen och växer på värdväxten medan värdväxten å sin sida får hjälp att ta upp vatten och salter. Det förhållande Engeström vill uttrycka är att en svamp har ett oerhört förgrenat underjordiskt system som kan expandera och minska allt efter behov. Samtidigt har svampen en fast avgränsad kropp ovanför jord.

  by  Lejon2008 

Som jag förstår Engeström menar han att det finns ett och måste finnas ett spänningsförhållande mellan aktiviteter som expanderar i olika riktningar liksom mykhorrizan men som ändå hålls samman av något mer beständigt. Andra bilder som beskriver förhållandet är "expansive swarming" och pulserande liksom i ett stjärnmönster; aktörer söker och utvidgar kunskapsområden men återkommer liksom till sin "knot" och bidrar här på olika sätt till utvecklingen av ett "runaway object" som är under ständig utveckling.

Ett sådant spänningsförhållande mellan mykorrhizaliknande kunskapsföretag och ett återvändande till det stabila ser Engeström i läkare som delar kunskaper om sådana sjukdomar som de stora läkemedelsföretagen inte anser ekonomiskt lönsamt att satsa på, en sorts "runaway objects" i den ordinarie verksamheten.

Detta sätt att beskriva hur människor lär, hur kunskaper utvecklas skiljer sig onekligen från det ganska konfliktfria sätt som beskrivs av CoP. Nu tycker jag trots detta att Wengers berepp CoP alltjämt är väldigt användbart, kanske mer på micronivå än på den nivå som Engeström beskriver.

De avgränsade objekt som så förtjänstfullt beskrevs av Lave och Wenger där skräddarlärlingar, barnmorskor m.fl inlemmades i praktikgemenskaper förklarade hur utvecklingen till mästerskap utvecklades. De mer diffusa objekten, "runaway objects", kräver sannolikt andra teorier.

Klokt om förmänskligande av djurs beteenden

Stephen Downes i Half an Hour: The Secreted Life of Bees påpekar för oss det olämpliga i att förmänskliga djurs beteenden. I det här fallet handlar det om hur vi tillskriver bin en medveten förmåga att samarbeta. Downes påpekar att det alls inte handlar om något medvetet samarbete utan helt enkelt at alla gör det som är nödvändigt för att överleva. Kanske bra att tänka på detta när vi ibland övertolkar naturen och tillskriver den medvetna intentioner.

Vad vågar man visa, egentligen?

Jag har alltid hyst en viss misstro mot Facebook, kanske mest därför att det är något som alla pratar om (precis som den där dyra telefonen med ett äpple på) men vad är det egentligen för ett forum där man skall samla på "vänner" och visa upp dessa för andra. Om jag har några vänner på riktigt (vilket jag hoppas att jag har), då har jag ju vissa förpliktelser som följer av att vara vän.

Men när jag klickar mig in hos en av mina "vänner" på Facebook kan jag ju samtidigt få reda på en massa om den här "vännens" "vänner". De kanske inte alls är intresserade av att jag läser om det som de talar med min "vän" om. Hela tiden får jag dessutom förslag på andra människor som jag borde bli "vän" med. Personer som sannolikt aldrig funderat på att bli "vän" med mig. Hur gick detta till?

Sådana här frågor aktualiserar i hög grad vad man kan skriva på FB. I ett angeläget inlägg beskriver George Siemens hur han och Terry Andersen på en konferens presenterat vad de anser att etikett på sociala media bör innefatta.

I blogginlägget finns dessutom länkat till två videoklipp där i det ena fallet en utbränd kvinna fick sin sjukersättning indragen av ett försäkringsbolag därför att hon laddat upp bilder av sig själv på Facebook där hon inte föreföll särskilt sjuk. Försäkringsbolaget i det här fallet hade stenkoll på sina försäkringstagare visa Facebook.

I det andra klippet var det en stackars skolflicka som blivit utesluten från skolans cheerleaders därför att hon på en bild krokat arm med en vän (en riktig vän antar jag) så att vännens ölflaska såg ut att höra samman med den numera avskedade cheerleadern. Allt detta hände förstås i USA, var annars! Men vi bör nog inte vara så säkra på att vi inte bevakas av den ena eller andra i Sverige också. Det har ju varit en del sådana frågor när det gällt jobb eller anställningar även hos oss.

För att vi inte skall hamna i dessa situationer är det nödvändigt att tänker på hur vi beter oss i de sociala medierna skriver Siemens. Hans och Andersens lista på punkter ser ut så här:

1. Uppträd under eget namn och med bild (jag som är så förtjust i det lejon som dottern förfärdigade en gång)
2.Skapa och bidra genom bloggar, tweets, videor m.m.
3. Dela vad du finner värdefullt men överlasta inte ditt nätverk så att allt blir en enda röra
4.Kolla igenom det du skriver så att det är rätt stavat och allmänt begripligt
5. Lyssna till andra och kommentera; detta är uppskattat
6. Respektera andras privatliv; skicka inte runt andras material utan tillåtelse
7.Vårda ditt nätverk; samla inte på kontakter utan att bidra
8. Viktiga kontakter tar tid. Vårda de viktiga kontakterna snarare än att få så många som möjligt
9. Håll känslorna i schack; posta inget i vredesmod
10. Ignorera idioterna; räkna kallt med spam och förolämpningar ibland

Ytterligare resurslänkar finns i slutet av Siemens blogginlägg.

Ref:
The Landing (beta): George Siemens's blog: Etiquette in Social Media

Dags att begrava lärplattformen?

På den här sidan diskuteras på ett utmärkt sätt vad som menas med "personal learning environments" (PLEs).
Personal Learning Environments / FrontPage

Här finns också flera inbäddade videor där en rad välkända personer diskuterar för- och nackdelar med PLEs och VLEs (virtual learning environments) det som vi också kallar lärplattform (LMS).

Intressant är att det bland talarna på konferensen ALT-C förekommer både stridsrop som "The VLE is dead" till mer nyanserade uttalanden om att våra studenter och lärare och inte ens gräddan av forskare på konferensen är helt tillfreds med att navigera utan stöd på nätet. Därför behövs faktiskt (ännu) våra lärplattformar som en fast punkt.

Men det är förstås ovedersägligt att s.k. virtual learning environments bygger på samma pedagogiska tänkande som det som ligger till grund för våra utbildningsinstitutioner, klassrum, textböcker och specifika uppgifter. De som förespråkar mer personliga lärmiljöer menar att lärplattformarna bygger på ett gammaldags tänkande som inte är relevant idag. I grunden har de inget med lärande att göra, hävdar motståndarna.

Vi är inte så unika som vi tror!

Kanske är vår tid med dess utbildningssytem inte så unik som vi tror. George Siemens ger oss en välbehövlig spark i baken som hjälper oss att komma över vår "present moment arrogance". Siemens presenterar sex punkter som kompetenta undervisare i alla tider kan känna igen sig i; det är alltså inte något som är unikt för vår tid.

1. Att vara förtrogen med den teknologi som finns tillgänlig i en viss tid (krittavla eller Smartboard) har alltid varit en krav för den som undervisar.

2. Att vara beredd att experimentera eftersom det inte finns någon specifik metod som kan täcka in alla aspekter av en undervisningssituation

3. Att skapa självständiga och nyfikna studenter som själva kan initiativ snarare än att bara svara på färdiga uppgifter.

4. Att ge möjligheter för skapande. Detta kan handla såväl om producera för nätet (bloggar, wikis, filmer m.m.) som att skapa fysiska artefakter (modeller, snickerier m.m.)

5. Att ge utrymme för att "testa på" (leka) är som att experimentera utan att ha någon speciell intention. Vi leker inte tillräckligt mycket i våra utbildningar, menar Siemens

6. Att ha en beredskap för komplexitet. Idag letar vi hellre efter generella svar än de som är rätt i en viss situation. Ett resultat av denna benägenhet är att vi försöker hitta modeller som  "learning styles" t.ex. som ger oss en illusion av kontroll.

Att konfrontera patologiska faktorer i utbildning

Vilka nya möjligheter för "scholarship of teaching and learning" (SoTL) erbjuder nätet?

I en artikel, SoTL in Online Education: Strategies and Practices for Using New Media for

Teaching and Learning Online, Vol. 4, No. 1 (January 2010), argumenterar författarna Gila Kurtz och Barry Sponder för hur man kan bekämpa s.k. patologiska faktorer i undervisning och lärande genom en medveten användning av de verktyg som finns på nätet. 

Med hjälp av en studie av Shulman (refererad i artikeln) beskriver man fyra "patologiska" faktorer: amnesia (att man glömmer det man lärt), fantasia (att man tror att man kan), inertia (lösryckta fakta utan sammanhang) och nostalgia (att gamla metoder alltid står sig). Fantasia har visat sig svårast att komma tillrätta med därför att om man inte vet att något är fel, vet man heller inte att eller hur man kan komma tillrätta med detta.

Hur kan man då närma sig scholarship of teaching and learning?

I artikeln beskrivs hur en ökad användning av Web 2.0 ökar de studerandes delaktighet och gör dem till aktiva lärande. På nätet finns idag en uppsjö av gratisverktyg som är lätta att använda även för den som inte är speciellt tekniskt lagt; dessa verktyg används av miljontals människor dagligen men då utan något speciellt fokus på lärande.

Speciellt viktigt för att komma över inertia (sammanhangslösheten) är de studerandes egen produktion av material och användning av verktyg som Google Docs, YoutTube, wikis, bloggar etc. Egentligen, hävdar man, konfronteras alla typerna av "patologier" om man låter studenterna sammanfatta och dela sitt lärande med andra i bloggar eller wikis. 

Slutsatsen, som författarna drar, är att SoTL utvecklas positivt genom att man använder de lättillgängliga verktyg som man brukar sammanfatta under beteckningen Web 2.0.

SoTL - vad är det?

  Vad innebär egentligen termen scholarship of teaching and learning (SoTL) och vilken är dess relation till pedagogisk forskning?

I en australisk studie kunde man konstatera att universitetslärarnas uppfattningar om SoTL kunde beskriva i fem olika kategorier där fokus varierade från lärarnas undervisning till studenternas lärande; från kunskap om andras arbete till att kunna beskriva sitt eget och från en generell syn på undervisning till mer specifika aspekter.

Artikelförfattaren Michael Prosser i tidskriften International Journal for the Scholarship of Teaching and Learning betonar att SoTL handlar om att förbättra studenters lärande på grundval av vad han kallar "evidence based approaches". SoTL är alltså inte detsamma som traditionell forskning men måste använda sig av de generellt giltiga frågor och resultat som den pedagogiska forskningen genererar

I artikeln framhålls att det finns ett ökande intresse världen över för SoTL. Ett unikt exempel sägs vara de professionella standarder som brittiska Higher Education Academy har tagit fram http://www.heacademy.ac.uk/ourwork/policy/framework där förmåga att "incorporate research, scholarship and/or professional practice into those (teaching and learning) activities" är avgörande för "scholarship" i undervisning och lärande i högre utbildning.

 

Men varför räcker det då inte med vanlig pedagogisk forskning? Skälet till detta är att SoTL kräver både det som är generellt och det som är specifikt och kontextuellt. Den pedagogiska forskningen kan bara producera generella beskrivningar men de individuella disciplinerna och dess utövare måste själva göra de generella resultaten meningsfulla i sina respektive verksamheter. Ett vedertaget begrepp som t.ex. deep approach behöver inte ha samma betydelse inom olika discipliner. Var och måste ge detta begrepp en mening inom den egna praktiken.

Detta betyder inte att de generella frågorna är oviktiga men det krävs att det genrella och det specifika samspelar. Först då finns förutsättningarna för SoTL. Författarens slutsats är att vi skall bejaka och utnyttjar den pedagogiska forskningens generella resultat och att vi skall "situera" dessa inom vår egen specifika verksamhet.

Lära hemma

En god vän och kollega till mig Eva Fåhraeus skrev för något (eller några) år sedan en bok med det slagkraftiga namnet Lär där du är i vilken hon gav tips om och råd om lärande på nätet. Just titeln tycker jag var slagkraftig och bra, nästan lika bra som denna engelska slogan: Fit learning into your life!

I artikeln Learning in Dorm, Because Class Is on the Web ges ett slående exempel på hur man lär där man är och hur man fogar in lärandet i den egna tillvaron. I artikeln beskrivs hur en allt högre andel av undervisningen ges online, dessvärre verkar det vara av besparingsskäl sett från lärosätets sida. De flesta studenter däremot, men inte alla, verkar gilla den flexibilitet som nätundervisningen erbjuder.

Nu kan man förstås undra hur det står till med nätundervisningen vid våra universitet och högskolor. Om man ser nätet som en möjlighet till besparingar, skall vi kanske vara glada för att vi trots allt kan komma till föreläsningssalen alltjämt. Om man däremot föreläser på campus mer av gammal vana istället för att undersöka vilka möjlighet nätet erbjuder, bör vi snarare vara lite misstänksamma, tycker jag. Min gamla käpphäst som jag brukar komma dragande med är ju att vi bör överväga vilken undervisningsform vi väljer och inte ta för givet att det alltid är bättre att komma till föreläsningssalen. Vi skall ställa oss frågan: När är det bra att vi möts f2f? Ett sannolikt svar är att det inte alltid är bättre att ses f2f.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Frågor som är värda att ställa

Jag följer regelbundet George Siemens blogg och i ett inlägg formulerar han vilka frågor som alltjämt är relevanta att ställa när det gäller teknologi och lärande samtidigt som han också listar en rad frågor som han betraktar som meningslösa att ställa. Jag föreställer mig att de flesta som har ett intresse av teknologi och lärande, liksom jag själv, behöver fundera över dessa frågor. Läs Siemens inlägg på adressen:
elearnspace › Questions I’m no Longer Asking

Allt fler läser på nätet samtidigt med campusstudier

Vid det här laget är vi nog alla medvetna om att kurser på nätet inte är enbart för personer som inte kan studera på campus. I en artikel med titeln Tomorrow's College nämns en så hög andel som 75% som antingen också studerar på campus eller bor i närheten. Kanske håller denna blandning på att bli det normala.

De studenter som intervjuas ser många fördelar med undervisning via nätet. Att se en föreläsning på nätet istället för att ta tid med att resa och sitta flera timmar i en föreläsningssal är en lockelse för många. Om man dessutom studerar på campus, kan man få mycket mer tid över för sociala aktiviteter som sport och annat sällskapsliv. Ett annat argument är det möjligen kan bli både billigare och snabbare att nå sitt utbildningsmål.

Vad vi nog skulle vilja betrakta som negativt är att så många tror att det är mycket lättare att bli godkänd i nätkurser. En av de intervjuade säger att eftersom man kan titta i boken blir proven så lätta att även en grottmänniska skulle kunna klara dem. Man är ju inte så dum att man låter sig bli underkänd om man kan titta efter svaren i boken, säger vederbörande. En svensk kommentar till detta skulle väl kunna vara att man som utbildningsanordnare inte får vara så dum att man konstruerar prov som bara kräver att man slår upp rätt svar i boken. Här krävs förstås en annan typ av examinationer.

Vid det amerikanska universitet som artikeln beskriver får de blandade (campus och nät) kurserna bäst utvärderingar. Att växla mellan campus och nät har blivit lika vanligt som att växla sin bil (amerikansk liknelse?).

När lärarna funderar över nätets inverkan, säger en lärare att en stor fördel är att studenter kan förbereda sig innan de möts i klassen, om de nu gör detta. Det är ganska osäkert vad de studerande använder sin tid till. Man kan se studenterna sitta och se på föreläsning på sin dator men man har oftast Facebook öppet. Det är bara så det är. Hur mycket tid som spenderas på de olika aktiviteterna är oklart. En sak verkar helt klar; det finns en hel massa som distraherar när kurserna finns på nätet. Risken finns också att man skjuter upp och kommer efter om ingen håller koll.

Artikeln avslutas med ett tänkvärt uttryck: Om du verkligen vill uppleva distansundervisning, skall du sitta längst bak i en stor föreläsningssal. Tänkvärt, tycker jag. Kanske är det mer distans i en sån sal än i en distanskurs på nätet.

Varför inte följa en kurs i sociala medier på Stanford?

Jag har tittat på denna en stund men blev helt förförd av presentationsverktyget Prezi. Man kan skaffa sig en gratislicens. Som student eller lärare kan man också få en "Edu-licens".

Jag skall kika vidare på Howard Rheingolds kurs. Man kan säkert lära sig något här.

Wiki:Virtual Community/Social Media Stanford 2010 Course Wiki | Social Media CoLab

Kan utbildningsforskning hjälpa den enskilde läraren?

I ett utmanande inlägg med titeln Skeptical about educational research ifrågasätts värdet av utbildingsforskning.

Funderingen startar från en artikel - Lies, Damned Lies, and Medical Science -  där värdet av den medicinska forskningen för den enskilde patienten diskuteras på ett närmast brutalt sätt. I artikeln hävdas att det enda de medicinska forskarna egentligen är intresserade av är att få forskningsanslag och bli publicerade. För att att uppnå dessa mål är det nödvändigt att, hålla med, bortse från resultat, komma med något som slår och att hålla sig väl med sina reviewers.

I inlägget om utbildningsforskning jämför författaren med vilken relation litteraturvetenskapen har till författande. Skillnaden mellan utbildningsforskning och litteraturforskning är att den senare inte gör anspråk på att skapa bättre författare.

Trots många årtiondens utbildningsforskning är resultaten klena, sägs det. En del av förklaringen kan ligga i att de flesta forskare inte deltar i den verksamhet de studerar.

Artikelförfattaren menar att man egentligen kan lära sig mer av berättelser och kvalitativa rapporter från gruppen av undervisare än av att genomsöka databaserna efter de senaste studierna. När man försöker generalisera resultaten, blir den praktiska nyttan praktiskt taget noll.

En fungerande inriktning däremot är, enligt författaren en aktionsinriktad forskning där man under en längre tid studerar sin egen verksamhet och dess metoder. Den här metoden där lärare delar med sig av vad de gjorde och vad som hände snarare än att försöka bevisa att något fungerar generellt är mer värdefull.

I de kommentarer som följer på artikeln ges förstås motargument såväl som stöd för det som hävdats. Är det inte värdefullt, säger någon, att om samma metoder används vid två tillfällen och man lyckas i ena fallet och inte i det andra, att man jämför och försöker systematisera de faktorer som inverkade?

En annan kommentar undrar var man från början fått idén att man skulle kunna generalisera undervisningsfrågor på samma sätt som man gör inom medicinsk forskning.

Varje kvantitativ studie, säger en, beskriver rimligt normala populationer och inte individer. Kvantitativa studier kan fungera på en biologisk nivå men är det rimligt att därför tro att detta fungerar på lärande om detta inte begränsar sig till mycket rudimentära nivåer.

En kompromiss i frågan om beroendet av andra i distansundervisning

Så här skriver Tony Bates The pros and cons of self-paced online learning « Tony Bates
om för- och nackdelar med gemensam start eller "rullande start" i distanskurser:

"The value of group work for developing critical thinking skills, social learning, and just learning a hell of a lot from other students, far outweighs the flexibility of not having to wait three months to start a course. Also, many students new to online learning need a clear structure, with deadlines, otherwise they procrastinate and delay until they get so far behind they drop out."

Men varför skulle man inte kunna försöka en kompromiss och medelväg?

"Why not wait until say four students have registered, then start the course, with the four students working through together? As more students sign up, more groups can be started. Thus it’s like joining a moving walkway with other groups already further ahead, with others behind. The groups of course can see the work of other groups, allowing students who start later to see what students earlier have done."

Sannolikt blir det problem med de administrativa systemen, säger Bates, men är det inte trots allt så att de administrativa systemen är till för att underlätta för lärare och studenter och inte tvärtom (alltså att lärare och studenter måste anpassa sig till vad systemen klarar av).

Fri fart?

Terry Anderson fortsätter här sin diskussion om "paced" och "self-paced" distanslärande. On self-paced learning | Virtual Canuck

Jag tycker dock att hans förslag om "self-paced" lärande ganska mycket liknar det jag själv tror mest på även om mina kurser är tidsbegränsade och har ett visst tidsschema som skall följas. Jag tror trots detta att det finns en ganska stor flexibilitet.

Ett problem är, som jag ser det, att tidigare omgångars bidrag inte finns tillgängliga för nästa omgång. Härigenom kan man inte bygga vidare på de erfarenheter som gjordes av föregångarna. Sådan är emellertid ordningen i våra LMS

Tradition och transformation på nätet

Nätbaserad undervisning och lärande som utvecklats under de senaste 15-20 åren har varit till glädje för många och bekymmer för andra. Så inleds artikeln Theories and models for online learning av Haythornthwaite, Bruce, Andrews, Kazmer, Montague och Preston. Ingen har under denna tid kunnat påvisa att nätlärande är vare sig bättre eller sämre än det traditionella lärandet på campus. Idag förekommer dessutom många blandformer.

En av teserna i artiklen är att utvecklingen av de verktyg som finns tillgängliga nätet har skett utan att undervisningen vid våra lärosäten har förändrats nämnvärt. En stor förändring är att de nya verktygen har gjort det möjligt att kombinera arbete och studier vilket lett till att lärandet numera inte sker enbart vid ett lärosäte; det kan lika väl ske i hemmet eller på arbetsplatsen. Samtidigt innebär detta att den lärande i någon mening måste förhandla om tid för sitt lärande.

Nätet har en transformerande effekt genom att traditionella markörer såsom bakgrund, bostadsort, utseende, klädsel inte framträder på samma sätt som vid campuskurser eftersom man huvudsakligen kommunicerar via text (asynchronous learning networks, computer mediated communication, communities of practice).

Ett annat utmärkande drag är att det man åstadkommit blir bestående, att man kan återvända till det samtidigt som det kan läsas av andra.

Ytterligare en skillnad mot traditionellt lärande är att genom att delta i en gemenskap på nätet med mutual engagement, joint enterprise, and shared repertoire of actions (Wenger) blir lärandet en fråga om identitet och identitetsutvecking.

Genom att själv bidra med innehåll och ta kontroll över sin lärandeprocess skapar de lärande en ny standard för hur lärande kan gå till. Det lärande som sker i sådan här praktikgemenskaper är baserat på dialog, egen aktivitet och öppet delande av resurser. Lärarna å sin sida får också en ny roll som innebär att de måste vara beredda att både gripa in och träda tillbaka.

Samtidigt som dessa förändringar pågår håller emellertid många fast vid den traditionella bilden av nätlärande som innebär att individer sitter vid sin dator och gör uppgifter utan kontakt och engagemang med verkliga människor.

I de fall där man trots allt försöker se vad teknologin kan innebära för lärande på nätet, är dessa ofta avgränsade till valet av lärplattformar; man är inte intresserad av att utforska hur informationsteknologin faktiskt skulle kunna konstituera nya lärandepraktiker.

Hela artikeln finns i den utmärkta onlinetidskriften First Monday, Volume 12, Number 8-6 August 2007

http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1976/1851

Vad är kunskap?

Jag har läst det intressanta lilla häftet Vad är kunskap? http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/98/16570a75.pdf som är en sammanfattning av en diskussion vid Bok- och biblioteksmässan 1999.

Färskvara?
Man för en intressant diskussion om kunskapens karaktär bla. fokuserar man på överflödet av kunskap och det problematiska i att man betraktar kunskap som en "färskvara". Panelen kommer fram till att det visserligen är en del kunskaper som är färskvara men att det alltid finns vissa rotkunskaper som håller över längre tid. Man tar t.ex den fina metaforen med ett träd och dess löv som förklaring. Löven är i viss mån en färskvara men trädet är mer beständigt.

Det förs också en diskussion om information och kunskap. Information, säger Liedman är något som är förpackat medan kunskap är en relation mellan ett subjekt och ett objekt (alltså informationen).

I den högre utbildningen bör vi alltså inte fokusera på vad som är färskvara utan vad som håller sig över tid. Det är f.ö. den fråga som diskuteras i den utmärkta boken "The University of Learning" av Bowden och Marton.

Diskussionen om teori och praktik
I det här sammanhanget kan man inte heller disktinkt åtskilja teori och praktik, något som Säljö har diskuterat i flera böcker. Det finns ingen verksamhet som inte kräver någon form av analytiskt tänkande lika lite som det finns verksamheter som inte kräver någon form av praktisk färdighet.

Karin som är sjukgymnast är inne på att det inte räcker med en bred teoretisk bas (fysiologisk kunskap om människokroppen) för att utöva yrket som sjukgymnast; det krävs alltid något mer än det objektiva testresultatet när man handskas med människor. Den här diskussionen mynnar ut i att kunskaper alltid är gränsöverskridande och att våra strikta gränser mellan olika kunskapsområden är ett gammalt arv som vi inte kan göra oss kvitt.

Tar tid att bli skicklig
Musikvetaren Jan Ling pläderar för att musik och annan kultur måste få utrymme. Intressant i det sammanhanget är att han tar upp att det tar tid och måste få ta tid att bli excellent inom ett område, något som vi har lite svårt för idag då allt går med svindlande fart.

Open access
Artikeln avslutas med en intressant diskussion om kunskap, makt och pengar. Den rika västvärlden dränerar utvecklingsländerna på utbildade människor. Men med informationstekniken skulle vi idag kunna sprida information (och kunskap) över världen även till trakter som ligger avlägset. Det handlar om viljan att dela med sig som jag ser det. I det sammanhanget är "open accessrörelsen" ett lovvärt initiativ. Här finns goda föresatser att sprida medicinsk forskning men vi vet också hur läkemedelsbolagen med sina patent omöjliggör för fattiga länder att tillverka billigare mediciner.

En mycket intressant och lättläst artikel. Läs den jag läste ock skrev detta på tåget (ca 50 min).

TED

Jag fick idag ett inlägg från annat håll med länk till ett spännande föredrag. Kanske extra spännande för den som har barn. Den här webbplatsen innehåller massor av intressanta föreläsningar även i andra ämnen.
 
TED är en ideell verksamhet som startade 1982 som en konferens för att föra samman människor från tre akademier: Technology, Entertainment och Design. TED har sedan dess blivit bredare och täcker idag en rad olika ämnen. Tanken är att personer inom olika akademier ska få möjligheten att sprida sina upptäckter till en bredare publik, därför finns ofta textning till varje föreläsning på mer än 20 olika språk. http://www.ted.com/

Titta t.ex. på en strålande föreläsning både vad gäller framförande och innehåll om kreativitet:

http://www.ted.com/talks/lang/eng/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html 

IKT-bloggen » Blog Archive » NU 2010 ”Dialog för lärande”

En utmärkt sammanfattning av NU-konferensen på IKT-bloggen från Högskolan i Halmstad.
IKT-bloggen » Blog Archive » NU 2010 ”Dialog för lärande”

CEL - community embedded learning

Under morgontimmarna träffade jag på en aspekt på e-learning som jag fann värd att skriva några rader om. Det handlar om "CEL" vilket står för commmunity-embedded learning. VAd är nu detta tänker kanske läsaren? Jag skall reda ut detta så som jag förstår det mot bakgrund av den artikeln och min egen erfarenhet.

Alla som går en kurs online ingår samtidigt i många "communities" utanför kursen; det är först och främt i familjen och bland vännerna men också på arbetsplatsen.

När man går en kurs på nätet tar man också med sig åtskilligt från de nätverk man ingår i utanför kursen. Kazmer säger:
"Students not only bring their workplace into the online class, but also bring what they learn in their courses into the community that they know well and that knows them."

Det är detta som är kärnan i CEL

Onekligen en intressant tanke att när man går en kurs på nätet så drar man in sina erfarenheter från sitt arbete men vi kanske inte alltid tänker på att man också påverkar sitt arbete med de erfarenheter man gör i en kurs. Detta sker utan att man explicit försöker åstadkomma denna påverkan. Det är framförallt fem sorters överföring (transfer) som brukar ske:

• Kunskaper förs över från arbetsplatsen till kursens gemenskap
• Kunskaper förs över från kursens gemenskap till arbetsplatsens
• Kunskaper förs över från kursens gemenskap till de privat gemenskaperna
• Kontakter från kursens gemenskaper leder indirekt till andra människor utanför kursen
• Relation mellan institutioner (universitet, arbetsplatser m.m.) blir möjliga genom informationstekniken 

Dessa olika kontakter kan uppstå om studenterna interagerar frekvent med varandra och med lärare med hjälp av informationstekniken. Det krävs alltså att man lär tillsammans genom att dela erfarenheter och diskuterar sina tolkningar av de texter och övriga resurser som man använder sig av.

Mot slutet av texten tar författaren om vilka svårighet som studerande med förankring i såväl arbetsliv som studiegemenskapen skulle kunna möta. I någon mening kan arbetsplatsen ses som en förängning av klassrummet. För det fall studenten ser sin arbetsplats som en arena för tillämpning eller experimenterande av det som sker på kursen är det inte säkert att detta uppskattas. Förutom att det kan ta en del tid kan det också vara så att den eventuella förändringen inte uppskattas. Kansk är det så att man på den aktuella arbetsplatsen inte uppskattar "akademiskt tjafs" eller hur man väljer att formulera sig. I texten nämns också att det kan vara så att man på arbetsplatsen hyser misstro mot e-learningkurser i allmänhet och betraktar dem som underlägsna andra kurser.

Slutligen skall man nog inte förringa den vinst en arbetsplats kan göra genom att den tillförs nya idéer.

Det jag här skrivit några funderingar om är hämtat från ett avsnitt som heter Community-embedded learning av Michelle M. Kazmer och det ingår i artikeln Theories and models for online learning av Haythornthwaite, Bruce, Andrews, Kazmer, Montague och Preston. Artikeln finns i den utmärkta onlinetidskriften First Monday, Volume 12, Number 8-6 August 2007
http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1976/1851

Lärplattform eller fria verktyg

Jag använder dagligen en kommersiell lärplattform (LMS, VLE). Många gånger irriterar jag mig på vissa funktioner. Jag har också prövat att skapa en öppen lärplattform på Google Groups där jag kan uppnå samma funktionalite och samtidigt bestämma själv. Jag har många gånger frågat mig varför vi behöver en bestämd lärplattform när det redan finns en massa verktyg på nätet som dessutom är gratis.

En intressant artikel, The centralisation dilemma in educational IT, http://www.igi-global.com/Bookstore/TitleDetails.aspx?TitleId=1134&DetailsType=FreeSampleCopy ser skillnaden mellan LMS och öppna lösningar som skillnaden mellan centralisering och decentralisering. I artikeln ställer man argumenten för respektiv inriktning mot varandra. Några av argumenten för att centralisera är dessa:

• alla möter ett likadant verktyg
• supporten kan centraliseras
• kvalitetssäkring
• effektivitet
• stabilitet
• integration mellan olika verktyg

Några av argumenten för att använda öppna, decentraliserade resurser är:

• fria att använda
• användarvänlighet
• flexibilitet
• pedagogiskt relevanta
• kontrollerbara
• personliga

Man kan inte bortse från att en lärplattform kan vara ett stöd för studenterna; det är inte heller populärt att behöva logga in på olika ställen på nätet. Det finns också en stabilitet i ett kommersiellt system. Nu kan man dock förvänta sig att stabiliteten är hög även hos Google såväl som hos Microsoft, kanske rentav högre än i en del kommersiella system. Det finns säkert en hel del övrigt att önska vad gäller stabilitet även hos vissa kommersiella lösningar, medan gratisapplikationer som Gmail, Hotmail, YouTube, Facebook m.fl. i princip alltid fungerar.

Argument utöver punktlistan ovan, som talar för decentraliseringslinjen, är att det alltid finns många olika viljor på ett stort universitet. Universitetsfolk tycker om att bestämma själv och har i allmänhet starka argument som stöd för sin självständighet.Andra argument för decentralisering kan vara att man inte "lägger alla ägg i samma korg" om något skulle gå fel utan man sprider riskerna på flera olika applikationer.

Om man skulle försöka sig på att förutsäga utvecklingen kommer nog inte lärplattformen att vara ohotad om den fortsätter att vara ett slutet system. Om man däremot på ett enkelt sätt skulle kunna integrera verktyg utifrån personliga val och ändå behålla lärplattformens (administrativa) stabilitet borde framtidsutsikterna se ljusare ut.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Tre myter om kurser på nätet

Eftersom jag själv har stor erfarenhet av att jobba med nätkurser, fann jag nedanstående intressant.

"Like most of the students who enroll in an online course thinking it'll be a walk in the park, instructors also fantasize about the simplicity of teaching a course from the confines of their own home. Maybe that's why the rise of online education went from 3.2 million in 2006 to 12 million in 2009, according to research firm Ambient Insight. But despite the rise in popularity of online degree programs, many instructors still have a skewed idea of what teaching "distance education" truly entails. Below are the top three myths about online education, a must-read before you decide to teach."

Myth 1: Teaching online will take less time since you don't have to be in class 3 hours a week.
Myth 2: Everyone who teaches the courses are qualified to teach online.
Myth 3: There will be little or less class-participation.

Läs hela artikeln här: http://blog.acm.org/elearn/2010/09/3_biggest_myths_about_teaching.html

Jag tror knappast att jag skulle gå på de här myterna.

Lärplattform - verktyg för lärande eller administration?

(Det här inlägget är inspirerat av George Siemens artikel Learning or Management Systems?)

Idag säger vi lärplattform på svenska för det som på engelska kallas learning management system (LMS) och ibland virtual learning environment (VLE). Lärplattform betonar det politiskt korrekta ordet lärande medan LMS visserligen har ett L som i lärande men det är M som i management som är centralt. Ett LMS:s främsta syfte är att sköta administrativa frågor i en undervisningskontext.

Många sådana här system faller i upphandlingarna på att de inte klarar av att tillgodose en kunds administrativa krav. Att något system skulle ha fallit på att det inte fyller pedagoiska krav har, såvitt jag vet, inte inträffat. Man skulle också kunna säga att learning blivit sekundärt i förhållande till management.

Ett LMS ger därför - förutom den i och för sig nödvändiga möjligheten att hålla reda på, informera och kommunicera med en grupp studerande - också möjlighet till en hög grad av kontroll. Man kan se hur ofta de studerande loggar in, när de loggar in och man kan hålla reda på deras framsteg. Detta är visserligen nödvändigt för utbildingsinstitutioner men har lite att göra med hur lärandet sker.

De flesta LMS har en uppsättning verktyg som någon samlat ihop under ett gemensamt skal; många av dessa verktyg är användbara det skall erkännas men det stora problemet är att de som har designat lärplattformen har gjort detta utifrån en idé om hur undervisning går till. Man kan alltså säga att lärplattformen "lägger sig i" hur man skall organisera lärandeaktiviteterna men det är inte alls säkert att det LMS man har valt (åt oss) svarar mot hur vi vill organisera och genomföra vår verksamhet.

Valet av lärplattform vid ett lärosäte har knappast gjorts utifrån de studerandes och lärarnas perspektiv. Istället har valet gjorts utifrån ekonomiska överväganden och en föreställningen om att tekniken är neutral i relation till undervisningen.

Utanför våra utbildningsinstitutioner används inga LMS. De ungdomar som befolkar universitet och högskolor är i hög grad vana vid att agera på Nätet genom s.k. sociala medier som t.ex. Facebook, Twitter, Gmail, bloggar m.m. Här agerar man på egna villkor. Sannolikt känns det lite instängt bakom lärplattformens låsta grind.

Det som man alltmer talar om (i alla fall på vissa ställen) är personal learning environments (PLE); det viktiga ordet här förutom learning är förstås personal. I PLE tar de lärande egenkontroll över sitt lärande och reduceras inte till elever. I en studiesituation innebär detta givetvis inte att läraren abdikerar från sin roll som den som vet mer. Däremot innebär det att de studerande både får och bör ta större kontroll över sitt lärande.

Man kan se detta som en naturlig fortsättning på den utveckling som innebär att fokus har förflyttats från vad läraren gör till vad den lärande gör, något som också avspeglas i det som kallas lärandemål i Bologna processens efterföljd (även om denna process är en ren managementprocess).

Med en inriktning på den lärandes aktiviteter blir undervisning inte en fråga omatt fylla del lärande med innehåll utan mer en fråga om att vägleda, uppmuntra till dialog och samverkan. Istället för att låta sig fyllas på blir lärandet performativt genom att man producerar. Exempel på detta är wikis, bloggar, nätverk, sociala bokmärken och filmer. Någon i min närhet beskrev sättet att agera på Nätet som att delta och dela.

Om vi nu skulle lockas att experimentera i den anda som beskrivs ovan, innebär det förstås inte att vi bör överge det vi tidigare gjort. Det kommer alltjämt att vara så att den som kommer ny till universitetet förväntar sig att undervisning ser ut på ett visst sätt, vill bli påfylld, lyssna till föreläsningar och råplugga inför tentan som vanligt för att sedan kunna pusta ut tillsammans med alla andra i samma situation.

Men allteftersom man blir lite mer van ...

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Den semantiska webben eller Web 3.0

Allt oftare hör vi uttryck som web 3.0, den semantiska webben eller "the extended web", xWeb m.fl. Det känns som om det är något man måste hänga med på. Men vad innebär detta? Vi "vanliga" har kanske just lärt oss att bli hyfsat förtrogna med den gamla webben d.v.s. den som man brukar kalla web 1.0. I stort sett innebär den att webben är som ett gigantiskt bibliotek där vi kan navigera eller "googla" som det nya verbet heter och hitta snart sagt allt vi behöver. För de flesta av oss har detta blivit en del av vardagen och kanske tänker många som jag att "det som inte finns på nätet, det finns inte". Nu tror jag förstås inte detta i bokstavlig mening då jag är fullt medveten om allt värdefullt som inte (ännu inte?) finns på nätet.

Nästa webb, web 2.0, är efterföljaren till ettan. Här handlar det framförallt om användarproducerat material och att knyta samman användarna. Facebook behöver ingen närmare presentation men vi har också bloggarna och twittrarna som exempel på det som brukar kallas "sociala medier". George Siemens har myntat begreppet "connectivism" som ett begrepp för hur viktig kontakten med andra är idag. Ett påstående som bryter med traditionella epistemologiska grundvalar är att det är inte främst vad du lär för vi kan ändå aldrig behärska eller ens överblicka allt som finns att lära utan det är snarare vems eller vilkas kompetens du kan ta i bruk som är viktigt, alltså din förmåga att aknyta (connect) till källor för kunskap.

Men web 3.0 känns alltjämt lite vagt och jag brottas med att försöka förstå vad det egentligen är och vad det skulle kunna betyda för mig. Nyss läste jag ett intressant blogginlägg av Dave Cormier (bland bloggarna till höger på skärmen där, som jag uppfattade det vid första läsningen, inte var påfallande hoppfull. Varför skall datorn välja saker åt folk? Det kan väl bara bli på en mycket grov och generell nivå? I vilket fall så pekade Cormier på en intressant video där några försöker sig på att förkklara vad den semantiska webben innebär. Titta gärna på den.

Web 3.0 from Kate Ray on Vimeo.

Lärande som passion

John Seely Brown är en person vars texter har betytt mycket för mitt sätt att se på lärande. JSB har också skrivit inledningen till boken Opening up Education ... som jag skrev lite om tidigare (han finns också i YouTubeklippet). Hans inledning till boken ovan har inspirerat mig till nedanstående inlägg.

Idag lär vi oss åtskilligt utanför de traditionella institutionerna. Vad som är formellt och vad som är informellt lärande blir alltmer otydligt.Genom att alltfler blir producenter på nätet (web 2.0) får vi inte enbart tillgång till vad som produceras utan också till vem eller vilka som producerar; vi kan "följa" vissa personer vilket är den vanliga beteckningen.

Även om vissa personers texter, inlägg på bloggar och wikis följs av avsevärt fler än andras, finns trots allt möjligheten att skapa en sorts lärandegemenskap på nätet mellan personer med liknande intressen.Ett umärkande drag för lärandegemenskaper på nätet är att de drivs av intresse för något samtidigt som de drar nytta av fritt tillgängliga resurser, det må vara dokument eller personer. På nätet har det växt fram en kultur av "open access"; material som laddas upp på nätet görs tillgångligt för andra genom Creative Commonslicensiering. I nya medier som bloggar och wikis kan människor med gemensamma intressen mötas och dela sina erfarenheter.

Analytiskt kan detta beskrivas som ett socialt lärande där vår förståelse konstrueras i diskussioner kring ett innehållsligt område. Men det är inte enbart vad vi lär utan också hur vi lär som blir viktigt; det handlar lika mycket om att bli en mer kompetent deltagare inom ett fält som att erövra specifika fakta. Det är detta som med ett analytiskt begrepp beskrivs som att gå från att vara en legitim perifer deltagare inom en praktikgemenskap till en mer kompetent sådan.

Eftersom vi är kommunicerande varelser har vi med John Seely Browns ord en djup önskan (desire) att interagera och ge uttryck för våra behov. Vi lär ständigt och automatiskt skulle någon kanske säga. Alla de och det vi interagerar med blir informella lärare på nätet och annorstädes.

När vi planerar vår traditionella undnervisning, skulle vi i högre grad behöva tänka över hur vi kan utnyttja den drivkraft som är motorn i det informella lärandet. Vi behöver tända (ignite) våra studenters passion för något. J S Brown använder uttrycket "passion based learning". Om vi är genuint intresserade av att lära oss något, tänker vi sällan på den tid det tar. "Passion is the key".

Ett sätt kan vara att utvidga våra traditionella gränser (klassrum, kursböcker, upphovsrättsblockerade texter och LMS m.m.) och dra in såväl egna som studenters externa resurser i våra kurser.

Evidens - inte så enkelt som det låter

Begreppet evidens eller evidensbaserad praktik har något tilltalande över sig och det vore svårt att hävda att det vore bättre om en praktik inte är evidensbaserad. Ingen har heller anledning att ifrågasätta de utomordentligt stora framsteg som har gjorts inom t.ex medicinsk vetenskap där evidens har sitt ursprung. Problemet är emellertid att diskussionen om evidens nästan alltid utgår från att det enda sättet att nå sann kunskap är genom kontrollerade, randomiserade experiment. Redan här anar måhända läsaren att detta sätt att nå kunskap kan ha sina problem när det gäller mänskliga interaktioner som till exempel undervisning.

Med hjälp av en text författad av Gert Biesta (Evidence and values in education: Three further deficits of evidence-based practice skall jag försöka bringa lite klarhet i denna problematik, inte minst för mig själv.

När det gäller sådant vi kan veta (epistemologi), kan vi ta reda på "what works" och detta är naturligtvis oerhört viktigt; man behöver bara tänka på behandling av sjukdomstillstånd. Genom att veta vad som har fungerat tidigare kan vi dra vissa slutsatser för vårt handlande. Detta innebär dock inte (åtminstone inte på en analytisk nivå) att vi har avtäckt en del av "hur det verkligen är". Biesta tar avstånd från föreställningen att vårt kunnande skulle representera eller vara en avbild av en statisk värld därute.

"Åskådarperspektivet" som den evidensbaserade argumentationen bygger på håller inte. Istället måste vi inse att det vi kan få veta är en funktion av våra interventioner; det är alltid så som världen uppenbarar sig för oss. Istället för att vara åskådare till ett färdigt universum är vi deltagare i ett ständigt växande universum.

Om vi inte kan få perfekt kunskap om världen, blir frågan (den ontologiska) om relationerna mellan interventioner och effekter central. I ett slutet, deterministiskt system kan vi tala om orsak och verkan; sociala system d.v.s. system där enheterna utgörs av människor skiljer sig emellertid radikalt från de slutna. Mänskliga system är öppna, rekursiva och semiotiska system och i sådana system kan vi aldrig tala om effekter. På sin höjd kan vi förvänta oss sannolika utfall. I den sociala domänen kommer interventioner därför aldrig att generera effekter på samma sätt som inom medicin.

Det finns något intuitivt begripligt i att det är våra interventioner som ger oss vissa svar (som man frågar får man svar) och att man inte på ett enkelt sätt kan tala om effekter i öppna system men den tredje ofullständigheten eller misstaget, den som han kallar tillämpningsmisstaget kan vara svårare att ta till sig.

Vi tänker oss nog i allmänhet att man göra vissa upptäckter i laboratorier som sedan tillämpas. Biesta vänder på detta resonemang och menar att det istället handlar om en transformering av världen till laboratoriets villkor; laboratorieresultat flyttar således inte ut i världen utan att dessa först haft relevans i den yttre världen.

Detta argument kan man säkert köpa och det blir lättare när man ser att detta i grunden handlar om en komplexitetsreduktion. I laboratoriet fungerar ett utifrån kommande fenomen under vissa villkor. Komplexiteten reduceras till att gälla ett visst antal variabler som kan hållas under kontroll. När det gäller undervisning däremot som ju inte är en laboratorieverksamhet lika lite som behandling av sjukdomstillstånd, går det sällan att efterlikna de ideala tillstånd som man kan skapa (obs skapa!) i ett laboratorium. I själva verket är det så att ju mer man reducerar komplexa fenomen desto meningslösare blir de i praktiken. Detta ställer en viktig aspekt av reduktionen i fokus: vilken slags reduktion bör göras?

Att vi överhuvudtaget kan uttala oss om vad som fungerar i pedagogiska situationer (liksom i naturvetenskapliga) handlar om att vi reducerar komplexiteten genom att skapa ett visst syfte (telos). Biesta menar att vi nog egentligen inte är riktigt medvetna om att vi alltid måste skapa ett syfte med vad vi vill åstadkomma i vår verksamhet och att detta alltid innebär värderingar; vilka värderingar, vems värderingar och vilka normer skall gälla? Vilket slags reduktion som skall göras är en värderingsfråga och inte en experimentell fråga.

Värdering handlar i handlar i grunden om demokrati, makt och politik. Såväl cancerforskaren som läraren är beroende av de politiska beslut som tas och de värderingar som görs. Därför, säger Biesta, handlar det inte i första hand om en evidensbaserad praktik (med de problem som här har diskuterats) utan överordnat är de värderingar som styr. Det blir därför meningslöst att tala om evidens och evidensbaserad praktik om vi inte förstår att praktiken är värdeladdad.

Avslutningsvis skall dock påpekas att ingen ifrågasätter den stora

betydelse som evidens har haft inom vissa forskningsfält. Det Biesta vill klargöra är att evidens inte är det enda som är avgörande i en verksamhet. Värderingarna är alltid överordnade. Han ställer också frågan om vilken roll evidens kan spela. Inom utbildning t.ex. kan man svårligen tala om evidens därför att det inte är möjligt på samma sätt som inom naturvetenskaperna.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License