Dags att ifrågasätta Communities of Practice?

Vi är nog många som mer eller mindre förförts av Lave och Wengers begrepp Communities of Practice och därför sett praktikgemenskaper lite här och var; jag har själv använt begreppet för att beskriva hur stridspiloter ingår i en praktikgemenskap när de har som tydligt mål att behärska ett nytt stridsflygplan. Att se lärande som en konsekvens av deltagande i praktikgemenskaper snarare än som resultatet av ett formellt förvärvande av kunskaper från undervisning, böcker och kurser har något revolutionerande nytt över sig.

Ett annat intuitivt tilltalande begrepp är legitimt perifert deltagande (legitimate peripheral particpation) med betydelsen att man startar som en novis i periferin rör sig mot centrum och ett allt mer kompetent deltagande i den aktuella praktiken d.v.s så som jag beskrev hur det gick till att bli en kompetent stridsflygare.

Om Wenger blivit något av en ikon för mig och många andra så har även den finske forskaren Yrjö Engeström och hans vidareutveckling av aktivitetsteorin blivit minst lika viktigt för mig. "Engeströms trianglar", den grafiska representationen av aktivitetssystem är välkänd för många och jag vet inte hur många trianglar med blixtar och pilar jag ritat under åren.

Fritt efter Engeström, 1987

Mot bakgrund av det ovanstående var ganska logiskt för mig att försöka förena dessa storheter i den avhandling som jag lade fram för ett antal år sedan. Mina analyser byggde på såväl Wengers framställning av praktikgemenskaper med de centrala begreppen "participation och reification" som på Engeströms aktivitetsteori med konflikter och dilemman som leder till "expansive learning". Jag lyckades nog dessvärre aldrig förena dessa två teoribyggen särskilt väl.

Kanske är det också så att CoP och AT i princip är oförenliga. I en ganska ny artikel med titeln "From Communities of Practice to Mykorrhizae" presenterar Engeström en mycket omvälvande kritik av begereppet communities of practice. Den skakade faktiskt om min bild rejält. Jag har läst Engeströms text åtskilliga gånger och nedan skall jag beskriva hur jag uppfattar hans kritik mot CoP.

Engeström börjar med att ge erkännande till CoP för att det fick oss att förstå att lärande är en konskekvens av deltagande i praktiker snarare än att vi formellt "lär oss". Men utifrån Engeströms perspektiv är CoP där lärlingen rör sig från novis till mästare ohistoriskt och cementerar en hierarkisk syn på hur det går till att lära sig, vilken inte är relevant idag.

Felet med CoP, säger Engeström är att det förutsätter gemenskaper som är tydligt avgränsade, att det förutsätter en auktoritet på kunskap (mästare) och att det beskriver lärande som rörelse mot centrum. Härigenom bortser Wenger från förtryck, motstånd, kreativitet och nyskapande. CoP blir därför ett i grunden hiearktisk och konservativt sätt att se på lärande. Ett sådant mästare-lärlingsförhållande kan inte vara generellt giltigt för alla tider, menar Engeström; i dess ställe vill han sätta det som han kallar "collaborative community" eller "collaborative interdependence"

Engeström menar att grupper som håller samman kring något är betydligt mindre avgränsade än vad CoP beskriver. De utmärks vidare av hög grad av arbetsdelning och fördelat kunnande. Auktoritet beror inte längre på status utan på kunnande, vilket betyder att det blir mindre viktigt vem som är formellt över- eller underordnad; strukturen blir mer horisontell. Slutligen utsätts det som åstadkoms för publik granskning vilket kräver hög grad av anpssning till användares behov. Engeström beskriver detta som en "negotiated knotworking" vilket utmärks av samarbete mellan kunniga aktörer, ett samarbete som pågår utan förutbestämda regler och utan någon central auktoritet. Ett exempel på det här sättet att arbeta är utvecklingen av det öppna operativsystemet Linux.

Ett fundamental skillnad mellan mästar-lärlingförhållande och "knotworking" är att i en tidigare lärlingstradition fanns ett väldigt tydligt objekt för verksamheten; detta saknas många gånger idag. Visserligen har utvecklingen av Linux, om man tar detta exempel, som syfte att skapa ett stabilt operativsystem men samtidigt är det ett objekt under ständig utveckling. Det är på samma gång både process och produkt. Sådana verksamheter med dess "runaway objects" gäckar alla försök till standardisering och kräver ständig och snabb integrering av olika experter. Det främsta sammanhållande elementet är förhandling (negotiation).

Som en metafor för att denna typ av verksamhet använder Engeström den biologiska termen "mykorrhizae". I naturen innebär detta ett symbiotiskt förhållande mellan en värdväxt och en svamp där båda drar nytta av varandra. Svampen kan inte själv bilda näringsämnen och växer på värdväxten medan värdväxten å sin sida får hjälp att ta upp vatten och salter. Det förhållande Engeström vill uttrycka är att en svamp har ett oerhört förgrenat underjordiskt system som kan expandera och minska allt efter behov. Samtidigt har svampen en fast avgränsad kropp ovanför jord.

  by  Lejon2008 

Som jag förstår Engeström menar han att det finns ett och måste finnas ett spänningsförhållande mellan aktiviteter som expanderar i olika riktningar liksom mykhorrizan men som ändå hålls samman av något mer beständigt. Andra bilder som beskriver förhållandet är "expansive swarming" och pulserande liksom i ett stjärnmönster; aktörer söker och utvidgar kunskapsområden men återkommer liksom till sin "knot" och bidrar här på olika sätt till utvecklingen av ett "runaway object" som är under ständig utveckling.

Ett sådant spänningsförhållande mellan mykorrhizaliknande kunskapsföretag och ett återvändande till det stabila ser Engeström i läkare som delar kunskaper om sådana sjukdomar som de stora läkemedelsföretagen inte anser ekonomiskt lönsamt att satsa på, en sorts "runaway objects" i den ordinarie verksamheten.

Detta sätt att beskriva hur människor lär, hur kunskaper utvecklas skiljer sig onekligen från det ganska konfliktfria sätt som beskrivs av CoP. Nu tycker jag trots detta att Wengers berepp CoP alltjämt är väldigt användbart, kanske mer på micronivå än på den nivå som Engeström beskriver.

De avgränsade objekt som så förtjänstfullt beskrevs av Lave och Wenger där skräddarlärlingar, barnmorskor m.fl inlemmades i praktikgemenskaper förklarade hur utvecklingen till mästerskap utvecklades. De mer diffusa objekten, "runaway objects", kräver sannolikt andra teorier.