Om formellt och informellt lärande

Jag har i flera inlägg försökt begripa mig på detta med PLEs (personliga lärmiljöer). För den som hela sitt yrkesverksamma liv har sysslat med undervisning är det inte så lätt att ta in att lärande idag inte nödvändigtvis är en följd av undervisning. Idag när vi har Internet har vi faktiskt möjlighet att söka upp (och faktiskt också bli uppsökta av) all världens information. Frågan är väl bara vilken relevans detta kan ha i formella och institutionella sammanhang. Många har har förutspått utbildningsinstitutionernas snara undergång men så verkar inte ske. Idag har vi fler studerande vid våra universitet och högskolor än någonsin.

Det som allt fler "hetsar upp sig på" är emellertid det traditionella påfyllandet av kunskap. Vi tror väl inte på Lockes "tabula rasa" längre men våra undervisningsmetoder har trots allt mycket av påfyllning över sig, speciellt brukar föreläsningen verkar stå sig i konkurrensen. När lärare intervjuar studenter om vad de anser värdefullast i undervisningen är det inte sällan den goda föreläsningen som nämns först. Många institutioner bygger dessutom sin undervisning i huvudsak på föreläsningar, vilket gör att studenterna räknar med att om de går på föreläsningarna kan de nästan vara säkra på att det som som där hålls fram som viktigt kommer på "tentan". Att klara tentan är det allra viktigaste för majoriteten av studenter som lever på lån.

Samtidigt som vi vidmakthåller denna form för undervisning uttalar vi allt oftare att vad vi önskar av studenterna är att de blir kritiskt reflekterande, att de lär sig förstå och att de använder djupinriktade strategier i sina studier. Det är som om vi säger en sak och gör en annan.

Hur skulle man då kunna utnyttja nätet för att åstadkomma förändring i själva tänkandet kring lärande? Märk här att jag inte menar att vi skall rasera de traditionella utbildningsinstitutionerna för de behövs alldeles säkert.

Motsatsen till "påfyllningstänkandet" är det egna aktiva lärandet av intresse förenat med de möjligheter som nätet  ger oss. Under hösten har jag prövat på något som är så totalt olikt att gå en traditionell kurs att jag inte riktigt har klarat av omställningen. För att försöka utveckla mig i min lärarroll anmälde jag mig till en MOOC (massive online open course). Här finns en enkel struktur i form av en tidsplan med förslag till teman och litteratur. I denna kurs erbjöds också ett antal träffar över nätet i realtid, vilket blir lite problematiskt när kursen ges över "hela världen". Till strukturen hör också ett återkommande nyhetsbrev och ett gemensamt diskussionsforum. Kan man lära sig något på detta?

Jag har lärt mig jättemycket, både om hur jag deltar och om innehållsliga frågor men jag har i princip misslyckats eftersom jag förblev en "lurker", en som drog nytta av andra utan att bidra med något i kursen. Jag beskrev i ett tidigare inlägg hur George Siemens såg på detta som något negativt.

Jag har emellertid försökt att omsätta mina nyvunna kunskaper på hemmaplan, liksom för att testa hur det fungerar. Således har jag upprättat den här bloggen där jag både skriver och följer en antal andra som jag betecknar som betydelsefulla. Jag har också upptäckt Twitter genom denna kurs (mitt twitterid är "gulejon"). Twitter är ett fantastiskt redskap med vars hjälp jag "sänder ut" ett antal spanare i världen som utan att knota rapporterar hem till min dator. En sådan rapport kommer här från Dave Cormier när han förklarar vad en personlig lärmiljö innebär. Se klippet här: