Lärplattform - verktyg för lärande eller administration?

(Det här inlägget är inspirerat av George Siemens artikel Learning or Management Systems?)

Idag säger vi lärplattform på svenska för det som på engelska kallas learning management system (LMS) och ibland virtual learning environment (VLE). Lärplattform betonar det politiskt korrekta ordet lärande medan LMS visserligen har ett L som i lärande men det är M som i management som är centralt. Ett LMS:s främsta syfte är att sköta administrativa frågor i en undervisningskontext.

Många sådana här system faller i upphandlingarna på att de inte klarar av att tillgodose en kunds administrativa krav. Att något system skulle ha fallit på att det inte fyller pedagoiska krav har, såvitt jag vet, inte inträffat. Man skulle också kunna säga att learning blivit sekundärt i förhållande till management.

Ett LMS ger därför - förutom den i och för sig nödvändiga möjligheten att hålla reda på, informera och kommunicera med en grupp studerande - också möjlighet till en hög grad av kontroll. Man kan se hur ofta de studerande loggar in, när de loggar in och man kan hålla reda på deras framsteg. Detta är visserligen nödvändigt för utbildingsinstitutioner men har lite att göra med hur lärandet sker.

De flesta LMS har en uppsättning verktyg som någon samlat ihop under ett gemensamt skal; många av dessa verktyg är användbara det skall erkännas men det stora problemet är att de som har designat lärplattformen har gjort detta utifrån en idé om hur undervisning går till. Man kan alltså säga att lärplattformen "lägger sig i" hur man skall organisera lärandeaktiviteterna men det är inte alls säkert att det LMS man har valt (åt oss) svarar mot hur vi vill organisera och genomföra vår verksamhet.

Valet av lärplattform vid ett lärosäte har knappast gjorts utifrån de studerandes och lärarnas perspektiv. Istället har valet gjorts utifrån ekonomiska överväganden och en föreställningen om att tekniken är neutral i relation till undervisningen.

Utanför våra utbildningsinstitutioner används inga LMS. De ungdomar som befolkar universitet och högskolor är i hög grad vana vid att agera på Nätet genom s.k. sociala medier som t.ex. Facebook, Twitter, Gmail, bloggar m.m. Här agerar man på egna villkor. Sannolikt känns det lite instängt bakom lärplattformens låsta grind.

Det som man alltmer talar om (i alla fall på vissa ställen) är personal learning environments (PLE); det viktiga ordet här förutom learning är förstås personal. I PLE tar de lärande egenkontroll över sitt lärande och reduceras inte till elever. I en studiesituation innebär detta givetvis inte att läraren abdikerar från sin roll som den som vet mer. Däremot innebär det att de studerande både får och bör ta större kontroll över sitt lärande.

Man kan se detta som en naturlig fortsättning på den utveckling som innebär att fokus har förflyttats från vad läraren gör till vad den lärande gör, något som också avspeglas i det som kallas lärandemål i Bologna processens efterföljd (även om denna process är en ren managementprocess).

Med en inriktning på den lärandes aktiviteter blir undervisning inte en fråga omatt fylla del lärande med innehåll utan mer en fråga om att vägleda, uppmuntra till dialog och samverkan. Istället för att låta sig fyllas på blir lärandet performativt genom att man producerar. Exempel på detta är wikis, bloggar, nätverk, sociala bokmärken och filmer. Någon i min närhet beskrev sättet att agera på Nätet som att delta och dela.

Om vi nu skulle lockas att experimentera i den anda som beskrivs ovan, innebär det förstås inte att vi bör överge det vi tidigare gjort. Det kommer alltjämt att vara så att den som kommer ny till universitetet förväntar sig att undervisning ser ut på ett visst sätt, vill bli påfylld, lyssna till föreläsningar och råplugga inför tentan som vanligt för att sedan kunna pusta ut tillsammans med alla andra i samma situation.

Men allteftersom man blir lite mer van ...

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License