The Net in Higher Education: Kurser i gränslandet mellan nät och IRL

Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att det är nödvändigt att identifiera vad som lämpar sig bäst att göra på nätet och vad som lämpar sig bäst för träffar i verkliga livet (IRL). Men att säga så är egentligen att göra det lite lätt för sig för alla kan nog hålla med om att vissa saker kan göras på nätet medan andra görs bäst IRL. Den verkliga svårigheten är förstås att faktiskt identifiera vad som kan eller bör göras på det ena eller andra sättet.

Eftersom samtal och möten människor emellan är det mest intuitiva och ursprungliga sättet att utbyta information, något som vi alltid har gjort, tenderar vi förstås att se alla andra sätt som någon sorts sämre ersättning för "det naturliga sättet"; det är inte så konstigt.

Om vi försöker att vara lite mer specifika och identifierar vad det är som är så bra med det fysiska mötet, tror jag att vi hamnar i ett resonemang om den snabba och direkta reaktionen på vårt handlande i form av verbala och icke-verbala signaler från den andre. Vi kommer däremot sannolikt inte att lägga märke till att det också finns en massa praktiska händelser som kanske inte direkt gynnar kommunikationen; det kan ha med uppfattad status att göra, verbal förmåga, fokus på hur man uppfattas av den andre etc. Sådana här aspekter av en kommunikation kan sannolikt få nya betydelser på nätet.

Men låt oss ta några exempel. I ett tidigare inlägg skrev jag om en person som tyckte att avancerad hjärnkirurgi nog inte skulle lämpa sig särskilt väl för distansundervisning med de argumenten att en hjärnkirurg som aldrig hållit i sina verktyg "på riktigt" nog inte skulle vara allra lämpligast att manipulera i hjärnan. Detta kan nog i någon mening betraktas som ett ganska grovt elller vulgärt argument då det sannolikt också gäller för varje oerfaren operatör oavsett vilken typ av utbildning man gått. Här är det den personliga erfarenheten av att ha gjort något många gånger som är avgörande snarare än hur man har lärt sig.

by maddox

Kanske är det trots allt så att väldigt mycket skulle kunna läras på nätet. Självklart fungerar det att lära sig sådant som är kodifierat i skrift på nätet. Nätet kan också erbjuda en uppsjö av tillfällen där hela scenariot kan visas upp på video. Därtill kan nätet erbjuda sofistikerade videopresentationer av det som faktiskt inte kan ses med blotta ögat, alltså sådan mediering av informationen som även den som befinner sig i det fysiska rummet måste ta i bruk. Vad jag vill ha sagt är alltså att vad som görs i den virtuella världen och vad som görs IRL inte är så självklart som man kanske har anledning att tro.

Förebilden och imitationen, det sociala lärandet, kan också förekomma starkt i den virtuella världen. Här behöver vi bara kasta en tanke till hur populärkulturen med dess idoler fungerar. Inte behöver man träffa någon IRL för att ta efter, lära och beundra.

Nåja, tänker någon motvilligt, detta låter sig sägas och det handlar om färdigheter, kanske kan man lära sig en hel del om t.ex. kirurgi på nätet men till slut måste man göra det själv. Givetvis hamnar vi slutligen där men då måste vi komma ihåg att det gör även den som studerat IRL.

Men hur är det i sådana fall där färdigheten är beroende av andra? Att hålla tal inför andra människor, skrev ju min kritiske bloggare om; det kan man väl ändå inte lära sig på nätet? Kanske inte fullt ut man jag kan mycket väl tänka mig att det går att ge instruktioner och råd på nätet som man kan pröva i sin omgivning på olika sätt. Dessutom finns en uppsjö av goda förebilder (TED talks t.ex) där man kan studera sådana exceptionellt skickliga talare som man sällan träffar IRL. Imitation av sådana förebilder skall inte underskattas.

Men låt mig ta ett annat exempel där man måste koordinera sig med andra människor, nämligen körsång där jag som amatör har en del erfarenheter. Det är säkert så att man bara kan lära sig sjunga i kör genom att sjunga "i" kör men kanske är det inte så självklart som det låter.

by emdot

Låt oss skissa ett scenario med på körsång på nätet. Låt oss också anta att vi vänder oss till en ganska heterogen grupp av intresserade amatörer och inte till vana musiker. Vi tänker oss att kursen har ett mål eller varför inte ett examinationstillfälle som består i att tillsammans med andra deltagare uppföra ett körverk.

För att ge kursdeltagaren en uppfattning om verkets karaktär låter man deltagaren lyssna till ett tillfälle där verket uppförs. Med dagens teknik bör det inte vara något problem att förse deltagaren med såväl ljud- som videoupptagning av uppförandet. Körpartituret, som är en del av kursmaterialet, kan studeras parallellt med lyssnandet om deltagaren är så pass förtrogen med noter att det är meningsfullt. Man kan givetvis också komplettera med annan skriven information om verket. Hittills har vi inga problem att göra detta på nätet; kanske görs det rentav bättre än om man träffas IRL.

Nu måste deltagaren börja arbeta med körpartituret. Kan deltagaren hantera musikinstrument, använder han/hon detta så långt det är möjligt. Om deltagaren inte har möjlighet att använda musikinstrument, blir datorn (eller eventuellt CD eller band) det huvudsakliga redskapet.

I kursmaterialet finns de olika stämmorna som datorfiler (eller inspelningar i andra media), vilka medger att deltagaren kan öva sin stämma, repetera svåra partier, ändra tempo, öva ihop med andra stämmor m.m. Det material som finns inspelat kan alltså användas för ett personligt lärande som inte är beroende av vare sig tid, rum eller omedelbar samverkan med andra. Så tillvida liknar detta i hög grad "gammaldags" distansundervisning där deltagaren studerar i huvudsak ensam.

De individuella övningarna kan alltså utföras på egen hand och i den omfattning som deltagaren anser nödvändigt. Deltagaren kan också testa (utvärdera, bedöma) sin egen inlärning av det egna bidraget genom att sjunga den egna stämman tillsammans med datorn som spelar/sjunger de övriga.

När deltagaren kan sin del, är det dags att göra körsång av det hela. Nu, menar jag, är det faktiskt nödvändigt att träffas under ledning av en person som kan hjälpa deltagarna att tillföra den konstnärligt-estetiska dimensionen i körverket. Träffarna kan läggas upp som en serie workshops som genomförs innan det är dags för det slutliga uppförandet.

Jag har tagit detta som ett exempel på hur vi bör utforska gränslandet mellan nät och IRL. Säger vi körsång tänker vi genast IRL; funderar vi ett steg vidare blir det nödvändigt att på ett mer finmaskigt sätt granska de ingående komponenterna i det som vi ofta tar för givet. Som jag förstår det går det varken att utöva hjärnkirurgi eller körsång IRL om dessa verksamheter inte har föregåtts av en rad processer som med fördel kan ske genom personligt lärande via nätet. Vad som görs bäst på det ena eller det andra sättet är i någon mening ganska klart men kanske inte på det sätt som vi först tänkte; det finns en för de flesta obekant zon mellan nätet och IRL.