Sociala medier i rättvisans tjänst?

George Siemens reflekterar i ett inlägg med titeln Rioting in the age of transparency där han tar de upplopp som följde i spåren av ishockeylaget Vancouver Canucks förlust av den åtråvärda mästartiteln som utgångspunkt för en betraktelse över hur den nya tekniken kommit att spela en roll vid t.ex. gatuupplopp.

  by  Burns Library, Boston College 

Med dagens teknik är det inga problem att ta foton och videofilmer av det som händer på gatan, vilka sedan snabbt sprids via olika sociala media. Detta gör att gatuupplopp som det i Vancouver oftast blir mycket väldokumenterade, vilket i sin tur skulle kunna bli till hjälp för de rättsvårdande instanser som har till uppgift att gripa och lagföra brottslingarna.

Här dyker också upp sajter av typen Identify the rioters där man kan ge tips eller helt enkelt klicka på alternativet "I know who this is" när man ser en tydlig bild av en person som krossar vindrutan på en bil eller skyltfönster.

Alla, i alla fall de flesta av oss, tycker förstås att gautvåld och annan galenskap bör beivras och våldsverkarna gripas men i bakhuvudet ringer en klocka försiktigt som varnar för den gamla skampålen. Hur skall vi förhålla oss till detta? Det var inte länge sedan den svenske justitieministern trampade i klaveret genom att förseslå att pedofiler skulle få delgivning (eller vad det heter) via rosa kuvert så att alla kunde se vad det var frågan om. Vi har också en debatt om huruvida det är rätt att publicera bilder av misstänkta i pressen för att inte tala om att publicera adresser och bilder av brottslingars eller rentav enbart misstänktas bostäder.

Siemens fastslår att det inte längre är möjligt att vara privat när det är så enkelt att fotografera och filma det som händer i det allmänna rummet. Vi kan också tänka på alla övervakningskameror som sätts upp på allt fler ställen. De bidrar säkert till ökad trygghet men till vilket pris? Vilken skillnad är det mellan legalt uppsatta övervakningskameror och bilder och filmer tagna av privatpersoner där de senare snabbt blir uppladdade på nätet för spridning över världen?

  by  zigazou76 

På engelska används termen "crowdsourced surveillance". Vill vi ha en allas övervakning av alla på det här sättet? Jag funderar också på relationen mellan den teknologiskt medierade övervakningen och den gamla sociala kontrollen som fanns i samhällen eller gemenskaper där folk kände varandra. Vuxna sa ifrån när barn och ungdomar gjorde något som var fel oavsett om det var egna eller andras ungar därför att man visste vad som var rätt och fel och vad barn inte borde ägna sig åt, likaså visste de vuxna i de flesta hur man uppför sig.

Både fotograferandet och tillsägelserna innebär väl ett slags social kontroll men med den skillnaden att fotograferandet inte kräver att man själv träder fram d.v.s. man riskerar inte att hamna i dispyt eller andra problematiska situationer. Att gripa in i faktiska händelser, att säga ifrån, kräver ett visst mod idag och är inte ens särskilt riskfritt. Mera riskfritt då att sprida bilder och filmer via nätet och hoppas att rättsvårdande myndigheter "tar i" ärendet. I somliga fall, kan man säkert tänka sig, är det inte de rättsvårdande skälen utan snarare möjligheten att "hänga ut" någon som står i fokus.

Jag tycker att detta är svåra frågor. Visst vill jag att den som krossar glas skall hållas ansvarig för detta men är det via "crowdsourced surveillance" det skall ske? Här blir det fler frågor än svar, märker jag.

Fler kommentarer och länkar till detta finns här.