Inlägg
Ett skolexempel
Under åtskilliga år men för ganska många år sedan hade jag förmånen att undervisa barn- och ungdomar. Under denna tid förekom varierande ”läror” om vad som ansågs vara god pedagogisk praktik; ett mycket omhuldat begrepp var elevaktivitet. Emellertid innebar inte sällan elevernas egna aktiviteter också att läraren förlorade en bit av den disciplinerande strategi som består i att hålla eleverna sysselsatta med att svara på frågor eller lösa mekaniska uppgifter på s.k. arbetsblad. Det, ibland avsevärda, buller och de många rörelser som uppstod i klassrummet när eleverna med iver (?) sökte information i olika källor eller konfererade med varandra, kunde godtas då detta var ett resultat av en ”god” pedagogik. Läraren kunde med sin professionella blick med tillfredställelse betrakta det liv och den rörelse som emanerade ur den goda och tidsenliga pedagogik som tillämpades.
Ett problem var dock om någon med lekmannablick skulle betrakta skeendet. Lekmannen, kanske föräldern, skulle med all säkerhet betrakta den pågående aktiviteten som ostrukturerad, störande och i värsta fall som ett tecken på den moderna skolans förfall. Annat var det minsann under den egna skoltiden; då höll man tyst och lyssnade på läraren!
Professional vision
Det kan kanske låta självklart, men jag vill argumentera för att om man har viss kunskap så lägger man märke till annat än det som personer utan denna kunskap lägger märke till. Jag hävdar detta med stöd i en – som jag tror – mycket känd artikel av Charles Goodwin med titeln Professional vision. I den artikeln visar Goodwin hur experter inom ämnesområden lägger märke till sådant som lekmannen inte lägger märke till.
Goodwin hämtar ett av sina exempel från arkeologi. Han visar att en arkeolog ser helt andra saker i en bit jord än den som nyss börjat sin arkeologiska karriär. Bonden ser sannolikt också något helt annat än arkeologen i jorden. Genom att rita med en pinne i jorden och genom att använda begrepp som används inom arkeologi (arkeologens diskursiva praktik) skapar arkeologen en ny förståelse för novisen.
I generella termer innebär detta att den professionelle sätter namn (facktermer) på sådant som observeras, han/hon avgränsar fenomenen – i detta fall genom att rita i jorden och han/hon ritar kartor och skriver rapporter om utgrävningen.
Goodwins andra exempel är från en rättssal. I korthet handlar det om en process mot en grupp vita poliser som misshandlat en svart man. Försvaret kallar in ett vittne som är expert på våldshandlingar. I videosekvenser som körs ruta för ruta pekar experten ut olika skeenden som visar att den svarte mannen varit våldsam och att poliserna handlat i självförsvar. Genom att vara expert kan experten kategorisera det som juryn ser (eller inte ser) och beteckna det som våldshandlingar. Här handlar det återigen om professional vision vilken leder lekmännen att betrakta händelseförloppet i de avsedda kategorierna. Som vi kan misstänka kan expertkunskap användas både för ökad förståelse och för ökad osäkerhet om det vi trodde oss förstå.
Jag medger, ifall någon skulle undgått att uppfatta detta, att jag raljerade lite om de olika ”läror” som florerar i olika undervisningssammanhang och jag är, som läsaren av mina blogginlägg säkert har förstått, en anhängare av den studerandes egen aktiviteter för att lära. Detta innebär dock inte att jag förordar vilken aktivitet som helst.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar