The Net in Higher Education: Distansundervisning i tre skepnader

Terry Anderson och Jon Dron beskriver i en artikel tre generationer av
distansutbildningspedagogik och det intressanta med den artikeln är att den tar en utgångspunkt i de pedagogiska ideéerna och hur dessa samverkar med den tekniska utvecklingen. Andra "generationsbeskrivningar" tar oftast tekniken som utgångspunkt för att beskriva hur distansutbildning har utvecklats. De tre olika perspektiv som beskrivs är det kognitivt-behavouristiska, det social-konstruktivistiska och de konnektivistiska.

Distansundervisning utifrån ett kognitivt-behaviouristiskt perspektiv
Här ligger fokus främst på individen och hans eller hennes lärande, vilket kan mätas på olika sätt (tentamen). Då den behavouristiska teorin hade problem att förklara olika mentala tillstånd som inte direkt kunde observeras (t.e.x motivation, attityder), växte en kognitivistiskt teoribildning fram. Denna baserade sig på hypoteser och forskning om hur hjärnan fungerar; för detta tog man inte sällan den framväxande datorteknologin som modell och metafor. Den kognitivt-behaviouristiska traditionen låter sig ganska lätt "översättas" till undervising där läraren eller i mer generell mening själva instruktionen blir central samtidigt som man arbetar med ett tydligt avgränsat innehåll.

Lärarnärvaron in den här traditionen märks främst genom det tillrättalagda materialet och i vissa fall genom en-till-enkommunikation. I grunden är materialet avsett att vara självinstruerande och läraren är främst den som rättar uppgifterna.

Den främsta styrkan hos en sådan här modell ligger i den frihet i tid och rum som den ger studenten samt möjligheten att skala upp undervisningen till stora volymer. En svaghet är bristen på kommunikation mellan deltagarna, vilket gör att modellen fungerar bra då det handlar om att överföra entydiga lärandemål men sämre då det gäller att hjälpa de lärande in i en social kontext där kunskaper diskuteras och utvecklas.

by jrhode

Distansundervisning utifrån ett social-konstruktivistiskt perspektiv
Den social-konstruktivistiska modellen utvecklas samtidigt som teknologin alltmer medger tvåvägskommunikation. Ett utmärkande drag för denna inriktning är interaktion mellan studenter och mellan studenter och lärare. Inom detta perspektiv är kunskap av social natur och läraren blir inte i första hand en person som överför kunskap som de studerande skall konsumera. Detta gör distansundervisning till en social aktivitet där individen såväl som gruppen utvecklas. Det säger sig självt att lärarrollen blir mer mångfacetterad här än i det kognitivt-behavouristiska berspektivet där läraren är den självklare kunskapsförmedlaren.

Social närvaro är något som utmärker själva perspektivet även om interaktionen alltid är medierad av teknologi. Läraren deltar genom att skapa lärandesituationer, vara en medstuderande och instruera direkt om så behövs.

Den konstuktivsiska modellen ger av förklarliga skäl inte samma oberoende för den enskilde studenten då interaktion förutsätter upprepat och återkommande engagemang. För institutionerna innebär också konstruktivistiska modeller högre kostnader då kurserna inte kan skalas upp till alltför stort antal deltagare utan att interaktionens kvalitet minskar.

Distansundervisning utifrån ett konnektivistiskt perspektiv

Den tredje generationens distanspedagogik har uppkommit under 2000-talet och har med byggande av kunskapsnätverk att göra (alltså inte grupper). Den kunskap som finns idag är av så många slag och så omfattande att det är omöjligt för individen att memorera eller ens förstå allting på egen hand. Istället utgår konnektivism från att kunskper finns utspridda hos såväl individer som artefakter. Därför är det förmågan att hitta och tillämpa kunskap som man är i behov av som är det centrala. Konnektivismens förutsättning är en allestädes närvarande teknologi som gör det möjligt att ständigt vara knuten till olika nätverk där efterfrågad kunskap diskuteras och utvecklas.

En grundläggande uppgift i en konnektivistisk distansundervisning är att hjälpa den studerande att hitta personer och nätverk där viktig kunskap finns att hämta. Lärandet blir därför inte enbart individuellt eller avgränsat till studiegrupper. För den studerande handlar det om att delta där information diskuteras men också att filtrera information utifrån aktuella behov för att på så vis skapa något meningsfullt för sig själv men också något som kan återföras till nätverken. Sådana kunskapsobjekt som skapas i nätverksmiljöer är öppna och tillgängliga för alla då de sträcker sig utanför institutionella miljöer och studerandegrupper med hemvist i slutna lärplattformar. Konnektivistiskt lärande bygger lika mycket på produktion som på konsumtion av innehåll och närvaron i de konnektivistiska nätverken tar sig uttryck som inlägg i bloggar, tweets (på Twitter), wikis, videoclips eller annat som kan göras tillgängligt för andra att bygga vidare på. Ängsligt bevakande av upphovsrätt till sina produkter harmonierar illa med det här perspektivet.

Den sociala närvaron upprätthålls genom att man deltar och bidrar i nätverk kring relevant kunskap och den skiljer sig från organiserat grupparbete genom att aktiviteten drivs av ett autentiskt kunskapsintresse och inte av att man skall uppvisa "rätt sorts" beteende som kan betygsättas. Lärarnärvaron handlar om att stödja interaktion på sådant sätt att de lärande kan komma i kontakt med nya och redan existerande resurser. Till skillnad från de övriga perspektiven som här beskrivits är läraren inte den ende som är ansvarig för att skapa ett innehåll. Det är snarare så att de lärande och läraren samarbetar i skapandet av innehåll som senare kan återanvändas av andra. Genom att agera på detta sätt modellerar läraren hur närvaro och deltagande i konnektivistiska nätverk kan se ut.

Det som kan vara ett problem här är att en distansundervisning utifrån det här perspektivet saknar mycket av den struktur som som i hög grad finns i kognitivistiskt-behaviouristiska perspektivet och som skapas av den pågående interaktionen i den social-konstruktivistiska distansutbildningen. I den konnektivistiska modellen är strukturen inte något från början givet utan den måste växa fram och det är mycket vanligt att de studerande känner sig förvirrade i en konnektivistisk miljö. Upplägget passar nog egentligen ganska illa för studenter som har sökt sig till en utbildning utifrån ett mer traditionellt synsätt på distansutbildning.

Referens
ANDERSON, T., DRON, J.. Three generations of distance education pedagogy. The International Review of Research in Open and Distance Learning, North America, 12, nov. 2010. Available at: http://www.irrodl.org/index.php/irrodl/article/view/890. Date accessed: 12 Apr. 2011.