måndag 16 maj 2011

Webben och lärarna

Idag blir det ett kort och lätt inlägg som omväxling till den mer mödosamma utflykten i Vygotskijs och Bakhtins diskurser. Här skall det handla om den traditionella utbildningens inställning till det som finns på webben. Ja, jag är medveten om att man inte kan skriva vare sig den traditionella utbildningen eller inställning generellt men det skulle ju bli kort.

José Picardo (som jag inte alls vet vem det är) skriver ett mycket balanserat och läsvärt inlägg The case for online social networking in education att

[t]raditionalist approaches to institutionalised education have continued to assume that knowledge can only be obtained within the school’s walls. Modern technology has shattered this notion and has presented us with a different paradigm: the information is everywhere.

För oss som har sysslat en hel del med webben låter detta förstås mer eller mindre självklart och vi kanske skulle kunna tillägga att för oss är det nog sannolikt att man kan hitta mer information utanför skolans väggar än innanför.

Detta innebär att förmågan att ta handskas med denna information kommer att vara den viktigaste färdigheten att förmedla (eftersom förmedling inte är ovanligt i undervisningsmiljöer). Att ha en färdighet att kunna skilja ut det väsentliga från det oväsentliga kommer att bli en färdighet av yttersta vikt.

Lärarens roll kommer därför både att bli en annan och att bli viktigare. Nu skall jag inte dra till med det uttjatade uttrycket att läraren skall bli en coach eller att hon skall går från att vara "the sage on the stage to the guide at your side" men det innebär en lite förändrad roll.

Man får inte vara så rädd för det som finns på nätet. Personligen tror jag inte på blockering av vissa sajter som en del ägnar sig åt. Men det är ju möjligt att jag i en affektiv undervisarsituation själv skulle förespråka detta; man kan aldrig veta. Men när man sitter en bit ifrån och tror att man tänker klart känns det ganska fel.

Kanske är den största förändringen för lärare att man måste tro att det går att lära tillsammans och av andra (än läraren). Här har vi ju gott stöd av storheter som Vygotskij och Bakhtin som jag nyss skrivit om.

I framförallt högre utbildning kan det ju vara både en utmaning och en stimulans för läraren att det faktiskt går att både verifiera och utmana det som sägs i en förläsning med hjälp av information på nätet. Här gäller det förstås för läraren ha en beredskap hur man reagerar på kommentaren: "Du säger [något] men här på nätet är det en annan forskare som kommit fram till [något annat]."

I tidigare inlägg har jag ju visat en viss fascination för detta att skapa sig ett personligt lärande på nätet med hjälp av nätverk och "twitterspanare". Det som jag ser som centralt i detta, och som en förmåga att lära ut för läraren, är att insprirera till ytterligare lärande utanför eller efter att den traditionella undervisningen är över. Det är lätt att säga men var och kan säkert instämma i att det är den egna drivkraften att lära nytt (eller det uttjatade "livslånga lärandet") som kommer att bli viktigast i längden.

Här finns mycket att säga och jag skulle kunna referera tillbaka till de flesta av de bloggar jag skrivit under det senaste året men jag lovade ju att det skulle bli kort.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Ja, i den bästa av världar skulle man inte behöva blockera visa sidor på nätet, men kanske är det en kollektiv bestraffning pga av några personers ointresse av att 'lära sig' (även om de lär sig något annat) genom att söka relevant information. Istället flyr de från utmaningen och ansvaret via mer kommersiella sidor.

    SvaraRadera