The Net in Higher Education: Höra röster eller prata med sig själv - några reflektioner om Bakhtins och Vygotskijs föreställningar om medvetandet

Jag försöker alltjämt begripa mig skillnaden mellan Bakhtins och Vygotskijs sätt att se å det det mänskliga medvetandet och hur detta utvecklas. Matusov skriver att medvetandet är något som utmärks av prefixet "mono" i Vygotskijs tappning och något som utmärks av prefixet "poly" i Bakhtins, alltså något som har med enhet att göra i det första fallet och med något sammansatt av flera enheter i det senare fallet.

Beskrivningen av medvetandets arkitektur, eller kanske snarare organisation, görs genom begreppen I och me. Till alla som inte är bekanta med de här begreppen, eller liksom jag har en ganska ytlig kännedom om dessa, kan sägas de var centrala för G H Mead i det som går under namnet symbolisk interaktionism. Me är det som utvecklas i interaktion med omgivningen. Genom att observera andras reaktioner gentemot mig kommer detta tillsammans med mitt I av konstituera hur jag uppfattar mig som person, mitt self.

Relevant för vårt sammanhang här är att just balansen mellan I och me är viktig. En person där me får en alltför dominerade ställning blir ängslig och konform medan motsatsen leder till något som är okänsligt för omgivningen, kanske någon som är sig själv nog.

by Vincent J. Brown

Det verkar alltså som om det bör finnas någon form av "dialog" mellan medvetandets olika delar, alltså en spänning mellan I och me. Jag tror att det är denna spänning som Matusov ser som skillnaden mellan Vygtoskijs sätt att beskriva medvetandet och Bakhtins. För Vygotskij blir det ideala att man genom att röra sig genom den närmaste utvecklingszonen gradvis internaliserar det som de mer kunniga på området representerar. Det handlar om det som vi dagligt tal kallar teoretisk eller begreppslig kunskap, alltså något man kan tala om och manipulera med hjälp av begrepp utan att vara beroende av närliggande fysiska omständigheter; det är det som vi brukar kalla dekontextualiserad kunskap. Matusovs kritik, om jag har förstått det rätt, skjuter in sig på att medvetandet i Vygotskijs tappning i princip gör spänningen mellan I och me överflödig då det utvecklade och internaliserade medvetandet med sitt "inner speech" i någon mening upphäver spänningen mellan I och me, vilket i sin tur leder till att individen blir sig själv nog d.v.s. det utvecklade medvetandet är kompetent att ta i bruk den begreppsliga kunskapen för att föra en dialog med sig själv där omgivningen blir onödig. Det är detta, tror jag, som Bakhtin betraktar som monologism.

Bakhtin tänkte annorlunda. Han ser ett "poly-medvetande", i motsats till Vygotskijs monologiska, där många röster kombineras. Bakhtin menar att om det inte finns någon spänning eller något oklart mellan I och me så finns inga förutsättningar för dialog över huvud taget i analytisk mening.

by farmingmatters

Nu kan man ju fråga sig vad dessa teoretiska ”krumsprång” som jag har ägnat mig åt här egentligen har för betydelse. På det skulle jag vilja svara att för den som är någorlunda beläst kan ju krumsprången vara intressanta utan att man sneglar på någon nytta, men jag tycker också att en sådan reflektion som jag har gjort här i någon mån kan visa hur man kan förstå sociala situationer, alltså att man upphäver den många gånger konstruerade gränsen mellan teori och praktik. Låt oss därför gå vidare och se hur den begreppsliga kunskapen kan kasta ljus över sociala situationer.

Bakhtin tänkte sig alltså att olika röster spelar en roll för me, olika röster som upprätthåller en sorts spänning och dialog med I. För en ubildare kan detta handla om att skapa möjligheter för interaddressivity och interproblematicity, alltså intresse för andras bidrag och åsikter när man fokuserar på något av gemensamt intresse.

Detta innebär att lärandesituationer, skapade eller naturligt uppkomna, idealt skall vara i någon mening problematiska för deltagarna. I formell undervisning gäller detta både lärare och student. En orientering mot dialogisk interaddressivity, där man förväntar sig att varje deltagare skall bidra med något nytt interssant och viktigt, skapas genom att man uppmärksammar deltagarnas frågor intressen och behov samt genom att man organiserar särskilda ”dialogiska provokationer”, alltså situationer som ger möjlighet för deltagarna att ha olika uppfattningar.

I sådana situationer är det inte målet att de studerande måste komma fram till samma förståelse som läraren utan det handlar om att engagera dem i historiskt, socialt och kulturellt värdefulla röster, att lära dem hur man tilltalar dessa röster och att lära dem utveckla ansvarsfulla svar till dessa utan att förvänta sig att man skall vara överens eller att man skall uppnå konsensus.

Nog tycker jag att detta är användbar kunskap! Kanske är det som man skämtsamt brukar säga, att inget är så praktiskt som en god teori?