Kanske lika bra att undvika web 2.0 i undervisning och återgå till det gamla vanliga?

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Nina Bonderup Dohns artikel där hon talar om de spänningar som ett införande av webb 2.0-strategier i traditionella undervisningsmiljöer skapar. I det här inlägget skulle jag vilja lyfta fram några punkter som nämndes i det tidigare inlägget ännu lite tydligare, eftersom de i hög grad sammanfaller med min egen erfarenhet som undervisare under många år. NBDs artikel har den stora förtjänsten att den gör mycket av det som jag implicit har haft på känn explicit och lättare att beskriva. Genom att utgå från en resurs (en artikel i detta fall) jag har fått kännedom om, blir mitt inlägg i viss mån ett exempel på det som Dohn beskriver som webb 2.0-strategier även om jag i detta fall vederbörligen ger Dohn erkännande för hennes text.

NBD talar om tre aspekter som blir särskilt problematiska när man försöker införa web 2.0 strategier i våra traditionella undervisningsmiljöer; det handlar om samarbete, bedömning och själva syftet med att åstadkomma något.

Innan vi fördjupar oss vidare i NBDs beskrivning av problemen kan vi titta på en presentation av George Siemens. Siemens beskriver med sina bilder hur han ser på undervisning med webbstrategier. Det är en i många stycken informativ framställning men Siemens uppehåller sig inte alls vid de problem som Nina Bonderup Dohn beskriver nedan. Här kommer Siemens presentation först.

Haugesund

View more presentations from gsiemens

Samverka
Olika former av samverkan på webben sker frivilligt och man deltar om man tycker att det är meningsfullt och om deltagandet leder till de mål man för tillfället har med sitt deltagande. Bra exempel på detta är det frivilliga deltagande i öppna gemenskaper på nätet där man skapar sig sin personliga lärmiljö. När man frivlligt deltar på nätet blir det inte så viktigt vem som har gjort vad eller vilka som har bidragit med något. I en vanlig undervisningssituation är samarbete och samverkan istället en didaktisk metod som i de flesta fall har ålagts de studerande utifrån föreställningen att samarbete är bra, effektivt eller nyttigt för något annat; att lära sig samarbeta t.ex. Med ett sådant uttalat syfte blir samarbetet heller inte något som man kan välja att delta i eller inte; att åka snålskjuts på de andras arbete ses både som orättvist och man deltar heller inte i undervisningen på det sätt som föreskrivs.

Bidra
Just detta att man skall vara delaktig och ha bidragit till produkten är oväsentligt på webben medan det i traditionella undervisningsmiljöer är själva förutsättningen för att man skall kunna betygsättas. Fokuseringen på det individuella kunnandet får också till följd att det självklara delandet av material som sker på webben inte fungerar i formella undervisningsmiljöer där man vill ha "credit" för sitt jobb och där man genom att slå vakt om det som är eget eventuellt kan vinna fördelar vid betygsättningen.

Utnyttja
Ett område där företrädare för undervisning på olika nivåer brukar har starka argument är det som handlar om andras arbeten och det egna skapandet. På webben uppträder inte de här problemen, åtminstone inte på samma sätt. Här handlar det om att hitta vad som är användbart och man kan i princip både hitta och sätta samman andras material till något som är av såväl hög kvalitet som mycket användbart utan att man själv har bidragit nämnvärt med något eget. I skolmiljö kommer detta utnyttjande av andras produkter att betraktas som något osjälvständigt och på eller över gränsen till fusk. Om man inte skriver själv, har man liksom inte bevisat att man "äger" en individuell kunskap ... och det var ju den som skulle betygsättas.

En stor del av problematiken bottnar i vad som är själva syftet med att producera något. I skolan producerar man texter och annat för att visa att man kan producera texter och eventuellt också för att lära sig något ... för senare bruk (lära för livet). På webben skapar eller hämtar man något som man faktiskt behöver eller är intresserad för dess egen skull och inte för att lära sig något som kan vara bra senare i livet. Om man har ett äkta intresse för något och redan kan hitta detta på nätet blir det meningslöst att skriva om detta bara för att visa (upp) att man kan detta. Man skulle kunna säga att på webben gör man inte något för en viss kurs, en kursuppgift, utan utifrån ett autentiskt intresse.

Leka webb
Efter att ha läst, reflekterat och skrivit blogginlägg utifrån NBDs artiklar, känner jag mig än mer osäker om huruvida det alls är möjligt att jobba med webben på det sätt som det sker i informella sammanhang. Vi kan visserligen "leka" web 2.0 och starta grupper på Facebook, skriva bloggar och twittra m.m. men detta blir ändå bara en blek avbild av de autentiska aktiviteterna på nätet eftersom vi i slutändan måste bedöma värdet av arbetet och därtill bedöma var och en individuellt. I en framtid också i en allmer fingraderad skala.

Återgå
Egentligen känns det som om det vore lika bra att lägga ner alla ambitioner att "förändra undervisningen" och "få in mer IT" när utvecklingen, åtminstone inom den högre utbildningen går mot mer mätningar, fler publiceringar, fler citeringar, fler jämförelser och rankning av vem som är bäst. Allt detta står som jag ser det i direkt strid mot det informella och autentiska lärande som sker utanför institutionerna. Vore det inte mer rakryggat att kräva mer mer föreläsning, mer kateder och samtidigt ta avstånd från samarbete, skapande och autentiska uppgifter eftersom detta ändå inte kan tvingas in under lärandemålen och betygsättas individuellt?


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License