The Net in Higher Education: Web 2.0 i undervisningen: spännande verktyg eller verktyg som skapar spänningar?

Nina Bonderup Dohns (NBD) konferenspresentation om de spänningar som uppstår i i traditionell undervisning när vi försöker introducera Web 2.0-verktyg är en tänkvärd läsning och den ger mig lust att både referera bitar och att uttrycka lite egna tankar.

Eftersom undervisande institutioner ständigt skuldbeläggs för att inte ”följa med sin tid” eller för att inte ”använda tillräckligt mycket IT”, blir det ett starkt tryck att faktiskt ta in nya verktyg i den traditionella undervisningen. Idag används det följaktligen en rad IT-relaterade verktyg vid olika undervisande institutioner i samhället. Sålunda har t.ex. ”powerpoint” blivit ett vardagligt uttryck för presentationer som man kör från sin dator med hjälp av en projektor som allt oftare finns fast monterad i lärosalen. Även kommersiella lärplattformar där kursanordnare kan sprida information om en kurs och där de studerande kan både diskutera och lämna in uppgifter börjar bli vanliga. Men alla dessa förändringar är egentligen olika sätt att göra ungefär samma sak som man alltid har gjort fast med verktyg som i många fall kan göra verksamheten både lättare och effektivare, tänk bara på hur mycket enklare sökningar i biblioteksdatabaser har blivit eller på hur vanligt informationssökning på Internet (”googla”) generellt har blivit. Såtillvida har vi underlättat våra ordinarie verksamheter. Web 2.0 är dock något annat.

by Link576

Mycket förenklat avser man med Web 2.0 möjligheten att kommunicera i flera riktningar. Om Web 1.0 i första hand handlade om att sprida information över nätet, så handlar 2.0 om att att göra även användarna till producenter av innehåll.

Nu går det inte att producera innehåll hur som helst på nätet, eftersom detta innehåll måste lagras någonstans. Detta har en rad kommersiella aktörer insett och erbjuder tjänster där vi utan kostnad både kan producera innehåll och knyta kontakter med andra producenter av innehåll. Sådana världsomspännande tjänster tillhandahålls av t.ex. Google, Facebook, Twitter m.fl. Bakom dessa gigantiska nätverk finns förstås en bakomliggande kommersiell idé men den är det inte min avsikt att gå in på i det här inlägget.

Eftersom så många människor redan är förtrogna med de sociala verktygen på nätet, kan det kännas intressant för utbildare att försöka göra bruk av dessa även i den traditionella undervisningen och därigenom kanske underlätta eller åtminstone göra undervisningen lite ”roligare”. Dessutom stämmer ju det stora engagemang och den höga aktivitet på nätet, som många visar, väl överens med den rådande pedagogiska diskursen där studentens lärande genom egen aktivitet framhålls som något eftersträvansvärt. Därtill kanske man skickar med ett argument om att man måste rusta de studerande för framtiden, ett argument som har varit mycket vanligt i ungdomsskolan.

by jisc_infonet

NBD visar dock i sin presentation att det finns en rad faktorer där Web 2.0-perspektivet är oförenligt med undervisning såsom vi i allmänhet brukar betrakta formell, institutionaliserad undervisning. Förenklat uttryckt är själva motivationen att engagera sig i Web 2.0 själva deltagandet i sig där individer i samverkan ägnar sig åt det som är meningsfullt och identitetsskapande. I den mån vi kan tala om någon kunskapsprodukt skulle den kunna vara just färdigheten att agera kompetent på nätet men denna är då en följd av den praktik man deltar i och inte något man tränar för. Avsikten med traditionell utbildning däremot är att man skall undervisas för att utveckla kunskaper och färdigheter som i bästa fall kan överföras mellan olika verksamheter senare i livet. Utbildningen är alltså en sorts medel för att rusta individen med "något" och kunskapen blir därför en sorts objekt, något som man skall ”ha med sig ut i livet” (alltså: livet kommer senare!).

Införande av Web 2.0-tänkande i traditionell undervisning innebär att vi föreställer oss att vi kan använda den inre motivation som finns i deltagande i nätgemenskaper för ett lärande som normalt drivs av en yttre motivation (konkurrens, betyg, studielån, examina, kommande yrke etc.). Detta blir nästintill omöjligt då Web 2.0 där kunskap är något pågående, dynamiskt och tillfälligt som skapas i samverkan mellan många i motsats till en traditionell syn där kunskapen är ett objekt som ägs av individen i högre eller lägre grad (betyg).

Var och en inser förstås att ett problem med Web 2.0 i en traditionell utbildningskontext blir bedömning och betygsättning när inget är ”mitt” eller ”ditt” eller när man inte kan fastställa vad var och en har bidragit med. Förr eller senare kommer man också att ställas inför den fråga som alltid engagerar den utbildare, nämligen den om plagiat och fusk.

by uniinnsbruck

För den som engagerar sig i gemenskaper på nätet är det användbarhet som gäller. Detta innebär att det som finns där, det må vara klippt och klistrat eller plagierat, kan vara mycket användbart och av hög kvalitet; ja, i många fall avsevärt bättre än om man gjort det själv. Sett ur ett traditionellt utbildningsperspektiv blir detta förstås något som man inte har "gjort själv" eller "skrivit med egna ord".

Sett ur ett perspektiv av kompetent handlande i nätbaserad gemenskap, handlar det framförallt om att kunna hitta och göra bruk av sådant som är användbart. Om det man söker då redan finns därute, d.v.s. gjort av någon annan, är det lite onödigt att göra det en gång till bara för att man skall ha gjort det själv; man skall inte uppfinna hjulet på nytt.

Ur ett Web 2.0-perspektiv är det inte rimligt att åstadkomma något bara för att man skall göra det i en kurs och visa att man kan, helst själv utan andra så att man sedan kan betygsättas för sin egen insats. Var gränsen för ”själv” går ser jag som lite oklar. Tillfogar man sedan ”utan hjälpmedel” blir det väldigt oklart.

Det är solklart att fullt ut tillämpade Web 2.0-praktiker kommer att utmana våra föreställningar om samarbete, vem som har bidragit med vad, vem som kan vad och inte minst vad som är fusk och plagiat. Jag tror personligen inte att de utbildare som idag ”är med sin tid” och startar Facebookgrupper, upprättar wikis eller utnyttjar andra Web 2.0-relaterade tjänster egentligen har tänkt att detta i grunden skall förändra undervisningen. Snarare ser man det nog som ett sätt att gå studenterna till mötes och göra det ”lite roligare” att studera fast på samma villkor som tidigare.