The Net in Higher Education: Kan vi förena traditionell utbildning med självorganiserat webblärande?

Som jag tidigare har diskuterat har det nätbaserade lärandet, och på senare tid även det som går under web 2.0 d.v.s. det som i hög grad handlar om deltgares produktion och interaktion på nätet, blivit intressant för den formella utbildning som ges vid våra olika utbildningsinstitutioner. Emellertid förefaller det som om den användning som faktiskt sker, i många fall utgår från en traditionell syn på undervisningsuplägg. Och detta är väl egentligen inte något konstigt.

På webben däremot är aktiviteterna självorganiserande och lärandet är vad man brukar kalla framväxande (emergent). En definintion av självorganiserat lärande kan vara denna:

Emergent learning is likely to occur when many self-organising agents interact frequently and openly, with considerable degrees of freedom, but within specific constraints; no individual can see the whole picture; agents and system co-evolve.

Vi kan alltså tala om två fundamentalt olika villkor under vilka lärande kommer till stånd; å ena sidan är lärande något förutsägbart som sker under organiserade former med bestämda lärandemål, å andra sidan är lärande något oförutsägbart som sker genom att individer och grupper organiserar sig själva och därtill skapar sina lärandeobjekt. Det lärande som sker utan traditionell styrning går i bland under namnet "minimally invasive education".

by YAPixel

Nu bör man emellertid inte ha några romantiska föreställningar om att allt blir bättre bara individerna får vara ifred med sitt lärande och det är knappast någon poäng att hävda att vi bör ersätta det traditionella lärandet (prescriptive) med ett framväxande. Den naturliga frågan blir snarare hur vi skall, och om det är möjligt att, förena dessa två sätt att åstadkomma lärande. Som Nina Bonderup Dohn har visat är detta inte helt enkelt.

Många av de som arbetar inom traditionella utbildningar ser ner på det framväxande lärandet på webben och betraktar det som perifert eller irrelevant i förhållande till "riktig" kunskap som kan valideras och presenteras i välrenommerade publikationer. Wikipedia är ett bra exempel på ett system där kunskapen är framväxande, tillfällig och föränderlig, vilket gör att den kan vara ofullständig men också att åtgärdas och utvecklas på ett annat sätt än den som är tryckt och färdigt en gång för alla. Man kan följaktligen inte bedöma denna kunskap på samma sätt som den i etablerade artiklar och andra texter.

Men hur skulle man kunna designa en kurs för ett mer öppet och självorganiserande lärande? Som tidigare nämnts är det inte frånvaron av kunniga vägledare som är lösningen utan istället är det balansen mellan det föreskrivna och det framväxande som är knäckfrågan. Självklart blir ingen kurs bättre av att kunniga lärare är frånvarande. Frågan är då vad de skall göra?

Det finns en stor risk att självorganiserande grupper går åt "fel håll". Kunniga lärare måste därför alltid visa på vägar och utifrån sitt kunnande bidra med nya perspektiv. Lärarens uppgift på ett generellt plan måste vara att begränsa eventuella "skadeverkningar" av det framväxande lärandet och på samma gång uppmuntra det som är produktivt och utvecklande.

Den fråga vi slutligen måste ställa oss är hur de två olika sätten att åstadkomma lärande, det preskriptiva och det framväxande kan rymmas inom en och samma undervisnings-och lärandekontext. Detta är inte helt enkelt därför att det kräver en hel del förändringar av hur vi normalt föreställer oss lärande och undervisning i formella sammanhang.

Den grundläggande argumentationen i det här inlägget har jag hämtat från följande källa:

Williams, R., Karousou, R., & Mackness, J. (2011). Emergent learning and learning ecologies in Web 2.0. The International Review Of Research In Open And Distance Learning, 12(3), 39-59. Retrieved from http://www.irrodl.org/index.php/irrodl/article/view/883