måndag 2 januari 2012

Folkets visdom-en myt?

Många av oss, inte minst jag själv, uppfattar Wikipedia som en värdefull informationskanal på nätet. Den är också ofta beskriven som "the wisdom of the crowd", vilket väl antyder att när många människor samarbetar kommer detta att leda till att vi får tillgång till uppdaterad information av hög kvalitet. Nu finns det i sanningens namn också de som är tveksamma till den folkliga visdomen och menar att detta enbart kan leda till fördumning. Emellertid är den debatten inte i fokus för detta lilla inlägg.


En annan vanlig uppfattning om Wikipedia (och många andra teknikmedierade samarbetsprojekt) är att det sker en intensiv samverkan, collaboration, där var och en bidrar med en liten del och på så vis tillsammans skapar något som blir mer värt än vad vad och en på egen hand skulle kunnat åstadkomma.

Kimmons har i en artikel med titeln Understanding collaboration in Wikipedia i den utmärkta tidskriften First Monday (First Monday, Volume 16, Number 12 - 5 December 2011) ifrågasatt hur samarbetet i Wikipedia egentligen ser ut.

Det vanliga sättet att försöka kvalitetsbestämma artiklar är att göra detta genom begreppen rigour och diversity vilka respektive står för "the number of revisions" och "the number of unique contributors to a specifik article".

Generellt är kvaliteten bra. Det finns ett berömt exempel här som säger att "Wikipedia inte har fler fel än Encyclopedia Britannica (och att eventuella fel dessutom korrigeras snabbare än i Encyclopedia Britannica). Emellertid är det svårt att säga någon om själva samarbetsprocessen i stort utifrån specifika artiklar.

Vissa artiklar s.k. featured articles har visat sig bygga på mycket intensivt samarbete men det har också visat sig att den eller de som initierar artikeln är de som avgör huvudinnehåll och struktur medan senare revisioner mer fokuserar på ett mikroplan; de har mer karaktären av stil- och typografirevideringar och har därför förhållandevis liten inverkan på värdet av artiklen. En slutsats man kan dra är att det finns ett förhållandevis lite antal aktiva skribenter och att de flesta artiklar revideras ganska lite. Den som vill fördjupa sig mer i detta kan med fördel läsa Kimmons' diagram i artiklen.

Detta gör att man kan ställa sig frågande till Wikipedia som resultatet av intensivt samarbete, menar Kimmons. För att förstå samarbetet är det inte tillräckligt att räkna antalet revideringar och hur många som varit inblandade. Man bör istället undersöka karaktären av revideringarna.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 21 december 2011

Lärarrollerna igen!

Har ägnat en dryg timme under förmiddagen åt att lyssna till Stephen Downes föreläsning på NADE-NFF Conference 2011 i Oslo där han talar lärarens roll i dagens nätbaserade undervisning med titeln "We don't need no educator".

Det är en provocerande titel och man kunde kanske tro att Downes har fallit för den vanliga retoriken där det hävdas att läraren numera skall vara en "coach" men detta är liksom lite för enkelt för att en klok och erfaren person som Downes skall falla för det. Istället beskriver han en rad olika roller som lärare på nätet måste anta.

Med erfarenheter från de onlinekurser som han har drivit tillsammans med kollegorna Siemens och Cormier vill ha liksom plocka isär de olika rollerna som läraren måste anta i en "online world".


Nade Conference 2011; Stephen Downes: We don't need no educator (Part 1) from NADE_NFF on Vimeo.

Med hjälp av en triangelformad modell som han säger sig ha lånat någonstans pekar han på lärares roller som "learner" (en som lär alltså), som expert, som coach och som designer. Han fortsatta framställning utgår från den här modellen även om man kanske inte tänker på just den när han presenterar de olika rollerna.

Det är ingen mening med att här försöka referera allt som Downes säger då man själv kan titta på föreläsningen men just detta att läraren är en "learner" är kanske inte något som brukar få så mycket fokus i diskussioner om lärarrollen.

Det är nödvändigt att hela tiden lära av andra och av och tillsammans med sina studenter. Några av de aktiviteter som Downes räknar till lärandet skall jag kortfattat referera.


NADE Conference 2011; Stephen Downes (Part 2) from NADE_NFF on Vimeo.

The collector: här betonas hur man följer vad som händer genom att med datorns hjälp aggregera information. Google Reader är ett utmärkt hjälpmedel för att samla information. Hur det går till beskriver Downes men jag har också beskrivt det i ett annat blogginlägg.

The connector: det hjälper inte att bara samla dokument i Google Reader man måste också knyta samman, skapa noder, av information och människor. Det är detta som är kärnan i det teorin om connectivism.

The curator: man måste också hjälpa till att sprida och visa på information för sitt nätverk och här fungerar man liksom på samma sätt som en kurator på ett museum.

The creator: läraren är också en som hela tiden skapar innehåll på nätet vilket hör ihop med rollen som

The sharer: där man fritt delar med sig av det man skapar. Downes säger att det är säkert så att man inledningsvis är lite orolig för att dela med sig av olika anledningar men att man kommer över detta och gradvis börjar intressera sig för hur många som faktiskt läser det man skriver.

The scientist: läraren måste också vara en som undersöker, ifrågasätter och reflekterar liksom en forskare.

Ovanstående är olika aspekter på rollen som "learner" på liknande sätt beskrivs det som de övriga spetsarna i triangelmodellen representerar.

Sammanfattningsvis menar Downes att rollen förändras och det blir knappast ens möjligt att en enda person kan fullgöra alla dessa roller. Själv skulle jag vilja tillägga för den som händelsevis trott att lärares roll skulle förminskas när alla kan "söka information på nätet" (som man ofta har trott i skolsammanhang) att det snarare handlar om en mer mångfacetterad och krävande roll än tidigare.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 15 december 2011

Att dela är att fela?

Jag har laddat ner och börjat läsa Stephen Downes bok Free Learning. Den består av en samling dokument som publicerats på nätet från 2003 och framåt. Av skäl som kommer att framgå nedan är boken eller snarare artikelsamlingen fri att ladda ned.

Fri
Titeln på dokumentet är medvetet mångtydig. Free learning kan betyda att lärandet inte kostar något; det kan också betyda fri som i frihet eller befriad och det kan vara en imperativ med betydelsen befria lärandet.

I det inledande avsnittet från 2003 presenterar Downes en rad argument om informationens villkor på nätet. Hans argument representerar i huvudsak en annan synvinkel än den som vanligtvis framförs i våra nyhetsprogram där vi oftast får höra talas om olika metoder att uppspåra och ställa till ansvar de som delar information med andra på nätet.

Nu tror jag inte att Downes' argumentation övertygar dem som av olika skäl håller fast vid att fildelning och nedladdning av innehåll från nätet är ett brott men bortsett från detta finner jag stora delar av hans argumentation tänkvärd.

Dela
Downes påminner oss om att vi redan som barn får lära oss att det är gott att dela med sig och att vi också i samhället har en rad funktioner som vi delar (parker, vägar och annat). Emellertid går utvecklingen alltmer åt att allt skall ägas av någon. Att ha något gemensamt är inte längre lika självklart.

Downes beskriver sedan hur han själv skrivit enorma mängder texter som han delat fritt på nätet och att han ofta ser sina idéer återkomma i andras produkter. Detta är helt i sin ordning, menar han, för själva idén med att sprida idéer på nätet är att de skall användas av andra och diskuteras vidare.


Emellertid inträffar det också att de idéer som han delar med allmänheten stjäls av andra och görs till någons personliga egendom genom att man belägger dem med copyright, tar patent eller skyddar bakom varumärke, vilket innebär att det inte längre blir tillgängligt för allmänheten på det sätt som avsågs. Att ta något som finns till för allmänheten och hävda copyright, patent eller varumärkesskydd är en av de allra värsta formerna av stöld. Copyright är en guldgruva för tjuvar, hävdar Downes, då det ger möjligheter att i princip ta allt som finns fritt på Internet och därefter hävda ensamrätt över detta.

Originellt
Tankefelet med ensamrätt är att det man vill behålla kontrollen över framställs som  helt nyskapat och originellt. Tvärtom är det så att allt som produceras som originellt och nyskapande bygger på föregångares skapande. Detta är inte särskilt svårt att tänka sig antingen det gäller litteratur, datorapplikationer eller maskiner. Ingetdera startar av förklarliga skäl från ingenting; allt bygger vidare på föregångares arbete ("on the shoulders of gigants"). När man skyddar sitt arbete med copyright, hävdar man alltså att man själv har skapat varje ord och varje idé helt själv.

Idén med copyright är egentligen inte att skydda en idé utan snarare det specifika uttrycket. Jag får alltså uttrycka med egna ord någon annans idé. Emellertid pågår numera försök att belägga även själva idén med patent. Ett exempel på detta är Amazons "One click". Det känns onekligen lite osannolikt att ingen skulle ha tänkt på detta innan det blev ett konkret patent.

Stöld
Många betraktar kopiering som om man förlorade något och kallar det följaktligen stöld. Men den normala förståelsen av stöld är att man tar något från någon som denne förlorar (om man tar någons bil t.ex.).


Det här med att betrakta kopiering som stöld (vilket är det vanliga språkbruket i debatten) är ganska intressant. Om jag stjäl en CD i en affär, är det helt klart stöld, eftersom affären inte kan sälja den vare sig till mig eller någon annan. Att kopiera är istället som att jag tagit CDn och ändå lämnat den kvar. Affären har inte förlorat något eftersom den som vill köpa alltjämt kan göra detta (och jag hade inte köpt om den inte gått att kopiera).

Ett argument mot kopiering är att det medför förlorade inkomster. Men detta är en sorts kontrafaktiskt resonemang då det ju enbart gäller ifall man skulle betalat om man inte kopierat. Med stor sannolikhet hade man inte kopierat om det inte varit gratis men sannolikheten för att man skulle köpt om det inte gått att kopiera, tycker jag själv, är avsevärt mer osäker.

Men, säger motståndarna, kanske ger man bort kopian till någon som annars skulle köpt den. Detta är återigen ett kontrafaktiskt resonemang och med samma logik skulle man lika gärna kunna hävda att när vännen får kopian blir han så intresserad att han går och köper skivan. Downes framhåller, att när man stängde ner Napster (fildelning), då sjönk försäljningen av skivor. Kanske skulle man kunna hävda att kopiering i det här fallet rentav innebar en vinst d.v.s. att det ökade försäljningen.

Etiskt
Det är vanligt att när man köper ett dataprogram eller något annat innehåll så ger man upp sina rättigheter om hur man får använda detta material. Att man accepterar villkoren innebär att man erkänner att man inte har några rättigheter vare sig till böcker man köpt eller till dataprogram man använder (eller köper). Här ha vi säkert alla erfarenheter av de långa och oftast mer eller mindre obegripliga avtal som vi alltsomoftast bara "accepterar" därför att vi inte orkar läsa igenom.

Det som jag tror är Downes huvudbudskap är att visa att relationen mellan copyright och etiskt handlande inte är så klar som den ofta framställs. Downes vill visa att copyright i de flesta fall på ett oförtjänt sätt tillskriver personer äganderätten till material som inte är original. Ett annat argument är att copyright är ett sätt att utöva makt, att förhindra kritik och det allra allvarligaste är när publika domäner görs om till privata.

Plagiering
Nu tänker säkert mången att Downes text är en uppmaning till plagiering. Så är det inte, menar han, men det är gravt ohederligt att ta andras ord och idéer och hävda att de är ens egna. Däremot kan det inte betecknas som stöld från den ursprunglige upphovsmannen till en idé eftersom denne inte har förlorat något.


När det gäller plagiering finns inte mycket att diskutera: En person som plagierar kan man inte lita på! Det plagierare säger är sant är inte sant och det är inte alls orimligt att tänka sig att det krävs lagliga sanktioner för att skapa hederlighet. I de flesta fall räcker det dock med ett allmänt fördömande.

Downes argumenterar heller inte för att allting skall vara fritt eller att man aldrig skulle betala för något. Det är helt i sin ordning att människor säljer olika produkter; det verkliga brottet är när man tar fritt tillgängligt innehåll, hävdar ensamrätt och därmed sätter upp villkor för hur det får användas.

Skaparlust
Slutligen bemöter Downes argumentet att om man inte skyddar sitt material så kommer all kreativ aktivitet att avstanna. Downes hävdar att det är precis raka motsatsen; ju fler restriktioner desto mindre kreativitet därför att om man inte kan dela idéer då kan man heller inte ta del av och använda andras idéer.

I ett system där man strävar efter ensamrätt på det ena eller det andra vågar man inte dela med sig av sina idéer, då de lätt kan "kapas" av någon annan och beläggas med copyright. I sådana fall riskerar man att förlora rätten till det man själv en gång arbetat fram.

Vi tenderar ofta att glömma att den sanna motivationen att skapa inte gynnas av att man får ensamrätt på något. Det är en myt att människor inte skulle skapa något om de inte får ensamrätt till det. Det finns idag fantastiska exempel på hur det skapas utan drivkraften att äga och ha ensamrätt. Några exempel är Apache webserver, Linux, alla bloggar (som denna!). Det är helt enkelt så att människor skapar därför att det inte kan låta bli att skapa.


Som exempel på inneboende skaparlust tar Downes författarinnan J.K. Rowling som naturligtvis ägnat åratal åt sitt skrivande utan att få något för sitt arbete. Inte kunde hon veta att hon senare skulle sälja miljoner böcker. Tiotusentals manuskript produceras varje år utan att författarna förväntar sig att deras lycka skall vara gjord.

Andra exempel är områden som filosofi och lyrik. Inget av detta skulle existera om skribenterna förväntade sig stora ekonomiska vinster innan de började skriva. Det finns ingen anledning att tro att varje kreativ person skulle förvandlas till en svältande individ om vi inte hade copyright, menar Downes. Det är inte ens säkert att J.K. Rowling hade gått miste om sin rikedom om hennes böcker hade publicerats på Internet. Hon kunde kanske istället åkt världen runt och föreläst?



Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredag 25 november 2011

Generella lärdomar från öppna kurser

Läste just Stephen Downes svar till kvalitetsorganisationen OPAL  där han besvarar en rad frågor om de öppna kurser - massive open online courses - som han själv, George Siemens och Dave Cormier har arrangerat. I de svar som Downes formulerar tycker jag mig finna en hel del av generellt intresse för lärande och undervisnng. Jag skall relatera något av detta nedan.


Downes säger att lärandet i de kurser som frågorna gäller inte handlar om att "ta in" (absorbing) ett kursinnehåll utan snarare om att använda det föreslagna materialet som en utgångspunkt för diskussioner och för att skapa nytt material. Utifrån mina erfarenheter från olika undervisningskontexter är det nog vanligare att såväl studerande som undervisare har föreställningar om ett innehåll som skall behärskas och i vissa fall också memoreras så att det kan återges "vid anmodan" (tentamen, förhör etc).

Jag tycker att det är en intressant tanke att man på något sätt befriar den lärande från den oro och stress som "absorbing" innebär och istället ägnar den kognitiva energin åt att kollektivt och individuellt utforska olika områden i diskussioner och i egen eller kollektiv produktion. Downes säger också att innehåll i de öppna kurserna är något som produceras av deltagarna snarare än något färdigt som konsumeras.

Kanske ringer det nu en varningens klocka i oss med traditionellt kvalitetstänkande? Någon måste väl vara den yttersta bedömaren av kvalitet? Vi är vana vid att både experter och förlagsredaktörer talar om för oss vad som är kvalitet och vad som inte platsar; vi behöver bara tänka på den misstro som omgärdar det användarskapde uppslagsverket Wikipedia. Det är inte ovanligt att utbildningsinstituioner förbjuder sina studerande att referera till Wikipedia.

Crowd Sourcing by riacale, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  riacale 

I de öppna kurser som Downes beskriver finns ingen instans som på förhand filtrerar ut "sanningen". Istället blir det deltagarnas ansvar att upptäcka och lyfta fram det som kan vara relevant ur en överväldigande mängd material som man inte har minsta chans att överblicka, framförallt inte på egen hand.

En viktig utgångspunkt för en massive open online course är att det inte finns någon en gång för alla giltig sanning som kursanordnarna kan hävda utifrån positionen som lärare. Istället deltar även kursledare i diskussioner, genom att producera och genom att lyfta fram intressanta aspekter från det pågående arbetet. Genom att delta på det här sättet blir man också en sorts rollmodell för hur man deltar och bidrar på ett konstruktivt sätt. Downes påpekar att idén om att lära i diskussioner och genom egen produktion egentligen inte utgör någon pedagogisk revolution i sig men det nya är att det genomförs helt öppet i en onlinemiljö med ett stort antal deltagare

Med tanke på den starka betoningen av diskussioner och produktion av material är det inte i första hand det material som produceras som är unikt och enastående utan kvalitet skapas framförallt i diskussioner  och  fortsatt bearbetnng av det som skapats av deltagare och kursledare.

Deltagare har också full frihet att välja det innehåll som de vill skall ingå genom att "tagga" det på överenskommet sätt så att det kan aggregeras och göras känt för övriga deltagare. En sådan strategi bygger förstås på att allt är öppet tillgängligt; texter, planeringar, gemensamma sessioner och alla resurser kan ändras av deltagarna; det material man jobbar med är Creative Commonslicensierat. Det som deltagarna själva producerar är också öppet även om ingen tvingas till öppenhet. Ett ängsligt bevakande av egen produktion rimmar dock illa med kursens grundtankar.

Man skall också komma ihåg, med avseende på upphovsrätt, att organisatörerna egentligen aldrig förvärvar de resurser som används i kurserna, vilket gör att man slipper många juridiska problem om s.k. intellectual property rights. Det material som används finns redan på nätet och man refererar eller länkar till detta.


En massive open online course har som förutsättning att det inte finns restriktioner vare sig för produktion eller distribution av relevant material. Som jag förstår det behövs heller inga ekonomiska incitament för att stimulera produktionen av material.

Inledningsvis antyddes att själva skälet till mitt intresse för Downes' svar till OPAL var att det verkade innehålla aspekter av generellt pedagogiskt värde. Detta är vad jag har analyserat fram.


Generella pedagogiska aspekter:
  • att diskutera och förhålla sig till material istället för att "plugga" och sedan återge i oförvanskad form; i grunden är det en förskjutning från konsument till aktiv deltagare (producent)
  • att utforska tillsammans och att producera något med hjälp olika resurser (texter, nätdokument, nätverk eller fysiskt närvarande personer)
  • att ta ansvar för vad som är kvalitet, det som är "good enough"
  • att lära sig leva med ovisshet och skapa mening ur ett överflöd av information
  • att utforska och utnyttja den ständigt växande mängden fria resurser på nätet
  • att medverka till lärandeprocessens riktning och innehåll
  • att dela med sig istället för att konkurrera
  • att drivas av kunskapsintresse istället för att försöka vinna personliga fördelar (inre- resp. yttre motivation)


Ovanstående punktlista tror jag har relevans för åtskilligt lärande antingen det sker som beskrivits här eller under mer formella, institutionella former. Man kan förstås fråga sig om det som Downes beskriver är alltför krävande för den som inte är van att studera eller är "digitalt litterat". Creelman skriver att man bör komma ihåg att den sortens kurser som beskrivs ovan tenderar att locka deltagare som är välutbildade och digitalt litterata. Det är därför inte säkert studerande som är vana vid traditionell undervisning klarar av att vare sig delta framgångsrikt eller att avgöra vad som är kvalitet . Detta ställer förstås den större frågan om hur vi egentligen skall förhålla oss till "the wisdom of the crowd".

Modellen med helt öppna kurser har fått efterföljare. Det kanske mest kända exemplet kommer från Stanford University som startade med ett fåtal, tre tror jag, öppna kurser och nu har valt att erbjuda ytterligare. Dessa kurser har haft många tusentals deltagare fördelade över världen.


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 23 november 2011

Aktivitetsteoretiskt perspektiv

Aktivitetsteoretiskt perspektiv
För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg där jag försökte relatera en artikel där Buchem, Attwell, Graham och Torres försökte sig på att analysera begreppet personal learning environments PLE med hjälp av aktivitetsteori. Detta är kanske inte den mest traditionella användningen av det aktivitetsteoretiska perspektivet men det är ett flexibelt ramverk som på ett spännande sätt låter sig "testas" i olika kontexter. (Säkert svårt för engelskspråkiga att skriva Yrjö).

jyri_engestrom.jpg by Sopra Mais, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Sopra Mais 

Jag minns inte riktigt hur jag först kom i kontakt med aktivitetsteori (AT) men jag tror att det var via några webbsidor. Det jag först fastnade för var den variant av AT som utvecklats av Engeström. Jag tuggade mig igenom hand avhandling, Learning by Expanding. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av den men det som gjorde ett starkt intryck på mig var Engeströms numera världsberömda trianglar som återfinns i olika skepnader.



En strategi som jag brukar använda när jag vill sätta mig in i svårgenomträngliga texter är att skriva. Jag tror att skrivandet minskar ner tempot i läsningen på ett sätt som gör att man begriper bättre. Därtill kräver skrivandet att man formulerar sig någorlunda begripligt, vilket man lätt inser när man läser sin text.

En bra introduktion till aktivitetsteori finns i boken Acting with Technology av Kaptelinin och Nardi. Ställd inför uppgiften att undervisa om grundläggande begrepp såsom aktivitetssystem, handlingar och operationer med hjälp av Kaptelinins och Nardis bok satte jag min ner och mer eller mindre översatte texten till ett för mig, och förhoppningsvis även för andra, begripligt dokument. Detta dokument är för långt att återge här men det finns på en wikisida där man kan gå in och läsa, säga emot och även redigera ifall man registrerar ett konto. 


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 22 november 2011

Användardriven design

Nedanstående lilla instruktion använde jag för att introducera ett moment i en kurs. Kanhända fungerar det även som blogginlägg.
  
IT-verktygen och särskilt Internet har utvecklats på ett sådant sätt att man idag inte enbart är mottagare av det som någon annan skapat utan också medskapare. Med detta följer möjligheten att bygga sina egna lärmiljöer d.v.s. att hitta, läsa och sammanställa information som finns på Internet och på så sätt skapa ny kunskap som i sin tur kan laddas upp på nätet för andra att ta del av (t.ex. en blogg, wiki, bokmärken, foton m.m.). I ett lärandesammanhang flyttas därför fokus från undervisningsdesignern som den ende experten till användaren som sin egen designer eller i alla fall en meddesigner.

Man kan få en uppfattning om egendesignade lärmiljöer eller s.k. personliga lärmiljöer i det här videoklippet där Dave Cormier förklarar vad en MOOC är:



En gedigen beskrivning av skillnaden mellan traditionell undervisningsdesign och en personlig lärmiljö finns i denna wiki.

Siemens och Tittenberger har skrivit en utmärkt handbok om de nya teknologierna med titeln: Handbook of Emerging Technologies for Learning

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 16 november 2011

Lärande i tiden

Jag har läst artikeln eller snarare bokkapitlet Föreställningar om lärande och tidsandan i vilken Roger Säljö ger en översikt över hur forskning och föreställningar om lärande har förändrats över tid samt hur dessa förändringar  är beroende av sociala och politiska händelser i samhället. Säljös text ansluter kanske inte direkt till nätet i högre utbildning som denna blogg beskriver men den pekar på de teoretiska förutsättningarna för lärande och hur dessa har varierat över tid. Såtillvida ansluter Säljös text väl till inlägget Distansundervisning i tre skepnader.


Det svenska utbildningsväsendet efter andra världskriget påverkades i hög grad av progressivismen, vars  främste företrädare var John Dewey. Hans kanske mest kända formulering är, det ofta misshandlade och förvanskade uttrycket, "learning by doing". Säljö skriver att Deweys syn på undervisning och lärande är mycket modern och är minst lika aktuell i dagens utbildning. Läs gärna Ingrid Carlgrens intressanta diskussion om Dewey i dagens utbildningpolitik.

Ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv kan man urskilja två skilda sätt att förstå människors kunskapsbildning. Å ena sidan har vi ett rationalistiskt perspektiv som ser lärande som något som kommer inifrån, å den andra siden har vi ett empiristiskt perspektiv som ser lärande som en effekt av erfarenheter.

Ett perspektiv med tydlig empiristisk inriktning är behaviourismen vars främste företrädare var B.F. Skinner. Behaviourismen intresserar sig för iakttagbara beteenden, något som stämde väl med den positivistiska vetenskapssyn som var förhärskande under 50- och 60-talen. Även om behaviourismen inte fick så stort genomslag i skolmiljö kan man nog se drill, repetition och uppmuntran av det önskvärda som inspirerat av behaviourismen.


De första försöken att använda datorn som undervisningshjälpmedel byggde i hög grad på behaviouristiskt tänkande. Man hade förhoppningar om en långt driven individualisering och att så långt det var möjligt ersätta läraren som instruktör. Undervisning förpackad på cd-romskivor bygger oftast på denna idé. Senare har man kallat den första generationens undervisningsprogram för computer assisted instruction (CAI).

Under slutet av 60-talet började emellertid pendeln svänga åt det rationalistiska hållet och det mänskliga tänkandet, något som behavourismen tagit avstånd från, kom åter i fokus. Nu blev begreppsbildning centralt och man tänkte sig kunskap som representationer, ett slags mental avbildning av världen. I försöken att utnyttja datorer byggdes intelligent tutoring systems (ITS) som ett försök att tillämpa kognitivistiska principer för lärande.

I stort var den kognitivistiska forskningen ganska främmande  för vardagliga undervisningsmiljöer men där fick istället en annan forskare med kognitivistisk inriktning ett monumentalt genomslag.

Jean Piaget var själv inte pedagog och undvek att uttala sig om undervisning men hans forskning har genom hans efterföljare omformats till normativa ställningstaganden om hur undervisning bör organiseras.

Säljö pekar på ett mycket intressant fenomen härvidlag: en vetenskaplig och analytisk teori om utveckling/lärande gjordes av entusiastiska anhängare och läroboksförfattare om till en normativ pedagogik om hur lärande borde gå till. Alltså om man använder Piagets insikter kan man också uttala sig om hur undervisning bör gå till.

Jean Piaget by mirjoran, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mirjoran 

Piaget kan betraktas som en företrädare för en gren av konstruktivismen. Konstruktivism i generell mening innebär att kunskaper konstrueras av den lärande, att nya erfarenheter läggs till det som individen redan kan. Människor ses som aktiva med en vilja att lära. Kontruktivismen har fått stort genomslag bland lärare, läroplansförfattare och andra företrädare för skolan. Det nyfikna och vetgiriga barnet har blivit något av common-sense; alltså något man tar (eller bör ta!) för givet. I någon mening är Piagets perspektiv antipedagogiskt då lärare och vuxna förväntas hålla sig i bakgrunden och inte störa upptäckandet.

Under 1980-talet träder en annan agenda fram som betonar att kunskaper är perspektivberoende och kollektiva till sin karaktär. Den mest kände företrädaren för detta perspektiv är L.S. Vygotskij. Hans grundantagande är att lärande är en funktion av interaktion. Människan växer upp i en social värld och hennes sätt att tänka får näring av det som finns i hennes omgivning. Om den vuxne skulle hålla sig i bakgrunden i en piagetansk tradition, är den vuxne (eller den som kan mer) central i den vygotskijanska traditionen.

Lev Vygotsky by josemota, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  josemota 

Att lära ur ett socialt perspektiv handlar om att bli kompetent att agera i en lokal och specifik praktik där man går från att vara novis till att bli en fullfjädrad medlem i en praktikgemenskap (community of practice). Lärandet blir lokalt och situerat i stället för generellt som i den formella utbildningen. Forskare som Jean Lave har t.ex. visat att gatuförsäljare kan utföra komplicerade beräkningar i sin kända miljö men att formella beräkningar med papper och penna blir nästintill omöjliga att hantera.

Avslutningsvis kan man nog förutsätta att lärande och undervisning alltid kommer att debatteras och att det som verkar vara beständigt är det den mänskliga interaktionen, samtalet med dess argument och åsiktsbrytningar. Interaktion skall här ses i vid bemärkelse och kan utöver samtalet ansikte-mot-ansikte även innebära argumentation i skrift eller andra former av teknologimedierad interaktion (telefon, diskussionsforum, chat m.fl.)


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License