Trender inom högre utbildning

Finns kanske ingen anledning att tugga om innehållet själv i sammanfattningen av de nära och lite mer avslägsna trender som beskrivs i projektet The Horizon Report. Läs gärna den länkade översikten (15-20 minuters översiktlig läsning för mig)

Mina e-böcker

  by  Granding 

Efter köpet av en läsplatta har jag blivit lite ”frälst” på e-böcker och flera av mina blogginlägg handlar om just e-böcker. Efter att ha läst en avsevärd mängd texter i formatet .epub som jag har förstått vara det mest generella av e-boksformaten, blev jag mycket intresserad av att försöka mig på att göra e-böcker själv.

På nätet finns ett antal gratisverktyg som man kan hämta hem om man vill pröva på att göra om sina texter till .epubformatet. Några av mina favoritprogram är Sigil och Calibre. Här finns antagligen mer att hämta men eftersom jag arbetar i Linux och ibland Windows har jag ingen kännedom om möjligheterna i andra operativsystem.

Med Sigil kan man skapa e-böcker antingen från texter man redan har skrivit eller utifrån texter som man skriver i programmet. Det finns dock vissa begränsningar vad gäller vilka texter man kan hämta in i Sigil då epub-formatet i grunden är ett html-format. Även i Calibre kan man hämta in texter och konvertera antingen automatiskt eller mera handgripligt. Calibre är också det program med vilket jag överför böcker till min läsplatta i de flesta fall.

Mina e-böcker (hittills):

• Expansioner som handlar om min egen utvecklingsbana såväl privat som yrkesmässigt med avseende på informationsteknologin
• Learning Theories som är den skriftliga varianten av hur jag presenterat teorier om lärande och undervisning i ett antal högskolepedagogiska kurser
• PDGV13 som är en kursbeskrivning av en nätkurs i högre utbildning
• Året vid sjön som är en experimentbok tillverkad med en enkel Androidapp (Creative Book Builder, CBB)
• Vid sjön har samma bildmaterial som boken ovan men jag har lagt till en titel på framsidan samt några inledande texter
• Fuskboken som är en sammanställning av ett antal blogginlägg på temat fusk och plagiering
• Pedagogik i tiden? som är en e-bokversion av en rapport om tekniskt presenterad – medierad – undervisning
• How to present som är några enkla funderingar om presentationer
• Nätverksam som är en uppdaterad version PDG ovan
• Twitter och blogg i undervisning som är en e-bok byggd på en konferenspreseentation

E-bok publicerad

För en tid sedan var det en yngre kollega som tillsammans med en välrenommerad professor skulle ge ut en antologi och det gjordes upp med ett förlag att vi skulle bidra med var sitt kapitel på temat att vara lärare i en ”uppkopplad” tid. Vi lade alla ner mycket tid på detta arbete och mitt bidrag – Expansioner – skrev jag med stort engagemang. Jag blev senare mycket stolt och glad när det bestämdes att mitt bidrag skulle få avsluta och liksom sammanfatta den tematik som behandlats i antologin.

Expansioner - från det analoga till det digitala och bortom

 

 

Dessvärre ändrade förlaget på villkoren och beslutade sig för att man bara ville ha kapitel riktade mot grundskola- och lärarutbildning. Då passade ju inte mitt kapitel in eftersom det spände över en lång tid och över hela utbildningsfältet från grundskola till den högre utbildningen.

Då jag hade lagt ner mycket tid och engagemang på detta kapitel, vände jag mig senare privat till ett annat förlag med förfrågan om huruvida mitt avsnitt – som jag bifogade – kunde passa in i deras utgivning; om inte tänkte jag publicera mitt inlägg fritt på nätet som en e-bok.

Då inte heller det andra förlaget var intresserat har jag nu gjort slag i saken och färdigställt min första e-bok. Eftersom jag publicerar den under en Creative Commonslicens bör det stå klart för var och en att det inte är ekonomisk vinning jag åstundar. Det är väl snarare så att de distanskurser jag har drivit där mina egna blogginlägg och andra bidrag har ingått som en del av resurserna har varit ganska uppskattade av utvärderingarna att döma och därför kan möjligen denna e-bok med delar av min produktion vara till glädje för någon.

Den som tidigare har läst något av det jag producerat för nätet vet sannolikt att jag finner stark sympati för att dela med mig av det jag producerar genom att göra det tillgängligt genom en Creative Commonslicens. En sådan licens innebär att jag behåller upphovsrätten till verket men att jag delar med mig på vissa villkor. Vanligtvis delar jag mina verk under villkoren ”Erkännande”, ”Dela lika” och ”Icke kommersiell”. Detta betyder att var och en är fri att använda det jag producerat förutsatt att vederbörande erkänner mig som upphovsman, är villig att dela egna produkter där mitt verk ingår helt eller delvis på samma villkor samt att man inte får använda det jag skrivit i kommersiellt syfte.

Slutligen något om e-böcker. Jag har under en snart två års tid använt en läsplatta (e-book reader); det är alltså inte detsamma som surfplatta även om också surfplattan kan användas som e-bokläsare. För mig passar det utmärkt att läsa e-böcker och jag tror att jag har läst åtskilligt fler böcker på det här sättet än vad jag skulle gjort annars.

I handeln finns massor av e-böcker att köpa men dessvärre – menar jag – har man ännu inte anpassat sig till verkligheten så som musikbranschen har gjort och därför är e-böcker alltjämt på tok för dyra. Däremot kan man idag låna e-böcker helt gratis via vanliga folkbibliotek och även från universitetsbiblioteken. Med en läs-eller surfplatta med wi-fi kopplar du dig direkt till bibliotekens e-boksamlingar. Med ett giltigt lånekort och några knapptryckningar har du boken i din läsare. Enda haken är alltjämt en något besvärande DRM-kodning som gör att boken kan försvinna innan du hinner läsa färdigt. Å andra sidan behöver du aldrig återlämna en e-bok; den går hem själv!

När jag nu har gjort mina första stapplande försök att själv producera en e-bok, har jag valt det mest generella av formaten – EPUB – som är en variant (som jag förstår det) på vanlig html som vi har i webbsidor. Detta innebär att formatet inte är helt fixerat som PDF men det är å andra sidan avsevärt mer flexibelt då sidorna skalas om automatiskt precis som i en webbläsare. Här är EPUB helt överlägset PDF som dock har sina förtjänster i andra sammanhang.

Det något ”rörliga” EPUB-formatet innebär dock att en e-bok kan se lite olika ut i olika läsare. Min e-bok hittar du på min egen domän ifall du skulle ha intresse av att läsa den http://alejon.se/books/expansioner.epub

(Säkrast att kopiera länken till dator eller platta. Kräver också att det finns en epubläsare installerad)

Ser det rakt ut är det bra nog!

Jag läser en liten krönika i en tidskrift om paddling av en person som heter Lars Gutavsson. Han har byggt en kajak (sof=skin on frame) helt utan ritningar och med den egna kroppen som referens.

På gamla bilder från Grönland, beskriver han, har han sett kajaker som är både sneda och vinda men ändå väldigt sjödugliga. Detta får honom att fundera över vår eviga mätande i millimeter och i vinklar hit och dit, Kanske kunde man ibland kan nöja sig med bra nog. Gustavsson bestämmer sig för detta och bygger sin kajak utan ritning med den egna kroppen som referens utan att konsultera ritningar med exakta mått.

  by  AntonOlsen 

Som akademiker och tidigare universitetslektor associerar jag direkt till vår tillit till  "peer-reviewed journals". Vi akademiker har en många gånger ohälsosam tilltro till det som andra har sagt är bra.  Själv letar jag gärna upp information på nätet från en rad olika källor. I akademiska sammanhang brukar jag sticka ut hakan och hävda tesen "good enough". Jag litar helt enkelt på att jag kan avgöra kvaltiteten inom ett område som jag behärskar även om informationen inte är peer-reviewed och därmed kvalitetsstämplad och kommersiellt förpackad. Ofta får man då stå ut med en del underliga och ifrågasättande blickar därför att det som inte står i "high impact journals" det räknas liksom inte oavsett kvalitet.

  by  Wiley Asia Blog 

Det är förvisso strategiskt viktigt att kunna visa att man läst och använt de rätta artiklarna, de som alla andra läser, citerar. Men om man framförallt vill lära sig något mer inom ett område man behärskar är det inte svårt att avgöra vad som är "good enough" även om detta inte fått kvalitetsstämpel av "peers"!

Vår hjälplöshet när det gäller att själv ta ställning till det skrivnas kvalitet är kanske främst ett inomvetenskapligt problem. Dessvärre har vi också förlorat förmågan till eget omdöme på andra områden. Ett sådant är vår förmåga att avgöra när mat inte längre är tjänlig. Ett utgånget bäst-före-datum betyder för åtskilliga - kanske de flesta av oss -  att maten måste kastas.

Jag minns själv hur min gamle far ofta hade mjölk, vars datum var minst en vecka äldre än det försäljningsdatum som stod på paketet, i sitt kylskåp  "Det är inget fel på den sa han; den håller sig jättelänge i mitt kylskåp". Själv vågade jag aldrig dricka av den mjölken utan beordrade att den skulle hällas ut ögonblickligen. Hade jag smakat på den och litat till min förmåga att avgöra kvaliteten är det högst sannolikt att den varit fullt drickbar.

  by  massdistraction 

Nu menar jag inte att det är något fel på vare sig datummärkning eller granskning av sakkunniga; jag tror att det är bra med datummärkning eftersom den tvingar handlare att ansvara för att varorna är i gott skick. Man skall dock vara medveten om att datummärkning handlar om försäljningsdatum och inte om att varan blir direkt otjänlig efter detta datum (såvida inte den ompaktereras och märks om!). När det gäller artiklar i välrenommerade tidskrifter, är det naturligtvis inget problem med kvaliteten heller utan problemet handlar mer om att vi slutar tänka själv och att det tar alldeles för lång tid att publicera resultat den traditionella vägen. Kanske har resultaten rentav passerat bäst-före-datum när de väl blir tillgängliga!

Min poäng här är alltså att jag ser en risk att vi håller på att förlora den egna förmågan att avgöra kvalitet och funktionalitet oavsett om det gäller att, mäta, äta eller läsa.

När fuskar du?

Via en av mina twitterspanare  blir jag dirigerad till ett inlägg med titeln Why cheat? Plagiarism in MOOCs . Frågan intresserar mig därför att jag tidigare har skrivit om detta ämne i flera blogginlägg.

  by  Mr_Stein 

Om det nu är så att man väljer att delta i en MOOC för att man vill öka sin kunskap, varför skulle man då fuska? Detta är onekligen en intressant fråga som sätter igång en hel del tänkande, åtminstone hos mig.

Normalt brukar anföra en rad orsaker till att man fuskar eller plagierar; det brukar då handla om ohederlighet förstås men även om sådana saker som okunskap och kulturella olikheter. Ohederlighet brukar vi inte ha svårt att fördöma rakt av men de andra skälen brukar kunna utvecklas lite mer.

Okunskapsskälet brukar ta avstamp i att studenten eller eleven faktiskt inte vet vad man får eller inte får göra. Här brukar man också anföra att en yngre generation är van att hämta saker på nätet och har dålig eller obefintlig kunskap om detta med upphovsrätt. Det botemedel som brukar förskrivas är upplysning och noggrann undervisning om hur man faktiskt bör förfara med andras upphovsrättsligt skyddade verk.

Det kulturella skälet, å sin sida, brukar ta avstamp i att studerande från andra kulturer faktiskt har fått lära sig att lita till experter och att avvika så lite som möjligt från dessa. Resultatet kan då bli att det är bättre att visa att man har tagit del av ett auktoritativt verk än att själv skriva något som med nödvändighet är sämre.

Ett argument som jag själv brukar framföra i olika sammanhang är att det är ganska meningslöst att visa upp att man har gjort något själv om samma innehåll finns att hitta på nätet. Följden av ett sådant resonemang blir att man inte först kan kräva att den studerande visar att han eller hon kan producera något själv om samma innehåll med lätthet kan hämtas på nätet; det blir liksom att uppfinna hjulet på nytt. Lösningen på detta dilemma blir att konstruera andra typer av examinationsuppgifter där man faktiskt bejakar och ser det som en nödvändig färdighet att kunna hitta det man behöver på nätet eller i bibliotekens databaser.

Men det inlägg jag läste idag satte även igång andra tankar som jag inte tänkt förut: när blir ett fusk till fusk eller plagiat? Fusk har något med kontroll att göra. Kanske kunde man uttrycka det så här: när uppvisad kunskap får ett bytesvärde och inte enbart ett bruksvärde för mig uppstår risken för fusk och plagiat. Låt mig utveckla detta.

Om jag söker en kunskap som jag har ett behov av; det kan vara hur man byter en skärm på en laptop, hur man rollar en kajak, hur man kan förstå lärande, hur man laddar upp något till en databas eller rentav hur man skall skriva referenser i en artikel o.s.v, då infinner sig inte några skäl att fuska, ja hela resonemanget om fusk blir liksom meningslöst!

Om jag däremot går en kurs eller på annat sätt skall visa upp någon form av vetande därför att detta har någon form av bytesvärde (betyg, poäng, anställning m.m.) då finns ett klart incitament att snabbt och på enklaste sätt skaffa mig denna "vara" som jag då kan byta mot något annat som jag gärna vill ha.

I andra sammanhang brukar man skilja på inre och yttre motivation eller också talar man om att man handlar instrumentellt när man skaffar sig en viss fördel med hjälp av något annat.

  by  Sean MacEntee 

Såvitt jag kan se leder detta tillbaka till den inledande frågan om varför man fuskar och kanske också till varför fusk uppstår - en sorts fuskets anatomi! Alltså, om jag vill lära mig något som jag har bruk av går det faktiskt inte att fuska; det blir liksom en logisk omöjlighet därför att jag inte behöver visa upp något för någon annan. Om jag däremot vill skaffa mig en poäng, examen eller något annat med högt bytesvärde är det naturligtvis frestande att ta en genväg via något som redan finns att hämta.

Designa en kurs

I ett mycket informativt blogginlägg ifrågasätter Conole indelningen av MOOC-kurser i "cMOOC" och "xMOOC". Istället föreslår hon att kurserna karakteriseras utifrån en rad andra kriterier som framförallt är värdefulla när man designar en kurs.

  by  giulia.forsythe 

Detta är intressant i sig men personligen fann jag Conoles kriterier användbara även när man designar kurser generellt, alltså även om man inte ger dem beteckningen MOOC. Jag skall lyfta fram Conoles designkriterier och fundera lite kring dessa.

Open
I vilken grad är min kurs öppen och vad menar jag egentligen med öppen. Vanliga universitetskurser är inte öppna i den meningen att dee är öppna för vem som helst utan man måste uppfylla vissa krav för att få gå en universitetskurs. Om man sedan tittar på det material man använder i kursen, kan detta bestå av kommersiell litteratur som man antingen köper eller lånar på universitetsbiblioteken. Men en kurs skulle också kunna byggas kring öppna eller fria resurser som man kan hämta på nätet. Graden av öppenhet är alltså något som kan karakterisera en kurs.

Massive
En vanlig universitetskurs kan knappast betecknas som "massive" då den bara kan ha ett begänsat antal deltagare som är antagna till kursen. Detta hänger förstås samman med de ersättningar som lärosätet får för sin insats i relation till studenternas avklarade poäng.

Use of multimedia
Vilka informationsteknologiska hjälpmedel används i kursen. I en vanlig akademisk kurs - om den inte handlar om något specifkt område som kräver en viss programvara - brukar inte utmärkas av särskilt exklusiv medieanändning. Vanligast är sannolikt att man använder lärosätets lärplattform och inte så mycket annat.  Det finns naturligtvis en poäng i att man inte kränglar till det med alltför mycket teknik om den inte behövs.  Det finns alltså ingen inneboende fördel i att använda teknik för dess egen skull.

Degree of communication
Hur kommunicerar man i kursen och med vilka kommunicerar man? Skall deltagarna kommunicera med varandra genom egna bidrag eller handlar det om envägskommunikation med kursledningen enbart? Man kan också tänka sig att kommunikation sker utanför kursen genom att deltagarna skriver reflekterande bloggar som andra kan reagera på.

Degree of collaboration
I vilken grad samverkar deltagarna i en kurs med varandra och eventuellt även utanför kursen? I detta fall handlar det i hög grad om hur uppgifterna är konstruerade. Är de avsedda att lösas individuellt eller inbjuder de - eller rentav kräver - de insatser från flera samverkande individer? Här kan man också skilja mellan samverkan och samarbete, menar jag. Samverkan drivs i första hand av att man drar nytta av andras efarenheter för att man har egna intressen medan samarbete mer styrs av att man har en gemensam uppgift att lösa och där allas bidrag är nödvändigt.

Learning pathway
Måste deltagarna uppfylla vissa på förhand uppställda mål eller är det möjligt att fullfölja egna intressen och ta tillvara s.k. framväxande insikter? Uppmuntras deltagarna att följa eller rentav skapa sig personliga insikter under kursen, sådant som inte från början var forumlerat som lärandemål eller kanske inte ens fanns i kursplanen!

Quality assurance
Hur vet vi att de lär sig något om de får lära sig vad som helst? Hur skall vi kontrollera (om vi ska kontrollera) vad de kan? På vilka sätt kan kursdeltagaren demonstrera de insikter som gjorts i kursen.

Amount of reflection
Hur kan vi inbjuda deltagarna att kontiunerligt reflektera under kursens gång? Här kan en personlig blogg vara ett sätt att samla sina tankar (och utveckla desamma). Andra sätt kan vara att dela med sig av sina tankar såväl inom kursens forum som ut på nätet genom Twitter, Facebook, Google+ etc, alltså vad man vanligen kallar "sociala medier".

Certification
I en universitetskurs är detta ingen att fundera över eftersom genomgången godkänd kurs ger högskolepoäng.  När det gäller det faktiska kunnande kan det naturligtvis vara så att den som gått en kurs av intresse och lärt sig nya saker möjligen kan minst lika mycket eller mer än den som har fullgjort sina uppgifter och därmed fått poäng oavsett intressse. I det senare fallet kan det emellertid vara svårt att få erkännande för sina kunskaper.

Formal learning
Här skulle man kunna öppna för en rad olika möjligheter. En kurs där man läser enligt kursplanen och litteraturlistan och gör de uppgifter som man brukar göra i kursen kan med största sannolikhet betecknas som formell när det gäller den didaktiska utformningen. Deltagarna måste i huvudsak anpassa sitt lärande till kursens didaktiska upplägg. Man kan dock tänka sig andra sätt att agera i kursen, vilka då sannolikt är beroende  i olika grad av de kriterier som nämnts ovan.

Autonomy
I vilken grad är deltagarna självständiga? Är det läraren som hela tiden talar om vad som skall göras eller kan de ta egna initiativ vad gäller resurser, agerande eller samverkan? Är det beroende av lärarens undervisning/lektioner eller kan de söka sig fram på egna vägar?

Diversity
Vilka kan gå kursen? Är den avsett för en avgränsad grupp eller kan var och en intresserad delta?


Ovanstående kriterier menar Conole är mer användbara än att bara dela in kurser i cMOOCs och xMOOCs. I det här inlägget ha jag funderat lite vidare och tänkt utirån traditionella universitetskurser. Jag menar då att man med hjälp av dessa kriterier kan få syn på ett och annat som kan vara värdefullt även för design av traditionella kurser inom den högre utbildningen.




Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Att beskriva en MOOC

I en serie inlägg med titeln The Mooc Quality Project ger en rad experter sin syn på företeelsen MOOC. Nedanstående inlägg är ett destillat av inlägget Week 2: The Quality of Massive Open Online Courses av Stephen Downes.

Akronymen MOOC står som bekant för massive open online course och man kan fundera över varje bokstav i detta uttryck i tur och ordning.

  by  AJC1 

Massive
Massive leder naturligt tankarna till att det är många deltagare men detta räcker inte som svar utan massive har snarare innebörden att det skall vara möjligt för många deltagare att delta. Det handlar om att undanröja "flaskhalsar". En sådan uppstår om många måste ha tillgång till en specifik resurs och dessutom samtidigt. Detta hade jag nog inte tänkt på innan. Vi förförs lätt av att massive betyder många och enbart detta.

För att det inte skall uppstå flaskhalsar måste kursen organiseras så att de många deltagarna inte är beroende av tillgång till vare sig läraren eller andra resurser samtidigt. Den måste alltså vara flexibel vad gäller tid och resurser i vid mening.

Deltagarna i en MOOC är autonoma. Detta innebär att var och en deltar tillsammans med andra men utifrån sina egna intressen och behov. Alla deltar inte i en MOOC av samma skäl. Flera forskare betecknar deltagandet som cooperation snarare än collaboration där det senare innebär att man är mer fokuserad kring en gemensam uppgift.

En MOOC beskrivs oftast som ett system eller nätverk som anpassar sig efter individernas bidrag. Den kan alltså inte vara beroende av ett fåtal individer som alla följer

Open
Öppenhet kan ses ur en rad olika aspekter. Öppen för vem som helst  är en sådan. Det mest omtalade i det här sammanhanget är kanske attt kurserna inte kostar något för deltagaren; detta är kanske inte så sensationellt för oss svenskar som vant oss vid att högre utbildning är gratis. Men att  man har tillgång till något gratis betyder inte att det är öppet i alla avseenden. Förespråkarna för öppenhet skiljer här på fri som t.ex i betydelsen att tala fritt och på fri med innebörd att man inte behöver betala.  Öppen innebär också att de resurser som används är fria i det avseendet att de får användas utan restriktioner och att de kan bearbetas eller omarbetas av en användare. En fri resurs kan läsas, prövas, konsumeras utan konstnad eller skyldighet; en kurs där man måste använda ett visst material som kanske också måste inhandlas är inte öppen i den här betydelsen. Öppen innebär alltså att det inte får finnas hinder vare sig i tillträde eller resurser. Detta innebär också att det inte är någon skarp skiljelinje mellan de som går kursen och de som är "utanför"; man kan således röra sig in och ur kursen.

Online
Att en kurs finns online innebär att den ges på ett sådant sätt att den är tillgänglig för alla. Det är alltså inte nätet i sig som är det viktiga utan att den är öppet tillgänglig för vem som helst. Det kan visserligen krävas att man registrerar sig men i så fall skall registreringen vara  tillgänglig för alla som är intresserade av att delta.

Course
En intressant aspekt i det här sammanhanget är varför man överhuvudtaget skall beskriva en MOOC som en kurs. Downes (referens nedan) menar att det är viktigt att ha en startpunkt och en ändpunkt eftersom man då känner att det trots allt är ett begränsat åtagande.

En kurs hålls också samman av ett tema där innehållet behandlas i en viss ordning. Downes använder bilden av att "röra om i en viss gryta". Det handlar alltså inte om att planlöst surfa omkring på nätet.

Nu kan man kanske tänka sig att detta kan gälla för olika sorters nätkurser men en MOOC som drivs av en institution - ibland kallad wrapped MOOC – kan ha svårt att svara mot flera av de krav som nämnts ovan.

Sammanfattningsvis kan en MOOC beskrivas med nyckelorden: autonomy, diversity, openness, interactivity. För sitt minnes skull kan man möjligen skapa en ny boktavskombination av dessa nyckelord ADOI.

Delta i MOOC

Alla har vi nog våra bestämda och invanda uppfattningar om kurser och att vi  "går" en kurs någonstans för att undervisas och förhoppningsvis lära oss ettt visst innehåll. I Downes' version handlar undervisning om att modellera, demonstrera, praktisera och reflektera och att lära sig något har stora likheter med att bli en kompetent språkanvändare. Att vara en kompetent språkanvändare är inte en fråga om att enbart veta en mängd fakta utan för att lära sig ett språk måste man använda det. Man måste vara immersed i en språkgemenskap. Man lär som en konsekvens av interaktion med andra språkanvändare och förmågan eller kunskapen är vad man kan kalla emergent, alltså något som växer fram och som inte nödvändigtvis är bestämt från början. I en MOOC talar man alltså inte om för folk vad de skall lära eller hur de skall göra detta.

Utvärdera 

När man skall utvädera en MOOC, måste man utgå från vilket syfte man har. Några olika syften kan vara: att någon skall lära sig något,  att man vill utforska hur lärande kan gå till, att tjäna pengar. Ett annat kriterium kan vara huruvida den resulterar i framgångsrika nätverk där framgång naturligtvis måste ges en empirisk definition. Klart är emellertid att det inte är självklart att ”genomströmning” är ett tillräckligt kriterium.

Referens: http://mooc.efquel.org/week-2-the-quality-of-massive-open-online-courses-by-stephen-downes/

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Skriva ständigt

Ett blogginlägg med titeln Why you should write daily författat av Leo Babauta tilldrog sig mitt intresse då det tangerade något som jag själv intresserat mig för. Babauta säger bl.a. att det dagliga skrivandet har bidragit till en av de största förändringarna i hans liv. Det är stora ord!

  by  djfiander 

Bland de fördelar han ser med skrivandet är att det hjälper honom att reflektera över saker som han vill göra eller har gjort. Vidare skriver han att det gör hans tänkande mer ordnat därför att man tvingas organisera de "nebulösa" tankarna i en logisk ordning. Skrivandet bidrar också - ganska självklart - till att man blir bättre på att skriva, vilket paradoxalt nog har blivit allt viktigare i en digital tidsålder. Att skriva något för andra hjälper en också att sätta sig in i andras sätt att tänka - man tar läsarens perspektiv på ett annat sätt än när man tänker för sig själv. Som en följd av att man bättre kan sätta sig in i andras tänkande kan man också utveckla en förmåga att övertyga andra om det som man tycker är viktigt. Den som tänker att det inte finns något att skriva om får också veta att genom att skriva så genereras också nya idéer. Idéer finns överallt; det gäller bara att få syn på dessa och då är skrivandet ett utmärkt sätt. Slutligen skall man inte förringa vikten av att man bygger upp en läsekrets, stor eller liten med vilken man delar sina tankar.

Ironiskt nog, skriver Babauta, kan man inte riktigt förklara allt detta genom att berätta om det. De "livsavgörande" förändringarna upplever man enbart genom egen erfarenhet av att skriva.


Hur skall man då komma igång med detta skrivande? Här kommer några enkla råd i punktform:

• Besluta dig för att skriva dagligen
• Avsätt en tid varje dag och gör inga avkall från detta
• Börja i det lilla
• Blogga därför att man tänker annorlunda om man skriver för andra
• Stäng av allt som kan distrahera dig i datorn

Författaren har också några program (säkert mot betalning) som han rekommenderar bl.a.  ett som heter Sea Change Program

  by  randomcuriosity 

Hur skall man nu placera in sig själv i ett sådant här tänkande? Själv har jag skrivit blogg (-ar) under en obetydligt kortare tid än Babauta och jag instämmer naturligtvis i det mesta av det han rekommenderar. Naturligtvis kan det vara svårt att faktiskt göra detta till en regelbunden vana och när jag tittar ttilbaka på min produktion över tid är den inte så regelbunden som jag önskar att den vore; under vissa månader är det förhållandevis många inlägg men under andra förekommer de mera sparsamt. Kanske är det trots allt så att Babautas råd om att man måste avsätta en viss tid varje dag och inte göra några avkall från denna som är nödvändigt för en regelbunden produktion. Vi får se om jag lyckas med detta.

www.flickr.com Go to Lejon2008's photostream

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Att se tillbaka

"Äntligen stod prästen i predikstolen!" Helt olikt den berömda inledningen i Gösta Berlings saga var det inte att avsluta den nätkurs som varit så intressant för mig även om det naturligtvis inte har vare sig predikats eller försiggått några bravader likt de Gösta Berling var med om. Dock känns det som om lite predikan kunde vara på sin plats inledningsvis i det här inlägget.

  by  virtualwayfarer 

Jag har hållit på med nätkurser sedan sekelskiftet och vid det här laget är det ett ganska slitet skämt att jag då -  med hänvisning till min ålder -  finner det lustigt att upplysa om att jag menar skiftet mellan 1900-talet och 2000-talet ifall någon skulle komma på tanken att det kanske var det förra sekelskiftet. Under denna tid har jag hunnit skaffa mig en del erfarenhet.

  by  giulia.forsythe 

Nu är ju alla erfarenheter begränsade till det sammanhang där de har gjorts och jag inser att man hade gjort helt annorlunda erfarenheter i ett annat sammanhang. Kanske är det också rentav lite slumpartat vilka erfarenheter man gör. I mitt fall utgörs erfarenheterna av att ha lett kurser med vuxenstuderande som därtill har varit kompetenta och studievana. Dessutom har kursinnehållet varit av en karaktär som medgett att de studerande har kunnat bidra med egna erfarenheter både till mig och till varandra. Det är lätt att inse att om man skulle vända sig till studieovana studenter och därtill med ett innehåll där det framförallt gäller att lära sig speciella procedurer eller "basfakta", som många föredrar att säga, då skulle man behöva agera på ett helt annat sätt och följaktligen få helt andra erfarenheter.


Av skäl som ovan har mina kurser kunnat få ett ganska "öppet" innehåll och deltagarna har kunnat få bidra till innehållet  - som jag föreställer mig - i långt högre grad än om vi hade behandlat ett mera slutet innehåll. Att bidra med egna erfarenheter i en nätkurs är kanske inte helt i linje med hur man föreställer sig att nät- eller distansstudier går till. Många har nog bilden av att man får uppgifter av läraren, vilka man besvarar, "skickar in" och får tillbaka "rättade".

Om det inte går till på det här sättet, kan man behöva förklara detta inledningsvis för att inte överraska deltagarna alltför mycket. Det är ju inte ens säkert att deltagaren faktiskt vill ha något utbyte med andra i en kurs. Skälet till att man väljer att studera på nätet eller på distans kan ju vara att man helt enkelt vill studera ensam och huvudsakligen i egen takt.  Ibland påpekar jag skämtsamt att jag förser mina kurser med en "varningstext" som både varnar för att det "förekommer interaktion" (som i livsmedel där det kan förekomma "spår av nötter") och att kursen kräver ett kontinuerligt engagemang av deltagarna; det räcker alltså inte med någon timme på lördag förmiddag vid frukosten.

  by  TheBazile 

En stark influens för hur man väljer att lägga upp en kurs är det institutionella sammanhang man befinner sig i. Själv befinner jag mig i ett mycket tydligt sociokulturellt sammanhang och det är sannolikt helt följdriktigt att man ser på lärandet ur detta perspektiv. Här talar vi hellre om lärande än om inlärning som leder tankarna i en annan riktning. Det sociokulturella perspektivet med rötter  i den vygotskijanska tanketraditionen förvaltas i vår kontext främst av Säljö. På ett generellt plan är lärande en fråga om att agera kompetent i en miljö. Ett kompetent handlande som det avses här innebär att deltagaren i en kurs gradvis blir alltmer kompetent att utnyttja de resurser som står till buds. Resurser ses här i vid bemärkelse och innebär samverkan med andra, utnyttjande av olika webbresurser samt egen produktion av olika artefakter (texter, diskussionsinlägg, videoinspelningar m.m.). Att lära handlar - sett på det här sättet - att tillägna sig förmågan att kunna ta i bruk en rad olika resurser på ett relevant sätt, våra kulturella redskap för att tala med Säljö.

En utlöpare av det sociala lärandet är konnektivismen (connectivism). Mitt första möte med konnektivismen skedde i Berlin år 2006 där jag hörde George Siemens presentera denna inriktning som man brukar tillskriva honom och en annan gigant som har varit mycket betydelsefull för mig, Stephen Downes.

Vi konferensen i Berlin presenterade Siemens en bok som han skrivit och som man kunde ladda ner fritt från nätet. Detta var något nytt för mig. Hädanefter har OER-rörelsen (open educational resources, öppna lärresurser) blivit något av en förebild för mig och min ambition är att i en nätkurs - åtminstone om den handlar om lärande och nätet - skall man inte behöva använda sådana resurser som deltagarna behöver köpa. I en akademisk kurs har man dessutom en fantastisk tillgång till resurser som visserligen inte är öppna och fria men som kan lånas från universitetsbiblioteken.

  by  Breno Trautwein Jr. 

Fria resurser på nätet innebär även att man använder sig av material som man kanske inte av tradition använt sig av inom akademin. I mina kurser har jag därför regelbundet länkat till dokument som kan hämtas på webben, det kan vara blogginlägg eller videofilmer från Youtube för att nämna några exempel.

Som jag nämnde ovan handlar lärande i samverkan i hög grad om att dela med sig av det man åstadkommer. För att detta inte skall bli enbart tomma ord har jag under senare tid försökt föregå med gott (?) exempel här genom att själv producera en mängd blogginlägg och dessutom länka till dessa i mina kurser. Detta att peka mot de egna inläggen skall inte betraktas som något övermodigt elller självupptaget utan istället kan man betrakta min produktion som en sorts undervisning. Den utgör både något som jag står för och den vill också visa att "så här går det till" när man deltar och bidrar. Man utnyttjar alltså inte enbart vad andra gör utan man bidrar även själv efter förmåga. Det logiska steget efter att jag har presenterat mina blogginlägg - åtminstone som jag ser det - blir att även försöka inspirera kursdeltagarna att producera sig på nätet och att i bästa fall skapa sig en identitet på nätet.

Detta är min utvecklingshistoria när det gäller kurser och lärande på nätet. Jag började själv en gång i min ungdom med s.k. brevkurser på Hermods och Arne Tammers kroppsbyggarskola som utgjorde intressanta erfarenheter på den tiden. Under åren har tekniken förändrats och jag har varit med om att höra fantastiska föreläsningar på kassettband, sett professionella filmer från olika delar av världen på tv och video. Idag kan vi själva kommunicera i alla riktningar och med vem som helst och varsomhelst i såväl text som ljud som bild. Att delta i nätbaserat lärande idag har blivit både ett individuellt- och ett samverkansprojekt. Jag har min frihet att bruka resurserna efter eget huvud, det som vi kan kalla PLE (personal learning environments eller miljöer för personligt lärande) men jag ingår samtidigt i det stora nätverket av kunskapsnoder där jag kan känna en cooperative freedom (frihet att ingå i de samverkansprojekt som för tillfället engagerar mig).

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Fuskandets anatomi

Jag läser om en kurs där ett av momenten handlar om att försöka fuska i en nätkurs. Nu är detta ingen kurs som uppmanar till ohederlighet utan ett sätt att försöka förstå hur framgångsrikt sk. fusk går till.

 Kursledaren har ägnat sig åt att forska på det här området och funnit att det inte alltid är så svartvitt som vi ofta tror. En avsikt med att studera detta i en kurs är förstås att se vad man kan göra åt företeelsen mer än att utforma alltmer avancerade kontrollsystem. Kan man möjligen försöka se till att det inte uppkommer genom att skapa andra kursmiljöer? Detta är ju något som jag själv varit inne på flera gånger närjag talar om att vi borde ha en annan sorts uppgifter. Det handlar alltså inte enbart om att studenterna måste ändra sig eller att det bara är de som ärskyldiga.

  by  Mr_Stein 

I kursen uppmärksammar man också de uttryck vi vanligtvis använder; straff, tagen på bar gärning etc. alltså uttryck som vi vanligtvis förknippar med brott och brottslingar. Andra uttryck skulle kunna ge andra perspektiv, kanske. Vi vet ju att ord och begrepp har förmåga att styra vårt tänkande i vissa banor.

Nu blir kanske någon uppbragt över att man ens kan komma på tanken att ifrågasätta brott-straffmetaforen men självklart ärdet inte avsikten här att uppmuntra tillbedrägligt beteende. Att skapa sig orättmätiga fördelar på andras bekostnad kan aldrig vara rätt. Men inte heller verkar det hållbart att designa alltmer sofistikerade kontrollsystem för att vi skall kunna ställa de frågor och ge de examinationsuppgifter som vi alltid har gett när både kunskap och information är i ständig rörelse och därtill i princip är ständigt tillgänglig.

Att då examinera som vi alltid gjort blir i högsta grad som att sikta mot rörligt mål med orörliga redskap

Referens:
http://chronicle.com/blogs/wiredcampus/mooc-teaches-how-to-cheat-in-online-courses-with-eye-to-prevention/43699#disqus_thread


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Blogg och Twitter

Ramen för det här inlägget är en kort presentation vid en mindre konferens om olika mediers roll i den högre utbildningen. Om du vill lyssna till det här inlägget följer du länken:

http://youtu.be/8n2uTjW2nCs

Jag skall berätta för er hur  jag själv kom att börja blogga och twittra för att sedan kort nämna något om användning i undervisning. 
 

  by  Sean MacEntee 

Starten

Jag började skriva blogg hösten 2010 i samband med att jag anmälde mig till en kurs på nätet, en s.k MOOC, där produktion på nätet var själva kärnan i verksamheten. Ungefär samtidigt skapade jag ett konto på Twitter.

Min blogg kom att heta The Net in Higher Education. Ett engelskt namn kändes enklare att hantera i Blogger, Googles bloggverktyg. Sen gällde det att hitta en webbadress som inte var upptagen och som på något sätt kunde associeras med bloggens titel. I mitt fall blev det ”netinhe”, alltså ett kortnamn för ”net in higher education”. Den fullständiga adressen blev http://netinhe.blogspot.se. Fram till på måndagen den 15 april hade jag skrivit 208 inlägg och enligt den statistik som Google presenterar har sidorna besökts ungefär 20 800 gånger, vilket internationellt sett är lågt men i jämförelse med om jag hade skrivit tidskriftsartiklar är det säkert en bra siffra.

Innehållet

Eftersom bloggen tillkom i samband med en kurs var det naturligt att den fick en viss avgränsning och jag tror att det är nödvändigt att man fokuserar på ett visst område eller en tematik. I den här bloggen skriver jag nästan uteslutande om nätet och den akademiska utbildningen men det händer att jag gör utblickar av mer allmänpedagogisk karaktär. Efter något år kände jag dock att jag skulle vilja skriva om andra saker också och då skapade jag ytterligare en blogg som är en blogg där man kan skriva om lite av varje.

  by  cambodia4kidsorg 

Värdet

Nu kan jag förutse ett visst gny i akademikerleden; detta är väl inget som en seriös akademiker ska ägna sig åt? Jag skrev ett blogginlägg om detta i april 2011 där jag citerar en person som säger:

Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging.

De som tar avstånd från bloggande menar att det inte ger någon akademisk status och ifall det är denna status man i första hand är intresserad av är det kanske strategiskt viktigare att anpassa sig till de stora tidskrifterna och räkna citeringar. Är man däremot ute efter att hålla sig uppdaterad och kunna diskutera med kollegor världen över är bloggen och i synnerhet Twitter effektiva redskap. En avgörande förutsättning för all närvaro på webben är att man har en positiv inställning till att dela med sig. Ett ängsligt bevakande av vad som är mitt gynnar knappast kunskapsutvecklingen i stort. Dessvärre tror jag att det finns en viss obenägenhet att dela med sig inom akademin.

  by  Jon Gosier 

Twitterspanarna

Låt mig så säga något om Twitter. När jag vill sticka ut hakan riktigt, brukar jag säga ungefär så här: Om jag inte följer ett antal personer på Twitter som är tongivande inom det område jag är intresserad av, hur skulle jag då få veta något överhuvudtaget? Möjligen kan det vara så att det är extra lätt för den som engagerad i nätbaserat lärande, men säg det lärande som inte är nätbaserat idag! Jag är övertygad om att det sprids intressant information inom alla domäner; det gäller bara att enrollera de värdfullaste twitterspanarna i sin tjänst.

Kom bara ihåg att inte lägga till spanare hursomhelst för då kan det blir de bara ett störande brus bara. Följ en utvald skara och sluta att följa de som inte tillför något. Detta är mitt Twitterkonto: https://twitter.com/gulejon

Microbloggen

Twitter är en ganska enkel tjänst där det går att skriva meddelanden med max 140 tecken; man brukar kalla Twitter för en microblogg. Kanske tänker man att det inte kan bli så mycket av värde med så få tecken men man kan skriva in webbadresser till andra dokument och på så vis kunna dirigera läsaren till ställen med mer information. Det finns också en mängd programvaror som kan göra Twitter mer användbart. Några välkända är Tweetdeck och Hootsuite oftast finns de också som appar för mobil och surfplatta. På min egen dator har jag ett tillägg i min webbläsare som heter Yoono och som hela tiden meddelar när det kommit in något nytt.

Taggen

Det som man bör eller måste känna till när man använder Twitter är begreppet

”hashtag”, alltså det här tecknet # tillsammans med en så unik bokstavskombination som möjligt. På konferensen GU-online använder man taggen #guonline, vilken möjligen inte är helt unik i världen. Konferenser och andra större evenemang brukar oftast skapa en hashtag som användarna kan märka sina inlägg med. På så vis kan man sitta och meta-kommentera presentationerna. Självfallet undviker man ohyfsade kommentarer.

  by  Ape Lad 

Tweeten

Ett exempel på en tweet skulle kunna se ut så här: På workshop om appar #guonline. Om hashtaggen finns någonstans i meddelandet kan alla meddelanden med denna tag sökas fram. Pröva själv!

Undervisningen

Jag har skrivit några inlägg där jag ger min syn på att använda blogg som redskap i undervisning. I Nätet och Akademin – lyckligt par eller omöjlig förening? och konferensbidraget med samma namn . Bloggen och kursuppgiften drivs av två olika rationaliteter; en blogg skriver man för man har något att säga, medan en kursuppgift görs för att visa läraren att man kan något. På nätet skriver man alltså inte för att betygsättas utan för att läsas.

Problemet

Eftersom själva idén med en blogg är att den ska vara publik innebär den även ett gyllne tillfälle att ta en tur med den – i utbbildningssammanhang – så ökända snålskjutsen. Vanligtvis går man till nätet för att söka den information man för tillfället är i behov av och när man funnit det man söker, skriver man inte om detta för att visa att man kan "skriva med egna ord". I en utbildningskontext blir det problematiskt om vi inte vet vem som har gjort vad när vi ska betygsätta den individuella prestationen. Därtill lurar alltid plagieringsspöket bland skuggorna.

Om man använder blogg som kursuppgift, får man också anpassa sina kommentarer. På nätet är man inte lärare och elev och därför måste man kommentera som man gör där den ene inte är i beroendeställning gentemot den andre. Att skriva ”bra Lena, du har löst din uppgift” på bloggen blir enbart löjligt.

Det avgörande testet för blogg som redskap i undervisning är om studenterna skriver blogg därför att läraren har bestämt detta men slutar skriva så snart kursen är slut, då man inte längre äventyrar sitt betyg eller om de fortsätter.

Hoppet

Om man däremot kan inspirera människor att skriva frivilligt för att de har något att säga som de vill dela med andra och om de dessutom fortsätter av egen kraft efter kursen då har vi sannolikt åstadkommit något autentiskt.

Tack för mig!

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Digital närvaro

Gång på gång har jag i tankarna återvänt till ett inlägg av Gráinne Conole, The meaning of presence,  som jag läste jag läste för några dagar sedan (kanske är det en fråga om immersion). I inlägget för Conole en diskussion om vad närvaro (presence) innebär. I sitt inlägg tar hon avstamp mot ett inlägg av Mark Childs  där denne sätter likhetstecken mellan immersion och presence.

  by  cbkeiki 

Presence översätter vi väl enklast med närvaro och då kan man mena såväl fysisk som psykologisk närvaro. Immersion är kanske lite mer mångtydigt. Vi använder det, tror jag,  i såväl rent fysisk bemärkelse - nedsänkt eller kringfluten av vatten - som i psykologisk bemärkelse - att vara fördjupad i något, en bok t.ex.

Conole menar till skillnad från Childs att de här uttrycken har olika innebörder eftersom immersion i hennes tolkning är ett personligt tillstånd medan presence endast kan förekomma i relation till andra. Hennes definition av presence är: ‘the bearing, carriage or air of a person; especially stately or distinguished bearing’.

De här distinktionerna blir särskilt intressanta i relation till en teknologiskt medierad närvaro. Vilken roll har tekniken här?

Childs skiljer intressant nog på perceptual immersion och psychological immersion och detta fattar jag som att en teknologi kan göra oss upptagna på det rent perceptuella planet d.v.s. vi koncentererar oss på hur det ser ut och hur man skall göra. En mindre lyckad utformning av något (problematiskt gränssnitt) kan ta all vår uppmärksamhet. Den psykologiska uppmärksamheten har som jag förstår det mer med just psykologiska faktorer, kanske engagemang, att göra och vi kan säkert bli psykologiskt engagerade oavsett hur något är utformat.

De olika formerna av immersion har inte nödvändigtvis något med modern informationsteknologi att göra. Här behöver vi bara tänka på hur vi kan bli "immersed" i en bok, som ju representerar en gammal informationsteknologi. Childs nämner i det här sammanhanget non-mediation som ett exempel på att man inte alls lägger märke till teknologin. Idag talar man ofta om att något är transparent och det har kanske en liknande betydelse.

  by  cbkeiki 

Conole fortsätter emellertid den intressanta diskussionen  genom att utforska skillnaden mellan närvaro f-2-f och närvaro online. Detta är ju högst relevant för nätbaserade kurser. Hon säger att när det handlar om f-2-f så är närvaron (presence) beroende av faktorer som i hög grad har med personens fysiska uppenbarelse att göra. Det kan handla om såna konkreta saker som utseende, röst eller att man uppskattar en persons intellekt. Men närvaro kan även bygga på mer efemära egenskaper som "aura".

Digital närvaro är radikalt annorlunda då den framförallt överbringas via text. Här handlar det om ordval, stilnivå och säkert också av olika s.k. smileys.  Generellt är det ganska svårt att avgöra hur man uppfattas online och risken att uttrycka sig mångtydigt eller rentav ofördelaktigt är överhängande. Vilken är min digitala personlighet och hur skiljer sig denna från hur jag interagerar med andra f-2-f?

Det är heller inte alls omöjligt att en person föredrar att interagera med andra på endera sättet, alltså f-2-f resp. online. Man har säkert sina preferenser här. Själv tvekar jag inte att framhålla att nätkommunikation i alla fall är minst lika tilltalande för mig som kommunikation f-2-f, åtminstone rent yrkesmässigt.

Det är också intressant att fundera över hur den digitala personligheten byggs upp. Conole menar att en sådan personlighet är fragmenterad över olika medier eftersom man beter sig olika på bloggen, på Twitter och Facebook och eftersom man riktar sig till olika målgrupper. Hon ställer slutligen frågan om vad digital närvaro innebär och besvarar den på följande sätt: "I think it is about how you are perceived by others through your interaction with them. Presence only has meaning in relation to others. It’s a social construct. For some people you will have presence, for others you won’t. It is all to do with whether your interactions have meaning for others".

  by  cbkeiki 

Conole får flera intressanta kommentarer på sitt inlägg och här har jag valt ut några:

 "I must say that the one you are online, the small pieces from you online, formed my idea of you as a 'real person' ... I think that, in a middle to long term, the real and virtual presence tend to blur and get to one" .... (Spilker) 

 "Their online presence can seem aloof, disinterested and cold, yet it may be they are simply busy". (Beckingham) 

 "I think a key element is confidence and comfort in different spaces too. I wonder if some high profile researchers don’t see the need to interact in different spaces and so that’s why they don’t participate". (MacNeill) 

 "As I have said before social media have transformed the way I do research. I think they are unaware of what these spaces offer and of course we all know you don’t ‘get’ social media from a definition, you have to live it, experience it, find your own Ah Ha moment!" (Conole)

Man kan förstås undra hur man uppfattas ... om någon bryr sig. :-)


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.