Inlägg
Alexander, Schallert och Reynolds inleder med att slå fast att lärande i analytisk mening är ett mycket komplext begrepp och att det råder en stor oenighet bland de som forskar om lärande. Därför vill de bidra både till att skapa en explicit diskurs om lärande och en gemensam grund för forskare. Dessvärre trampar de i getingboet direkt när de säger att “we want to acknowledge that all learning has as its foundation a biological and neurological basis”.
Så kan man förstås inte säga om man är ute efter att skapa enighet i forskarsamhället och det blir också ett av de argument som Säljö kritiserar i den artikel som är en kritik och en vidare diskussion av Alexanders m.fl. artikel. Säljö framhåller att vi givetvis inte kan bortse från vår biologiska och neurologiska utrustning men att det finns aspekter som är mer relevanta när man vill förstå lärande. Är vår biologiska utrustning verkligen den bästa utgångspunkten, frågar Säljö, när man vill förstå hur någon lär sig skriva en vetenskaplig artikel? Vad Säljö vill visa är att den biologiska basen inte räcker som förklaringsgrund för vårt lärande därför att det finns annat som är minst lika grundläggande för oss som mänskliga och sociala varelser.
När Alexander et al. argumenterar för att vår biologiska utrustning sätter gränserna för vår förmåga, är inte heller detta självklart för den som studerar lärande. Säljö tar ett mycket upplysande exempel om varseblivning. Ur ett snävt perspektiv har detta med vår fysiska utrustning att göra men om man vill förstå varseblivning som något annat än rena nervimpulser räcker det inte med biologiska och neurologiska förklaringar. Säljö tar som exempel när han lärde sig skilja på vit och off-white genom att bli instruerad om skillnaderna i en klädbutik. Genom att han fick en kategori - en kulturell kategori - blev det fortsättningsvis möjligt att skilja på de två nyanserna.
Inom det här området finns också en omfattande forskning (se. t.ex. artiklar av Goodwin) som visar att "professional vision", alltså vad man har lärt sig iaktta yrkesmässigt, är något annat än vad en lekman kan iaktta. Jag tror att var och en med kompetens inom ett visst område genast inser att man kan göra andra iakttagelser än de som en novis gör. Naturligtvis är det också så att målet för en pedagogisk kurs är att inviga kursdeltagarna i en pedagogisk diskurs som gör dem bättre rustade att varsebli vad som sker i undervisningssituationer.
Säljö kritiserar vidare Alexander et al. för att ha en essentialistisk uppfattning om lärande d.v.s. att lärande faktiskt är något som vi efter tillräckligt idogt forskande skulle kunna peka ut som något otvetydigt d.v.s. själva essensen. En rimligare uppfattning, enligt Säljö, är att betrakta lärande som en metafor som alltid kräver en stipulativ definition d.v.s. vad man menar med lärande i ett visst sammanhang och ur vilket teoretiskt perspektiv man argumenterar.
Man kan heller inte studera lärande i någon generell bemärkelse. Istället är det så att forskning om lärande alltid sker utifrån radikalt olika analysnivåer och perspektiv;man kan välja molekylärt, neurologiskt, psykologiskt, pedagogiskt, sociologiskt perspektiv m.fl. Resultaten kommer givetvis att variera både med analysenhet och perspektiv.
Säljö fastslår att det faktiskt finns så stora ontologiska och epistemologiska skiljaktigheter bland forskarna att enhetstanken är dömd att misslyckas. Det är heller inget problem att vi har olika perspektiv, hävdar Säljö. Tvärtom är det så att det är just argument, perspektiv och positionering som utmärker det vetenskapliga samtalet och därför är det inte ens önskvärt att skapa konsensus. Det bästa vi kan göra därför är att lära oss så mycket vi kan om olika traditioner och deras grundantaganden. Endast på detta vis kan den fortsatta diskussionen leda oss vidare i våra försök att förstå olika aspekter av lärande.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar