Att se och förstå något

Bland mina datafiler råkade jag komma på en text som jag skrev för ganska många år sedan men där jag alltjämt är övertygad om de viktiga argument som framförs. Låt mig dock introducera ämnet med en liten vinjett.

Ett skolexempel
Under åtskilliga år men för ganska många år sedan hade jag förmånen att undervisa barn- och ungdomar. Under denna tid förekom varierande ”läror” om vad som ansågs vara god pedagogisk praktik; ett mycket omhuldat begrepp var elevaktivitet. Emellertid innebar inte sällan elevernas egna aktiviteter också att läraren förlorade en bit av den disciplinerande strategi som består i att hålla eleverna sysselsatta med att svara på frågor eller lösa mekaniska uppgifter på s.k. arbetsblad. Det, ibland avsevärda, buller och de många rörelser som uppstod i klassrummet när eleverna med iver (?) sökte information i olika källor eller konfererade med varandra, kunde godtas då detta var ett resultat av en ”god” pedagogik. Läraren kunde med sin professionella blick med tillfredställelse betrakta det liv och den rörelse som emanerade ur den goda och tidsenliga pedagogik som tillämpades.

  by  IITA Image Library 

Ett problem var dock om någon med lekmannablick skulle betrakta skeendet. Lekmannen, kanske föräldern, skulle med all säkerhet betrakta den pågående aktiviteten som ostrukturerad, störande och i värsta fall som ett tecken på den moderna skolans förfall. Annat var det minsann under den egna skoltiden; då höll man tyst och lyssnade på läraren!

Professional vision
Det kan kanske låta självklart, men jag vill argumentera för att om man har viss kunskap så lägger man märke till annat än det som personer utan denna kunskap lägger märke till. Jag hävdar detta med stöd i en – som jag tror – mycket känd artikel av Charles Goodwin med titeln Professional vision. I den artikeln visar Goodwin hur experter inom ämnesområden lägger märke till sådant som lekmannen inte lägger märke till.

Goodwin hämtar ett av sina exempel från arkeologi. Han visar att en arkeolog ser helt andra saker i en bit jord än den som nyss börjat sin arkeologiska karriär. Bonden ser sannolikt också något helt annat än arkeologen i jorden. Genom att rita med en pinne i jorden och genom att använda begrepp som används inom arkeologi (arkeologens diskursiva praktik) skapar arkeologen en ny förståelse för novisen.

  by  Wessex Archaeology 

I generella termer innebär detta att den professionelle sätter namn (facktermer) på sådant som observeras, han/hon avgränsar fenomenen – i detta fall genom att rita i jorden och han/hon ritar kartor och skriver rapporter om utgrävningen.

Goodwins andra exempel är från en rättssal. I korthet handlar det om en process mot en grupp vita poliser som misshandlat en svart man. Försvaret kallar in ett vittne som är expert på våldshandlingar. I videosekvenser som körs ruta för ruta pekar experten ut olika skeenden som visar att den svarte mannen varit våldsam och att poliserna handlat i självförsvar. Genom att vara expert kan experten kategorisera det som juryn ser (eller inte ser) och beteckna det som våldshandlingar. Här handlar det återigen om professional vision vilken leder lekmännen att betrakta händelseförloppet i de avsedda kategorierna. Som vi kan misstänka kan expertkunskap användas både för ökad förståelse och för ökad osäkerhet om det vi trodde oss förstå.

Jag medger, ifall någon skulle undgått att uppfatta detta, att jag raljerade lite om de olika ”läror” som florerar i olika undervisningssammanhang och jag är, som läsaren av mina blogginlägg säkert har förstått, en anhängare av den studerandes egen aktiviteter för att lära. Detta innebär dock inte att jag förordar vilken aktivitet som helst.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Reflections on Pedagogic Approaches to Using Technology for Learning

This is my first blog post treating Pedagogic Approaches to Using Technology for Learning which is a literature revview by Graham Attwell and Jenny Hughes. Normally I write in Swedish but since I tweeted that I would reflect on the report in my blog the authors might notice my posting. English thus will give them an opportunity to comment and correct should they disagree with my interpretation.

The report covers a lot of topics and it is not my intention to reflect on all of these. The interested reader is strongly adviced to read the original report. This blog post will treat the section Learners in the digital age and my focus will be on such facts and arguments which in my view 'stand out'; I will not repeat statistics here. Anyone can read these in the report.

Discrepancies
What might drive the change in education is the present discrepancy between technology use within formal education and daily use. This fact creates a tension. Most students use Web 2.0 tools outside formal education but the same people do not realise how the same tools could be used for educational purposes.

  by  kaseymarcum 

Most users use the net at home. Interestingly, it seems that social media users watch less television than non-users but also that internet users value face-to-face meeting more than non-users. Contrary to a common view, users are more outgoing and social than non-users.

Moral Panic
From time to time, also here in Sweden, there are concerns, so called moral panic, about what high levels of internet use will lead up to. Accordingly, 'experts' have pointed to the deterioration of reading capacity, loss of social contact, too little physical activity etc. Judging from the present report, the arguments seem to be the same in many countries. However, studies reported here have found that people actually move between online and face-to-face communication; they are increasingly interweaving on- and off- line presence. These studies also show that despite the tremendous amount of information on the net, users will always supplement online sources with advice from friends and family. Therefore it is necessary to contextualise technology use within the larger context of everyday life where online and offline activities are intertwined.

  by  cogdogblog 

Reading and writing skills
Attwell and Hughes point to results showing that texting does not erode childrens ability to read and write. Contrary to what is often argued these skills seem to improve. The more abbreviations used in text messages, the higher they scored on tests of reading and vocabulary. The results also point to the fact that the earlier they started, the higher their scores.

Identity on the net
Another issue often dealt with in public debates concerns young peoples' carelessness and vulnerablility on the net. However, a study reported in the Attwell-Hughes report found that young people are actually more engaged in managing what they share online than adults. This might be because young people are very careful about information and reputation because they know the implications from experience which is not the case with older folks. In sum, young people are learning from experience and not from education.

Residents and visitors
Elsewhere in my blog I have treated the Prensky concepts 'digital natives' vs. 'digital immigrants' which eventually boiled down to 'digital wisdom'. Attwell and Hughes introduce two new (at least to my knowledge) concepts, namley digital residents and digital visitors where the resident is an individual who lives a percentage of their life on the internet whereas the visitor uses the web as a tool in an organised manner when needed. Accordingly, the resident has a presence online whereas the visitor just logs on to accomplish specific tasks.

Restricted use
Even if many are digital residents it seems they do not use the full range of media available. As to the active use of blogs, wikis, tagging etc. most users are still introduced to these tools within formal education. Attwell and Hughes point to the fact that there is a gap between the daily use of technologies and technologies for learning in formal education. In the extreme case schooling might be considered irrelevant to the day to day social life of young people.

However, students also skillfully code switch and drop their social media tools in school settings and adapt their use to what is required from educators. It seems that formal education has not figured out how to tap into the power of these tools. For me, as an educator in online courses, the following quotation was very enlightening:

Given that for them [learners] all learning is potentially supported by technology, the term 'e-learning' is meaningless.

Still opinions are divided over e-learning among students. One explanation my be that different learners use technologies in different ways, something which they cannot do in formal settings where the use of technology is led by tutor recommendations and these may be at odds with the way they normally use the tools. Many institutions have adopted blogging in courses whereas blogging is a minor activity in students' social lives.

Maybe we should conceive of all learning as e-learning since it is always mediated by technology in on way or another? Even better, we drop the 'e' and talk about learning taking for granted that sometimes we lecture face-to-face and sometimes we communicate online. Actually, I think we are approaching this state.

Blurred boundaries
Technology is also important to learners at a personal level (may be also for an adult like me?). One report found that learners were emotionally attached to their technologies where they create their personal learning spaces in informal collaboration both face-to-face and online.

  by  hazelowendmc 

What might be particularly problematic in formal education is the blurring of boundaries between original production and commenting, reviewing and repurposing content for personal use (Isn't that what I am doing right now? Not very much originality or creativity but quite a lot of repurposing ... and sharing.). However, there are indications that students trust brands like Google, Yahoo and Wikipedia and other 'brands' a bit too enthusiastically so that they do not read critically. Some more reflective thinking is evidently needed. Something to be dealt with by educators?


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Footnote: On the front page there is a Welsh word Pontydysgu which  I heard Attwell explain to mean 'bridge to learning' if I am not totally wrong.

Sociala medier i rättvisans tjänst?

George Siemens reflekterar i ett inlägg med titeln Rioting in the age of transparency där han tar de upplopp som följde i spåren av ishockeylaget Vancouver Canucks förlust av den åtråvärda mästartiteln som utgångspunkt för en betraktelse över hur den nya tekniken kommit att spela en roll vid t.ex. gatuupplopp.

  by  Burns Library, Boston College 

Med dagens teknik är det inga problem att ta foton och videofilmer av det som händer på gatan, vilka sedan snabbt sprids via olika sociala media. Detta gör att gatuupplopp som det i Vancouver oftast blir mycket väldokumenterade, vilket i sin tur skulle kunna bli till hjälp för de rättsvårdande instanser som har till uppgift att gripa och lagföra brottslingarna.

Här dyker också upp sajter av typen Identify the rioters där man kan ge tips eller helt enkelt klicka på alternativet "I know who this is" när man ser en tydlig bild av en person som krossar vindrutan på en bil eller skyltfönster.

Alla, i alla fall de flesta av oss, tycker förstås att gautvåld och annan galenskap bör beivras och våldsverkarna gripas men i bakhuvudet ringer en klocka försiktigt som varnar för den gamla skampålen. Hur skall vi förhålla oss till detta? Det var inte länge sedan den svenske justitieministern trampade i klaveret genom att förseslå att pedofiler skulle få delgivning (eller vad det heter) via rosa kuvert så att alla kunde se vad det var frågan om. Vi har också en debatt om huruvida det är rätt att publicera bilder av misstänkta i pressen för att inte tala om att publicera adresser och bilder av brottslingars eller rentav enbart misstänktas bostäder.

Siemens fastslår att det inte längre är möjligt att vara privat när det är så enkelt att fotografera och filma det som händer i det allmänna rummet. Vi kan också tänka på alla övervakningskameror som sätts upp på allt fler ställen. De bidrar säkert till ökad trygghet men till vilket pris? Vilken skillnad är det mellan legalt uppsatta övervakningskameror och bilder och filmer tagna av privatpersoner där de senare snabbt blir uppladdade på nätet för spridning över världen?

  by  zigazou76 

På engelska används termen "crowdsourced surveillance". Vill vi ha en allas övervakning av alla på det här sättet? Jag funderar också på relationen mellan den teknologiskt medierade övervakningen och den gamla sociala kontrollen som fanns i samhällen eller gemenskaper där folk kände varandra. Vuxna sa ifrån när barn och ungdomar gjorde något som var fel oavsett om det var egna eller andras ungar därför att man visste vad som var rätt och fel och vad barn inte borde ägna sig åt, likaså visste de vuxna i de flesta hur man uppför sig.

Både fotograferandet och tillsägelserna innebär väl ett slags social kontroll men med den skillnaden att fotograferandet inte kräver att man själv träder fram d.v.s. man riskerar inte att hamna i dispyt eller andra problematiska situationer. Att gripa in i faktiska händelser, att säga ifrån, kräver ett visst mod idag och är inte ens särskilt riskfritt. Mera riskfritt då att sprida bilder och filmer via nätet och hoppas att rättsvårdande myndigheter "tar i" ärendet. I somliga fall, kan man säkert tänka sig, är det inte de rättsvårdande skälen utan snarare möjligheten att "hänga ut" någon som står i fokus.

Jag tycker att detta är svåra frågor. Visst vill jag att den som krossar glas skall hållas ansvarig för detta men är det via "crowdsourced surveillance" det skall ske? Här blir det fler frågor än svar, märker jag.

Fler kommentarer och länkar till detta finns här.

Web 2.0 och den högre utbildningen: sammanfattning av HEA-rapporten

Den omfattande rapporten A literature review of the use of Web 2.0 tool in Higher Education sammanfattar resultaten av litteraturgenomgången i ett antal punkter som jag skall beskriva nedan. Jag har granskat rapporten i fler a blogginlägg med start här.

  by  patrick h. lauke 

Man kan konstatera att Web 2.0-verktyg erbjuder en rad nya möjligheter att stödja pedagogisk praktik men att det också finns en rad utmaningar med att använda dessa verktyg. Fem stora teman beskrivs, vilka nedan återges på originalspråket.

1.The key theoretical and policy underpinnings for using Web 2.0 methods and tools in higher education
Visserligen är det så att användningen av Web 2.0-verktyg ökar inom högre utbildning men alla frågor som uppstår i samband härmed måste behandlas på ett systematiskt sätt. Teknologiska innovationer och förändringar kan bara bli effektiva om de implementeras och stöds på nationell nivå.

De nya verktygen utmanar en rad av traditioner inom den formella utbildningen. Förutom "normalt" motstånd mot förändringar gäller det framförallt bedömning av studenters resultat, resultat som man har åstadkommit genom att samverka och dela resurer med andra.

2.Teachers and learners; teaching versus learning
Det finns numera både forskning och erfarenheter av att använda nya teknologier, vilka visar att det är en stor skillnad mellan förväntningarna och de faktiska arbete som faktiskt pågår. Det finns alltjämt en "digital divide" både inom studentgruppen och mellan lärare och studenter.

Man behöver också tänka igenom vad det innebär att skifta från föreställningen om en lärare som expert till en som en som kan stödja lärande.

3. Skills, media, information and networked literacies
Författarna till rapporten talar om att det behövs en ny "literacitet", ett ord som inte är så lätt att vare sig översätta eller att definera; kanske betyder det helt enkelt att det krävs nya kunskaper när det kommer nya verktyg. Det är emellertid inte bara handhavandekunskap som är nödvändig utan framförallt ett reflekterande förhållningssätt till själva undervisningen. Att innehåll finns på många ställen, att det är fragmenterat och att man kan lära sig andra sätt än tidigare är något nytt för många. Med detta kommer risken för förvirring när man skall använda olika verktyg för att sammansttälla och bearbeta digitalt material

4.The need for a better connection between research, policy and practice
Det finns numera en mängd forskning om teknologin och hur den kan användas i högre utbildning. Öppenhet är en trend både när det gäller att dela med sig av utbildningsmaterial och att göra forskning tillgänglig för allmänheten. Dessvärre, menar författarna, får inte denna forskning någon större inverkan vare sig på teknologianvändningen eller den pedagogiska praktiken.

5.The challenges of trying to change embedded practice and culture
Trots överväldigande stöd för att Web 2.0-verktyg skulle kunna stödja lärande är det forfarande en en stor utmaning att översättta detta till den högre utbildningen. Det finns många skäl till detta men undervisningskulturen är kanske det främsta hindret då majoriteten av lärare alltjämt ser sig som experter med studenterna som mottagare. Här har inte konstruktivistiska tankegångar slagit igenom utan undervisning bygger oftast på informationsöverföring, inte sällan med behviouristiska förtecken. Lärare gör framförallt som de alltid har gjort och bygger inte på empirisk forskning om de nya teknikerna. Författarna efterlyser en förändring mot mer "scholarly" förhållningssätt . Som en vision skulle man vilja se lärarna som innovatörer, kanske tillsammans med de studerande.

Avslutningsvis återvänder man till detta att det finns en retorik som talar om nyttan av Web 2.0 men att praktiken ser annorlunda ut. I de fall då man använder nyare verktyg ser man främst fördelar med ökad bekvämlighet, större självständighet och ökad produktivitet i det akademiska arbetet. I grunden försöker man överföra den traditionella praktiken till en onlinemiljö utan att det skall medföra något radikalt omtänkande. Conole (en av författarna till rapporten) framhåller avslutningsvis tre nödvändiga förändringar:

a) att man delar erfarenheter och att man är beredd att lära kontinuerligt
b) att man är villig att utforska och reflektera
c) att man samarbeter för att utveckla forskningsbaserad kunskap om nya sätt att organisera undervisning.

Tillsist bara några personliga reflektioner. Det är en gedigen rapport och författarna har gjort en bred litteratursökning. Trots allt känner jag mig lite missräknad på resultatet; kanske för att jag redan tror mig veta att det är som de skriver. Kanske är det för att de kategorier och slutsatser de framför är så breda, de målar med bred pensel t.ex. "insatser på nationell nivå" vem kan säga emot detta. Inte desto mindre ger den en bred och gedigen överblick och bilagedelen som är lika omfattande som rapportexten tar upp intressanta aspekter som A typology of Web 2.0 tools, A review of e-learning models and frameworks, Open Educational Resources för att bara nämna några som jag själv är intresserad av.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Uppochnedvända världen eller the flipped classroom

Min twitterspanare LeKarlsson riktade min uppmärksamhet mot något som kallas the flipped classroom. Jag tolkar det som att här finns en idé om att göra något  på ett annorlunda sätta än vad man brukar, att vända på något.

Det blogginlägg jag dirigerades till har den övergripande titeln User Generated Education och jag fascinerades genast av några idéer som jag tycker stämmer överens med vad jag själv brukar hävda eller i varje fall tänka. Jag ser också en väldigt tydlig samhörighet med mitt inlägg om nätet och IRL, kanske är det därför som blev intresserad.

Nu kan jag inte så mycket om detta utan mitt inlägg blir mer ett försök att se vad jag faktiskt begriper (!). I den inbäddade preseentationen här fäster jag mig speciellt vid de två sätten att lära som presenteras transmission och assimilation (fast jag är osäker om ifall assimilation är det bästa ordet).

Inverting the classroom, improving student learning

View more presentations from Robert Talbert

I vilket fall hävdas att studerande på olika nivå har störst tillgång till lärare då den kognitiva belastningen är som minst medan tillgången är som minst när belastningen är som störst. Alltså, läraren finns ständigt närvarande när information överförs i t.ex. föreläsning men när studenten har lämnat föreläsningssalen och sitter ensam eller tillsammans med kamrater och studerar då finns ingen lärare tillgänglig men det är då läraren borde funnits till hands. Det är därför som man skall "flippa" undervisningen.

Med dagens teknik finns alla möjligheter att just överföra information på annat sätt än att ha en person som står och pratar i realtid. Vi kan spela in föresläsningen, vi kan hitta resurser på nätet m.m. Den omvälvande idén är alltså, precis som jag brukar hävda att det som kan göras på nätet eller medieras teknologiskt, behöver vi inte ta upp lärares dyrbara tid med. I artikeln beskriver man att föreläsningarna blir det som är hemarbete medan arbetet med uppgifterna, det som traditionellt brukar vara hemarbete, istället görs i skolan eller i lärosalen där läraren finns och kan hjälpa till när den kognitiva belastningen är som störst, alltså då när man skall försöka begripa sig på lärostoffet.

I The Flipped Classroom Model finns också en intressant växling mellan gemensamt och individuellt arbete som tilltalar mig starkt. I en cirkel bestående av fyra kvadranter med benämningarna "Activity", "What", "So What" och "Now What" beskrivs hur de lärande startar med att göra gemensamma erfarenheter tillsammans med "hands-on" aktiviteter. Efter detta vidtar en fas (What) av individuell utforskning av det som skall läras med hjälp av olika webbresurser. I den tredje fasen försöker den lärande reflektera skapa sig en mening genom att skriva t.ex. en blogg (so what-fasen), aktiviteten är alltjämt individuell; kanske är det rentav detta jag själv håller på med just nu! Den fjärde fasen (now what) är den där den lärande tillämpar vad som har blivit meningsfullt. Här är det återigen inför en grupp och nu handlar det inte enbart om att återupprepa något man lärt på en föreläsning; nu är det min egen produkt jag presenterar och diskuterar med andra.

Jag tycker att detta generellt kan ses som en modell för lärande; det är inte begränsat vare sig till skolklassen eller universitetet. själv har jag alltid trott på växlingen mellan det gemensamma och det individuella, kanske med mer tyngdpunkt på den individuella fasen än vad som är pedagogiskt opportunt.

Men att göra erfarenheter tillsammans med andra som man sedan vidare utforskar individuellt genom att ta del av olika resurser (videor, bilder, bloggar, tweets, böcker, artiklar m.m.) och sedan omsätta detta i någon form av produkt eller handling som i slutändan kan läsas, diskuteras eller bedömas av andra ser jag som ett väldigt logiskt sätt att lära.

Om man nu tänker på vår formella undervisning på olika nivåer skulle man nog kunna tillämpa det här sättet. Det skulle också bli ett exempel på det jag ofta hävdar, nämligen att vi skall identifiera när vi bäst använder tekniken och när vi faktiskt måste träffas. Egentligen är ju the flipped classroom ett alldeles strålande exempel på detta!


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kurser i gränslandet mellan nät och IRL

Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att det är nödvändigt att identifiera vad som lämpar sig bäst att göra på nätet och vad som lämpar sig bäst för träffar i verkliga livet (IRL). Men att säga så är egentligen att göra det lite lätt för sig för alla kan nog hålla med om att vissa saker kan göras på nätet medan andra görs bäst IRL. Den verkliga svårigheten är förstås att faktiskt identifiera vad som kan eller bör göras på det ena eller andra sättet.

Eftersom samtal och möten människor emellan är det mest intuitiva och ursprungliga sättet att utbyta information, något som vi alltid har gjort, tenderar vi förstås att se alla andra sätt som någon sorts sämre ersättning för "det naturliga sättet"; det är inte så konstigt.

Om vi försöker att vara lite mer specifika och identifierar vad det är som är så bra med det fysiska mötet, tror jag att vi hamnar i ett resonemang om den snabba och direkta reaktionen på vårt handlande i form av verbala och icke-verbala signaler från den andre. Vi kommer däremot sannolikt inte att lägga märke till att det också finns en massa praktiska händelser som kanske inte direkt gynnar kommunikationen; det kan ha med uppfattad status att göra, verbal förmåga, fokus på hur man uppfattas av den andre etc. Sådana här aspekter av en kommunikation kan sannolikt få nya betydelser på nätet.


Men låt oss ta några exempel. I ett tidigare inlägg skrev jag om en person som tyckte att avancerad hjärnkirurgi nog inte skulle lämpa sig särskilt väl för distansundervisning med de argumenten att en hjärnkirurg som aldrig hållit i sina verktyg "på riktigt" nog inte skulle vara allra lämpligast att manipulera i hjärnan. Detta kan nog i någon mening betraktas som ett ganska grovt elller vulgärt argument då det sannolikt också gäller för varje oerfaren operatör oavsett vilken typ av utbildning man gått. Här är det den personliga erfarenheten av att ha gjort något många gånger som är avgörande snarare än hur man har lärt sig.

  by  maddox 

Kanske är det trots allt så att väldigt mycket skulle kunna läras på nätet. Självklart fungerar det att lära sig sådant som är kodifierat i skrift på nätet. Nätet kan också erbjuda en uppsjö av tillfällen där hela scenariot kan visas upp på video. Därtill kan nätet erbjuda sofistikerade videopresentationer av det som faktiskt inte kan ses med blotta ögat, alltså sådan mediering av informationen som även den som befinner sig i det fysiska rummet måste ta i bruk. Vad jag vill ha sagt är alltså att vad som görs i den virtuella världen och vad som görs IRL inte är så självklart som man kanske har anledning att tro.

Förebilden och imitationen, det sociala lärandet, kan också förekomma starkt i den virtuella världen. Här behöver vi bara kasta en tanke till hur populärkulturen med dess idoler fungerar. Inte behöver man träffa någon IRL för att ta efter, lära och beundra.

Nåja, tänker någon motvilligt, detta låter sig sägas och det handlar om färdigheter, kanske kan man lära sig en hel del om t.ex. kirurgi på nätet men till slut måste man göra det själv. Givetvis hamnar vi slutligen där men då måste vi komma ihåg att det gör även den som studerat IRL.

Men hur är det i sådana fall där färdigheten är beroende av andra? Att hålla tal inför andra människor, skrev ju min kritiske bloggare om; det kan man väl ändå inte lära sig på nätet? Kanske inte fullt ut man jag kan mycket väl tänka mig att det går att ge instruktioner och råd på nätet som man kan pröva i sin omgivning på olika sätt. Dessutom finns en uppsjö av goda förebilder (TED talks t.ex) där man kan studera sådana exceptionellt skickliga talare som man sällan träffar IRL. Imitation av sådana förebilder skall inte underskattas.

Men låt mig ta ett annat exempel där man måste koordinera sig med andra människor, nämligen körsång där jag som amatör har en del erfarenheter. Det är säkert så att man bara kan lära sig sjunga i kör genom att sjunga "i" kör men kanske är det inte så självklart som det låter.

  by  emdot 

Låt oss skissa ett scenario med på körsång på nätet. Låt oss också anta att vi vänder oss till en ganska heterogen grupp av intresserade amatörer och inte till vana musiker. Vi tänker oss att kursen har ett mål eller varför inte ett examinationstillfälle som består i att tillsammans med andra deltagare uppföra ett körverk.

För att ge kursdeltagaren en uppfattning om verkets karaktär låter man deltagaren lyssna till ett tillfälle där verket uppförs. Med dagens teknik bör det inte vara något problem att förse deltagaren med såväl ljud- som videoupptagning av uppförandet. Körpartituret, som är en del av kursmaterialet, kan studeras parallellt med lyssnandet om deltagaren är så pass förtrogen med noter att det är meningsfullt. Man kan givetvis också komplettera med annan skriven information om verket. Hittills har vi inga problem att göra detta på nätet; kanske görs det rentav bättre än om man träffas IRL.

Nu måste deltagaren börja arbeta med körpartituret. Kan deltagaren hantera musikinstrument, använder han/hon detta så långt det är möjligt. Om deltagaren inte har möjlighet att använda musikinstrument, blir datorn (eller eventuellt CD eller band) det huvudsakliga redskapet.

I kursmaterialet finns de olika stämmorna som datorfiler (eller inspelningar i andra media), vilka medger att deltagaren kan öva sin stämma, repetera svåra partier, ändra tempo, öva ihop med andra stämmor m.m. Det material som finns inspelat kan alltså användas för ett personligt lärande som inte är beroende av vare sig tid, rum eller omedelbar samverkan med andra. Så tillvida liknar detta i hög grad "gammaldags" distansundervisning där deltagaren studerar i huvudsak ensam.

De individuella övningarna kan alltså utföras på egen hand och i den omfattning som deltagaren anser nödvändigt. Deltagaren kan också testa (utvärdera, bedöma) sin egen inlärning av det egna bidraget genom att sjunga den egna stämman tillsammans med datorn som spelar/sjunger de övriga.

När deltagaren kan sin del, är det dags att göra körsång av det hela. Nu, menar jag, är det faktiskt nödvändigt att träffas under ledning av en person som kan hjälpa deltagarna att tillföra den konstnärligt-estetiska dimensionen i körverket. Träffarna kan läggas upp som en serie workshops som genomförs innan det är dags för det slutliga uppförandet.

Jag har tagit detta som ett exempel på hur vi bör utforska gränslandet mellan nät och IRL. Säger vi körsång tänker vi genast IRL; funderar vi ett steg vidare blir det nödvändigt att på ett mer finmaskigt sätt granska de ingående komponenterna i det som vi ofta tar för givet. Som jag förstår det går det varken att utöva hjärnkirurgi eller körsång IRL om dessa verksamheter inte har föregåtts av en rad processer som med fördel kan ske genom personligt lärande via nätet. Vad som görs bäst på det ena eller det andra sättet är i någon mening ganska klart men kanske inte på det sätt som vi först tänkte; det finns en för de flesta obekant zon mellan nätet och IRL.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Taggmoln

Jag brukar säga att man lär så länge man twittrar och alldeles nyss "sprang jag på" ett verktyg som heter Tagxedo (http://tagxedo.com). Med detta kunde jag på några sekunder göra ett "taggmoln" av alla mina blogginlägg (över hundra). Med lite editering där jag tog bort några av de mest vanliga orden som jag använt t.ex. och, att, de, vilken etc fick jag fram nedanstående taggmoln. Jag har valt en traditionell layout men det finns en uppsjö av former för molnet, ja man kan också ladda in sina egna bilder. Du kan också spara som bild och skriva ut om detta skulle var till någon fördel. Här är molnet inbäddat.


Jag vet inte riktigt ännu vad det kan vara bra för men när jag tagit bort alla småorden kan man kanske se att jag tycker att web, lärande, education, dela, sociala, nya, nätet och några till framstår som viktiga och det stämmer nog. Kanske kan det vara bra att i efterhand se vad det är man mest är intresserad av. Observera att när du "mouseover" så poppar taggen fram rättvänd.

Dessvärre upptäckte jag senare när jag använt en annnan dator att programmet inte fungerar utan att en viss programvara finns installerad (Silverlight) och det gör ju det hela avsevärt mindre intressant. Allt som inte fungerar utan speciella tillägg i webbläsaren tenderar att krångla till det för användareen. Nu blev jag faktiskt besviken!

Kanske fungerar det bättre med Wordle?



Nej knappast!


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License