Har du fått bra service av oss?

Hur skulle det vara om svenska universitetslärare tvingades bära en bricka i ett band runt halsen med frågan: Har du blivt väl betjänad här?

Vid ett amerikanskt college tog man fram sådana brickor med denna slogan i ett syfte att vara kundanpassad. Det skall ha blivit ett ramskriv bland lärare och forskare enligt artikeln The Wal-Mart ethos attracts few buyers among US lecturers . Vad universitetslärarna protesterar mot är en allt längre driven kommersialisering av den högre utbildningen där de inte vill medverka som någon slags försäljare.

  by  splorp 

De som är för kommersialiseringen (fast man kanske inte uttrycker det så exakt så) menar att det är konstigt att inte universitetslärarna antar en serviceinställning gentemot studenterna.

Detta med att universitetslärarna skulle anta en försäljarattityd var tydligen inte något undanttag. Vid andra lärosäten har man drivit något som man kallar "Cares Customer Service Initiative" som innebär att medarbetarna får gå kurser för att bli serviceinriktade. De som anses särskilt serviceminded kan tom. få penningbelöningar.

Hela denna inriktning på att sälja en produkt (utbildning) bottnar i att de som betalar för en utbildning (en vara vilken som helst?) skall veta vad de får för pengarna.

Se gärna mitt tidigare blogginlägg om "Är du lönsam lilla student?" för en ytterligare diskussion i detta ämne.

Artikeln slutar med att konstatera att administratörerna på det lärosäte som nämndes först har backat så att det numera är frivilligt att bära brickan med på skriften "Have we served you well?"


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Excellent presentation about personal learning

Take the opportunity to view Creelman's interesting presentation of the affordances of new media för learning. You will find the presentation if you click the link Olofström110126.

Discovering Twitter as a professional educational tool

I happened to find this blogpost - Twitter is making me a More Reflective Teacher | The Creative Education Blog - and I was so pleased to read that the author has very much the same experiences as I have, namely how well Twitter serves you in your job. Listen to this: "Having the chance to take part in the debates such as #ukedchat puts any teacher back in the meta-teaching debate and therefore gives the teacher that chance to think about their own teaching and student learning." or "Having Twitter running in the background is like having another teacher in the room". Preferably read the original blogpost.

Dishing out Information in vain?

An interesting quotation by T.S. Eliot - Where is the knowledge we have lost in information? introduces a noteworthy blogpost named Contemporary E-Learning: Delivering Knowledge Or Dishing Out Information

The author asks if we are really delivering knowledge when we provide tons of information in our courses without requiring recipients do do something with the information. To turn information into knowledge we should apply, organize, criticize or manipulate it in one way or another.

A simple model attributed to Hughes, Toohey and Hatherley (Hughes, C., Toohey, S., & Hatherley, S. 1992, “Developing learning-centred trainers and tutors”, Studies in Continuing Education, vol. 14, no. 1, pp. 14-27.) posits that knowledge requires: introduction - further exploration - experimentation - feedback - adjusting - application (my adaptation of the original model).

If we agree with this model then the most important issue for education must be to make possible for students to try things out, allow them to make mistakes, and continually give meaningful feedback.

The intial question read: Are we really delivering knowledge or just dishing out information?

Online futures

After having uploaded my blogpost Future trends in higher education I found the presentation Online futures by Frank Rennie on Slideshare. It seems at least not contradictory to my own blogpost. Follow the link to find the presentation.

Future trends in higher education

The text below is an excerpt from a lecture for university staff on net-based learning. Here I have picked some paragraphs treating what in my view might be future changes.

It is obvious that we will use ICT whether we like it or not in higher education and most university staff already do in one way or another. We are probably already mixing modes (net and campus). However, this might still be quite traditional education. In the future we are likely to utilize the affordances of new media in ways that will take education into new and still uncharted territories.

  by  GrinnPidgeon 

Today open has become a keyword on the net. We have OER, OA, and even OCW. Still I think that most university staff feel somewhat uncomfortable with these trends. We may still want to keep our PowerPoints to ourselves and publish our creations behind copyright restrictions.

To give an example of what the future might entail and what we might engage with (or being forced to) in the future, I will tell you about a MOOC. Last autumn I subscribed to a MOOC, a massive open online course. The idea of such a course is that it is open to anyone interested, which means it can have thousands of participants.

Connecting resources
All course resources, texts, videos and presentations are freely available on the net and you are free to decide how much you want to participate in the course, if you want to contribute to the discussions or remain a lurker.

The theoretical foundation for such a course is connectivism, a theory that posits that knowledge is so complex that it is always distributed or stretched across multiple sources and persons and therefore it is more important who you know than what you know. By participating in the course you will be introduced to sources of information and the skills of how to make use of these. The ability to connect to sources of information will turn out to be the most valuable result of the course. It is not unlike knowledge building in any research groups or among scholars in general.

How is it possible to get a structure in this mess?
First of all we must learn to let go; we cannot survey everthing. The course management makes some structuring efforts by providing the course theme, suggesting weekly themes and readings and automatically aggregating participant contributions. By the time, you will probably find people who discuss themes in which you are more interested and thus you concentrate on these instead of trying to keep everything in focus which of course is impossible.

PLE
Directing personal attention to some theme of interest and collecting resources in order to create meaningful knowledge is sometimes described as building one's personal learning environment (PLE). With the aid of other's contributions and various resources on the net you remix or repurpose what is out there to something that makes sense to you. It can take the form of texts, bookmarks, tweets, wikis, or blogs. By sharing what you create, on the internet, you keep the process going so that others can build on your ideas.


Sensemaking
Last autumn I tried to explore the ideas presented in a MOOC called PLENK2010, personal learning environments networks and knowledge, and this is what came out of it for me:

During fall 2010 I started a blog (http://netinhe.blogspot.com) and created a Twitter account (http://twitter.com/gulejon). Till now (January 2011) I have created approximately 65 blog postings and all contributions have something to do with the net in higher education. Whether anybody will read my contributions or not is of secondary importance even if it is interesting to receive feeback in the form of a comment now and then.

I have also embedded photos from Flickr and here I have chosen images which are CreativeCommons licensed. I already had a Flickr account of my own (www.flickr.com/lejon2008) where I upload my photos, all of them with cc-license, of course. Why would I put something on the net if nobody was allowed to use it. Better to keep it in my drawer then.

Concerning Twitter I haven't been so active lately but what is most valuable with Twitter is to have an army of scouts ”out there” who constantly inform you of what is going on. You follow persons, as in my case, write about net-based learning and not about there kittens and their shoppings and the like.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Gör som vi säger annars får du inte vara med!

Det här lilla funderingen har kanske inte direkt att göra med nätet i den högre utbildningen men den har i hög grad att göra med frihet och öppenhet för information på nätet.

När jag idag ser mig omkring i min närhet kan jag inte låta bli att slås av hur väl den tillverkare med ett påbörjat äpple i sin logga har lyckats att sälja in sina produkter samtidigt som man rigoröst kontrollerar såväl programvara som informationsflöde från dessa apparater.

Jag läser en artikel med ett obehagligt innehåll i Göteborgsposten den 18 januari med rubriken "Med Apple som ansvarig utgivare". Författaren ironiserar inledningsvis över att den svenska tidningsutgivarkåren har fått ett oväntat tillskott i form av Apples vd; det handlar om företagets policy för att man skall kunna publicera en tidning i läsplattan iPad. Här krävs "full trohet" mot Apples policy. Om så inte är fallet blir det inget tillträde till Apples värld. I företagets policy regleras vad som får sägas om t.ex. religion och etnicitet; kravet är att det skall var utbildande, informativt och icke-provocerande. Artikelförfattaren skriver ironiskt att om man inte vetat varifrån dessa diktat kommit från kunde man lika gärna gissat att de kom från påven eller någon mulla med bestämda åsikter.

  by  Hermés 

Det allvarliga med detta, skriver artikelförfattaren är att allmänintresset böjer sig för teknokratiska och kommersiella intressen; yttrande- och tryckfrihet blir en handelsvara. Särskilt allvarligt är det att svenska tidningsutgivare som i andra fall gärna basunerar ut hur de står upp för pressfrihet inte blåser till strid. Här går man istället snällt med på att den som tillhandahåller en plattform skall få ett publicistiskt inflytande.

De som inte godkänns av Apple uppmanas att anföra besvär just hos Apple med den uttryckliga uppmaningen att inte försöka sig på något överklagande i någon allmän instans för det kommer inte att lyckas. Artikelförfattaren avslutar ironiskt med att påpeka att en sådan hållning brukar vara något som utmärker diktaturer.

Denna järnkoll på maskiner, programvara och informationsflöde får nästan den andra stora kommersiella aktören Google, där allt är öppet och fritt tillgängligt att framstå som ett under av idealitet. Nu vet vi förstås alla att här spelar de kommersiella intressena en minst lika stor roll men det sker liksom på ett sätt som gör att vi inte tänker på att det är vi själva och våra aktiviteter som är själva produkten man säljer.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Thinking about activity streams and the splicing of information

Sorry for the habit of writing in Swedish. My previous posting was inspired by George Siemens's blogpost on how to splice information from various activity streams. As an experienced teacher and university lecturer I was particularly interested in a "post-course" thinking where course participants might create a course as a learning outcome instead of taking tests and exams.

Hope to be able to keep up with readings and discussions this time (but a full-time occupation might raise some obstacles, though)

Informationsflöden och traditionella kurser

Hur skall man kunna hålla reda på all information i dagens informationsbrus? Ett första svar är att det kan vi inte så vi måste tänka på något annat sätt.

En egenhet hos informationsflödet är att det är fragmenterat, snuttifierat, som det ibland heter i skoldebatt och annan debatt. Karakteristiskt för sådan information är att den inte är integrerad eller meningsfullt organiserad utan istället blir varje enhet något eget för sig. I den forskningsinriktning som på 70-talet undersökte universitetsstuderandes sätt att förhålla sig till studierna beskrevs på ett belysande sätt att de studerande kunde fokusera på textens olika delar eller på textens övergripande idé; dessa sätt att förhålla sig till studierna beskrevs med termerna atomism respektive holism.

  by  Guillermо 

Hur skall vi kunna skapa ett holistiskt förhållande till all den information vi möter idag så att den inte bara virvlar förbi i en alltmer förvirrande ström?

I ett intressant blogginlägg med titeln Activity Streams: Splicing information and social relations ställer George Siemens frågan What’s the next big idea for learning and development?

Genom att information idag i allt högre grad kommer i små enheterfrån många olika ställen (activity streams) i istället för i genomarbetad form som i böcker böcker eller utredande tidningsartiklar där någon redan har integrerat informationen, måste vi i allt högre grad göra denna bearbetning själva. Att åstadkomma denna förmåga förefaller därför vara en angelägen utbildningsuppgift.

För formaliserad undervisning är detta en utmaning. Det traditionella sättet att bedriva högre utbildning bygger på att man avgränsar lärostoffet i kurser innan studierna kan börja. Att skapa en kurs idag är heller inte enbart en fråga om att engagera studenter för ett intressant innehåll utan det är en ganska formell och utdragen p procedur där det skall skrivas kursplaner och formuleras lärandemål utifrån bestämda kriterier. Efter detta skall kursplanen godkännas innan den upptas i lärosätets kursutbud.

Frånsett att detta tar relativt lång tid och att den litteratur som rent juridiskt skall specificeras inom en viss tid kan ha blivit inaktuell vid den tid då kursen startar, tar den traditionella kursen över det mesta av ansvaret för vad som skall läras, hur detta skall gå till och hur studenten skall examineras.

I en post-course model vore det kanske mer ändamålsenligt att det var studenterna som med hjälp av erfarna lärare och lärosätets resurser (alltså även böcker och andra texter) skapade sina personliga lärobjekt, kanske i form av egna kurser.

Allt detta innebär förstås ett radikalt nytt tänkande som nog inte är så lätt att vare sig fatta eller genomföra för den som länge levt i en traditionell undervisningsmiljö.

Den som vill fortsätta att fundera på de här frågorna rekommenderas att läsa Siemens' blogginlägg som handlar om hur vi kan skapa mening av såväl informationsflödet som våra sociala kontakter (Splicing Information and Social Relations).


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Vad är en MOOC?

Det konstiga ordet i titeln står för massive open online course vilket betyder att det kan vara mer än tusen deltagare i kursen, att kursen är öppen när det gäller vem som får gå kursen och att den går på nätet. Beteckningen kurs ger i det här fallet möjligen lite felaktiga associationer eftersom kurs brukar innebära att man skall klara av något som någon annan bestämt och att man därefter blir bedömd på ett eller annat sätt. Så är inte riktigt fallet här.

  by  Chris P Jobling 

Jag skall berätta lite om mina (begränsade) erfarenheter av sådana kurser. Hösten 2010 anmälde jag mig till en sådan kurs för att ta reda på vad detta egentligen var. Nedan skall jag referera lite hur Stephen Downes (en av "kursledarna") beskriver vårens kurs.

Kursen är öppen för alla och helt fri; allt material som används i kursen är fritt tillgängligt pä nätet och den som väljer att registrera sig kan också själv bestämma hur mycket eller på vilket sätt han eller hon vill delta och bidra i kursen.

Vårens kurs är planerad att pågå under 12 veckor och under den tiden kommer kursledningen att ordna vissa onlineseminarier som man kan delta i (eller avstå från). Under förra omgången spelades seminarierna dessutom in eftersom det kan vara vissa problem med tiderna för en kurs som pågår över hela jordklotet. 

Vårens kurs med namnet CCK11 (connectivism and connective knowledge) har sin grund i connectivism vilket kan förklaras som att "knowledge is distributed across a network of connections, and therefore [...] learning consists of the ability to construct and traverse those networks. Knowledge, therefore, is not acquired, as thought it were a thing. It is not transmitted, as though it were some type of communication." Istället är det all connections som utgör allt vad vi vet, vad vi tror och vad vi föreställer oss. Det kan visserligen vara intuitivt begripligt att tala om kunskap som begrepp, påståenden och teorier som vi på något sätt förvärvar och lagrar men det är mer riktigt och pedagogiskt mer användbart att betrakta lärande som upprättandet av connections.  Titta på det här videoklippet.

Det sägs vidare om kursen att själva processen att delta är viktigare än det innehåll man till äventyrs lär i kursen. Själva idén med en connectivist kurs är att deltagaren är indragen (immmersed) i en gemenskap med andra deltagare och därigenom blir introducerad i att delta på det sätt man gör i en sådan praktik.

Nu funderar kanske läsaren på hur man skall klara av en kurs med så många deltagare och med ett innehåll som verkar i princip kunna bli gränslöst; vi är ju så vana vid kursplaner, lärandemål, litteraturlistor och examinationer och här verkar det ju inte vara någon ordning allts. Och hur skall man hinna med allt?

Först och främst måste man inse att man inte kommer att hinna med allt; det är inte ens meningen. Isället kommer det gradvis att utkristalliseras intresseområden och teman som man kan intressera sig för tillsammans med andra som är intresserade av samma saker. 

 

För att vi trots allt skall få någon sorts känsla av sammanhållning tar kursledningen på sig uppgiften att föreslå texter som de själva är intresserade av att diskutera med andra samt att med hjälp av olika datorverktyg aggregera det innehåll som skapas i form av diskussionsinlägg, bloggar, tweets m.m.

De bidrag man får tillgång till och de associationer man gör ligger till grund för remixing vilket innebär att man bearbetar sina associaioner och nya idéer i form av en blogg, att man lägger upp bokmärken, att man deltar i diskussioner, att man twittrar eller att man startar egna diskussionsgrupper på t.ex. GoogleGroups. 

En viktig insikt är att man alltid bygger på andras tankar och att man aldrig skapar något utav ingenting, säger Downes. Därför använder man hellre termen repurpose än create. 

Det kan förstås kännas svårt och lite ovant är att dela det man skapar med andra. Kanske behöver man också ta en sådan här kurs några gånger innan man känner sig bekväm med att lägga ut sina tankar för hela världen. Själv lärde jag mig massor under min första kurs men jag var inte särskilt aktiv (inte alls) i kursens diskussioner. Däremot startade jag den här bloggen, började twittra och började "utsätta" andra för mina nya tankar genom att introducera sättet att tänka i mina egna kurser.

I grunden är det förstås nödvändigt att dela med sig av det man har åstadkommit. Om alla är tysta och förväntar sig att kursledningen skall föresläsa eller tala om vad som är viktigt blir det inte mycket till MOOC. Vi får se hur det går den här gången.

Akademisk forskning som uppfyllande av mätbara mål

Jag har läst en artikel som handlar om högre utbildning i Storbritannien och i USA där titeln "The Grim Threat to British Universities" och en mening alldeles i början, "[universiteten] are under siege from a system of state control that is undermining the one thing upon which their worldwide reputation depends: the caliber of their scholarship", ger en generell bild av vad den handlar om.

Artikeln är rik på information och jag råder var och en att läsa originalet. Här skall endast göras några nedslag. Inledningsvis beskrivs hur universiteten attackerades under Thatcherregimen. Thatcher själv hade inte mycket till övers för "state-funded intellectuals" och hon ökade statens kontroll över universiteten.

Denna kontroll har, som jag fattar det, hämtat idéer från amerikanskt managementtänkande där metoder som Balanced Scorecards och Key Performance Indicators blivit några av vapnen i byråkraternas händer.

Generellt handlar det om om olika sorters mätningar av "produktion" vars "impact" blir avgörande för medelstilldelning. Detta leder i förlängningen till en viss typ av produktion som kan färdigställas inom deadline för mätningen och missgynnar den typ av akademiska arbeten som är tidsödande. Generellt gynnas artikelproduktion på bekostnad av bokproduktion.

Det blir också nödvändigt att anpassa produktionen till den innehållsliga linje som journalerna favoriserar vilket leder till en sorts räddhågsenhet för att inte bli publicerad. För att utöva den byråkratiska kontrollen byggs olika institutioner upp som skall avgöra medelstilldelningen.

Från den amerikanska horisonten beskrivs hur undervisning allt mer bedrivs av doktorander och adjunkter med osäkra anställningsförhållanden därför att dessa är billigare men också därför att de blir något som liknar arbetskraft vid bemanningsföretag, vilket är flexibelt ur managementsynvinkel.

Detta var några nedslag i texten men man bör som sagt läsa den i sin helhet, gärna flera gånger. Det som slår en när man läser är att managementtänkandet även finns vid svenska universitet. Bibliometri, publicering i ansedda tidskrifter, citeringar m.m. har även hos hos oss börjat spela en allt större roll. En föreställning om att tävlan och konkurrens leder till högre akademisk kvalitet, excellens, är inte obekant för statsmakterna i Sverige heller.

Förlorar vi förståndet i vår kommersialiserade tillvaro?

Häromdagen fick jag det videoklipp som är inbäddat längre ner i texten. Klippet visar på ett humoristiskt men också allvarligt sätt hur våra utbildningssystem misshushållar med och snävar in mänskliga förmågor på ett sätt som skapar ointresse, eller ännu värre, människor som kategoriseras som dysfunktionella.



När jag såg filmen associerade jag direkt till en obehaglig artikel om den högre utbildningen som jag läst i Göteborgs-Posten den 31 december 2010. Jag har försökt hitta den för att länka här men det verkar inte som om GP har någon (för mig) begriplig sökfunktion för den här typen av material.

Det är en översatt artikel av den brittiska författaren, journalisten och universitetsläraren Kenan Malik med titeln "Blir du lönsam, lilla student?" Artikeln tar upp en allt mer långtgående kommersialisering av universitetsutbildningar i västvärlden. Studenter skall bli kunder och köpa sig sin utbildning som vilken annan produkt som helst. Utbildning och examina skall bjudas ut i konkurrens under förevändningen att detta driver upp kvaliteten.
Härigenom kommer också "marknaden" att saneras så att bara mest konkurrenskraftiga d.v.s. de som producerar "användbara" utbildningar blir kvar. Bolognaanpassningen är bara ett led i denna process.

Politiker säger rent ut att man bara skall ge forskningsbidrag till forskning som lönar sig d.v.s. det som på kort sikt kan omsättas i pengar. Detta innebär för det första att grundforskning utan klara ekonomiska incitament blir ointressant och härigenom blir även den naturvetenskapliga forskningen som annars brukar framhållas som så viktig hotad.

Vad som främst hotas är emellertid humaniora som betraktas som en lyx och "intellektuellt tingeltangel". Malik ser med förfäran hur flera världsberömda filosofiinstitutioner i Storbritannien läggs ned som olönsamma. Han avslutar med att säga att "[e]tt samhälle som vägrar att fundera på sådana frågor [filosofiska] är ett samhälle som bokstavligt talat har förlorat förståndet."


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Är Facebook och andra sociala medier värdelösa i högre utbildning?

De sociala medierna, det som oftast går under samlingsnamnet Web 2.0, har fått många att tala om möjligheter för en ny sorts lärande. Välkända personer (mina förebilder faktiskt) som Siemens, Downes, Anderson och många flera talar om den potential för en ny sorts lärande som de nya medierna har. En sammanhållande tanke är att den lärande skall ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av alla de resurser som finns på nätet; ibland kallas detta för "personal learning environments", förkortat PLE.

  by  bensheldon 

I en artikel i webbtidskriften First Monday ifrågasätter dock Friesen de nya verktygens användbarhet för utbildning och lärande, speciellt för högre utbildning. Först ber han oss tänka efter vad Facebook, Twitter, Google och andra s.k. social medier egentligen har som syfte. Han säger:

“You are not Facebook’s customer. You are the product that they sell to their real customers — advertisers."

Vad spelar detta för roll? kanske vi tänker; vi vet väl alla att Google, Facebook och andra i någon mening bevakar dataflödet och kanske tänker vi rentav att det är det pris vi (gärna) betalar för det är ju trots allt gratis och väldigt roligt. Men kanske hade vi inte tänkt oss en så precis övervakning och att den skulle användas så fokuserat.

  by  Gary Hayes 

Att med olika sofistikerade metoder (algoritmer) utvinna och sammanställa information om användarna och att sedan sälja denna som en produkt - alltså vårt sociala liv på nätet - till annonsörerna är hela idén bakom de sociala medierna. Utan en produkt - det vi gör på nätet - att sälja till sina kunder (alltså inte vi) skulle medierna inte finnas.

Men många med mig har kanske tänkt att vi struntar väl i annonserna för vi tycker det är så roligt att skapa nätverk av personer som vi kan hålla kontakten med. Det är emellertid här som Friesens artikel blir riktigt spännande då han tar jämförelsen med kommersiell tv.

Kommersiell tv har bara ett syfte och det är att säja så många "eyeballs" som möjligt till annonsörerna. Detta innebär till skillnad mot public service att innehållet enbart är viktigt om det lockar tittare. När vi fick kommersiell tv i Sverige, var parollen att vi skulle få ett större utbud jämfört med "monopol tv" som förespråkarna för kommersialismen kallade public service. Vår erfarenhet (i alla fall min) visar dock att kommersiell tv huvudsakligen består av billiga skräpserier, lekprogram och annan smörja utan andra kvalitetskrav än att locka "eyeballs" till annonsörerna.

Nu säger förstås den vaksamme att med de sociala medierna är det annorlunda för där kontrollerar vi själva innehållet. Medges, men eftersom huvudsyftet alltjämt är att få så många som möjligt att exponera sina intressen för sammanställning till säljbara produkter för annonsörerna måste själva programvaran konstrueras så att den främjar detta även om vi inte är utlämnade till program som är skräddarsydda för reklamavbrott som i kommersiell tv.

Om programvarumakarna skall kunna aggregera data om användarna och dela upp denna i olika säljbara kategorier (t.ex. ogift vit man med idrottsintresse), måste de utvinna denna information om oss. Ett första steg är förstås profilformulären som vi uppmanas fylla i så fullständigt som möjligt; man behöver inte vara dataexpert för att förstå att dessa kan kategoriseras i olika grupper.

Mer sofistikerat är emellertid att vi hela tiden uppmanas att skaffa fler "vänner" (vänner är här tömt på allt innehåll), att expandera vårt nätverk av likasinnade. Webben måste vara convivial, säger Friesen, vilket närmast kan översättas med att vi skall vara överens, ha trevligt tillsammans och vara i glad vänners lag. Vi uppmanas att hjälpa till att skaffa nya "vänner" och vi får förslag på potentiella "vänner" som vi inte visste att vi ville ha.

Speciellt problematiskt för högre utbildning blir det, säger Friesen, att vi ständigt uppmanas att hålla med eller uppskatta, Like! Motsatsen är i högsta grad otänkbar. Hur skulle det vara om stora mängder människor valde att Dislike eller ta avstånd från en stor annonsör som t.ex. Coca Cola? Var och en förstår att detta skulle vara katastrofalt för annonsförsäljningen.

Högre utbildning och kunskapsutveckling i allmänhet bygger tvärtom på att man faktiskt har olika åsikter, att man väljer och väljer bort kontakter och inte på att man bara håller med och försöker få så många kontakter som möjligt. En social tjänst som Facebook är i själva verket konstruerad för raka motsatsen till det som utmärker kunskapsutveckling och lärande, nämligen diskussion, avståndstagande och nytänkande och det är bristen på sådana möjligheter, menar Friesen, som gör de sociala medierna olämpliga för högre utbildning. Han slutar:

"Education is clearly a social process, but it is probably much closer to an ongoing discussion or debate than an extended feast or celebration with an ever-expanding network of f riends."


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.