De sociala medierna, det som oftast går under samlingsnamnet Web 2.0, har fått många att tala om möjligheter för en ny sorts lärande. Välkända personer (mina förebilder faktiskt) som Siemens, Downes, Anderson och många flera talar om den potential för en ny sorts lärande som de nya medierna har. En sammanhållande tanke är att den lärande skall ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av alla de resurser som finns på nätet; ibland kallas detta för "personal learning environments", förkortat PLE.
I en artikel i webbtidskriften First Monday ifrågasätter dock Friesen de nya verktygens användbarhet för utbildning och lärande, speciellt för högre utbildning. Först ber han oss tänka efter vad Facebook, Twitter, Google och andra s.k. social medier egentligen har som syfte. Han säger:
“You are not Facebook’s customer. You are the product that they sell to their real customers — advertisers."
Vad spelar detta för roll? kanske vi tänker; vi vet väl alla att Google, Facebook och andra i någon mening bevakar dataflödet och kanske tänker vi rentav att det är det pris vi (gärna) betalar för det är ju trots allt gratis och väldigt roligt. Men kanske hade vi inte tänkt oss en så precis övervakning och att den skulle användas så fokuserat.
Att med olika sofistikerade metoder (algoritmer) utvinna och sammanställa information om användarna och att sedan sälja denna som en produkt - alltså vårt sociala liv på nätet - till annonsörerna är hela idén bakom de sociala medierna. Utan en produkt - det vi gör på nätet - att sälja till sina kunder (alltså inte vi) skulle medierna inte finnas.
Men många med mig har kanske tänkt att vi struntar väl i annonserna för vi tycker det är så roligt att skapa nätverk av personer som vi kan hålla kontakten med. Det är emellertid här som Friesens artikel blir riktigt spännande då han tar jämförelsen med kommersiell tv.
Kommersiell tv har bara ett syfte och det är att säja så många "eyeballs" som möjligt till annonsörerna. Detta innebär till skillnad mot public service att innehållet enbart är viktigt om det lockar tittare. När vi fick kommersiell tv i Sverige, var parollen att vi skulle få ett större utbud jämfört med "monopol tv" som förespråkarna för kommersialismen kallade public service. Vår erfarenhet (i alla fall min) visar dock att kommersiell tv huvudsakligen består av billiga skräpserier, lekprogram och annan smörja utan andra kvalitetskrav än att locka "eyeballs" till annonsörerna.
Nu säger förstås den vaksamme att med de sociala medierna är det annorlunda för där kontrollerar vi själva innehållet. Medges, men eftersom huvudsyftet alltjämt är att få så många som möjligt att exponera sina intressen för sammanställning till säljbara produkter för annonsörerna måste själva programvaran konstrueras så att den främjar detta även om vi inte är utlämnade till program som är skräddarsydda för reklamavbrott som i kommersiell tv.
Om programvarumakarna skall kunna aggregera data om användarna och dela upp denna i olika säljbara kategorier (t.ex. ogift vit man med idrottsintresse), måste de utvinna denna information om oss. Ett första steg är förstås profilformulären som vi uppmanas fylla i så fullständigt som möjligt; man behöver inte vara dataexpert för att förstå att dessa kan kategoriseras i olika grupper.
Mer sofistikerat är emellertid att vi hela tiden uppmanas att skaffa fler "vänner" (vänner är här tömt på allt innehåll), att expandera vårt nätverk av likasinnade. Webben måste vara convivial, säger Friesen, vilket närmast kan översättas med att vi skall vara överens, ha trevligt tillsammans och vara i glad vänners lag. Vi uppmanas att hjälpa till att skaffa nya "vänner" och vi får förslag på potentiella "vänner" som vi inte visste att vi ville ha.
Speciellt problematiskt för högre utbildning blir det, säger Friesen, att vi ständigt uppmanas att hålla med eller uppskatta, Like! Motsatsen är i högsta grad otänkbar. Hur skulle det vara om stora mängder människor valde att Dislike eller ta avstånd från en stor annonsör som t.ex. Coca Cola? Var och en förstår att detta skulle vara katastrofalt för annonsförsäljningen.
Högre utbildning och kunskapsutveckling i allmänhet bygger tvärtom på att man faktiskt har olika åsikter, att man väljer och väljer bort kontakter och inte på att man bara håller med och försöker få så många kontakter som möjligt. En social tjänst som Facebook är i själva verket konstruerad för raka motsatsen till det som utmärker kunskapsutveckling och lärande, nämligen diskussion, avståndstagande och nytänkande och det är bristen på sådana möjligheter, menar Friesen, som gör de sociala medierna olämpliga för högre utbildning. Han slutar:
"Education is clearly a social process, but it is probably much closer to an ongoing discussion or debate than an extended feast or celebration with an ever-expanding network of f riends."
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar