Lärarrollerna igen!

Har ägnat en dryg timme under förmiddagen åt att lyssna till Stephen Downes föreläsning på NADE-NFF Conference 2011 i Oslo där han talar lärarens roll i dagens nätbaserade undervisning med titeln "We don't need no educator".

Det är en provocerande titel och man kunde kanske tro att Downes har fallit för den vanliga retoriken där det hävdas att läraren numera skall vara en "coach" men detta är liksom lite för enkelt för att en klok och erfaren person som Downes skall falla för det. Istället beskriver han en rad olika roller som lärare på nätet måste anta.

Med erfarenheter från de onlinekurser som han har drivit tillsammans med kollegorna Siemens och Cormier vill ha liksom plocka isär de olika rollerna som läraren måste anta i en "online world".


Nade Conference 2011; Stephen Downes: We don't need no educator (Part 1) from NADE_NFF on Vimeo.

Med hjälp av en triangelformad modell som han säger sig ha lånat någonstans pekar han på lärares roller som "learner" (en som lär alltså), som expert, som coach och som designer. Han fortsatta framställning utgår från den här modellen även om man kanske inte tänker på just den när han presenterar de olika rollerna.

Det är ingen mening med att här försöka referera allt som Downes säger då man själv kan titta på föreläsningen men just detta att läraren är en "learner" är kanske inte något som brukar få så mycket fokus i diskussioner om lärarrollen.

Det är nödvändigt att hela tiden lära av andra och av och tillsammans med sina studenter. Några av de aktiviteter som Downes räknar till lärandet skall jag kortfattat referera.


NADE Conference 2011; Stephen Downes (Part 2) from NADE_NFF on Vimeo.

The collector: här betonas hur man följer vad som händer genom att med datorns hjälp aggregera information. Google Reader är ett utmärkt hjälpmedel för att samla information. Hur det går till beskriver Downes men jag har också beskrivt det i ett annat blogginlägg.

The connector: det hjälper inte att bara samla dokument i Google Reader man måste också knyta samman, skapa noder, av information och människor. Det är detta som är kärnan i det teorin om connectivism.

The curator: man måste också hjälpa till att sprida och visa på information för sitt nätverk och här fungerar man liksom på samma sätt som en kurator på ett museum.

The creator: läraren är också en som hela tiden skapar innehåll på nätet vilket hör ihop med rollen som

The sharer: där man fritt delar med sig av det man skapar. Downes säger att det är säkert så att man inledningsvis är lite orolig för att dela med sig av olika anledningar men att man kommer över detta och gradvis börjar intressera sig för hur många som faktiskt läser det man skriver.

The scientist: läraren måste också vara en som undersöker, ifrågasätter och reflekterar liksom en forskare.

Ovanstående är olika aspekter på rollen som "learner" på liknande sätt beskrivs det som de övriga spetsarna i triangelmodellen representerar.

Sammanfattningsvis menar Downes att rollen förändras och det blir knappast ens möjligt att en enda person kan fullgöra alla dessa roller. Själv skulle jag vilja tillägga för den som händelsevis trott att lärares roll skulle förminskas när alla kan "söka information på nätet" (som man ofta har trott i skolsammanhang) att det snarare handlar om en mer mångfacetterad och krävande roll än tidigare.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Att dela är att fela?

Jag har laddat ner och börjat läsa Stephen Downes bok Free Learning. Den består av en samling dokument som publicerats på nätet från 2003 och framåt. Av skäl som kommer att framgå nedan är boken eller snarare artikelsamlingen fri att ladda ned.

Fri
Titeln på dokumentet är medvetet mångtydig. Free learning kan betyda att lärandet inte kostar något; det kan också betyda fri som i frihet eller befriad och det kan vara en imperativ med betydelsen befria lärandet.

I det inledande avsnittet från 2003 presenterar Downes en rad argument om informationens villkor på nätet. Hans argument representerar i huvudsak en annan synvinkel än den som vanligtvis framförs i våra nyhetsprogram där vi oftast får höra talas om olika metoder att uppspåra och ställa till ansvar de som delar information med andra på nätet.

Nu tror jag inte att Downes' argumentation övertygar dem som av olika skäl håller fast vid att fildelning och nedladdning av innehåll från nätet är ett brott men bortsett från detta finner jag stora delar av hans argumentation tänkvärd.

Dela
Downes påminner oss om att vi redan som barn får lära oss att det är gott att dela med sig och att vi också i samhället har en rad funktioner som vi delar (parker, vägar och annat). Emellertid går utvecklingen alltmer åt att allt skall ägas av någon. Att ha något gemensamt är inte längre lika självklart.

Downes beskriver sedan hur han själv skrivit enorma mängder texter som han delat fritt på nätet och att han ofta ser sina idéer återkomma i andras produkter. Detta är helt i sin ordning, menar han, för själva idén med att sprida idéer på nätet är att de skall användas av andra och diskuteras vidare.

  by  Niklas Wikström 

Emellertid inträffar det också att de idéer som han delar med allmänheten stjäls av andra och görs till någons personliga egendom genom att man belägger dem med copyright, tar patent eller skyddar bakom varumärke, vilket innebär att det inte längre blir tillgängligt för allmänheten på det sätt som avsågs. Att ta något som finns till för allmänheten och hävda copyright, patent eller varumärkesskydd är en av de allra värsta formerna av stöld. Copyright är en guldgruva för tjuvar, hävdar Downes, då det ger möjligheter att i princip ta allt som finns fritt på Internet och därefter hävda ensamrätt över detta.

Originellt
Tankefelet med ensamrätt är att det man vill behålla kontrollen över framställs som  helt nyskapat och originellt. Tvärtom är det så att allt som produceras som originellt och nyskapande bygger på föregångares skapande. Detta är inte särskilt svårt att tänka sig antingen det gäller litteratur, datorapplikationer eller maskiner. Ingetdera startar av förklarliga skäl från ingenting; allt bygger vidare på föregångares arbete ("on the shoulders of gigants"). När man skyddar sitt arbete med copyright, hävdar man alltså att man själv har skapat varje ord och varje idé helt själv.

Idén med copyright är egentligen inte att skydda en idé utan snarare det specifika uttrycket. Jag får alltså uttrycka med egna ord någon annans idé. Emellertid pågår numera försök att belägga även själva idén med patent. Ett exempel på detta är Amazons "One click". Det känns onekligen lite osannolikt att ingen skulle ha tänkt på detta innan det blev ett konkret patent.

Stöld
Många betraktar kopiering som om man förlorade något och kallar det följaktligen stöld. Men den normala förståelsen av stöld är att man tar något från någon som denne förlorar (om man tar någons bil t.ex.).

  by  pyrsokomos 

Det här med att betrakta kopiering som stöld (vilket är det vanliga språkbruket i debatten) är ganska intressant. Om jag stjäl en CD i en affär, är det helt klart stöld, eftersom affären inte kan sälja den vare sig till mig eller någon annan. Att kopiera är istället som att jag tagit CDn och ändå lämnat den kvar. Affären har inte förlorat något eftersom den som vill köpa alltjämt kan göra detta (och jag hade inte köpt om den inte gått att kopiera).

Ett argument mot kopiering är att det medför förlorade inkomster. Men detta är en sorts kontrafaktiskt resonemang då det ju enbart gäller ifall man skulle betalat om man inte kopierat. Med stor sannolikhet hade man inte kopierat om det inte varit gratis men sannolikheten för att man skulle köpt om det inte gått att kopiera, tycker jag själv, är avsevärt mer osäker.

Men, säger motståndarna, kanske ger man bort kopian till någon som annars skulle köpt den. Detta är återigen ett kontrafaktiskt resonemang och med samma logik skulle man lika gärna kunna hävda att när vännen får kopian blir han så intresserad att han går och köper skivan. Downes framhåller, att när man stängde ner Napster (fildelning), då sjönk försäljningen av skivor. Kanske skulle man kunna hävda att kopiering i det här fallet rentav innebar en vinst d.v.s. att det ökade försäljningen.

Etiskt
Det är vanligt att när man köper ett dataprogram eller något annat innehåll så ger man upp sina rättigheter om hur man får använda detta material. Att man accepterar villkoren innebär att man erkänner att man inte har några rättigheter vare sig till böcker man köpt eller till dataprogram man använder (eller köper). Här ha vi säkert alla erfarenheter av de långa och oftast mer eller mindre obegripliga avtal som vi alltsomoftast bara "accepterar" därför att vi inte orkar läsa igenom.

Det som jag tror är Downes huvudbudskap är att visa att relationen mellan copyright och etiskt handlande inte är så klar som den ofta framställs. Downes vill visa att copyright i de flesta fall på ett oförtjänt sätt tillskriver personer äganderätten till material som inte är original. Ett annat argument är att copyright är ett sätt att utöva makt, att förhindra kritik och det allra allvarligaste är när publika domäner görs om till privata.

Plagiering
Nu tänker säkert mången att Downes text är en uppmaning till plagiering. Så är det inte, menar han, men det är gravt ohederligt att ta andras ord och idéer och hävda att de är ens egna. Däremot kan det inte betecknas som stöld från den ursprunglige upphovsmannen till en idé eftersom denne inte har förlorat något.

  by  Mike Licht, NotionsCapital.com 

När det gäller plagiering finns inte mycket att diskutera: En person som plagierar kan man inte lita på! Det plagierare säger är sant är inte sant och det är inte alls orimligt att tänka sig att det krävs lagliga sanktioner för att skapa hederlighet. I de flesta fall räcker det dock med ett allmänt fördömande.

Downes argumenterar heller inte för att allting skall vara fritt eller att man aldrig skulle betala för något. Det är helt i sin ordning att människor säljer olika produkter; det verkliga brottet är när man tar fritt tillgängligt innehåll, hävdar ensamrätt och därmed sätter upp villkor för hur det får användas.

Skaparlust
Slutligen bemöter Downes argumentet att om man inte skyddar sitt material så kommer all kreativ aktivitet att avstanna. Downes hävdar att det är precis raka motsatsen; ju fler restriktioner desto mindre kreativitet därför att om man inte kan dela idéer då kan man heller inte ta del av och använda andras idéer.

I ett system där man strävar efter ensamrätt på det ena eller det andra vågar man inte dela med sig av sina idéer, då de lätt kan "kapas" av någon annan och beläggas med copyright. I sådana fall riskerar man att förlora rätten till det man själv en gång arbetat fram.

Vi tenderar ofta att glömma att den sanna motivationen att skapa inte gynnas av att man får ensamrätt på något. Det är en myt att människor inte skulle skapa något om de inte får ensamrätt till det. Det finns idag fantastiska exempel på hur det skapas utan drivkraften att äga och ha ensamrätt. Några exempel är Apache webserver, Linux, alla bloggar (som denna!). Det är helt enkelt så att människor skapar därför att det inte kan låta bli att skapa.

  by  Flapa blog 

Som exempel på inneboende skaparlust tar Downes författarinnan J.K. Rowling som naturligtvis ägnat åratal åt sitt skrivande utan att få något för sitt arbete. Inte kunde hon veta att hon senare skulle sälja miljoner böcker. Tiotusentals manuskript produceras varje år utan att författarna förväntar sig att deras lycka skall vara gjord.

Andra exempel är områden som filosofi och lyrik. Inget av detta skulle existera om skribenterna förväntade sig stora ekonomiska vinster innan de började skriva. Det finns ingen anledning att tro att varje kreativ person skulle förvandlas till en svältande individ om vi inte hade copyright, menar Downes. Det är inte ens säkert att J.K. Rowling hade gått miste om sin rikedom om hennes böcker hade publicerats på Internet. Hon kunde kanske istället åkt världen runt och föreläst?




This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Generella lärdomar från öppna kurser

Läste just Stephen Downes svar till kvalitetsorganisationen OPAL  där han besvarar en rad frågor om de öppna kurser - massive open online courses - som han själv, George Siemens och Dave Cormier har arrangerat. I de svar som Downes formulerar tycker jag mig finna en hel del av generellt intresse för lärande och undervisnng. Jag skall relatera något av detta nedan.

  by  shannonkringen 

Downes säger att lärandet i de kurser som frågorna gäller inte handlar om att "ta in" (absorbing) ett kursinnehåll utan snarare om att använda det föreslagna materialet som en utgångspunkt för diskussioner och för att skapa nytt material. Utifrån mina erfarenheter från olika undervisningskontexter är det nog vanligare att såväl studerande som undervisare har föreställningar om ett innehåll som skall behärskas och i vissa fall också memoreras så att det kan återges "vid anmodan" (tentamen, förhör etc).

Jag tycker att det är en intressant tanke att man på något sätt befriar den lärande från den oro och stress som "absorbing" innebär och istället ägnar den kognitiva energin åt att kollektivt och individuellt utforska olika områden i diskussioner och i egen eller kollektiv produktion. Downes säger också att innehåll i de öppna kurserna är något som produceras av deltagarna snarare än något färdigt som konsumeras.

Kanske ringer det nu en varningens klocka i oss med traditionellt kvalitetstänkande? Någon måste väl vara den yttersta bedömaren av kvalitet? Vi är vana vid att både experter och förlagsredaktörer talar om för oss vad som är kvalitet och vad som inte platsar; vi behöver bara tänka på den misstro som omgärdar det användarskapde uppslagsverket Wikipedia. Det är inte ovanligt att utbildningsinstituioner förbjuder sina studerande att referera till Wikipedia.

  by  riacale 

I de öppna kurser som Downes beskriver finns ingen instans som på förhand filtrerar ut "sanningen". Istället blir det deltagarnas ansvar att upptäcka och lyfta fram det som kan vara relevant ur en överväldigande mängd material som man inte har minsta chans att överblicka, framförallt inte på egen hand.

En viktig utgångspunkt för en massive open online course är att det inte finns någon en gång för alla giltig sanning som kursanordnarna kan hävda utifrån positionen som lärare. Istället deltar även kursledare i diskussioner, genom att producera och genom att lyfta fram intressanta aspekter från det pågående arbetet. Genom att delta på det här sättet blir man också en sorts rollmodell för hur man deltar och bidrar på ett konstruktivt sätt. Downes påpekar att idén om att lära i diskussioner och genom egen produktion egentligen inte utgör någon pedagogisk revolution i sig men det nya är att det genomförs helt öppet i en onlinemiljö med ett stort antal deltagare

Med tanke på den starka betoningen av diskussioner och produktion av material är det inte i första hand det material som produceras som är unikt och enastående utan kvalitet skapas framförallt i diskussioner  och  fortsatt bearbetnng av det som skapats av deltagare och kursledare.

Deltagare har också full frihet att välja det innehåll som de vill skall ingå genom att "tagga" det på överenskommet sätt så att det kan aggregeras och göras känt för övriga deltagare. En sådan strategi bygger förstås på att allt är öppet tillgängligt; texter, planeringar, gemensamma sessioner och alla resurser kan ändras av deltagarna; det material man jobbar med är Creative Commonslicensierat. Det som deltagarna själva producerar är också öppet även om ingen tvingas till öppenhet. Ett ängsligt bevakande av egen produktion rimmar dock illa med kursens grundtankar.

Man skall också komma ihåg, med avseende på upphovsrätt, att organisatörerna egentligen aldrig förvärvar de resurser som används i kurserna, vilket gör att man slipper många juridiska problem om s.k. intellectual property rights. Det material som används finns redan på nätet och man refererar eller länkar till detta.

  by  Kiruba Shankar 

En massive open online course har som förutsättning att det inte finns restriktioner vare sig för produktion eller distribution av relevant material. Som jag förstår det behövs heller inga ekonomiska incitament för att stimulera produktionen av material.

Inledningsvis antyddes att själva skälet till mitt intresse för Downes' svar till OPAL var att det verkade innehålla aspekter av generellt pedagogiskt värde. Detta är vad jag har analyserat fram.


Generella pedagogiska aspekter:

• att diskutera och förhålla sig till material istället för att "plugga" och sedan återge i oförvanskad form; i grunden är det en förskjutning från konsument till aktiv deltagare (producent)
• att utforska tillsammans och att producera något med hjälp olika resurser (texter, nätdokument, nätverk eller fysiskt närvarande personer)
• att ta ansvar för vad som är kvalitet, det som är "good enough"
• att lära sig leva med ovisshet och skapa mening ur ett överflöd av information
• att utforska och utnyttja den ständigt växande mängden fria resurser på nätet
• att medverka till lärandeprocessens riktning och innehåll
• att dela med sig istället för att konkurrera
• att drivas av kunskapsintresse istället för att försöka vinna personliga fördelar (inre- resp. yttre motivation)

  by  incurable_hippie 

Ovanstående punktlista tror jag har relevans för åtskilligt lärande antingen det sker som beskrivits här eller under mer formella, institutionella former. Man kan förstås fråga sig om det som Downes beskriver är alltför krävande för den som inte är van att studera eller är "digitalt litterat". Creelman skriver att man bör komma ihåg att den sortens kurser som beskrivs ovan tenderar att locka deltagare som är välutbildade och digitalt litterata. Det är därför inte säkert studerande som är vana vid traditionell undervisning klarar av att vare sig delta framgångsrikt eller att avgöra vad som är kvalitet . Detta ställer förstås den större frågan om hur vi egentligen skall förhålla oss till "the wisdom of the crowd".

Modellen med helt öppna kurser har fått efterföljare. Det kanske mest kända exemplet kommer från Stanford University som startade med ett fåtal, tre tror jag, öppna kurser och nu har valt att erbjuda ytterligare. Dessa kurser har haft många tusentals deltagare fördelade över världen.



This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Aktivitetsteoretiskt perspektiv

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg där jag försökte relatera en artikel där Buchem, Attwell, Graham och Torres försökte sig på att analysera begreppet personal learning environments PLE med hjälp av aktivitetsteori. Detta är kanske inte den mest traditionella användningen av det aktivitetsteoretiska perspektivet men det är ett flexibelt ramverk som på ett spännande sätt låter sig "testas" i olika kontexter. (Säkert svårt för engelskspråkiga att skriva Yrjö).


  by  Sopra Mais 

Jag minns inte riktigt hur jag först kom i kontakt med aktivitetsteori (AT) men jag tror att det var via några webbsidor. Det jag först fastnade för var den variant av AT som utvecklats av Engeström. Jag tuggade mig igenom hand avhandling, Learning by Expanding. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av den men det som gjorde ett starkt intryck på mig var Engeströms numera världsberömda trianglar som återfinns i olika skepnader.

  by  hazelowendmc 

En strategi som jag brukar använda när jag vill sätta mig in i svårgenomträngliga texter är att skriva. Jag tror att skrivandet minskar ner tempot i läsningen på ett sätt som gör att man begriper bättre. Därtill kräver skrivandet att man formulerar sig någorlunda begripligt, vilket man lätt inser när man läser sin text.

En bra introduktion till aktivitetsteori finns i boken Acting with Technology av Kaptelinin och Nardi. Ställd inför uppgiften att undervisa om grundläggande begrepp såsom aktivitetssystem, handlingar och operationer med hjälp av Kaptelinins och Nardis bok satte jag min ner och mer eller mindre översatte texten till ett för mig, och förhoppningsvis även för andra, begripligt dokument. Detta dokument är för långt att återge här men det finns på en wikisida där man kan gå in och läsa, säga emot och även redigera ifall man registrerar ett konto. 

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Användardriven design

Nedanstående lilla instruktion använde jag för att introducera ett moment i en kurs. Kanhända fungerar det även som blogginlägg.
  
IT-verktygen och särskilt Internet har utvecklats på ett sådant sätt att man idag inte enbart är mottagare av det som någon annan skapat utan också medskapare. Med detta följer möjligheten att bygga sina egna lärmiljöer d.v.s. att hitta, läsa och sammanställa information som finns på Internet och på så sätt skapa ny kunskap som i sin tur kan laddas upp på nätet för andra att ta del av (t.ex. en blogg, wiki, bokmärken, foton m.m.). I ett lärandesammanhang flyttas därför fokus från undervisningsdesignern som den ende experten till användaren som sin egen designer eller i alla fall en meddesigner.

Man kan få en uppfattning om egendesignade lärmiljöer eller s.k. personliga lärmiljöer i det här videoklippet där Dave Cormier förklarar vad en MOOC är:



En gedigen beskrivning av skillnaden mellan traditionell undervisningsdesign och en personlig lärmiljö finns i denna wiki.

Siemens och Tittenberger har skrivit en utmärkt handbok om de nya teknologierna med titeln: Handbook of Emerging Technologies for Learning


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Lärande i tiden

Jag har läst artikeln eller snarare bokkapitlet Föreställningar om lärande och tidsandan i vilken Roger Säljö ger en översikt över hur forskning och föreställningar om lärande har förändrats över tid samt hur dessa förändringar  är beroende av sociala och politiska händelser i samhället. Säljös text ansluter kanske inte direkt till nätet i högre utbildning som denna blogg beskriver men den pekar på de teoretiska förutsättningarna för lärande och hur dessa har varierat över tid. Såtillvida ansluter Säljös text väl till inlägget Distansundervisning i tre skepnader.

  by  cliff1066â„¢ 

Det svenska utbildningsväsendet efter andra världskriget påverkades i hög grad av progressivismen, vars  främste företrädare var John Dewey. Hans kanske mest kända formulering är, det ofta misshandlade och förvanskade uttrycket, "learning by doing". Säljö skriver att Deweys syn på undervisning och lärande är mycket modern och är minst lika aktuell i dagens utbildning. Läs gärna Ingrid Carlgrens intressanta diskussion om Dewey i dagens utbildningpolitik.

Ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv kan man urskilja två skilda sätt att förstå människors kunskapsbildning. Å ena sidan har vi ett rationalistiskt perspektiv som ser lärande som något som kommer inifrån, å den andra siden har vi ett empiristiskt perspektiv som ser lärande som en effekt av erfarenheter.

Ett perspektiv med tydlig empiristisk inriktning är behaviourismen vars främste företrädare var B.F. Skinner. Behaviourismen intresserar sig för iakttagbara beteenden, något som stämde väl med den positivistiska vetenskapssyn som var förhärskande under 50- och 60-talen. Även om behaviourismen inte fick så stort genomslag i skolmiljö kan man nog se drill, repetition och uppmuntran av det önskvärda som inspirerat av behaviourismen.

  by  Laura B. Dahl 

De första försöken att använda datorn som undervisningshjälpmedel byggde i hög grad på behaviouristiskt tänkande. Man hade förhoppningar om en långt driven individualisering och att så långt det var möjligt ersätta läraren som instruktör. Undervisning förpackad på cd-romskivor bygger oftast på denna idé. Senare har man kallat den första generationens undervisningsprogram för computer assisted instruction (CAI).

Under slutet av 60-talet började emellertid pendeln svänga åt det rationalistiska hållet och det mänskliga tänkandet, något som behavourismen tagit avstånd från, kom åter i fokus. Nu blev begreppsbildning centralt och man tänkte sig kunskap som representationer, ett slags mental avbildning av världen. I försöken att utnyttja datorer byggdes intelligent tutoring systems (ITS) som ett försök att tillämpa kognitivistiska principer för lärande.

I stort var den kognitivistiska forskningen ganska främmande  för vardagliga undervisningsmiljöer men där fick istället en annan forskare med kognitivistisk inriktning ett monumentalt genomslag.

Jean Piaget var själv inte pedagog och undvek att uttala sig om undervisning men hans forskning har genom hans efterföljare omformats till normativa ställningstaganden om hur undervisning bör organiseras.

Säljö pekar på ett mycket intressant fenomen härvidlag: en vetenskaplig och analytisk teori om utveckling/lärande gjordes av entusiastiska anhängare och läroboksförfattare om till en normativ pedagogik om hur lärande borde gå till. Alltså om man använder Piagets insikter kan man också uttala sig om hur undervisning bör gå till.

  by  mirjoran 

Piaget kan betraktas som en företrädare för en gren av konstruktivismen. Konstruktivism i generell mening innebär att kunskaper konstrueras av den lärande, att nya erfarenheter läggs till det som individen redan kan. Människor ses som aktiva med en vilja att lära. Kontruktivismen har fått stort genomslag bland lärare, läroplansförfattare och andra företrädare för skolan. Det nyfikna och vetgiriga barnet har blivit något av common-sense; alltså något man tar (eller bör ta!) för givet. I någon mening är Piagets perspektiv antipedagogiskt då lärare och vuxna förväntas hålla sig i bakgrunden och inte störa upptäckandet.

Under 1980-talet träder en annan agenda fram som betonar att kunskaper är perspektivberoende och kollektiva till sin karaktär. Den mest kände företrädaren för detta perspektiv är L.S. Vygotskij. Hans grundantagande är att lärande är en funktion av interaktion. Människan växer upp i en social värld och hennes sätt att tänka får näring av det som finns i hennes omgivning. Om den vuxne skulle hålla sig i bakgrunden i en piagetansk tradition, är den vuxne (eller den som kan mer) central i den vygotskijanska traditionen.

  by  josemota 

Att lära ur ett socialt perspektiv handlar om att bli kompetent att agera i en lokal och specifik praktik där man går från att vara novis till att bli en fullfjädrad medlem i en praktikgemenskap (community of practice). Lärandet blir lokalt och situerat i stället för generellt som i den formella utbildningen. Forskare som Jean Lave har t.ex. visat att gatuförsäljare kan utföra komplicerade beräkningar i sin kända miljö men att formella beräkningar med papper och penna blir nästintill omöjliga att hantera.

Avslutningsvis kan man nog förutsätta att lärande och undervisning alltid kommer att debatteras och att det som verkar vara beständigt är det den mänskliga interaktionen, samtalet med dess argument och åsiktsbrytningar. Interaktion skall här ses i vid bemärkelse och kan utöver samtalet ansikte-mot-ansikte även innebära argumentation i skrift eller andra former av teknologimedierad interaktion (telefon, diskussionsforum, chat m.fl.)



This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Bland lapptoppar och lärare i klassrummet

Vi har väl inte kunnat undgå att märka att datorer har blivit allt vanligare i klassrummen och den s.k. 1-till-1-modellen där var och en skall förses med egen dator blir allt vanligare. På webbplatsen http://www2.diu.se/framlar/ kan man under fliken Egen dator se att det pågår någon sorts race under parollen "Sätt din kommun på kartan!" där man skall anmäla om man är med i datorracet. Här verkar det nog som man har gjort IT-frågan främst till en fråga om tillgång. Huruvida att den ökade datortillgången blir gynnsam för lärandet får väl den pedagogiska forskningen utröna vad det lider.

  by  tray 

Utan att för den skull vara teknikdeterminist kan man nog anta att det kommer att bli ganska annorlunda i undervisningssalarna när elever och studenter får tillgång till information på ett sätt som inte skett tidigare. Vi har säkert alla hört datorförespråkarna sia om att läraren kommer att förlora sin position som den ende som vet något nu när alla kan ta reda allt möjligt och därigenom utmana lärarauktoriteten. Utöver detta finns rader av  uttalanden om frihet, framtid och mobilitet.

I ett manuskript som kommit i min hand för några dagar sedan undersöks vad som sker i den högre utbildningen när de studerande kommer till föreläsningar och har med sina datorer. Här är förstås villkoren annorlunda än i grundskola och gymnasium då man inte kan "tillrättavisa" universitetsstuderande på samma sätt utan måste se dem som ansvarsfulla individer som har att ta ansvar för sitt lärande utan pekpinnar från lärare. Frågan är då om det är några problem med detta eller om man kan låta var och en sköta sig själv. Jag skall ge ett exempel från den egna erfarenheten.

Någon gång vid sekelskiftet medverkade jag i en universitetsutbildning där jag för första gången mötte studerande som genom utbildningsanordnarens försorg hade fått tillgång till varsin kraftfull laptop med trådlöst nätverk. De studerande kunde alltså, vilket inte var så självklart vid den tiden, ha ständig tillgång till internet utan sladdar.

Jag minns mycket väl de känslor jag erfor när jag första gången föreläste för denna grupp studenter som alla satt bakom en uppfälld datorskärm. Jag hade redan då mångårig undervisningsvana och min första tanke var denna: tänk om de gör något annat när jag pratar! Efterhand avtog dock dessa tankar och ersattes ungefär av: de får väl skylla sig själva om de inte lyssnar! Jag kan inte minnas att jag någonsin tänkte att de kanske tog reda på mer om det som jag för tillfället undervisade om.

  by  Daniel Morris 

Gradvis har vi vant oss vid att det kan pågå olika aktiviteter samtidigt. Själv kan jag mycket väl tänka mig att diskret både läsa och skicka mail eller andra meddelanden när jag sitter på möte; det finns liksom kognitivt utrymme över för detta. När jag sitter på möte med mina kollegor, inser jag att jag alls inte är ensam om min tro att den kognitiva kapaciteten medger åtskilligt utöver det som sker på den formella agendan.

I den studie som presenteras i manuskriptet videofilmade man ett antal föreläsningar genom att ställa en videokamera längst bak i lektionssalen. Sedan analyserade man vad som skedde; av förklarliga skäl blev det mest rörelser och andra organisatoriska beteenden som blev synliga. Det verkar också (i alla fall när man frågar) som om studenterna kommunicerar inbördes under lektionstiden. Liksom mina erfarenheter ovan pågår det parallella verksamheter i lektionssalen.

Forskarna konstaterar att datorn verkar vara en mycket personlig pryl för flertalet studerande då de konfigurerar den på ett personlig sätt. Det verkar också som att datorn blir allestädes närvarande; forskarna säger att man blir "van" vid att alltid använda datorn. Själv uppfattar jag det som om man bildligt "umgås" med datorn.

I den här studien förefaller det som om datorn tar upp ett visst utrymme både vad gäller plats och tid; praktiska, tekniska problem, skulle man kanske kunna säga. Detta blir tydligt när man skall starta och alla skall logga in. Forskarna funderar över om man borde avsätta en viss tid till detta vid lektionens början. Det tror jag inte att jag skulle föreslå.

En intressant fråga är vad man skall ha den bärbara datorn till i lektionssalen. Om man frågar de studerande, menar de att lärarna borde utnyttja det faktum bättre att alla sitter med datorer. Detta är förstås en intressant fråga: Vad kan man göra med datorn i undervisningslokalen?

En del lärare ser nog datorn mer som ett hinder i undervisninglokalen då den inte riktigt passar in i en traditionell föreläsningsform. Jag tycker gärna man kan ställa sig frågan om det är så vettigt att ha en lärares föreläsning samtidigt som de studerande sitter med sina datorer; i vilket fall känns det inte så meningsfullt om de inte använder datorn för att föra anteckningar (vilket de inte gjorde i den här studien). Man kan förstås tänka sig mer "moderna" sätt att använda datorn, kanske till att ställa frågor eller till att metakommentera innehållet i föreläsningen. Varför inte via Twitter?

På ett annat plan tycker jag att man nog borde ställa frågan om huruvida det är relevant att föreläsa överhuvudtaget om det handlar om informationsöverföring, speciellt som man skulle kunna ladda upp informationen som ges i förväg och sedan anvvända den något exklusiva lärartiden till frågor och diskussion kring den överförda informationen. Sannolikt skulle man kunna göra studenterna mer aktiva med ett sådant upplägg. På ett generellt plan handlar det om hur man bäst skall använda den lärarledda tiden.

  by  barbourians 

I den högre utbildningen blir det allt vanligare med s.k. lärplattformar som förutom administration och filuppladdning också erbjuder diskussions- och chatfunktioner. Det har emellertid visat sig att de flesta människor hellre diskuterar i de redskap de är vana vid än i de som institutionen anbefaller. Man kan säkert pliktskyldigast utföra det som krävs för en viss uppgift i institutionens lärplattform men för verkliga och autentiska diskussioner föredrar man det man är van vid. Det är inte heller säkert att studerande förknippar de diskussioner de för i sina välkända nätfora med lärande i formell mening.

I studien som jag kommenterar här påvisar man också en rad distraktionsmoment. Vi har tidigare berört att man kan göra annat än det som pågår formellt i rummet men det handlar också om att datorskärmen generellt drar till sig uppmärksamhet från den som befinner sig i närheten. Detta hänger förstås ihop med att det är så lätt att göra något vid sidan av det officiella skeendet varför man liksom kan "råka" distrheras av något man för syn på på grannens skärm. Någon i studien kommenterar dock förmågan att fokusera på ett föredömligt sätt då vederbörande säger att det nog inte handlar om datorn och att den som är lättdistraherad nog hade varit det på annat sätt om det inte funnits datorer. Insiktsfullt, tycker jag!

  by  The New School 

Forskarna slutar med att fundera över att datorn nog alltjämt har en sorts nyhetens behag i klassrummen. Själv kan jag tänka att det nog börjar bli lite "gammeldags" att älska sin dator. Idag finns alltmer av det man intresserar sig för i det s.k. "molnet" och själva "datamaskinen", som man sa tidigare, har blivit allt mer "genomskinlig". Dessutom är det väl knappast laptopen som är den mest "hajpade" prylen längre. Såvitt jag kan förstå är det mobilen som står näst i tur att ta över regentskapet i klassrummen.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Snabb design och bättre lärande - kan det bli bättre?

Tidigt en torsdagsmorgon när jag snabbt gick igenon skörden av nya tweets som kommit in under natten träffade jag på ett som väckte min nyfikenhet; det handlade om något som på engelska heter Rapid Instructional Design for Accelerated Learning, skrivet av någon som kallar sig Barbara.

Som en person med en nästintill "oändligt lång" erfarenhet av undervisning och lärande brukar jag ofta resa ragg när jag ser något som associerar till lärande som en snabb process som fixas till med några metoder som någon försöker pådyvla oss. Här var det just ordet "rapid" som gjorde att jag tänkte gå till motattack.

  by  Sue Waters 

Redan i första stycket blev jag emellertid mer nyfiken än stridslysten då skribenten beskrev hur traditionella Instructional Systems Design (ISD) modeller med bakgrund i militära behov har dominerat och alljämt dominerar sen andra världskriget. ISD beskrivs som en mansdominerad och behavioristisk strategi för lärande. Nåja, tänkte jag det där visste jag ju men jag läser vidare.

Istället för de rigida strategierna behöver vi nya som som bygger på hur vi numera förstår lärandeprocesserna och därför bygger The Accelerated Learning Rapid Instructional Design (RID) på att människor lär mer från erfarenheter där de får feedback än från presentationer och särskilt kursmaterial. Det här låter ju faktiskt som något man skulle kunna ställa upp på!

RID vill ersätta traditionella kurser som är "mediatunga" med sådana aktiviteter som får de lärande att ta kontroll över sitt eget lärande och lära av varandra. Traditionellt brukar 80% av en "kursdesign" bestå av presentation av information trots att man tror sig veta att presentationsfasen bara står för 20% av lärandet. Den direkta rekommendationen är: "Make sure you design so that 30% or less is devoted to instructor or media presentations; and 70% or more, to learner practice and integration activities.". Oavsett sanningshalten i de här proportionerna så talar de till förmån för större aktivitet från den lärande än från läraren och detta känns som något vi känner igen från den svenska pedagogiska debatten (även om Utbildningsdepartementet tycks signalera mer lärarprat).

Mycket bekant med tanke på det "genomslag" som begreppet praktikgemenskaper (Wenger) och socialt lärande (Vygotskij) har fått är att man enligt RID-modellen bör organisera för lärandegemenskaper snarare än för enskilda individer.

  by  fernand0 

Ett inslag som man tidigare nog mer har förknippat med utbildning av yngre individer är att att RID förordar en ständig rytm mellan fysisk aktivitet och ren tankeverksamhet. Att göra saker och att röra sig "tends to sustain people’s energy and improve their learning."

Modellen talar också om mer öppna och flexibla uppgifter i motsats till traditionella program som "tended to be rigid, prescriptive, and set in stone." Här ger man en särskild känga åt e-learningprogam som oftast har skapats för att kunna användas gång på gång och detta är kanske inte så konstigt eftersom skapandet av sådan e-learningprogram är mycket tidskrävande. Det är på den här punkten, tror jag, som R i "rapid" får sin förklaring. Genom att avstå från att göra program där allt från början är fastlagt och där den lärande reduceras till en konsument av sofistikerat undervisningsmaterial, kan man minska utvecklingstiden från månader till timmar. Den vägledande principen här är: "Never do for learners what they can do for themselves and for each other.”

Jag tycker att det som ovan framhållits kan beskrivas som en "modern" pedagogik som ser den lärande som en aktiv individ som tar ansvar, samverkar med andra och skapar något. "RID works because it doesn’t try to do everything for the learner or totally control the learning process. It makes learners responsible for their own learning."

 
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Lärande i nätverk-utmaningar för traditionella institutioner

I en diskussionstext med titeln Learning and Knowing in Networks: Changing roles for Educators and Designers reflekterar George Siemens över vad nätet och de kontakter som skapas där betyder för undervisning generellt och för undervisare i synnerhet.

Nya informations- och kommunikationskanaler som t.ex. Google Scholar, öppna tidskrifter, Wikipedia, Google Docs, Twitter, Facebook och andra ger enkel tillgång till information, kontakter och produktion via nätet.

  by  Cea. 

Kunskapens organisering i nätverk
Det är rimligt att fråga sig vilken inverkan detta flöde av information och alla de kontakter som skapas på nätet har för den traditionella undervisningen och kanske mer specifikt för lärarrollen. När de studerande har så många olika vägar till information, kan man behöva organisera ("designa") undervisning på ett sådant sätt att man tar vara på de nya möjligheterna. Siemens' syfte är just att att initiera en diskussion om undervisning i en värld som har en nätverksstruktur.

Hierarkierna utmanas
När allt fler får möjlighet att producera information blir det inte lika självklart vem som är expert. Man kan säga att nätet på ett fundamentalt sätt förändrar (på sikt, kanske?) den hierarkiska struktur som finns på de flesta utbildningsinstitutioner.

  by  onkel_wart 

Kan man lita på det?
Nu är det emellertid inte så enkelt att var och en kan bli sin egen läromästare eftersom de flesta av oss alltsomoftast kan få problem med vem eller vad vi skall lita på i störtfloden av bloggar, wikis, podcasts, youtubeklipp och annat. Så länge nätet används för socialt vardagsprat är det ingen som ifrågasätter dess överlägsenhet framför andra medier men när nätet också börjar användas för att sprida mer forskningsbaserad-, akademisk-, kunskap ses det alltjämt med en viss misstänksamhet inom akademin.

Kontrollbehovet
Många institutioner vill gärna visa att de är "med sin tid" genom att använda de nya informationsverktygen men man är ofta rädd att tappa kontrollen och orolig för att de lärande inte har förmågan att kritiskt värdera kunskapen på nätet. Vad man än tycker och tänker om nätet sätter framväxten av nya verktyg press på institutionerna att anpassa sina undervisningsmodeller till det som en allt större del av de lärande är vana vid.

Fabriksmetaforen
Siemens för intressant resonemang om huruvida den traditionella undervisningen försöker att lägga de nya verktygen "ovanpå" den gamla. Ett exempel som klargör hur det nya liksom läggs ovanpå det gamla kommer från hur man byggde fabriker innan man hade elektricitet. För att kunna  använda kraften från en central energikälla (ångmaskin, kanske) fick lokalerna byggas så att det gick att föra över kraften via remmar enligt ett komplicerat system. När man senare fick elektricitet, blev man inte beroende av att lokalerna såg ut på det gamla sättet. Det visade sig snart att de lokaler som ursprungligen var byggda för en annan kraftkälla nu inte var funktionella när man hade en ny energikälla som var mer flexibel.

  by  ChrisM70 

Det är här som Siemens gör kopplingen till våra undervisningslokaler. En gång var det nödvändigt att utforma lokalerna så att många kunde lyssna till en central "kraftkälla", läraren eller professorn, som föreläste. Idag när vi har kommunikationsteknologin är kanske inte det slutna rummet där en person överför information det effektivaste sättet organisera undervisning. Siemens menar att "fabriksmodellen" för undervisning inte längre förmår möta vare sig behov eller krav i dagens samhälle. Idag är nätverk en mer adekvat modell för lärande och kunskap blir då något som finns distriuberat över många olika källor; det är detta som Siemens benämner connectivism.

Connectivism
Connectivism betraktar kunskap som distribuerad över nätverk och att lära handlar i stort om att skapa många nätverksförbindelser och att känna igen mönster. Lite ytligt uttryckt är kunskap mer en fråga om vilka förbindelser man har etablerat än vad man till äventyrs vet på egen hand.

Instruktionism vs. konstruktivism
Man kan se på connectivism i relation till två extremföreställningar om lärande och undervisning; den ena handlar om kunskapsöverföring (instruktionism), vanligen manifesterad som föreläsning och den andra handlar om den aktive studenten som söker sin egen kunskap (konstruktivism). Att enbart föra diskussionen utifrån dessa två positioner innebär emellertid en grov förenkling.

I den pedagogiska debatten kan man nog ana att det finns fler som uppskattar den kunskapssökande studenten än det som brukar beskrivas som den passivt lyssnande (och ibland uttråkade) åhöraren i en föreläsning. Det finns visserligen många postitiva drag med konstruktivismen där den lärande liksom av egen kraft och nyfikenhet söker sin kunskap, men det är inte säkert att detta är det mest effektiva sättet att lära. Det är ingen lätt uppgift att skapa mening i ett kunskapsfält med informaton från ett otal olika källor i en oorganiserad röra och det är inte säkert att den som har total frihet att sammanställa kunskap får den bästa förståelsen. Å andra sidan är det heller ingen garanti att den organiserade, välplanerade, undervisningen där man försöker överföra kunskap genom planerad undervisning, skapar en bättre förståelse.

Navigatorrollen
Siemens beskriver fyra olika metaforer för hur man kan förstå lärarrollen. Han tar först upp John Seely Browns bild av läraren som en mästare (Educator as Master Artist). Brown tar bilden av en atelje där flera skapar helt öppet. Mästaren kan då diskutera och lyfta fram centrala aspekter men undervisar ändå inte på traditionellt sätt. De lärande kan å sin sida lära av varandra, de kan se hur andra löser problem. Siemens menar att överfört till vanlig undervisning kan skrivandet av bloggar och wikis likna detta. Läraren får en överblick över allas produktion och kan lyfta fram goda och sepcifka exempel samtidigt som de lärande kan studera varandras produktion och lära av detta.

  by  neeravbhatt 

En annan bild är läraren som nätverksadministratör (Educator as Network Administrator). Här är det lärarens roll att hjälpa de studerande att skapa förbindelser och att skapa nätverk för lärande som står i fokus. Läraren uppmuntrar nätverkande och uppmuntrar till kritisk granskning av källorna. Här gör man något tillsammans men läraren är den som har överblick och kan visa på nyckelbegreppen.

Läraren som en portvakt (Educator as Concierge). Här handlar det om att dirigera och visa de lärande till ställen som de inte kände till. Detta blir en form av "soft guidance" som ibland handlar om traditionella föreläsningar och ibland om eget upptäckande.

Den fjärde metaforen beskriver läraren som en "kurator" (Educator as Curator). Som kurator antar läraren dubbla roller och är både expert och som en en som skapar möjligheter för utforskning. En "curator" visar på resurser och presenterar för de studerande nya idéer och resurser som de inte kände till. En "curator" låter de studerande vara självständiga men förstår ändå den frustration det innebär att utforska okända områden. Det handlar i hög grad om att balansera mellan frihet för de lärande och att gå in och visa och informera inom det område som skall studeras.

I alla fyra rollerna sker en blandning av lärarens expertkunnande med de lärandes egen konstruktion av kunskap. I samtliga fall handlar det också om att läraren spelar en aktiv roll både när det gäller att informera och utvärdera studenternas aktiviteter. I samtliga fall förstås lärarrollen på ett mer differentierat sätt än den enkla dualiteten mellan instruktivist resp konstruktivist.

Undervisningens design
För att ta tillvara de nya möjligheter som nätet ger räcker det förstås inte att skicka in lärare i kurser som är planerade som de alltid har varit; det gäller i hög grad att tänka annorlunda när kurser och undervisning planeras. Hur skall vi tar tillvara allt som redan finns producerat för undervisning (iTunes U t.ex.), inspelade presentationer, youtube, open access material, wikipedia och mycket mera? Det lätt att se framför sig att traditionella institutioner står inför stora utmaningar och att man kanske skulle behöva införa en
speciell sorts pedagogik, nätpedagogik.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License