onsdagen den 16:e november 2011

Lärande i tiden

Jag har läst artikeln eller snarare bokkapitlet Föreställningar om lärande och tidsandan i vilken Roger Säljö ger en översikt över hur forskning och föreställningar om lärande har förändrats över tid samt hur dessa förändringar  är beroende av sociala och politiska händelser i samhället. Säljös text ansluter kanske inte direkt till nätet i högre utbildning som denna blogg beskriver men den pekar på de teoretiska förutsättningarna för lärande och hur dessa har varierat över tid. Såtillvida ansluter Säljös text väl till inlägget Distansundervisning i tre skepnader.


Det svenska utbildningsväsendet efter andra världskriget påverkades i hög grad av progressivismen, vars  främste företrädare var John Dewey. Hans kanske mest kända formulering är, det ofta misshandlade och förvanskade uttrycket, "learning by doing". Säljö skriver att Deweys syn på undervisning och lärande är mycket modern och är minst lika aktuell i dagens utbildning. Läs gärna Ingrid Carlgrens intressanta diskussion om Dewey i dagens utbildningpolitik.

Ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv kan man urskilja två skilda sätt att förstå människors kunskapsbildning. Å ena sidan har vi ett rationalistiskt perspektiv som ser lärande som något som kommer inifrån, å den andra siden har vi ett empiristiskt perspektiv som ser lärande som en effekt av erfarenheter.

Ett perspektiv med tydlig empiristisk inriktning är behaviourismen vars främste företrädare var B.F. Skinner. Behaviourismen intresserar sig för iakttagbara beteenden, något som stämde väl med den positivistiska vetenskapssyn som var förhärskande under 50- och 60-talen. Även om behaviourismen inte fick så stort genomslag i skolmiljö kan man nog se drill, repetition och uppmuntran av det önskvärda som inspirerat av behaviourismen.


De första försöken att använda datorn som undervisningshjälpmedel byggde i hög grad på behaviouristiskt tänkande. Man hade förhoppningar om en långt driven individualisering och att så långt det var möjligt ersätta läraren som instruktör. Undervisning förpackad på cd-romskivor bygger oftast på denna idé. Senare har man kallat den första generationens undervisningsprogram för computer assisted instruction (CAI).

Under slutet av 60-talet började emellertid pendeln svänga åt det rationalistiska hållet och det mänskliga tänkandet, något som behavourismen tagit avstånd från, kom åter i fokus. Nu blev begreppsbildning centralt och man tänkte sig kunskap som representationer, ett slags mental avbildning av världen. I försöken att utnyttja datorer byggdes intelligent tutoring systems (ITS) som ett försök att tillämpa kognitivistiska principer för lärande.

I stort var den kognitivistiska forskningen ganska främmande  för vardagliga undervisningsmiljöer men där fick istället en annan forskare med kognitivistisk inriktning ett monumentalt genomslag.

Jean Piaget var själv inte pedagog och undvek att uttala sig om undervisning men hans forskning har genom hans efterföljare omformats till normativa ställningstaganden om hur undervisning bör organiseras.

Säljö pekar på ett mycket intressant fenomen härvidlag: en vetenskaplig och analytisk teori om utveckling/lärande gjordes av entusiastiska anhängare och läroboksförfattare om till en normativ pedagogik om hur lärande borde gå till. Alltså om man använder Piagets insikter kan man också uttala sig om hur undervisning bör gå till.

Jean Piaget by mirjoran, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mirjoran 

Piaget kan betraktas som en företrädare för en gren av konstruktivismen. Konstruktivism i generell mening innebär att kunskaper konstrueras av den lärande, att nya erfarenheter läggs till det som individen redan kan. Människor ses som aktiva med en vilja att lära. Kontruktivismen har fått stort genomslag bland lärare, läroplansförfattare och andra företrädare för skolan. Det nyfikna och vetgiriga barnet har blivit något av common-sense; alltså något man tar (eller bör ta!) för givet. I någon mening är Piagets perspektiv antipedagogiskt då lärare och vuxna förväntas hålla sig i bakgrunden och inte störa upptäckandet.

Under 1980-talet träder en annan agenda fram som betonar att kunskaper är perspektivberoende och kollektiva till sin karaktär. Den mest kände företrädaren för detta perspektiv är L.S. Vygotskij. Hans grundantagande är att lärande är en funktion av interaktion. Människan växer upp i en social värld och hennes sätt att tänka får näring av det som finns i hennes omgivning. Om den vuxne skulle hålla sig i bakgrunden i en piagetansk tradition, är den vuxne (eller den som kan mer) central i den vygotskijanska traditionen.

Lev Vygotsky by josemota, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  josemota 

Att lära ur ett socialt perspektiv handlar om att bli kompetent att agera i en lokal och specifik praktik där man går från att vara novis till att bli en fullfjädrad medlem i en praktikgemenskap (community of practice). Lärandet blir lokalt och situerat i stället för generellt som i den formella utbildningen. Forskare som Jean Lave har t.ex. visat att gatuförsäljare kan utföra komplicerade beräkningar i sin kända miljö men att formella beräkningar med papper och penna blir nästintill omöjliga att hantera.

Avslutningsvis kan man nog förutsätta att lärande och undervisning alltid kommer att debatteras och att det som verkar vara beständigt är det den mänskliga interaktionen, samtalet med dess argument och åsiktsbrytningar. Interaktion skall här ses i vid bemärkelse och kan utöver samtalet ansikte-mot-ansikte även innebära argumentation i skrift eller andra former av teknologimedierad interaktion (telefon, diskussionsforum, chat m.fl.)


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar