Nätets möjligheter - förvirring eller klok integration

Från "min" twitterspanare Morten Flate Paulsen fick jag syn på den här presentationen av Terry Andersen och Jon Dron. Presentationen finns på Slideshare, ett ställe jag rekommenderar att man delar sina presentationer på när man har full koll på rättigheter till bilder och annat.

 

Confounding redundancy: LMS, Social Networks & E-portfolio Systems - Moodlemoot 2013 ple returns from terrya

Det finns förstås en liten paradox inbyggd i bra presentationer då sådana utgör ett bildmässigt stöd för det man muntligen presenterar och därför fungerar sämre utan presentatören medan usla presentationer med mycket text och oändliga punktlistor ("bullet point syndrome") ofta kan vara hyfsat informativa utan att presentatören är närvarande. Anderson och Drons presentation tycker jag i alla fall fungerar hyfsat bra men det är kanske för att jag känner till en del av det de visar innan. Här jämför man vad lärplattformar, e-portfolior och nätet erbjuder för personers lärande.

• En lärplattform (LMS) fungerar bra för att "hålla reda på" deltagare på ett säkert sätt och för hålla samman en kurs så länge den pågår - sen är det slut.
• En e-portfolio blir på ett annat sätt deltagarens egen produkt och egendom. Den kan visas upp på nätet och den har ingen begränsad tid så som en kurs har.
• Sociala medier tar ytterligare ett steg genom att man kan knyta an till människor och resurser. De blir med Whites uttryck till en sorts identitet på nätet. De medger också en stor frihet att gå in och ut ur relationer etc.

Det som jag tror att Anderson och Dron vill lyfta fram är att när man integrerar fler möjligheter (än LMS) så innebär detta också att den lärande själv kommer mer i centrum. Man kan väl bildligt tänka sig att när deltagare kommer till en kurs så är det i någon mening kursen som är det centrala medan anknytning till personliga lärmiljöer på nätet i högre grad utgår från den lärandes intressen och behov. Jag tror dock inte att A&D är ute efter att döma ut någondera möjligheten utan de vill istället se vad olika möjligheter ger för möjligheter och begränsningar.

Gruppen - som vi ofta jobbar med - innebär medlemskap d.v.s. några hör till och andra hör inte till. Det är lärarna som har bestämt vad gruppen skall arbeta med (shared purpose) även om vi ibland försöker att luckra upp de tydliga uppgifterna.

Ett lärande på nätet - något som jag antar att många av oss håller på med i varierande grad - utgår från individen och handlar om vad man knytar an till. Jag följer t.ex. Twitter, Bloggar, Google+, Flickr och därtill bidrar jag efter förmåga på nätet. Som lärare är jag starkt tilltalad av A&Ds punkt om att att lärare är role models and co-travellers.

När det gäller A&Ds Set model är jag inte helt klar över vad uttrycket innebär men som jag ser det innebär det att man på något sätt tar del av andras arbeten genom att lägga till (tagging t.ex), att man prenumererar (rss t.ex.) att man är curator d.v.s. visar fram för andra vad man anser viktigt (scoop.it t.ex.).

De avslutande bilderna i presentationen med de blå pilarna tycker jag är upplysande där man går från "Hard" till "Soft" och vad som är hårt och mjukt här är väl kontrollen eller "inlåsningen" till ett visst system. Vilket då samvarierar med graden av den lärandes kontroll på så sätt att den lärande har förhållandevis låg kontroll i ett LMS och allt högre ju mer "soft" systemet blir.

Som jag nämnde tidigare tror jag att A&Ds ärende här är att för det första peka ut möjligheter och skillnader men också att i någon mening "varna för" att enbart hoppa på det ena. Om man vänder sig till en grupp studerande om vilka man inte vet så mycket från början, är det inte säkert att denna grupp gynnas av "mjuka system" och hög "lärandekontroll" om man inte har förväntat sig detta eller om man inte har erfarenhet av att fungera i en sådan här miljö.

Sett ur en kursanordnares perspektiv beror det på vilken agenda man har. Om man avser att driva en kurs på traditionellt vis där man har ett fast innehåll som på något sätt skall föras över till en grupp studerande, väljer man sannolikt att behålla kontrollen genom att noga strukturera verksamheten i en lärplattform där man också behåller kontrollen över såväl inneåll som de uppgifter de studerande skall genomföra.

En annan kursanordnare kan ha som syfte att visa på de alternativ som de nya verktygen ger genom att integrera det informella lärande som försiggår på nätet. En grupp människor som har sökt sig till en utbildningsinstitution kan erbjudas  att söka sig utanför de ramar som av tradition utgjort gränser; detta kan ske på många olika sätt: de lärande kan erbjudas (introduceras) nya kommunikationsformer som i A&Ds presentation genom att de istället för att svara på uppgifter erbjuds att producera och samla sin egen e-portfolio eller att söka resurser på nätet utöver vad som anges för kursen. Genom detta ökar de också kontrollen över sitt lärande både genom det sätt på vilket de går tillväga och - kanske mest utmanande för institutionerna - vad de lär sig.

Det är intressant att betänka lärarens roll i det senare scenariot; den kommer oundvikligen att förändras från en som är "domare" över både innehåll och studieframgång till en som blir - som A&D framhåller -  i bästa fall en rollmodell men också en medresenär.


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Pursue what you find to be right and true, not enriching yourself

A couple of weeks ago I happened to read an article where Ayn Rand was mentioned. According to the text she might be quite a controversial person whose writings have been spread almost as much as the Bible in the US. The article I read pointed out that a member with a neo-liberal inclination in the Swedish government had expressed her admiration for Rand's philosophy and that we might learn a lot from that.

Not appreciating that politician, I was curious to know more. Moreover I found it a severe shortcoming not to be at least somewhat familar with Rand's philosophy. As usual I turned to the net and found lots of pros and cons and I realized that she must be quite a controversial writer. Searching for her literary production, I found two books that could be downloaded for free (otherwise they are non-existant to me) The Fountainhead and Anthem. Having read The Fountainhead halfways I happend to view Stephen Downes's My Scholarly Contributions, which of course have nothing to do with Rand's contributions.

  by  Stephen Downes 

I find it highly unlikely, that Stephen Downes would appreciate to be connected to Rand's work because of the altruism he exhibits on the net. Still I cannot help thinking of Rand's hero Howard Roark (as far as I have read; I might be completely wrong here).

To make a long story short, Roark is a young architect who didn't manage to finish his exam because he could not compromise with his ideals even if this attitude has severe consequences for him. Sorry for this comparison, Stephen but this far in my reading, I have began to feel a kind of sympathy for Roark.

Those reading my blog, already know that I have an amost unhealthy admiration for Downes's work. When I read the blogpost My Scholarly Contributions in which Downes responds to a request from a reader to rank his contributions, Downes says he is not prepared to rank his work but he mentions what he considers important without a particular order. However, it is the advice he gives to the reader which I find so remarkably exquisite that I thought I must repeat them in my own blog. Actually, I think they might be converted into a poster on the wall in every academic's office.

 Downes's advice to anyone who wants to produce something meaningful and valuable (slightly rephrased by me):

• Pursue what you find to be right and true (you won't be rich)
  
  
• Do what you need to stay employed ("one hand for the ship and one for yourself")
   
• Focus on serving others, not enriching yourself, because the work will have no value to yourself otherwise
  
  
• Write from your heart; don't be slave to academic form, but don't ignore it
   
• Back up your reasoning with evidence from what you know and what you have experienced, not from what you have been told
   
• Argument seldom convinces anyone but the understanding of principles of reasoning is to protect yourself, it is not to correct other peoples' errors
• Not everyone will support you but if you are true to your principles that won't matter
   
• In the end of life the only thing that matters to you is what you gave the world, not what you took from it. Share! 

Thank you Stephen for sharing this. I realise that my comparison with the selfish ”egotist” Roark is most unfair, but like Roark I believe you could have reached any position had this been on your agenda.


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Global farsot hotar utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den "farsot" som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet "germ". Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.




Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att "accountability" är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje "giftet" som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för "reformrörelsen" utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

 
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Att mäta det omätbara

Jag har med stor behållning och stort adrenalinpåslag läst Sven-Eric Liedmans bok Hets! Som jag läser den är det en rasande uppgörelse med flera företeelser i vår samtid, men framförallt med det som sker inom vår utbildningssystem på olika nivåer. Nedanstående text är ett axplock av det som har berört mig starkt i hans bok. Jag hoppas att jag inte har tillvitat författaren några uppfattningar som han inte har. Alla eventuella missuppfattningar får jag själv ansvara för och jag kan bra rekommendera att man läser originaltexten. Numera är det enkelt att med några knapptryckningar låna hem boken som ebok från sitt bibliotek om man skulle tycka att detta är lättare än att ställa sig i kö på ett bibliotek. Den är naturligtvis också värd att köpa för den som vill ha den ständigt till hands när våra utbildningspolitiker häver ur sig enkla sanningar i press och tv. 

  by  North Shore Rescue 

Pseudokvantiteterna

Ett av Liedmans återkommande uttryck är pseudokvantiteter med innebörden att att man försöker kvantifiera sådant som egentligen inte låter sig kvantifieras. Sådan kvantifiering är ett utmärkande drag för det som går under namnet New Public Management där mätningar är ett sätt att styra och kontrollera olika verksamheter. Slagordet från förespråkarna lyder: ”If you can't measure it, you can't manage it!” Alltså det som inte kan mätas och jämföras kan heller inte hållas i Herrans tukt och förmaning.

Kvantifiering av olika företeelser är lockande därför att den ger ett sken av rättvisa och transparens, ett annat omhuldat begrepp. Transparens som en följd av kvantifiering ger betraktaren en uppfattning enbart genom att avläsa siffror (oavsett vad dessa står för). Det som idag benämns kvalitetssäkring sker ofta genom olika slags kvantifieringar. 
 

  by  eriktoyra 

Sådan kvalitetssäkring kan då sättas i motsats till kvalificerade - och inte sällan tidskrävande - omdömen som alltid måste göras av de personer som är väl insatta i en verksamhet. Genom en pseudokvantifiering försöker man kringå kvalificerade bedömningar genom att istället göra det som egentligen inte kan mätas i kvantiteter till något mätbart och då får detta ett sken av exakthet som kan förföra den som inte kunde göra de kvalificerade bedömningarna. Till det utpräglat mänskliga hör emellertid förmågan och viljan att samtala och argumentera om sådant som sällan har några entydiga svar men tvetydiga svar rimmar illa med New Public Mangement.

Universitetsligan

Inom den högre utbildningen används pseudokvantifieringen främst för rankningar av olika slag. Sålunda rankas olika universitet i världen på skalor som bygger på dessa pseudokvantiteter, något som inte är olikt sportens ligatabeller. Även den s.k. Bolognaprocessen - ett sätt att jämföra olika universitetsutbildningar - kan ses som ett utslag av New Public Management.
 

  by  Renée S. 

För forskaren blir det viktigt att få sina artiklar citerade så ofta som möjligt. Detta kan leda till komiska bieffekter då det gäller att vara strategisk och inte publicera det som eventuellt kan publiceras i ytterligare en artikel. Salamipublicering, skriver Liedman med innebörden att det gäller att liksom skiva upp sitt projekt i så många publicerbara enheter (Least publishable units) som möjligt. Humaniora missgynnas förstås av publicerings- och citeringssystemet därför att humaniora sysslar med en typ av frågor som ofta kräver mer omfattande texter, monografier, än naturvetenskap och medicin som publicerar sig frekvent i kortare artiklar.

Nyttan

Vi får en ganska dyster bild av hur statsmakterna ser på utbildningar. Framförallt är det anställningsbarhet och entreprenörsanda som är honnörsord bland utbildningens politiker. I samma anda är tanken att ingen skall utbilda sig längre än nödvändigt. Man skall snabbt gå igenom en utbildning och komma ut i arbete. Utbildningsministerns mantra om att "alla kan inte bli akademiker" får här sin praktiska tillämpning.

Liedman menar också att utbildningarna strömlinjeformas med ängslig blick på vad näringslivet vill ha. I Amerika försöker man i allt högre grad skräddarsy kurser för näringslivet. Ett budord idag är att man skall bli entreprenör. Sverige behöver fler småföretagare säger regeringen och även oppositionen. I dagens köp- och säljsystem blir det också en en flirt med vad man tror att eleverna vill ha eftersom gymnasieskolorna numera måste försöka locka elever till sina program. I ett avsnitt beskriver Liedman hur man idag framförallt är konsument. Men även om man ger sken av valfrihet är konsumtionen i någon mening passiv; man tar emot vad andra har framställt åt en att köpa. Man är som en fågelunge med vidöppet gap. Var och kan förstås förstå att det blir allt svårare att göra humanistiska studier konkurrenskraftiga i ett köp- och säljsystem där man i grunden inte eftersträvar verklig kunskap utan mer av kompetenser som gör personen anställningsbar.

  by  Tilemahos Efthimiadis 

 

Bildning

"Människan lever inte av profit allena", menar Liedman, men verklig bildning är något som tar tid och som man skaffar sig både genom studier och genom erfarenheter. Han hävdar att klokhet, fronesis, bara kan utvecklas i samtal. Det är viktigt att tänka på detta när vi tror att den oändliga tillgången på information är detsamma som kunskap. Bara med klokhet kan man påverka en annan människa så att hon blir klokare. Den kloke vänder sig med avsmak från den vanvettiga form av inlärning som uppmuntras inte minst på högstatusutbildningar och som går ut på att slå i sig en maximal mängd lärostoff som strax efter tentamen saklöst kan glömmas bort. I en sådan utbildning blir studenterna lätt instrumentella och deras vanligaste fråga blir dessvärre: "kommer detta på tentan?"

Information och kunskap

För blott tio år sedan häpnade man över informationsflödet och man trodde att detta skulle vara tillräckligt för en människas kunskapsarsenal.

Skolan måste förhålla sig till det faktum att tillgången på information håller på att bli alltmer självklar och inse att fakta bara är kunskapens byggstenar. Vi behöver ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet är en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan rapas upp i en tenta. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process och det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, den inre motivation, som krävs. Den återkommande diskussionen om betyg i den ena eller andra årskursen är tämligen meningslös för en individs lärande. Betygens enda verkliga funktion är alltjämt att sortera. Hela skolsystemet präglas av ett "småttigheternas regemente" som håller på att kväva hela skolsystemet.

Liedman pekar på att utbildning består av lust och motstånd. I skolan skall man lära av lust men där måste också finnas ett drag av motstånd till skillnad från leken. Skolarbete har också en "Lastcharakter" d.v.s. arbetet har ett inslag av tyngd och börda. Det kräver helt enkelt ansträngning. Liedman är övertygad om att dagens skola kommer att misslyckas men han känner ingen skadeglädje eller triumf över detta utan enbart sorg.

  by  Linda Svanberg 

 

Motstånd?

Skolan och universitetet är idag underkastade utilismens regemente. Nyttan skall säkerställas med ett minutiöst övervakningssystem. Men detta är djupt kontraproduktivt. För att mata övervakningsapparaten krävs mängder av onyttigt arbete för att mata in uppgifter av olika slag. Nyttan skulle bli större om man gav utrymme åt lärares och forskares initiativkraft. I en överreglerad verksamhet får inte ens den hyllade entreprenören någon rörelsefrihet.

Paradoxalt nog talas det om autonomi samtidigt som olika restriktioner blir allt fler. Det intressanta härvidlag är läraryrket. Från att ha varit ett yrke med stor frihet som gett tillfredsställelse och självständighet har det alltmer misstänkliggjorts och reglerats in i minsta detalj. Barnet och läraren ses här på två diametralt olika sätt. De ena är i behov av stimulans och frihet medan de andra noga måste övervakas.

Det finns naturligtvis en möjlighet att till en viss del undkomma de administrativa pålagorna genom att pliktskyldigast och med minsta möjliga insats fylla i alla blanketter utan att direkt göra uppror. Detta var en strategi som människor i det gamla sovjetsamhället hade utvecklat till fulländning. Till det yttre anpassade de sig till kraven men levde samtidigt en sorts dubbelliv. Det är en strategi som jag själv kan känna stark sympati med. Gör det du måste på enklaste sätt, så kan du ägna dig åt det viktiga arbetet efter detta!

Ifrågasättande och kritiskt tänkande har alltid varit honnörsord i utbildningar. Men detta måste också få gälla alla de påbud som överheten lägger på produktionen.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Gratis, fritt eller båda?

I Sverige och i övriga Norden är visserligen all högre utbildning fri, numera inte för alla från länder utanför EU/EES (http://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-947_sv.htm) men  i åtskilliga andra länder måste man betala höga avgifter för högre utbildning.

När det kommer till själva kursmaterialet kan detta också skilja sig på olika sätt genom att man kan bygga kursen kring material som måste köpas (traditionell kurslitteratur) eller sådant som kan laddas hem gratis, dokument från biblioteksdatabaser eller material där man har s.k. open access.

  by  Josef Grunig 

Det är viktigt att vara medveten om att allt material som kan laddas hem gratis från nätet emellertid inte är fritt d.v.s. gratis är inte synomnymt med fritt. Utan fritt har här ungefär samma betydelse som i uttrycket "tala fritt" d.v.s. utan att att någon har belagt talaren med restriktioner.

Fritt (kanske bättre med delat?) material, alltså inte enbart gratis,  på nätet är ofta licensierat med en Creative Commonslicens. Denna licens innebär att upphovspersonen behåller rätten till sitt material men delar det med andra under vissa angivna villkor.

Den mest generösa av dessa licenser är "CC BY" vilket innebär att man  får hämta, sprida, arbeta om och även använda kommersiellt använda en annan persons arbete så länge man anger vem som ursprungligen skapade det man använt. Sedan kan man lägga till ytterligare villkor. "CC BY-SA" innebär att man får arbeta om och använda som tidigare men att det man själv åstadkommit med hjälp av någon annans arbete måste delas på lika villkor, share alike. Någon har bildligt uttryckt det som att det nya arbetet liksom "smittas" av SA så att det också måste delas på lika villkor. Villkoret ND, no derivatives innebär att det ursprungliga arbetet måste användas och spridas i originalskick. Licensen kan t.ex. se ut så här CC BY-ND. Slutligen har vi villkoret NC, non commercial, vilket förstås betyder att man inte får använda ett verk för kommersiella syften. En licens kan t.ex. se ut så här CC BY-NC-SA men andra kombinationer kan förekomma. Självfallet måste villkoret BY alltid finnas med.

  by  Kalexanderson 

Villkoret NC har på ett initierat sätt diskuterats av Stephen Downes som pekat på risken för att någon skulle kunna använda ett verk med licensen CC BY och med hjälp av detta producera en kommersiell produkt som den ursprunglige upphovspersonen inte har upphovsrätt till, alltså en form av "kapning" av ett verk. Så här svarar Downes på den här frågan (OER= open educational resources):

In that vein, what CC license do you prefer for OER? Obviously, the Noncommercial-No derivatives license (CC BY-NC-ND) doesn’t fit that ideal because it doesn’t allow adaptation.

I mean, this is a debate David [Wiley] and I have had on many occasions. The license I would use for educational material is Creative Commons Attribution Noncommercial Share-Alike (CC BY NC-SA), and you know Noncommercial is a contentious clause… and the reason I use the noncommercial clause is that I don’t want to participate in a plan where educational materials are taken and made commercially available in such a way that the openly and noncommercial available version of the resources is not available. And that’s what happens where you share things with a license that allows commercial use. Hämtat från: http://creativecommons.org/weblog/entry/17860

 Om man tror att det finns en sådan risk är det kanske säkrast att lägga till villkoret NC i sin licens.  Alternativt menar man att villkoret NC i någon mening gör att materialet inte längre kan betraktas som fritt. Kanske ser man också enbart fördelar med alla former av spridning där ens arbete ligger till grunden och  bejakar all slags användning även den där någon gör ens material till något andra måste betala för.




This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.5 Sweden License.

Lära gratis, fritt, undervisad eller vetgirig

Under år 2012 talade man allt mer om företeelsen MOOC. Bokstavskombinationen står för massive open online course, vilket i svensk tolkning innebär att det är en sorts kurs (course) som vänder sig till ett mycket stort antal deltagare (massive) som utan behörighetskrav eller andra restriktioner kan registrera sig som deltagare (open) utan några förpliktelser utöver ett eget intresse. Organisatören har angett ett innehållsligt tema och föreslår ett urval av resurser som fritt kan hämtas från nätet (online) men utöver detta är det meningen att deltagarna själva skall delta med sådant som man känner till eller producerar själva och delar på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för andra kursdeltagare. Vanligtvis bidrar den ursprunglige organisatören med en sorts "nav" från vilket alla bidrag görs tillgängliga.

  by  giulia.forsythe 

Ett underliggande antagande är också att alla inte kan engagera sig i allt utan att det växer fram en sorts intressegrupper (cluster) där man tillsammans utforskar teman utifrån intresse.  Intressant är här att notera att även om man utforskar och lär i samverkan med andra, är denna verksamhet av annan karaktär än den som man brukar benämna kollaborativ (collaborative). Arbetet i en MOOC beskrivs bättre med termen kooperativ (cooperative) då individen inte ingår i någon fast gruppering med syfte att åstadkomma något förutbestämt. Istället blir deltagarna resurser för vars och ens framväxande (emergent) intresseinriktning. Se också ett tidigare inlägg.

Vi kan notera här att för den enskilde individen innebär en sådan här kurs ett antal positiva paradoxer.  Individen har maximal frihet samtidigt som man ingår i ett nätverk av kontakter med andra resurspersoner.  Innehållsligt kan varje individ fokusera på sitt intresseområde samtidigt som alla kursresurser i form av förslag och nyproducerat material är tillgängligt. Slutligen finns det inga speciella kursmål som skall läras utan lärandet består i att man faktiskt knyter an till de resurser - personer och andra källor - som är relevanta för det intresse man har (eller som växer fram).

En klargörande analys av hur fenomenet MOOC skiljer sig från mera traditionella kurser kan man hitta här .

Informellt och formellt lärande

Låt oss så jämföra jämföra formella kurser med det som utmärker MOOCs så som dessa beskrivits ovan.  Förutom kostnader och kursmaterial kan vi även  se hur undervisningsformerna kan skilja sig åt. Formell undervisning är något man "meddelar" d.v.s. det är någon som har tänkt ut att man måste läsa vissa texter, att man har någon form av lektion och att det är någon som talar om vad man skall kunna. Denna undervisning avslutas oftast med att den studerande på något sätt måste visa upp vad han eller hon  "tillgodogjort" sig av det förutbestämda innehållet.

  by  Valley Library (Oregon State University) 

Ett annat sätt att lära skulle kunna  gå till så att den lärande, visserligen med viss ledning, i hög grad drivs av ett intresse att lära något och därvid aktivt knyter kontakter med andra som man kan lära av, söker reda på olika resurser och själv producerar något utifrån de erfarenheter som görs. I idealfallet delas dessa produkter med andra så att processerna kan fortgå. Bra exempel på denna typ av lärande är att "följa" det som produceras på nätet och att själv bidra med det man lärt sig (bloggar, wiki, facebook, twitter, google m.m.)

  by  jrhode 

I det blogginlägg som jag inspirerats av för detta inlägg har författaren gjort följande indelning av vad som utmärker olika sorters lärande. Läsaren rekommenderas att gå till originalet där det även finns ett antal klargörande grafiska inslag som på ett utmärkt sätt klargör vad som skiljer olika ansatser åt.

Först det lärande som försiggår i en MOOC:

• People would learn in a self-directed manner
• Knowledge is distributed
• Knowledge is negotiated
• Knowledge is emergent
• Knowledge is rhizomatic 
• Learning is capacity to construct, navigate and traverse across networks
• Personal learning networks would be a far better way for people to learn
• People like to learn via social networks
• People know how to connect (people have the communication, literacy and critical literacy skills)
• People know how to use the technology to connect
• People are self motivated (intrinsic motivation)
• People like to accept challenges, chaos and complexity is just part of the learning process
• People don't need to follow a course or qualification for learning to be effective
• Learning is emergent, and is based on connections, engagement and interactions
• Learning is open
• Identity in networked learning is based on individual's participation, interaction in the networks, and is reflective of ones involvement in the media, it's dynamic, adaptive
• Individual and social learning is emphasised cooperation
• Sensemaking and wayfinding are important

Det traditionella lärande utmärks å sin sida av:

• People need to learn in a structured manner, in a course (face to face or online), with teacher's instruction (zpd) zone of proximal development
• People construct knowledge via a constructivist pedagogy - with an expert.
• Knowledge is acquired
• Learning is about acquisition of knowledge, skills and experience
• People like to learn with Learning Management Systems (LMS)
• People prefer to learn independently (in a closed environment) (behind the walls in schools) or learn collaboratively in a group or team
• People don't have enough skills, knowledge and experience to use technology to connect,formal training/education is the solution
• People don't want chaos, complexity, don't want to be overwhelmed with information or knowledge
• People need to be motivated with rewards (extrinsic motivation)
• People need to follow a course or qualification for learning to be effective
• Learning is based on instruction by the teachers
• Learning is closed (in a closed classroom or closed online network)
• Identity is based on the association of oneself as a student or that of the group - it's static
• Group learning is emphasised - collaboration
• Teaching and close mentoring are important

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Budskapet och det akademiska bagaget

Att bedöma examensarbeten kan ytligt sett förefalla vara en enkel uppgift då det är skäligen enkelt att avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra. Nu stannar emellertid inte uppdraget vid dessa generella omdömen utan den som har skrivit har också rätt att få veta vad som utgjort indikationer på det ena eller andra omdömet.

  by  rosipaw 

Men även om man använder sig av olika sorters bedömningsmatriser med kategoriseringeringar eller siffror som ger ett sken av objektivitet, som kan accepteras av den som blir bedömd, kvarstår likafullt en betydande rest av subjektivitet i bedömnngen beroende på vem som bedömer vad.

Att skriva ett examensarbete innebär att man försätts i en specifik situation där man dels skall avhandla ett ämne som man i bästa fall är intresserad av och dels skall visa att man förmår behandla detta på ett, för utbildningsnivån, acceptabelt sätt. Efter att under ett antal år ha läst åtskilliga examensarbeten slår det mig att ämnet å ena sidan och kraven på arbetet å andra sidan står i en ganska speciell relation till varandra.

Ett examensarbete är något man måste klara av i sin utbildning och i bästa fall utgör det en möjlighet att få fördjupa sig i något man brinner för på ett formellt acceptabelt sätt; i sämsta fall blir det en övning i att göra ett formellt godtagbart arbete för vilket man måste komma på något bra ämne. Det är nog ingen tvekan om att det första alternativet är det mera positiva av de två och därför oftare resulterar i något som kan bedömas som bra. Dock tror jag att även den som brinner för sitt ämne  påverkas av den specifika situationen; det är detta som jag skulle vilja utreda något.

Även den som faktiskt har något att säga är underkastad speciella villkor och inte sällan resulterar dessa i att det man helst vill uttrycka även måste åtföljas av en massa formellt bagage som visar att man har lärt sig det man förväntas lära sig. Pliktskyldigast börjar man således att foga in det man vill förmedla i högvis av formell bråte, vilket leder till att man skriver sida upp och sida ner med "sådant som måste vara med" och därvid såväl tröttar ut som försvårar för läsaren att faktiskt begripa det som ursprungligen var ett angeläget budskap.

Nu skall man förstås inte anklaga den som håller på att lära sig för att det blir så här. Akademiska texter har en mycket traditionell och konservativ utformning; man behöver bara gå till de välrenommerade och inflytelserika tidskrifter som akademiker av olika schatteringar underdånigt ber om att bli publicerade i för att inse att det krävs anpassning till sådana konventioner som i allmänhet inte gör de artiklar som publiceras där till någon större läsupplevelse.

  by  ilmungo 

Nu finns det förstås en poäng med att en akademisk text ser ut på ett visst sätt så att man vet var man snabbt kan finna den relevanta informationen men detta innebär ju också i någon mening att det finns sådant som man med fördel kan hoppa över, sådant som man egentligen inte är intresserad av men "som måste vara med".

Det är kanske ur detta perspektiv man bättre kan förstå att den som skall lära sig att skriva en akademisk text framförallt får lära sig hur "det måste se ut" snarare än hur man på ett begripligt sätt uttrycker sina argument och sitt budskap.

Vanligtvis blir de flesta texter alldeles därför alldeles för långa när de belastas med "det som måste vara med". Efter ett fyrtiotal sidor med pliktskyldig text interfolierad med det man egentligen ville säga, orkar man som läsare inte längre följa argumentationen och man börjar försiktigt bläddra framåt för att se hur många sidor det är kvar till det efterlängtade slutet. Samtidigt vet vi ju att det nästan aldrig är något som helst problem att sträckläsa bortåt 50 sidor eller mer av en text som hänger samman och där de olika delarna står i relation till varandra i ett nästintill narrativt arrangemang.

Att utmana den akademiska texttraditionen vore nog att uppträda som en Akademiens Don Quixote men kanske skulle man i alla fall komma en bit på väg genom att kraftigare betona "vad" det är man vill säga snarare än "hur" detta skall sägas. Därtill borde alla handledare redan inledningvis spänna ögonen i studenten och med ödesmättad stämma förklara att "ingen inom Akademin blir imponerad av att du skriver många sidor!" Jag tror att man måste få detta påpekat för sig då jag klart minns hur jag själv i början av min akademiska bana nog trodde att jag kunde imponera på mina lärare genom att producera mängder av text. Jag minns t.ex. hur jag vid ett tillfälle "skickade med" ytterligare 40-50 sidor i en examaination utöver vad uppgiften krävde. Min vänlige lärare godkände examinationsuppgiften och skrev dessutom några uppmuntrande ord om de extra sidorna. Naturligtvis hade han inte läst extrasidorna. Det skulle inte heller jag gjort!

Med en allusion på underhållaren Claes Erikssons sång "Det finns alldeles för mycket musik!" skulle man också kunna säga att "det finns alldeles för mycket text". Jag vill också minnas att jag en gång fått lära mig att den store författaren Goethe skrev till sin vän: "Idag min käre vän har jag ont om tid och därför får du ett långt brev!" Att skriva kort och koncenterat kräver alltså både tid och eftertanke; långa och ordrika texter tillkommer i allmänhet under andra betingelser, kanske de jag beskrivit ovan.

En försiktig diskussion om att "hälften så långt är dubbelt så bra" skulle säkert kunna ge mer koncentrerade och läsvänliga texter.




This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License