Nätets möjligheter - förvirring eller klok integration

Från "min" twitterspanare Morten Flate Paulsen fick jag syn på den här presentationen av Terry Andersen och Jon Dron. Presentationen finns på Slideshare, ett ställe jag rekommenderar att man delar sina presentationer på när man har full koll på rättigheter till bilder och annat.

 

Confounding redundancy: LMS, Social Networks & E-portfolio Systems - Moodlemoot 2013 ple returns from terrya

Det finns förstås en liten paradox inbyggd i bra presentationer då sådana utgör ett bildmässigt stöd för det man muntligen presenterar och därför fungerar sämre utan presentatören medan usla presentationer med mycket text och oändliga punktlistor ("bullet point syndrome") ofta kan vara hyfsat informativa utan att presentatören är närvarande. Anderson och Drons presentation tycker jag i alla fall fungerar hyfsat bra men det är kanske för att jag känner till en del av det de visar innan. Här jämför man vad lärplattformar, e-portfolior och nätet erbjuder för personers lärande.

• En lärplattform (LMS) fungerar bra för att "hålla reda på" deltagare på ett säkert sätt och för hålla samman en kurs så länge den pågår - sen är det slut.
• En e-portfolio blir på ett annat sätt deltagarens egen produkt och egendom. Den kan visas upp på nätet och den har ingen begränsad tid så som en kurs har.
• Sociala medier tar ytterligare ett steg genom att man kan knyta an till människor och resurser. De blir med Whites uttryck till en sorts identitet på nätet. De medger också en stor frihet att gå in och ut ur relationer etc.

Det som jag tror att Anderson och Dron vill lyfta fram är att när man integrerar fler möjligheter (än LMS) så innebär detta också att den lärande själv kommer mer i centrum. Man kan väl bildligt tänka sig att när deltagare kommer till en kurs så är det i någon mening kursen som är det centrala medan anknytning till personliga lärmiljöer på nätet i högre grad utgår från den lärandes intressen och behov. Jag tror dock inte att A&D är ute efter att döma ut någondera möjligheten utan de vill istället se vad olika möjligheter ger för möjligheter och begränsningar.

Gruppen - som vi ofta jobbar med - innebär medlemskap d.v.s. några hör till och andra hör inte till. Det är lärarna som har bestämt vad gruppen skall arbeta med (shared purpose) även om vi ibland försöker att luckra upp de tydliga uppgifterna.

Ett lärande på nätet - något som jag antar att många av oss håller på med i varierande grad - utgår från individen och handlar om vad man knytar an till. Jag följer t.ex. Twitter, Bloggar, Google+, Flickr och därtill bidrar jag efter förmåga på nätet. Som lärare är jag starkt tilltalad av A&Ds punkt om att att lärare är role models and co-travellers.

När det gäller A&Ds Set model är jag inte helt klar över vad uttrycket innebär men som jag ser det innebär det att man på något sätt tar del av andras arbeten genom att lägga till (tagging t.ex), att man prenumererar (rss t.ex.) att man är curator d.v.s. visar fram för andra vad man anser viktigt (scoop.it t.ex.).

De avslutande bilderna i presentationen med de blå pilarna tycker jag är upplysande där man går från "Hard" till "Soft" och vad som är hårt och mjukt här är väl kontrollen eller "inlåsningen" till ett visst system. Vilket då samvarierar med graden av den lärandes kontroll på så sätt att den lärande har förhållandevis låg kontroll i ett LMS och allt högre ju mer "soft" systemet blir.

Som jag nämnde tidigare tror jag att A&Ds ärende här är att för det första peka ut möjligheter och skillnader men också att i någon mening "varna för" att enbart hoppa på det ena. Om man vänder sig till en grupp studerande om vilka man inte vet så mycket från början, är det inte säkert att denna grupp gynnas av "mjuka system" och hög "lärandekontroll" om man inte har förväntat sig detta eller om man inte har erfarenhet av att fungera i en sådan här miljö.

Sett ur en kursanordnares perspektiv beror det på vilken agenda man har. Om man avser att driva en kurs på traditionellt vis där man har ett fast innehåll som på något sätt skall föras över till en grupp studerande, väljer man sannolikt att behålla kontrollen genom att noga strukturera verksamheten i en lärplattform där man också behåller kontrollen över såväl inneåll som de uppgifter de studerande skall genomföra.

En annan kursanordnare kan ha som syfte att visa på de alternativ som de nya verktygen ger genom att integrera det informella lärande som försiggår på nätet. En grupp människor som har sökt sig till en utbildningsinstitution kan erbjudas  att söka sig utanför de ramar som av tradition utgjort gränser; detta kan ske på många olika sätt: de lärande kan erbjudas (introduceras) nya kommunikationsformer som i A&Ds presentation genom att de istället för att svara på uppgifter erbjuds att producera och samla sin egen e-portfolio eller att söka resurser på nätet utöver vad som anges för kursen. Genom detta ökar de också kontrollen över sitt lärande både genom det sätt på vilket de går tillväga och - kanske mest utmanande för institutionerna - vad de lär sig.

Det är intressant att betänka lärarens roll i det senare scenariot; den kommer oundvikligen att förändras från en som är "domare" över både innehåll och studieframgång till en som blir - som A&D framhåller -  i bästa fall en rollmodell men också en medresenär.


Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Global farsot hotar utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den "farsot" som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet "germ". Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.




Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att "accountability" är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje "giftet" som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för "reformrörelsen" utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

 
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Att mäta det omätbara

Jag har med stor behållning och stort adrenalinpåslag läst Sven-Eric Liedmans bok Hets! Som jag läser den är det en rasande uppgörelse med flera företeelser i vår samtid, men framförallt med det som sker inom vår utbildningssystem på olika nivåer. Nedanstående text är ett axplock av det som har berört mig starkt i hans bok. Jag hoppas att jag inte har tillvitat författaren några uppfattningar som han inte har. Alla eventuella missuppfattningar får jag själv ansvara för och jag kan bra rekommendera att man läser originaltexten. Numera är det enkelt att med några knapptryckningar låna hem boken som ebok från sitt bibliotek om man skulle tycka att detta är lättare än att ställa sig i kö på ett bibliotek. Den är naturligtvis också värd att köpa för den som vill ha den ständigt till hands när våra utbildningspolitiker häver ur sig enkla sanningar i press och tv. 

  by  North Shore Rescue 

Pseudokvantiteterna

Ett av Liedmans återkommande uttryck är pseudokvantiteter med innebörden att att man försöker kvantifiera sådant som egentligen inte låter sig kvantifieras. Sådan kvantifiering är ett utmärkande drag för det som går under namnet New Public Management där mätningar är ett sätt att styra och kontrollera olika verksamheter. Slagordet från förespråkarna lyder: ”If you can't measure it, you can't manage it!” Alltså det som inte kan mätas och jämföras kan heller inte hållas i Herrans tukt och förmaning.

Kvantifiering av olika företeelser är lockande därför att den ger ett sken av rättvisa och transparens, ett annat omhuldat begrepp. Transparens som en följd av kvantifiering ger betraktaren en uppfattning enbart genom att avläsa siffror (oavsett vad dessa står för). Det som idag benämns kvalitetssäkring sker ofta genom olika slags kvantifieringar. 
 

  by  eriktoyra 

Sådan kvalitetssäkring kan då sättas i motsats till kvalificerade - och inte sällan tidskrävande - omdömen som alltid måste göras av de personer som är väl insatta i en verksamhet. Genom en pseudokvantifiering försöker man kringå kvalificerade bedömningar genom att istället göra det som egentligen inte kan mätas i kvantiteter till något mätbart och då får detta ett sken av exakthet som kan förföra den som inte kunde göra de kvalificerade bedömningarna. Till det utpräglat mänskliga hör emellertid förmågan och viljan att samtala och argumentera om sådant som sällan har några entydiga svar men tvetydiga svar rimmar illa med New Public Mangement.

Universitetsligan

Inom den högre utbildningen används pseudokvantifieringen främst för rankningar av olika slag. Sålunda rankas olika universitet i världen på skalor som bygger på dessa pseudokvantiteter, något som inte är olikt sportens ligatabeller. Även den s.k. Bolognaprocessen - ett sätt att jämföra olika universitetsutbildningar - kan ses som ett utslag av New Public Management.
 

  by  Renée S. 

För forskaren blir det viktigt att få sina artiklar citerade så ofta som möjligt. Detta kan leda till komiska bieffekter då det gäller att vara strategisk och inte publicera det som eventuellt kan publiceras i ytterligare en artikel. Salamipublicering, skriver Liedman med innebörden att det gäller att liksom skiva upp sitt projekt i så många publicerbara enheter (Least publishable units) som möjligt. Humaniora missgynnas förstås av publicerings- och citeringssystemet därför att humaniora sysslar med en typ av frågor som ofta kräver mer omfattande texter, monografier, än naturvetenskap och medicin som publicerar sig frekvent i kortare artiklar.

Nyttan

Vi får en ganska dyster bild av hur statsmakterna ser på utbildningar. Framförallt är det anställningsbarhet och entreprenörsanda som är honnörsord bland utbildningens politiker. I samma anda är tanken att ingen skall utbilda sig längre än nödvändigt. Man skall snabbt gå igenom en utbildning och komma ut i arbete. Utbildningsministerns mantra om att "alla kan inte bli akademiker" får här sin praktiska tillämpning.

Liedman menar också att utbildningarna strömlinjeformas med ängslig blick på vad näringslivet vill ha. I Amerika försöker man i allt högre grad skräddarsy kurser för näringslivet. Ett budord idag är att man skall bli entreprenör. Sverige behöver fler småföretagare säger regeringen och även oppositionen. I dagens köp- och säljsystem blir det också en en flirt med vad man tror att eleverna vill ha eftersom gymnasieskolorna numera måste försöka locka elever till sina program. I ett avsnitt beskriver Liedman hur man idag framförallt är konsument. Men även om man ger sken av valfrihet är konsumtionen i någon mening passiv; man tar emot vad andra har framställt åt en att köpa. Man är som en fågelunge med vidöppet gap. Var och kan förstås förstå att det blir allt svårare att göra humanistiska studier konkurrenskraftiga i ett köp- och säljsystem där man i grunden inte eftersträvar verklig kunskap utan mer av kompetenser som gör personen anställningsbar.

  by  Tilemahos Efthimiadis 

 

Bildning

"Människan lever inte av profit allena", menar Liedman, men verklig bildning är något som tar tid och som man skaffar sig både genom studier och genom erfarenheter. Han hävdar att klokhet, fronesis, bara kan utvecklas i samtal. Det är viktigt att tänka på detta när vi tror att den oändliga tillgången på information är detsamma som kunskap. Bara med klokhet kan man påverka en annan människa så att hon blir klokare. Den kloke vänder sig med avsmak från den vanvettiga form av inlärning som uppmuntras inte minst på högstatusutbildningar och som går ut på att slå i sig en maximal mängd lärostoff som strax efter tentamen saklöst kan glömmas bort. I en sådan utbildning blir studenterna lätt instrumentella och deras vanligaste fråga blir dessvärre: "kommer detta på tentan?"

Information och kunskap

För blott tio år sedan häpnade man över informationsflödet och man trodde att detta skulle vara tillräckligt för en människas kunskapsarsenal.

Skolan måste förhålla sig till det faktum att tillgången på information håller på att bli alltmer självklar och inse att fakta bara är kunskapens byggstenar. Vi behöver ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet är en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan rapas upp i en tenta. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process och det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, den inre motivation, som krävs. Den återkommande diskussionen om betyg i den ena eller andra årskursen är tämligen meningslös för en individs lärande. Betygens enda verkliga funktion är alltjämt att sortera. Hela skolsystemet präglas av ett "småttigheternas regemente" som håller på att kväva hela skolsystemet.

Liedman pekar på att utbildning består av lust och motstånd. I skolan skall man lära av lust men där måste också finnas ett drag av motstånd till skillnad från leken. Skolarbete har också en "Lastcharakter" d.v.s. arbetet har ett inslag av tyngd och börda. Det kräver helt enkelt ansträngning. Liedman är övertygad om att dagens skola kommer att misslyckas men han känner ingen skadeglädje eller triumf över detta utan enbart sorg.

  by  Linda Svanberg 

 

Motstånd?

Skolan och universitetet är idag underkastade utilismens regemente. Nyttan skall säkerställas med ett minutiöst övervakningssystem. Men detta är djupt kontraproduktivt. För att mata övervakningsapparaten krävs mängder av onyttigt arbete för att mata in uppgifter av olika slag. Nyttan skulle bli större om man gav utrymme åt lärares och forskares initiativkraft. I en överreglerad verksamhet får inte ens den hyllade entreprenören någon rörelsefrihet.

Paradoxalt nog talas det om autonomi samtidigt som olika restriktioner blir allt fler. Det intressanta härvidlag är läraryrket. Från att ha varit ett yrke med stor frihet som gett tillfredsställelse och självständighet har det alltmer misstänkliggjorts och reglerats in i minsta detalj. Barnet och läraren ses här på två diametralt olika sätt. De ena är i behov av stimulans och frihet medan de andra noga måste övervakas.

Det finns naturligtvis en möjlighet att till en viss del undkomma de administrativa pålagorna genom att pliktskyldigast och med minsta möjliga insats fylla i alla blanketter utan att direkt göra uppror. Detta var en strategi som människor i det gamla sovjetsamhället hade utvecklat till fulländning. Till det yttre anpassade de sig till kraven men levde samtidigt en sorts dubbelliv. Det är en strategi som jag själv kan känna stark sympati med. Gör det du måste på enklaste sätt, så kan du ägna dig åt det viktiga arbetet efter detta!

Ifrågasättande och kritiskt tänkande har alltid varit honnörsord i utbildningar. Men detta måste också få gälla alla de påbud som överheten lägger på produktionen.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.