Inlägg
Samtidigt som jag fick lära mig ett nytt uttryck för, vad man lite vårdslöst skullle kunna kalla "traditionell undervisning", läste jag en intressant reflektion om olika villkor för grupparbeten i blogginlägget How Collaborative Learning Works in Closed Online Courses vs. MOOCs av Debbie Morrison.
Först det där nya uttrycket: COLC som står för closed, online, for-credit learning, course. Alltså en kurs som man registrerar sig för och läser för att få poäng. Vid de amerikanska universitet som beskrivs måste man också betala en "fee" förstås. Men även om vi i Sverige inte betalar för att gå en kurs inom högre utbildning, är likheterna stora. Författaren jämför den här typen av "traditionell" utbildning med de öppna kurser som vänder sig till tusentals deltagare s.k. MOOCs som i och för sig kan användas som beteckning på ganska olika slag av kurser. Ja, till och med själva ordet "kurs" blir lite problematiskt, när det skall beteckna någon sorts sammanhållande struktur för tusentals individer.
Morrison väljer att undersöka villkoren för det som vi brukar beteckna med termen "grupparbete" (collaboration) i de här olika varianterna av kurs. Grupparbete, tror jag, brukar väcka någon sorts känsla hos kursdeltagare, en del tycker att det är ett utmärkt sätt att lära medan andra inte känner sig bekväma med att arbeta tillsammans med andra. De här olika känslorna kan naturligtvis beskrivas mycket mer utvecklat men jag lämnar den diskussionen här.
Grupparbetet, som de flesta av oss har erfarit detta under de olika "traditionella" utbildningsformer vi har deltagit i, är en sorts pedagogisk strategi som läraren/kursledaren har valt av något skäl. Ibland kanske skälen inte är noggrannare genomtänka än att "grupparbete är bra". Grupparbete må vara bra eller inte men när kursledaren har valt att använda grupparbete, ställer detta en rad krav. Först och främst måste det finnas väldigt tydliga instruktioner för arbetet. Nu vet vi alla att instruktioner är en sak och hur det blir i praktiken är en annan sak.
Den fråga som nästan alltid anmäler sig handlar om bedömning och/eller betygsättning. Normalt har vi kravet på oss i högre utbildning (och även annan) att vi skall betygsätta individer. Men hur vet vi vad var och en har bidragit med? Innan vi kommer så långt att det dags att betygsätta arbetet, har vi sannolikt också behövt brottas med ett visst missnöje med att vissa individer inte "drar sitt lass" utan åker snålskjuts på de andra.
Morrison påpekar, mycket tänkvärt, att en del av problemen med grupparbeten är att de flesta människor har väldigt lite erfarenhet av att arbeta tillsammans, speciellt om det handlar om att arbeta tillsammans på nätet, vilket då innebär en ytterligare svårighet. Slutsatsen som Morrison drar är egentligen inte, om jag förstår det rätt, att man skall undvika grupparbeten då dessa kan vara ett sätt att faktiskt lära sig att arbeta tillsammans både på nätet och face-to-face. Det är väl, enligt min erfarenhet, detta skäl som svenska lärare också brukar anföra till grupparbetet försvar; "man måste lära sig att samarbeta därför att detta är både nödvändigt och bra att samarbeta".
Den centrala frågan i Morrisons inlägg handlar dock inte om för- eller emot grupparbeten utan om att samverkan/grupparbete/samarbete, eller vad man väljer att kalla det, måste se helt annorlunda ut i en massive open online course. Här fungerar det inte med strikta regler för hur deltagarna skall agera, helt enkelt därför att det inte är vare sig möjligt eller ens önskvärt att kontrollera stora mängder deltagares aktiviteter. Tvärtom är hela idén med "massive courses" att deltagarna knyter kontakter och eventuellt bildar grupper, men då spontant utifrån intresse, vilket naturligtvis är väldigt enkelt på nätet. I någon mening är det ju detta som alla twitteranvändare gör då man väljer att "följa" personer som informerar om något man själv är intresserad av och där man själv kan bidra tillbaka. De "massiva" kurserna, i alla fall en del av dessa, kan med viss svårighet betecknas som kurser då "kursledningen" inte heller kan kontrollera vilka vägar de olika deltagarnas lärande tar. Inte heller blir frågan om vem som har gjort vad särskilt intressant om det är själva ämnet eller kunskapen som är i centrum.
Jag har ju själv skrivit om skillnaden mellan den traditionella undervisning och det som sker på webben och jag tycker att detta är en intressant fråga, speciellt menar jag, att den lösare struktur av samverkan (nätverkande) som sker på webben är en mera tilltalande form än den där man "sätts" i en grupp för att lösa en uppgift som man kanske inte har det minsta intresse av och där man också är hänvisad till gruppdeltagare som man inte kommunicerar optimalt med. Naturligtvis kan man i ett utbildningssammanhang hävda att det är "att samarbeta med vem som helst som du måste lära dig" men det tycks mig då som om att det snarare blir en övning i att samarbeta än att lära sig något av intresse. Man skall förstås inte utesluta att man både kan lära sig samarbeta och dessutom komma fram till intressant och värdefull kunskap!
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.
