Visar inlägg med etikett net-based. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett net-based. Visa alla inlägg

måndag 31 augusti 2015

Doing Online Teaching – a fictitious interview in search for the essence



If you were going to describe your online practices, what would you point out as significant?

Difficult question when you are in the middle of activities. But I’ll give it a try. I’ll give you an overall description which I hope will enable you to ask for what might be appropriate for a book chapter or an article.

First of all we are doing online teaching meaning that the students are fully online with no or almost no meetings IRL. Generally we attract full-time working people. All work within courses are done in our LMS (learning management system). Apart from storage of course material and information to the students, the actual interaction with people and material takes place in the “course room” which is the metaphorical expression for the actual space where activities take place.

The over all structure is specified in the so called study guide. The courses are a mixture of what Mason calls "wrap around" and "integrated model" which means that we specify text books and Internet resources but we also require that students find and contribute with resources which they know of or have found in various databases. It should be pointed out that all our courses are on the advanced level

Most courses have also recorded lectures given by prominent lecturers. These lectures are in many cases recorded live which means that they are not professional productions. Normally they are presented together with slides. There are also short presentations explaining complicated theoretical parts from textbooks. Normally such presentations consists of an audio file with synchronized slides.

The general approach to learning and instruction on which the course is based is computer supported cooperative work meaning that there should be interaction among students as well as among instructors and students. We emphasize particularly interaction among students as a means of learning. It goes without saying that continuous access to computers and the Internet are prerequisites.

When a new course starts we introduce it, if possible, with an optional meeting IRL. It is generally valuable to have seen each other before the actual work starts. In the first meeting we deal with issues such as registration for the course and other practical matters. The main activity, though, should be something of great value for the participants. Normally we also have some group activities to make the participants acquainted with each other. Lunch will give a good opportunity to familiarize (on one occasion we even prepared the lunch together). On several occasions the students have taken photos of each other, photos which later on will be used as identifiers in the course work when people are geographically spread out. The photography sessions are normally quite cheerful events and with the digital camera it is possible to delete and take photos until the participant is satisfied. During the initial meeting we also explain the course structure and what we require of the participants. We will turn to that part now.

Every course is divided into modules. The general idea of each module is presented in the study guide. After that the particular resources and the specified reading is introduced. The assignments are of particular importance in an online course. It must be spelled out what the participants are expected to do and accomplish. Apart from reading (acquiring) the participants should also participate and contribute, meaning that they should not only read and acquire text material but above all make written contributions and discuss other’s contributions. The philosophy behind the acquire-participate-contribute sequence is described in Collis and Moonen’s book Flexible learning in a digital world.

The contributions are mainly of two kinds: seminar entries and discussion entries. The seminar entry is similar to the traditional academic seminar where every participant ideally contribute to the discussion. An advantage with virtual seminars is that participants’ contribution are uploaded in advance so that other participants can read and reflect upon what is written before the actual discussion begins. When seminar entries are uploaded according to a set time-table, the participants are required to discuss the seminar entries. Normally, we specify how participants should respond to the seminar entries. We have found out that it is necessary to give detailed instructions about to whom and how many responses are required. For grading reasons we normally have to tick off what has been completed. Ideally we do not focus on grading.

It is extremely interesting when students end up in lengthy discussions as a consequence of their contributions. These discussions may partly be demanded but the best discussion appear when the students get really interested in some topic. As a course instructor you can benefit a lot from appointing students as moderators for the discussions.

Do the discussions really have any substance?

I think it is fair to say that not all discussions penetrate their issues deeply. This does not mean that discussions are superficial but that they are as deep as possible at that particular moment. When you read theoretical stuff I think you will need time to understand what is in the texts. In this case I do not think you are worse off online compared to being in a classroom.

It might be of value to consider the text mode used in the online courses. In most cases discussions are carried out by written contributions. The delay between production and feedback might be a disadvantage in some cases. Fellow students may not respond in due time and tutors often have several other courses to take care of. However, the time delay is noramally an advantage since participants will have the opportunity to think things over before they respond to something. Synchronous text messaging is often better suited for practical matters or just for a friendly chat.

Ok. This seems pretty interesting but what is your actual contribution to the flexible learning arena?

I think the most interesting part is how you can make the participants collaborate. It is interesting to find out if it is possible to run online education with such great responsibility for the students. It is a way of giving the students responsibility for their own learning and since they are experienced students I think they should be responsible. But the strategy also puts the teacher role in a somewhat ambiguous position.

What does the collaborative approach really mean? Is it problematic in some way?

Well some students might come to the course with an idea of handing in assignments to the teacher. They will soon be aware that this is not the way to do it in this course. Instead they are required to read and think for themselves initially and eventually discuss with others. It goes without saying that it is a quite demanding task to read texts, sometimes quite lengthy texts and then produce a well-formulated account.

Do all succeed?

Unfortunately not. Quite a great number of the students do not finish their studies but it might not necessarily be because of the course structure. In most cases it is because they cannot find time enough to study. I think, generally, they tend do underestimate how much time it takes to be an online student. Besides, they might learn quite a lot even if they do not get the credits when the course is over.

So how would you go about changing your courses in order not to lose so many students?

First of all, I think we should rely on some old reinforcement principles e.g. make the students feel they succeed and progress. It might be possible to divide the courses even more into self-contained modules, the completion of which will make you feel that you have actually laid a part of the course behind you. The visible indicator of this is that your get your credit. However, with too much modularization you run the risk that students lose coherence. I think that also the assignments could be better specified in order to make the students feel they have accomplished something.

Because of the drop-out rate we have also started an informal mentor program. At the moment two former students have volunteered to devote some of their time to helping their successors in the course. This approach is yet to be evaluated but thus far there have been lots of activities.

Ok, this seems interesting but still it will not qualify as a theoretical account of online learning. How about turning to the analytical level? What are your theoretical foundations? On what analytical principles do you base your practice?

First, I think you just mentioned one, namely practice. Previously I’ve been doing studies where I used activity theory as a conceptual framework. Practice is an essential foundation for those theories originating from Marxism. Still, I think the Lave and Wenger concept of Community of Practice is what guides me most in my work. I would really make the participants feel they are belonging to a Community of Practice. This will also be facilitated by the fact that the theory of Community of Practice is one of the study objects in one of the courses. Overall, I think it is appropriate to consider the participants as having a “mutual engagement”, a “shared repertoire”, and a “joint enterprise” in Wenger’s own words (might be wishful thinking, though).

Second, I think the availability and access to technology is important in my courses. Apart from the LMS you should only need publicly available technology (as long as you consider Microsoft Windows applications publicly available). Still, the LMS does not need dedicated software for the end-user. Only software that comes with the OS or that can be downloaded for free is used. Generally we are not dependant on a particular OS even if Microsoft Windows still dominate.

Third, text is interesting. How does text have an effect on the contributions?

These are just three aspects which occurred to my mind. There are probably many more underlying suppositions which I am not aware of because I am so deeply involved in practical matters, as I pointed out initially.

Hm! What you’ve just said isn’t of much value for a theoretical account. Have you any ideas for the future?

Well, I think our courses are rather traditional meaning that they follow the normal semesters at the university. They are not really flexible in that sense. I also think we are pretty traditional when we use our LMS to propagate our views of teaching. Today people talk a lot about Wikis and other collaborative software. I also think that the university generally have to deal with the Open Educational Resources movement (OER). Recently a report (“Giving Knowledge Away for Free”) from the OECD presented by Knowledge Foundation in Sweden sketched out a future scenario with an increasing access to open educational resources. I don’t think there are any strategies for these matters at our university.

tisdag 14 maj 2013

Att se tillbaka


"Äntligen stod prästen i predikstolen!" Helt olikt den berömda inledningen i Gösta Berlings saga var det inte att avsluta den nätkurs som varit så intressant för mig även om det naturligtvis inte har vare sig predikats eller försiggått några bravader likt de Gösta Berling var med om. Dock känns det som om lite predikan kunde vara på sin plats inledningsvis i det här inlägget.

Jag har hållit på med nätkurser sedan sekelskiftet och vid det här laget är det ett ganska slitet skämt att jag då -  med hänvisning till min ålder -  finner det lustigt att upplysa om att jag menar skiftet mellan 1900-talet och 2000-talet ifall någon skulle komma på tanken att det kanske var det förra sekelskiftet. Under denna tid har jag hunnit skaffa mig en del erfarenhet.


Nu är ju alla erfarenheter begränsade till det sammanhang där de har gjorts och jag inser att man hade gjort helt annorlunda erfarenheter i ett annat sammanhang. Kanske är det också rentav lite slumpartat vilka erfarenheter man gör. I mitt fall utgörs erfarenheterna av att ha lett kurser med vuxenstuderande som därtill har varit kompetenta och studievana. Dessutom har kursinnehållet varit av en karaktär som medgett att de studerande har kunnat bidra med egna erfarenheter både till mig och till varandra. Det är lätt att inse att om man skulle vända sig till studieovana studenter och därtill med ett innehåll där det framförallt gäller att lära sig speciella procedurer eller "basfakta", som många föredrar att säga, då skulle man behöva agera på ett helt annat sätt och följaktligen få helt andra erfarenheter.


Av skäl som ovan har mina kurser kunnat få ett ganska "öppet" innehåll och deltagarna har kunnat få bidra till innehållet  - som jag föreställer mig - i långt högre grad än om vi hade behandlat ett mera slutet innehåll. Att bidra med egna erfarenheter i en nätkurs är kanske inte helt i linje med hur man föreställer sig att nät- eller distansstudier går till. Många har nog bilden av att man får uppgifter av läraren, vilka man besvarar, "skickar in" och får tillbaka "rättade".

Om det inte går till på det här sättet, kan man behöva förklara detta inledningsvis för att inte överraska deltagarna alltför mycket. Det är ju inte ens säkert att deltagaren faktiskt vill ha något utbyte med andra i en kurs. Skälet till att man väljer att studera på nätet eller på distans kan ju vara att man helt enkelt vill studera ensam och huvudsakligen i egen takt.  Ibland påpekar jag skämtsamt att jag förser mina kurser med en "varningstext" som både varnar för att det "förekommer interaktion" (som i livsmedel där det kan förekomma "spår av nötter") och att kursen kräver ett kontinuerligt engagemang av deltagarna; det räcker alltså inte med någon timme på lördag förmiddag vid frukosten.
Warning by TheBazile, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  TheBazile 

En stark influens för hur man väljer att lägga upp en kurs är det institutionella sammanhang man befinner sig i. Själv befinner jag mig i ett mycket tydligt sociokulturellt sammanhang och det är sannolikt helt följdriktigt att man ser på lärandet ur detta perspektiv. Här talar vi hellre om lärande än om inlärning som leder tankarna i en annan riktning. Det sociokulturella perspektivet med rötter  i den vygotskijanska tanketraditionen förvaltas i vår kontext främst av Säljö. På ett generellt plan är lärande en fråga om att agera kompetent i en miljö. Ett kompetent handlande som det avses här innebär att deltagaren i en kurs gradvis blir alltmer kompetent att utnyttja de resurser som står till buds. Resurser ses här i vid bemärkelse och innebär samverkan med andra, utnyttjande av olika webbresurser samt egen produktion av olika artefakter (texter, diskussionsinlägg, videoinspelningar m.m.). Att lära handlar - sett på det här sättet - att tillägna sig förmågan att kunna ta i bruk en rad olika resurser på ett relevant sätt, våra kulturella redskap för att tala med Säljö.

En utlöpare av det sociala lärandet är konnektivismen (connectivism). Mitt första möte med konnektivismen skedde i Berlin år 2006 där jag hörde George Siemens presentera denna inriktning som man brukar tillskriva honom och en annan gigant som har varit mycket betydelsefull för mig, Stephen Downes.

Vi konferensen i Berlin presenterade Siemens en bok som han skrivit och som man kunde ladda ner fritt från nätet. Detta var något nytt för mig. Hädanefter har OER-rörelsen (open educational resources, öppna lärresurser) blivit något av en förebild för mig och min ambition är att i en nätkurs - åtminstone om den handlar om lärande och nätet - skall man inte behöva använda sådana resurser som deltagarna behöver köpa. I en akademisk kurs har man dessutom en fantastisk tillgång till resurser som visserligen inte är öppna och fria men som kan lånas från universitetsbiblioteken.


Fria resurser på nätet innebär även att man använder sig av material som man kanske inte av tradition använt sig av inom akademin. I mina kurser har jag därför regelbundet länkat till dokument som kan hämtas på webben, det kan vara blogginlägg eller videofilmer från Youtube för att nämna några exempel.

Som jag nämnde ovan handlar lärande i samverkan i hög grad om att dela med sig av det man åstadkommer. För att detta inte skall bli enbart tomma ord har jag under senare tid försökt föregå med gott (?) exempel här genom att själv producera en mängd blogginlägg och dessutom länka till dessa i mina kurser. Detta att peka mot de egna inläggen skall inte betraktas som något övermodigt elller självupptaget utan istället kan man betrakta min produktion som en sorts undervisning. Den utgör både något som jag står för och den vill också visa att "så här går det till" när man deltar och bidrar. Man utnyttjar alltså inte enbart vad andra gör utan man bidrar även själv efter förmåga. Det logiska steget efter att jag har presenterat mina blogginlägg - åtminstone som jag ser det - blir att även försöka inspirera kursdeltagarna att producera sig på nätet och att i bästa fall skapa sig en identitet på nätet.

Detta är min utvecklingshistoria när det gäller kurser och lärande på nätet. Jag började själv en gång i min ungdom med s.k. brevkurser på Hermods och Arne Tammers kroppsbyggarskola som utgjorde intressanta erfarenheter på den tiden. Under åren har tekniken förändrats och jag har varit med om att höra fantastiska föreläsningar på kassettband, sett professionella filmer från olika delar av världen på tv och video. Idag kan vi själva kommunicera i alla riktningar och med vem som helst och varsomhelst i såväl text som ljud som bild. Att delta i nätbaserat lärande idag har blivit både ett individuellt- och ett samverkansprojekt. Jag har min frihet att bruka resurserna efter eget huvud, det som vi kan kalla PLE (personal learning environments eller miljöer för personligt lärande) men jag ingår samtidigt i det stora nätverket av kunskapsnoder där jag kan känna en cooperative freedom (frihet att ingå i de samverkansprojekt som för tillfället engagerar mig).



Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

måndag 18 mars 2013

Konkurrensen från nätet eller kanske löftet?


Ett inlägg med titeln Medelmåttiga föreläsares död publicerades i DN  fredagen den 15 mars 2013. Det är ursprungligen skrivet av Thomas Freidman en amerikansk journalist och författare och är översatt av Margareta Eklöf. Artikeln reflekterar över konsekvenserna av ny teknik för formella utbildningar. I det här fallet handlar det om högre utbildning men i tillämpliga delar bör det nog gälla även för annan utbildning. Jag kan dessvärre inte länka till artiklen här eftersom DN har valt att lägga den "bakom lås och bom".

Beskrivningen tar avstamp i en Harvardprofessors enorma popularitet i Korea (Syd-, förstås) och Kina efter att en kurs online översatts och därefter beräknats ha fått 20 miljoner nätbesökare. Detta har lett till att professorn har uppnätt en popularitet som kan liknas vid en rockstjärnas. Han lär har föreläst om lag och rätt för 14000 åhörare på en idrottsarena. Efter denna inledning beskriver artikeln konsekvenserna för högre utbildning i 5 punkter:



  1.  Undervisning handlar inte längre om "avsutten tid" utan om vad man har lärt sig. Detta känns ju i högsta grad relevant för all slags utbildning. Kunskap handlar heller inte om något mätt i ett visst antal poäng (betyg) utan det handlar om vad man verkligen kan och kan åstadkomma med sin kunskap. Det blir även allt mindre viktigt hur man skaffat sig sina kunskaper. Detta kan förstås kännas omtumlande för de som alltjämt förlitar sig på traditionella examina och betyg
  2. Läraren är inte längre källan (åtminstone inte den enda) till kunskap. Det där tycker vi oss förstås ha hört ganska länge nu men alltjämt är det väl så, åtminstone i högre utbildning, att kunskap tänks kunna pratas över från den som kan till de som ännu inte kan. Här talar man om att information och fakta kan studenter (förväntas?) inhämta själv, kanske med lite hjälp, från nätet. Jag brukar ju själv hävda att när jag föreläser är det ganska osannolikt att jag skulle meddela någon sorts information som man inte kan hitta på nätet med lite god vilja. Här är det kanske studenternas vilja och förmåga att till förändring som är stötestenen snarare än medelmåttiga föreläsare? Majoriteten av elever och studenter förväntar sig sannolikt alltjämt att "bli lärda" av någon. I artikeln menar man att institutionerna istället för att leverera fakta som de lärande egentligen kan ta reda på själva istället kan bidra med det som är unikt. Det kan vara utrustning, laboratorier, handledning i procedurer och inte minst den sociala gemenskapen.
  3. China Rich Kids Forum by BoydJones, on Flickr
    Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  BoydJones 

  4. Det som finns på nätet skapar en konkurrenssituation som tvingar föreläsare att bli bättre om man vill få studenter i framtiden. Man kommer alltid att ha medtävlare därute. Här kan man kanske kasta en tanke åt de ofta fascinerande föreläsare/föreläsningar man kan hitta på t.ex. TED. Man har alltid medtävlare. Det verkar också som om många känner sig obekväma med denna situation och inte riktigt litar på att det egna framförandet håller. Helt nyligen skrev en deltagare i en nätkurs att bland 26 lärare i en viss undervisning var det bra 3 som gick med på att bli inspelade. De som vägrade menade att de inte hade kontroll,  var rädda för att bli utnyttjade ekonomiskt och, kanske allvarligast av allt, var rädda för att inte vara tillräckligt bra.
  5. Trots nätets möjlighet finns det något som är unikt i närundervisning/campus. Men det gäller att vi faktiskt försöker ta reda på och ta vara på detta unika. Alla som har studerat oavsett om det gäller skola, gymnasium eller universitet vet att det finns något unikt i detta som nog svårligen kan ersättas med onlinestudier; vi minns ofta vår studietid på universitetet i ett visst skimmer. I samma andetag bör man då säga att det finns många inslag i närunderivsningen som man idag med fördel skulle kunna göra på nätet. Detta är något jag har varit inne på förr: vi måste fråga oss vad den ena eller andra formen (nät/närundervisning) erbjuder för unika kvaliteter så att vi tar vara på dessa.
  6. Slutligen ställs frågan, ja författaren konstaterar helt enkelt att utbildningsinstitutionerna kan behöva förändra sina produktionsmetoder (en bild från bilindustrin). Är det överhuvud nödvändigt att satsa på baskurser när "allt finns därute"? Kanske är det som vi konstaterade ovan bättre att institutionerna satsar på det som de studerande svårligen kan inhämta på egen hand.  Artikelförfattaren konstaterar att en del amerikanska universitet har slutat ge baskurser eftersom det ändå finns sådana på nätet, i många fall bättre än de man kan ge själva. Man förväntar sig helt enkelt att grundläggande kunskaper redan finns hos studenterna när de kommer till universitetet.

Som tankemodell tycker jag att detta ger intressanta uppslag. Som erfaren lärare och pedagog inser jag förtstås att det finns svårigheter med det som framförs i artikeln. För den som är van att röra sig i utbildningsmiljöer är det sannolikt ett lockande scenario och inte alls främmande att tänka så som beskrivs. Emellertid tror jag att den som inte är så van, säg en vuxenstuderande som inte har studerat på länge, nog förväntar sig att "bli lärd" mer på det traditionella sättet med någon som "pratar över" kunskapen. Kanske har även lärare med lång erfarenhet av hur det "bör gå till" en hel del svårigheter att lämna över ansvar till de lärande. Detta tror jag gäller även om "den aktive eleven/studenten" har varit något av ett mantra som rabblats de senaste 25-30 åren. Tillslut måste man nog också befara att eleverna/studenterna själva slår bakut åtskilliga fall. Här behöver man inte avslägsna sig så långt från hur man själv blir som student. Det är så skönt och avslappnat att bara lyssna, "bli lärd", istället för att behöva tänka själv och i värsta fall behöva inveckla sig i grupparbeten, planering och annat "tungt". Det är en väl känd sanning att även vuxna blir som "elever" när de går på kurs. Fast det gäller förstås inte alla!



Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

måndag 14 januari 2013

Lära gratis, fritt, undervisad eller vetgirig

Under år 2012 talade man allt mer om företeelsen MOOC. Bokstavskombinationen står för massive open online course, vilket i svensk tolkning innebär att det är en sorts kurs (course) som vänder sig till ett mycket stort antal deltagare (massive) som utan behörighetskrav eller andra restriktioner kan registrera sig som deltagare (open) utan några förpliktelser utöver ett eget intresse. Organisatören har angett ett innehållsligt tema och föreslår ett urval av resurser som fritt kan hämtas från nätet (online) men utöver detta är det meningen att deltagarna själva skall delta med sådant som man känner till eller producerar själva och delar på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för andra kursdeltagare. Vanligtvis bidrar den ursprunglige organisatören med en sorts "nav" från vilket alla bidrag görs tillgängliga.


Ett underliggande antagande är också att alla inte kan engagera sig i allt utan att det växer fram en sorts intressegrupper (cluster) där man tillsammans utforskar teman utifrån intresse.  Intressant är här att notera att även om man utforskar och lär i samverkan med andra, är denna verksamhet av annan karaktär än den som man brukar benämna kollaborativ (collaborative). Arbetet i en MOOC beskrivs bättre med termen kooperativ (cooperative) då individen inte ingår i någon fast gruppering med syfte att åstadkomma något förutbestämt. Istället blir deltagarna resurser för vars och ens framväxande (emergent) intresseinriktning. Se också ett tidigare inlägg.

Vi kan notera här att för den enskilde individen innebär en sådan här kurs ett antal positiva paradoxer.  Individen har maximal frihet samtidigt som man ingår i ett nätverk av kontakter med andra resurspersoner.  Innehållsligt kan varje individ fokusera på sitt intresseområde samtidigt som alla kursresurser i form av förslag och nyproducerat material är tillgängligt. Slutligen finns det inga speciella kursmål som skall läras utan lärandet består i att man faktiskt knyter an till de resurser - personer och andra källor - som är relevanta för det intresse man har (eller som växer fram).

En klargörande analys av hur fenomenet MOOC skiljer sig från mera traditionella kurser kan man hitta här .

Informellt och formellt lärande

Låt oss så jämföra jämföra formella kurser med det som utmärker MOOCs så som dessa beskrivits ovan.  Förutom kostnader och kursmaterial kan vi även  se hur undervisningsformerna kan skilja sig åt. Formell undervisning är något man "meddelar" d.v.s. det är någon som har tänkt ut att man måste läsa vissa texter, att man har någon form av lektion och att det är någon som talar om vad man skall kunna. Denna undervisning avslutas oftast med att den studerande på något sätt måste visa upp vad han eller hon  "tillgodogjort" sig av det förutbestämda innehållet.


Ett annat sätt att lära skulle kunna  gå till så att den lärande, visserligen med viss ledning, i hög grad drivs av ett intresse att lära något och därvid aktivt knyter kontakter med andra som man kan lära av, söker reda på olika resurser och själv producerar något utifrån de erfarenheter som görs. I idealfallet delas dessa produkter med andra så att processerna kan fortgå. Bra exempel på denna typ av lärande är att "följa" det som produceras på nätet och att själv bidra med det man lärt sig (bloggar, wiki, facebook, twitter, google m.m.)

Informal Learning by jrhode, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  jrhode 

I det blogginlägg som jag inspirerats av för detta inlägg har författaren gjort följande indelning av vad som utmärker olika sorters lärande. Läsaren rekommenderas att gå till originalet där det även finns ett antal klargörande grafiska inslag som på ett utmärkt sätt klargör vad som skiljer olika ansatser åt.


Först det lärande som försiggår i en MOOC:


  • People would learn in a self-directed manner
  • Knowledge is distributed
  • Knowledge is negotiated
  • Knowledge is emergent
  • Knowledge is rhizomatic 
  • Learning is capacity to construct, navigate and traverse across networks
  • Personal learning networks would be a far better way for people to learn
  • People like to learn via social networks
  • People know how to connect (people have the communication, literacy and critical literacy skills)
  • People know how to use the technology to connect
  • People are self motivated (intrinsic motivation)
  • People like to accept challenges, chaos and complexity is just part of the learning process
  • People don't need to follow a course or qualification for learning to be effective
  • Learning is emergent, and is based on connections, engagement and interactions
  • Learning is open
  • Identity in networked learning is based on individual's participation, interaction in the networks, and is reflective of ones involvement in the media, it's dynamic, adaptive
  • Individual and social learning is emphasised cooperation
  • Sensemaking and wayfinding are important


Det traditionella lärande utmärks å sin sida av:


  • People need to learn in a structured manner, in a course (face to face or online), with teacher's instruction (zpd) zone of proximal development
  • People construct knowledge via a constructivist pedagogy - with an expert.
  • Knowledge is acquired
  • Learning is about acquisition of knowledge, skills and experience
  • People like to learn with Learning Management Systems (LMS)
  • People prefer to learn independently (in a closed environment) (behind the walls in schools) or learn collaboratively in a group or team
  • People don't have enough skills, knowledge and experience to use technology to connect,formal training/education is the solution
  • People don't want chaos, complexity, don't want to be overwhelmed with information or knowledge
  • People need to be motivated with rewards (extrinsic motivation)
  • People need to follow a course or qualification for learning to be effective
  • Learning is based on instruction by the teachers
  • Learning is closed (in a closed classroom or closed online network)
  • Identity is based on the association of oneself as a student or that of the group - it's static
  • Group learning is emphasised - collaboration
  • Teaching and close mentoring are important



Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdag 22 februari 2012

Att skapa goda relationer i nätbaserad undervisning


En artikel med titeln Rapport in Distance Education av Elizabeth Murphy and María A. Rodríguez-Manzanares i tidskriften IRRODL undersöker begreppet rapport i relation till distansundervisning eller nätbaserat lärande som jag kanske själv skulle säga. Rapport definieras som ”harmonious interactions between teachers and students or a relationship with mutual understanding and satisfactory communication.” Det är vidare ett ömsesidigt fenomen som karakteriseras av ömsesidigt tillmötesgående, respekt, öppenhet, uppmärksamhet och förståelse.
Det säger sig nästan självt att detta är något som spelar roll i undervisning. Emellertid, säger författarna, har detta begrepp främst undersökts i relation till undervisning på plats, f-2-f, campusundervisning, klassrumsundervisning eller vad man väljer att kalla den typ av undervisning dä lärare och elever möts i det fysiska rummet.

Vilken roll spelar ”rapport” i distansundervisning? Är det ens möjligt att skapa denna relation i distansundervisning?

I den empiriska undersökning de rapporterar ställer man tre frågor till 42 lärare i distanutbildning (DE):

1. Is building rapport important in DE?
2. What are the challenges related to promoting rapport in DE?
3. In what ways do you build rapport between yourself and students in DE?


Forskarna kommer fram till att det är viktigt att etablera god relation (rapport) speciellt i distansundervisning eftersom man saknar det vanliga sätten att skapa kontakt med människor; annars är det som att undervisa en hög datorer ( a bunch of little computers).

Det erbjuder dock ett antal utmaningar att skapa denna relation på nätet därför att deltagarna är så vitt spridda och dessutom arbetar under så olika förhållanden. En del av de tillfrågade säger också att det inte ser någon direkt anledning att skapa någon social relation med deltagarna.

Man måste också inse att en distansstudent är där av fri vilja och i många fall inte vill ha någon social interaktion med andra. Det finns en föreställning om detta från förr i tiden då man skickade brev och fick feedback på sina uppgifter och så var man nöjd med detta.

Forskarna finner en rad indikatorer som stöd för sina olika huvudkategorier. Desa är inte möjliga att återge här men några känns väldigt bekanta och relevanta. Tone of interactions känner jag igen mig i för här handlar det om vara vänlig, humoristisk, respektfull och hederlig. Likaså identifierar de en kategori som handlar om att vara social d.v.s. all kommunikation behöver inte ha ett akademiskt innehåll. Att vara tillgänglig och att svara snabbt är också viktiga indikatorer.

In sin diskussion säger författarna att rapport egentligen är ett dyadic (ömsesidigt) fenomen men att man i den här studien egentligen enbart har fokuserat på vad lärarna säger.

Det resultat man möjligen kan lägga på minnet är det sex huvudkategorierna som identifierades: Recognizing the person/individual; Supporting and monitoring; Availability, accessibility, and responsiveness; Non text-based interactions; Tone of interactions; Non-academic conversation/interactions.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndag 21 februari 2011

Vad betyder undervisning för universitetens rankning? - Inget!

Sådana här tankar diskuteras av Sir John Daniel & Stamenka Uvalić-Trumbić i ett blogginlägg med titeln Will Higher Education Split? mer  specifikt diskuteras frågan om det kan bli så att det allmänna tar hand om forskningen medan massutbildning överlåts åt kommersiella aktörer.


Artikeln tar avstamp i fem bevis (exhibits) där det första talar om den "massification" som utbildningssystemen står inför. Det kommer att ställas enorma krav på utbildning sett ur ett interantionellt perspektiv, vilket gör att universiteten måste hitta nya vägar.

Det andra argumentet handlar om att den rankning som toppuniversiteten tävlar om i princip enbart handlar om forskning. På frågan: "Where is teaching in the international rankings?" kan svaret ges med ett ord: "Nowhere".

I det tredje argumentet beskrivs hur man på en del ställen öser pengar över vissa institutioner i ett fåfängt försök att komma högt på rankningen. I Storbritannien där man skurit ner på anslagen dramatiskt i den högre utbildningen är ambitionen att ge mer pengar till forskning och mindre till undervisning.

Det fjärde argument är att den nätbaserade utbildningen ökar på bekostnad av den campusbaserade. I USA är det framförallt kommersiella lärosäten som har den största andelen studenter bland de nätstuderande. De kommersiella aktörerna har lättare för att expandera då de varken behöver ta samma akademiska hänsyn eller investera i byggnader och andra studiesociala verksamheter som de traditionella akademiska institutionerna.

Det femte argumentet, slutligen, är att de traditionella lärosätena inte förmår utnyttja informationsteknologin på ett sätt som gör utbildningen billigare; den blir snarare dyrare, ger inte bättre kvalitet på lärande och är ofta av undermålig kvalitet.

Slutsatsen som dras är att en omstörtande teknologi (disruptive technology) knappast gynnar de existerande lärosätena. Det finns siffror som förutsäger att upp till 80% av studenterna i USA förväntas ta nätbaserade kurser 2014. Detta kommer att gynna de som redan kan leverera utbildning på nätet; de kommersiella aktörerna inom högre utbildning kommer att ha ett försprång. I Storbritannien rekommenderas t.o.m. de traditionella universiteten att liera sig med kommersiella aktörer för att inte komma på efterkälken.

Inlägget slutar med att säga att en del regeringar länge har velat se högre utbildning uppdelad mellan forskningsuniversitet och sådana som huvudsakligen sysslar med undervisning. Mot bakgrund av de argument som de framför är det ingen orimlig tanke att vi i framtiden får allmänfinansierade forskningsinstitutioner medan undervisning meddelas av kommersiella aktörer. Jag undrar var de kompletta akademiska miljöerna passar in i den här diskussionen?

Om man betänker den nuvarande svenska regeringens ambition att privatisera transporter, vård, läkemedelsförsäljning, ungdomsskola m.m. är det kanske ingen orimlig gissning att även den högre utbildningen kan komma att utföras av kommersiella företag i en framtid?