Hur kan undervisning i framtiden komma att förändras?

Utan att vara särskilt kreativ eller nyskapande har jag under åren samlat på mig en stor mängd anteckningar och sammandrag av texter jag läst och ibland hittar man någon av dessa som man tycker kan vara relevant vid en viss tidpunkt. Nedanstående inlägg är min förståelse av en text av John Seely Brown med titeln New Learning Environments for the 21st Century. Urvalet är förstås mitt eget och där jag lagt till något ur egen fatabur (!) har jag försökt ange detta.

Informationstekniken har gjort att vi som utbildare har en utmaning i att lära oss hur vi kan handla klokt, hur vi skall skilja information från kunskap. Med alla teknikens möjligheter löper vi också risken att bli teknoentusiaster. Det vi måste vara på vår vakt emot är tunnelseende.

  by  El Bibliomata 

Förutsättningarna har radikalt förändrats. Tidigare hade vi en bild av lärandet där kunskaper sågs som någon sorts materia som man kunde vara i besittning av. Seely Brown vill omformulera det välkända "cogito ergo sum" till "we participate, there fore we are" d.v.s. vi blir till som individer genom deltagande tillsammans med andra och vår förståelse är socialt konstruerad.

All kunskap visserligen har en explicit dimension, sådan som man kan läsa om i böcker som det handlar om att "hälla över" i huvudet på någon annan, men den har okså en tyst, implicit dimension. När man lär sig något lär man sig inte enbart om något utan man lär sig också att vara någon. Ibland säger man att det är som ett isberg med en tiondel synlig och nio tiondelar dolt. Brown föreslår en bättre bild, ett träd med stam grenar och rötter. Där stam, grenar och lövverk är det synliga som får sin kraft av det som finns under jord. Detta blir särskilt tydligt om man försöker dra upp trädet och dessutom plantera om det i en annan miljö.

Hur skall man då designa lärandemiljöer? Brown menar att den undervisning vi designar måste väcka känslor (evocative). Detta innebär t.ex. att vad som gör en simulering bra är inte nödvändigtvis en absolut likhet med det som simuleras utan snarare hur den förmår engagera och uppmuntra till dialog.

Brown tar en arkitektstudio som exempel. Normalt jobbar vi på våra projekt ensamma och utan att visa något förrän det är klart. I en studio med många verksamma kan alla se hur en produkt växer fram och både lära sig av detta och ge bidrag till dess förbättring. Detta handlar inte enbart att lära sig hur man gör någonting; det handlar lika mycket om insocialisering (enculturating) in i en praktik. I grunden handlar detta om lärlingskap där deltagare arbetar i gemenskaper och "stiger i graderna" från perifera deltagare till mer centrala deltagare i gemenskapen.

En central fråga för den som arbetar med utbildning idag är förstås hur (eller om) vi skall använda informationsteknologin. De studenter som befolkar våra universitet idag betraktar en digital infrastruktur på campus och annorstädes i samhället som något självklart, säger Brown. Frågan är hur vi kan integrera universiteten med de studerandes förväntningar snarare än att sätta upp brandväggar och andra hinder för att utnyttja olika resurser.

Lite överdrivet (min kommentar) beskriver Brown en ”digital divide” mellan den digitale studenten och den analoge professorn. Idag finns ett vardagsspråk bland de unga som akademin i de flesta fall är omedveten om. Brown säger att när han kommer till campus idag känner han sig som på Galileos tid där professorerna talar latin medan studenterna talar vardagssspråk.

Vi kan också behöva lära oss ett nytt sätt att uttrycka oss. Lite drastiskt säger Brown att Picasso och Matisse kunde uttrycka det på fem rader som en akademiker behöver flera hundra sidor för att uttrycka med många parenteser, komman och kringsnack. Kanske måste akademin inte så uteslutande förlita sig på textmediet (min undran)? Brown märkte att när han jobbade med film att här fanns inte rum för parenteser, komman och andra förklaringar. Här var det nödvändigt att gå rakt in i storyboarden. Detta tror jag var en nyttig övning för akademikern (min kommentar).

I slutändan handlar det om att skapa en ekologi, säger Brown. Hur kan vi låta det virtuella stödja det fysiska utan att det senare skall ersättas. Det handlar egentligen om att vad som kan göras på campus och vad som kan göras borta från campus (d.vs. online).


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.