Är nätkurser undantagna från kvalitetsgranskning?

Mark Smithers radar upp en rad missförhållanden som han sammanfattar i två punkter:

1. Det är inte många kurser som finns tillgängliga på nätet, inte ens vid universitet som vill synas på nätet
   
2. När kurser trots allt finns på nätet är det alltid rena skräpet

  by  my_new_wintercoat 

Sedan specificerar Smithers en hel lista på sånt som han tycker är dåligt:

• Poorly structured sites with no narrative, no instruction, no guidance for the student

• Uncapitalised headings and grammatically incorrect sentences in mixed and garishly coloured fonts

• HTML using deprecated tags and with strange symbols that are presumably the remnants of copying and pasting from MS Word

• Links to PDF, DOCX and PPT files that are often way too large with no indication of the size or file type before the user clicks on the link

• Discussion forums that are not used or are used in very strange ways indeed

• Student blogs where the student is expected to print their blog out before submitting it for assessment.

Det som har hänt, säger Smithers, är att akademiker har tillåtits flytta över sin tusenåriga praktik där man ägnar sig åt sluten kommunikation med studenterna till nätmiljön. Det är ett utmärkande drag hos akademiker att de inte gärna vill bli observerade av andra och detta blir förstås ett problem i en nätbaserad miljö.


En djärv ledning skulle kunna säga att man strävar efter att ha allt kursmaterial på nätet men innan så sker skall det granskas och diskuteras av såväl studenter som kollegor så att de kan avgöra vad som är god kvalitet. Dessvärre, säger Smithers, har de flesta akademiska ledare ingen som helst förståelse eller kunskap om nätbaserat lärande.

Medan universiteten funderar på (och lär sig) hur man skall förekomma på nätet ökar studenternas förväntningar alltmer eftersom de dagligen möter innehåll av hög kvalitet på nätet.