Blogg och Twitter

Ramen för det här inlägget är en kort presentation vid en mindre konferens om olika mediers roll i den högre utbildningen. Om du vill lyssna till det här inlägget följer du länken:

http://youtu.be/8n2uTjW2nCs

Jag skall berätta för er hur  jag själv kom att börja blogga och twittra för att sedan kort nämna något om användning i undervisning. 
 

  by  Sean MacEntee 

Starten

Jag började skriva blogg hösten 2010 i samband med att jag anmälde mig till en kurs på nätet, en s.k MOOC, där produktion på nätet var själva kärnan i verksamheten. Ungefär samtidigt skapade jag ett konto på Twitter.

Min blogg kom att heta The Net in Higher Education. Ett engelskt namn kändes enklare att hantera i Blogger, Googles bloggverktyg. Sen gällde det att hitta en webbadress som inte var upptagen och som på något sätt kunde associeras med bloggens titel. I mitt fall blev det ”netinhe”, alltså ett kortnamn för ”net in higher education”. Den fullständiga adressen blev http://netinhe.blogspot.se. Fram till på måndagen den 15 april hade jag skrivit 208 inlägg och enligt den statistik som Google presenterar har sidorna besökts ungefär 20 800 gånger, vilket internationellt sett är lågt men i jämförelse med om jag hade skrivit tidskriftsartiklar är det säkert en bra siffra.

Innehållet

Eftersom bloggen tillkom i samband med en kurs var det naturligt att den fick en viss avgränsning och jag tror att det är nödvändigt att man fokuserar på ett visst område eller en tematik. I den här bloggen skriver jag nästan uteslutande om nätet och den akademiska utbildningen men det händer att jag gör utblickar av mer allmänpedagogisk karaktär. Efter något år kände jag dock att jag skulle vilja skriva om andra saker också och då skapade jag ytterligare en blogg som är en blogg där man kan skriva om lite av varje.

  by  cambodia4kidsorg 

Värdet

Nu kan jag förutse ett visst gny i akademikerleden; detta är väl inget som en seriös akademiker ska ägna sig åt? Jag skrev ett blogginlägg om detta i april 2011 där jag citerar en person som säger:

Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging.

De som tar avstånd från bloggande menar att det inte ger någon akademisk status och ifall det är denna status man i första hand är intresserad av är det kanske strategiskt viktigare att anpassa sig till de stora tidskrifterna och räkna citeringar. Är man däremot ute efter att hålla sig uppdaterad och kunna diskutera med kollegor världen över är bloggen och i synnerhet Twitter effektiva redskap. En avgörande förutsättning för all närvaro på webben är att man har en positiv inställning till att dela med sig. Ett ängsligt bevakande av vad som är mitt gynnar knappast kunskapsutvecklingen i stort. Dessvärre tror jag att det finns en viss obenägenhet att dela med sig inom akademin.

  by  Jon Gosier 

Twitterspanarna

Låt mig så säga något om Twitter. När jag vill sticka ut hakan riktigt, brukar jag säga ungefär så här: Om jag inte följer ett antal personer på Twitter som är tongivande inom det område jag är intresserad av, hur skulle jag då få veta något överhuvudtaget? Möjligen kan det vara så att det är extra lätt för den som engagerad i nätbaserat lärande, men säg det lärande som inte är nätbaserat idag! Jag är övertygad om att det sprids intressant information inom alla domäner; det gäller bara att enrollera de värdfullaste twitterspanarna i sin tjänst.

Kom bara ihåg att inte lägga till spanare hursomhelst för då kan det blir de bara ett störande brus bara. Följ en utvald skara och sluta att följa de som inte tillför något. Detta är mitt Twitterkonto: https://twitter.com/gulejon

Microbloggen

Twitter är en ganska enkel tjänst där det går att skriva meddelanden med max 140 tecken; man brukar kalla Twitter för en microblogg. Kanske tänker man att det inte kan bli så mycket av värde med så få tecken men man kan skriva in webbadresser till andra dokument och på så vis kunna dirigera läsaren till ställen med mer information. Det finns också en mängd programvaror som kan göra Twitter mer användbart. Några välkända är Tweetdeck och Hootsuite oftast finns de också som appar för mobil och surfplatta. På min egen dator har jag ett tillägg i min webbläsare som heter Yoono och som hela tiden meddelar när det kommit in något nytt.

Taggen

Det som man bör eller måste känna till när man använder Twitter är begreppet

”hashtag”, alltså det här tecknet # tillsammans med en så unik bokstavskombination som möjligt. På konferensen GU-online använder man taggen #guonline, vilken möjligen inte är helt unik i världen. Konferenser och andra större evenemang brukar oftast skapa en hashtag som användarna kan märka sina inlägg med. På så vis kan man sitta och meta-kommentera presentationerna. Självfallet undviker man ohyfsade kommentarer.

  by  Ape Lad 

Tweeten

Ett exempel på en tweet skulle kunna se ut så här: På workshop om appar #guonline. Om hashtaggen finns någonstans i meddelandet kan alla meddelanden med denna tag sökas fram. Pröva själv!

Undervisningen

Jag har skrivit några inlägg där jag ger min syn på att använda blogg som redskap i undervisning. I Nätet och Akademin – lyckligt par eller omöjlig förening? och konferensbidraget med samma namn . Bloggen och kursuppgiften drivs av två olika rationaliteter; en blogg skriver man för man har något att säga, medan en kursuppgift görs för att visa läraren att man kan något. På nätet skriver man alltså inte för att betygsättas utan för att läsas.

Problemet

Eftersom själva idén med en blogg är att den ska vara publik innebär den även ett gyllne tillfälle att ta en tur med den – i utbbildningssammanhang – så ökända snålskjutsen. Vanligtvis går man till nätet för att söka den information man för tillfället är i behov av och när man funnit det man söker, skriver man inte om detta för att visa att man kan "skriva med egna ord". I en utbildningskontext blir det problematiskt om vi inte vet vem som har gjort vad när vi ska betygsätta den individuella prestationen. Därtill lurar alltid plagieringsspöket bland skuggorna.

Om man använder blogg som kursuppgift, får man också anpassa sina kommentarer. På nätet är man inte lärare och elev och därför måste man kommentera som man gör där den ene inte är i beroendeställning gentemot den andre. Att skriva ”bra Lena, du har löst din uppgift” på bloggen blir enbart löjligt.

Det avgörande testet för blogg som redskap i undervisning är om studenterna skriver blogg därför att läraren har bestämt detta men slutar skriva så snart kursen är slut, då man inte längre äventyrar sitt betyg eller om de fortsätter.

Hoppet

Om man däremot kan inspirera människor att skriva frivilligt för att de har något att säga som de vill dela med andra och om de dessutom fortsätter av egen kraft efter kursen då har vi sannolikt åstadkommit något autentiskt.

Tack för mig!

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Vi deltar i den autentiska diskussionen utanför klassrummet!

Själv upptäckte jag Twitter så sent som för något år sedan och har sedan dess alltmer insett poängerna med att ha en "armé av spanare därute" som jag brukar säga. Att själv upptäcka att något är användbart är emellertid en helt annan sak än att övertyga andra om detta.

Nu behöver man ju inte alls försöka frälsa andra men om man arbetar med undervisning av något slag och är övertygad om att det kan vara värdefullt att utsträcka samtalet om undervisningens innehåll utanför klassrummets (eller numera också lärplattformens) begränsningar, kan Twitter vara ett sätt att få de studerande att "join the conversation" som det stod i en artikel av David Parry, vilken en av mina twitterspanare hittat åt mig. Jag skall nedan relatera lite av det instruktiva inlägg som Parry gjort.

  by  POPOEVER 

Parry menar att den diskssion man för om ett ämne i en undervisningssituation bara är en del av ett mycket större samtal inom området och därför vill han uppmuntra sina studerande att ta del av detta större samtal. För Parry är inte Twitter ett självändamål utan han menar att den grundläggande frågan är hur man på bästa sätt kan ta del av det kunskapssamtal som pågår utanför föreläsnings- och seminarierummen.

För detta syfte menar Parry att Twitter fungerar bra därför att man kan likna det som där sker vid ett gigantiskt cocktailparty där det pågår många olika konversationer på en gång. Utmaningen för den som är ovan är förstås att skilja ut det värdefulla från allt "brus" som förekommer. Parry liknar sökandet efter det värdefulla vid att ställa in en analog radio eller tv på rätt station; vi kanske alla någon gång har varit med om att vrida tv-antennen lite i olika vinklar för att få den perfekta bilden. Bildligt går det till på detta sätt att lära sig skilja ut det väsentliga från det oväsentliga på Twitter, menar Parry. För att inte denna uppgift skall bli övermäktig för nybörjaren använder sig han sig av en strategi, en sorts studiegång, för att lära andra att använda Twitter.

För det första måste de studerande skapa ett konto. Därefter börjar de med att "följa" vad som sker på hans konto, den övriga studerandegruppens konto och ytterligare tio andra som de inte känner. Det är inte helt lätt att hitta personer att följa men ett sätt är att börja följa personer som har med kursmaterialet att göra eller att följa sådana personer som de vet är kunniga inom fältet.

I andra steget får de studerande sin första uppgift att skicka minst tio olika "tweets" tills de träffas nästa gång.

För det tredje förklarar Parry för de studerande att information på Twitter organiseras a) genom hashtags d.v.s. en unik rad av tecken som inleds med tecknet # och b) genom att man ofta länkar till ytterligare information.

I fjärde steget är uppgiften är att skicka minst femton tweets där minst fem skall innehålla länkar och där minst fem skall ha relevanta hashtaggar.

Om man enbart håller diskussionen inom klassrummet eller lärplattformen, kommer den med största sannolikhet enbart att vara något man "gör för kursen" och den kommer troligen att helt dö ut när kursen avslutas.

Genom att introducera de studerande för en större diskussion än den som kan åstadkommas i klassrum eller föreläsningssal skapas också möjligheter för en fortsatt diskussion efter det att terminen eller kursen är slut. Detta att medverka till att den enskilde studenten blir autentiskt engagerad i en diskussion som kan fortgå under obegränsad tid måste vara en av utbildningens allra viktigaste uppgifter.

Originalartikelns titel: Using Twitter—But Not in the Classroom: Twitter as a Tool to Expand Classroom Conversation


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License