Inlägg
Nu är det inte så att jag är kunnig i matematik och jag kommer sannolikt aldrig att delta i något kollaborativt matematikprojekt på nätet men hans fråga har så många generellt intressanta beröringspunkter med de nätaktiviteter som jag själv ägnar mig åt att jag valde att stanna till inför inlägget.
Först och främst känns det som om det finns flera beröringspunkter med de "massively open online courses" (MOOCs) som jag har någon (liten) kännedom om men det är främst matematikprofessor Gowers nyfikenhet och vilja att utforska något som fascinerar mig.
Vid flera tillfällen återkommer han till att han inte har så stora tekniska kunskaper så att han själv kan föreslå de informationsteknologiska verktyg som är lämpligast. Icke desto mindre drivs han av en idé där han tänker sig ett forum på nätet där var och en som har något att tillföra till det aktuella problemet kan kasta sig in och föreslå något utan att bli avspisad av "de som vet bättre".
Vad skulle det kunna finnas för fördelar med att sätta upp en sådan problemlösningssituation? Gower säger att han inte med säkerhet kan uttala sig om detta; han vill ta reda på detta. Han kan emellertid se en hel del fördelar.
Ibland, säger han, löser man problem av ren tur. Om flera samverkar är det rent statistiskt större sannolikhet att man kommer på en lösning. Det är emellertid inte enbart sannolikhet man måste förlita sig på utan det är helt enkelt så att olika människor kan olika saker och därför är den sammanlagda kunskap som finns i en stor grupp större den den kunskap en eller två individer. En tredje fördel är att olika männniskor arbetar på olika sätt; en del vill kasta fram idéer, andra vill beskriva problemen på nya sätt och några är bra på att ta ett steg bakåt och komma med sammanfattningar.
Sammanfattningsvis är det så att om en stor grupp matematiker kan länka ihop sitt tänkande på ett effektivt sätt är det stor sannolikhet att de också löser problem på ett effektivt sätt. Så långt om fördelarna men finns det något att vara tveksam inför?
Varför skulle matematikforskare vilja dela med sig av sina idéer (eller vilken forskare som helst för den delen)? Trots allt är det ju så att forskarna vill publicera sina resultat och därigenom höja sitt meritvärde. Vad skulle hända om man t.ex. hade ett utmärkt samarbete nästan tills dess ett problem var löst och att då en av deltagarna rusade iväg och publicerade denna lösning som sin egen enbart för att meritera sig?
De är nu som Glower ser det fantastiska med att finnas öppet på nätet. Om man kontinuerligt publicerar processen i bloggar, wikis eller andra fora så innebär detta att allt är fullständigt transparent och publikt. Istället för forskarens vanliga reaktion att hålla på sitt resultat så att inte någon annan tar det blir det istället attraktivt att faktiskt visa sina idéer och lösningar innan någon annan kommer på samma idé och visar denna publikt.
Vad skulle möjligen kunna hända med den forskare som deltar i ett gemensamt projekt och mot slutet, när lösningen är inom räckhåll, bryter sig ut och försöker publicera resultatet som sitt eget? Detta är naturligtvis fullt möjligt men eftersom projektet har varit publikt skulle alla veta hur resultatet kommit till och det skulle sannolikt inte tas väl upp bland forskarkollegorna. Lite pinsamt vore det väl också en om en granskare påpekade att man nog borde ge erkännande åt de kollegor som bidragit till resultatet. Även om jag inte vet hur matematikforskare brukar bete sig mot varandra, känns det väl som om frifräsaren här skulle ha "bränt sina skepp" och huvudsakligen få klara sig på egen hand i fortsättningen
Även om en idé, aldrig så briljant, i ett gemensamt matematikprojekt på nätet inte har samma tyngd som publicering i en ansedd tidskrift, så kommer de lösningar man skapar i onlineprojekt att med tiden skapa ryktbarhet bland människor som håller på med matematik, vilket sannolikt kommer att vara mycket värt.
(Detta vill jag understryka med tjocka streck då jag ser hur de personer jag följer på nätet åtnjuter ett anseende och rykte som med största sannolikhet inte har uppkommit som en följd av deras akademiska publicering utan istället genom de tio-, ja hundratusentals läsare över hela världen som följer deras inlägg på nätet och som lyssnar på deras föreläsningar i snart sagt alla världsdelar)
För att ett sådant här projekt skall kunna fungera skissar Gowers ett antal förhållningsregler (12 st). Jag återger några som jag betecknar som mycket generella nedan.
- Alla kommentarer måste vara kortfattade och inte alltför tekniska
- Kommentarer måste vara lätta att förstås; man måste kunna förklar så att folk begriper
- Man får inte vara rädd för "dumma" eller halvtänkta idéer
- Man får inte sabla ner andras idéer som dumma; man måste argumentera
- Det idealiska måste vara en lösning där vars och ens insats inte är överväldigande utan att det i stället är supermatematikern, alltså den fördelade hjärnkraften, som står för det hårda arbetet
- Om man själv tror sig ha lösningen inom räckhåll efter veckor av arbete bör man motstå den frestelsen att dra sig undan och istället förklara sin idé för att se om den samlade hjärnkraften kanske kan lösa problemet på effektivare sätt
- Tillsist, säger Gowers, om man nu skulle komma fram till ett publicerbart resultat, så skall det publiceras som ett gemensamt projekt med länkar till den diskussion som lett fram till resultatet, även om det bland deltagarna finns de som inte bidragit så mycket.
Som jag förstått det vid en snabb genomläsning valde man en wiki för projektet eftersom en wiki är helt transparent i den meningen att alla registrerade kan gå in och skriva och ändra. Dessutom sparas revisionshistoriken så att det blir helt transparent när det gäller de olika bidragen.
Här är ytterligare några länkar till projeket, Polymath project och Questions of procedure
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar