onsdagen den 25:e januari 2012

Varför talar vi bara om upphovsrätt?

Jag ar i dagarna varit på en mycket bra och intressant föreläsning om lärares upphovsrätt. Jag skall emellertid inte gå in på några detaljer här, dels för att jag inte kan göra detta ur huvudet och dels för att jag får en del andra funderingar som är mer intressanta för mig att utveckla i det här sammanhanget.

Det är förstås viktigt att känna till vad som gäller så att man inte ställer till det för sig själv eller blir oegentligt utnyttjad av mindre nogräknade personer. Utöver detta menar jag att vi borde försöka tänka på hur mycket lättare det skulle vara om vi inte försökte begränsa tillgången till vårt material i alla lägen utan istället förenklade för andra att använda det.


Under föreläsningen gavs ett exempel där en person på sin webbplats hade råkat (eller medvetet) ta med en tumnagelstor bild av en byggnadskonstruktion som en annan person hade fotograferat. Såvitt jag kunde bedöma handlade det inte om någon unik detalj som man inte kunnat fotografera själv. Emellertid startades en process och den som ursprungligen tagit bilden vann.

I sådan lägen är jag bredd att hålla med Stephen Downes när han säger att livet är alltför kort för att bry sig om alla trivialiteter. Enligt min mening säger försöken att sätta dit någon mer om den som processar än om den som använt den här detaljen.

När det gäller undervisningsmaterial har vi en tendens att vilja hålla på detta; det är "mitt" material. Här skiljer det sig en hel del från forskningsresultat som tvärtom publiceras och helst skall läsas av så många som möjligt.


Ute i "stora världen" pågår processer för att göra material mera öppet. Begreppet "öppna lärresurser" blir alltmer känt. Ryktbara amerikanska universitet lägger ut kurser på nätet helt öppet s.k. "open courseware". En amerikansk professor vid ett känt universitet förklarade helt nyligen att han i fortsättningen skall ägna sig åt att undervisa flera tusental studenter gratis på nätet istället för att föreläsa för 20 dyrt betalande studenter i en lektionssal.

När vi pratar om läromedel som lärare framställer och använder i sitt arbete talar vi nästan alltid om vilka rättigheter lärare har till detta material, rättigheter gentemot arbetsgivare, studenter och andra. Det verkar som om vi aldrig kommer på tanken att dela vårt material på nätet fritt för andra att använda.

"Nej, mina powerpoints lägger jag inte ut!" kan lärare säga med emfas. Detta är förstås begripligt om man har använt sådant material som andra har rättigheter till och med vilka man skulle kunna råka hamna i juridisk process. Men om man inte har andras material eller ännu bättre ser till att använda material som man fritt får använda, finns väl ingen anledning att inte själv bidra med det man åstadkommit så att andra kan ha nytta av detta? Man kan söka fritt material här och på andra ställen.

Hur tänker jag själv om detta? Efter att under senare år ha blivit alltmer övertygad om det positiva i att ingå i en sorts gemenskap på nätet där man både "ger och tar" ser jag en sorts självklarhet i att dela med mig av det jag åstadkommer. När man kommer över tanken att "detta är mitt" och det "vill jag har för mig själv", inser man att om någon till äventyrs skulle vilja använda det jag åstadkommit är detta enbart något att vara både glad och lite stolt över. Jag tror att detta är en mer produktiv hållning än att lite sniket bevaka "sitt" material för om man tänker lite längre så är det nog (dessvärre) så  att det man tycker är så unikt med det egna materialet är nog något som man inspirerats till av andras arbeten, fria eller skyddade bakom upphovsrätt.

Hur kan man då göra? Själv brukar jag lägga ut mina presentationer på Slideshare för att nämna ett exempel; det är visserligen ingen imponerande samling men själva idén sympatiserar jag starkt med. Det man bör tänka på när man delar material är att sätta en Creative Commonslicens på materialet. Du har naturligtvis alltid en upphovsrätt till det du har gjort men med CC-licens kan du tillåta andra att använda materialet och arbeta om det för egna syften. Det man bör göra är att skriva in begränsningen "icke-kommersiell användning". Genom att göra detta hindrar man oseriösa människor på nätet att faktiskt "kapa" ditt material, göra en vissa förändringar och därefter hävda upphovsrätt. I värsta fall kan man alltså mista rätten till det som man själv en gång skapade. Detta är, säger Downes, den värsta alla stölder, att ta något som en gång varit till för allmänheten och därmed enbart göra det tillgängligt för den som betalar.

Jag tror alltså att vi skulle få det mycket lättare om vi istället för att ständigt tänka på rättigheter tänkte på hur vi kan dela med oss och bidra till en kunskapsgemenskap. "I care therefore I share".

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

4 kommentarer:

  1. Vilket jättebra inlägg, hoppas fler lärare börjar tänka som du :-)

    Varma vinterhälsningar!
    Margareta

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Vi får förssöka vara lite förebildliga :-)

      (råkade stav fel första gången därav den raderade kommentaren)

      Radera
  3. Blev visst fel igen! Måste kanske byta tangentbord?

    SvaraRadera