"You'll Never Walk Alone"

Jag drog iväg lite snabbt i mitt förra inlägg då jag kände ett starkt behov att reflektera kring en artikel där någon utan minsta tvekan pläderade för fördelarna med en viss diet som har blivit mycket omtalad på senaste tiden. Kontentan av mitt resonemang under gårdagen var att när det saknas auktoritativa argument så väljer vi att tro på den sanning som vi tycker bäst om, alltså något som har likhet med en ideologisk (religiös) övertygelse eller förkärleken för ett viss fotbollslag.


 
(Den oförliknelige Elvis Presley sjunger)

Emellertid återkom tankarna på gårdagens inlägg när jag befann mig i det kreativa tillståndet mellan sömn och vakenhet nu på morgonen och det slog mig att detta ämne har jag tidigare behandlat i flera olika blogginlägg där jag snarare betonat hur vi lutar oss mot andras bedömningar, det som man också benämner "crowdsourcing" där Wikipedia är det främsta exemplet. Här har jag tidigare skrivit flera inlägg bl.a. ett med titeln Du skall inte undvika Wikipedia i klassrummet , vilken var ett svar på en annan artikel som hävdat motsatsen. Jag erinrade mig också att jag redan 2010 skrev ett inlägg där såväl "fettdoktorn" som Petraglia nämndes.

Fenomenet med andras omdömen och preferenser, det som ibland lite nedsättande benämns att "följa med strömmen" i betydelsen att man inte förmår tänka själv, är något ganska paradoxalt på nätet. Å ena sidan har vi det det frekvent använda och naiva yttrandet "enligt mig" och andra sidan har vi det ängsliga sneglandet på att "följa" för att veta vad som för tillfället är i fokus; "andra har också valt detta" möts vi ofta av när vi surfar på nätet.

Men just detta att andra också har valt eller fällt omdömen om något blir ofta det som hjälper oss att göra valen. Kollektiva omdömen eller "aggregerad trovärdighet" (aggregated trustworthyness) skrev jag också om för en tid sedan. För den som vill sälja en vara, en tjänst eller hävda en viss åsikt är de aggregerade omdömena av yttersta betydelse. Det kan vara allt från enkla "ratings" med stjärnor som vi gärna tittar på när vi skall ladda ner appar eller annat från nätet till auktoritativa uttalanden av kända personer. Detta är förstås inget nytt fenomen och reklamen har under årtionden använt sig förment förtroendeingivande personer, ofta i vita rockar, för att kränga olika sorters piller eller annat till de potentiella kunderna.

Dagens slutsats är alltså något annorlunda än den jag kom fram till igår. Även om vi tror oss vara unika och fatta våra egna beslut är det förstås så att vi "never walk alone" utan det finns alltid en rad resurser som vi väljer att stödja oss på.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vad väljer vi att tro på?

För en liten tid sen fångades min uppmärksamhet av en liten kort artikel där LCHF - en kosthållning med lite kolhydrater och mycket fett -  beskrevs som en hälsokost. Rubriken följdes inte av något frågetecken, vilket brukar vara vanligt när någon vill hävda en åsikt men ändå gardera sig något mot avvikande uppfattningar. Jag uppfattade därför att skribenten ville upplysa läsaren om något som kunde betraktas som en sanning som inte behövde ifrågasättas.

  by  Manne 

Visserligen, framhåller skribenten, finns ännu inga långtidsstudier om om effekterna av LCHF men detta verkar han (det är en han) inte betrakta som ett skäl att ifrågasätta argumentet för LCHF eftersom det istället finns gott om studier som visar att den fettsnåla dieten som generellt rekommenderas är långifrån positiv. Tvärtom, framhåller han, finns indikationer på att motsatsen d.v.s. att den fettsnåla dieten långtifrån är hälsosam och här anges namn på personer som sägs ha studerat detta. En webbplats "kostdoktorn.se" hänvisas man till dessutom.

Som ytterligare argument anges bl.a. att tillståndet ADHD förbättras samt att dieten minskar behovet av både insulin och blodtrycksmedicin. Som en slutkläm framhålls att dieten också är bra för miljön då den motverkar monokulturer och därmed minskar belastningen på jordens resurser. Dessvärre, menar skribenten, finns starka krafter, framförallt livsmedelsindustrin, som motverkar LCHF.

Men vad är sant?

Jag har åtskilliga gånger haft anledning att återkomma till problemet med att avgöra värdet på den information man hittar på nätet eller i andra informationskanaler. Mina argument har främst riktat sig mot den naiva tilltro man haft (eller rentav har) till att elever i ungdomsskolan skulle kunna "söka sin kunskap på nätet". Mitt något grovt tillyxade motargument har alltid varit att "den som inget kan hittar inget av värde" och jag brukar exemplifiera med vilka problem jag själv skulle ha om jag försökte informera mig om t.ex. kärnfysik genom att söka runt på internet.

  by  tpholland 

Jag har också vänt mig mot källkritik som en sorts "quick fix" eftersom källkritik endast till en liten del bygger på regler som t.ex. att man skall vara uppmärksam på vem som står bakom informationen. Detta hjälper inte särskilt långt om man inte begriper sig på den information man tar del av. I slutändan handlar det ändå om att man måste veta något innan man bedömer information, vilket då innebär att jag ser mig som ganska kapabel att både söka och bedöma information inom mitt eget kunskapsområde.

Nu när jag läser artikeln om LCHF, får jag alltså ett påtagligt bevis för att det jag alltid har hävdat stämmer, då det inte finns några som helst möjligheter för mig att avgöra sanningshalten i det som hävdas om LCHF. Är det bra eller inte att äta på det här viset?

Självklart vet jag själv inget om hur människokroppen reagerar på olika sorters näringsämnen då jag inte har kunskaper om kroppens biokemi.  De vetenskapliga förklaringarna är därför inte tillgängliga för mig. Men finns det något jag kan gå efter? Jo, jag vill minnas att det har varit ganska mycket aktivitet i pressen (understatement?) kring den s.k. "fettdoktorn" Annika Dahlqvist där epigoner och belackare bekämpade varandra intensivt. En rimlig slutsats av sådana strider är väl närmast att det verkar finnas olika uppfattningar om den förmenta sanningen.

  by  Earthworm 

Vad har man mer att gå efter? Varje vuxen människa har förstås många års erfarenhet av att äta olika sorters mat. Somligt tycker man sig må väl av, annat känns mindre bra. Vi vet förstås också att om vi äter mycket om rör oss lite blir vi i allmänhet tjockare, vilket vi kanske grundar i någon sorts uppfattning om kalorier och förbränning. Till detta skall läggas att vi under decennier har lärt oss att fettsnål diet är bra medan fettet korkar igen våra blodkärl, men vi har säkert också en bild av att det kan vara bra att äta lite av varje s.k. varierad kost. Jag tror att det är ungefär de här argumenten och erfarenheterna som ligger i vågskålarna och att vi därför måste fatta våra beslut med hjälp av detta. Låt mig först göra en liten utvikning.

I sin bok Reality by Design hävdar forskaren Joseph Petraglia att det som vi uppfattar som sant och riktigt i någon mening är en "designad" verklighet. Detta kan ju förefalla ganska nedslående för envar som finner trygghet i en stabil tillvaro men om vi tänker lite kring detta inser vi lätt att t.o.m. naturvetenskapliga uppfattningar (kanske främst dessa?) ständigt har undergått förändringar; jorden är inte längre platt; solen är inte universums centrum o.s.v.

Möjligen är det ännu svårare med sociala förhållanden: de flesta människor som vi brukar betrakta som normala föredrar demokrati framför diktatur. Vi gör detta därför att vi tycker oss ha sett så många negativa sidor med diktaturen. Men vi kan göra det ännu svårare för oss: både socialdemokrater och moderater i Sverige räknar vi utan svårighet till demokratiska partier och vi vet att sympatierna för dessa partier med vissa svängningar är ganska jämnt fördelade över befolkningen i landet. När det gäller uppfattningar i politiken, finns inga objektiva kriterier om vad som är bäst utan vi väljer helt enkelt vad vi anser vara bäst eller med ett annat uttryck: hur vill låta oss indoktrineras. Det är detta som är verklighetsuppfattning "by design".

Nu är kanske inte politik det bästa exemplet på "reality by design" för personligen har jag alltid trott att politiska uppfattningar mer avgörs av erfarenheter och känslor än av argument; ingen politiker som uppträder i tv är ju heller mottaglig för argument från motståndaren i den meningen att vederbörande skulle kunna ändra uppfattning som en följd av vad den andre säger. Tv-tittaren å sin sida håller förstås på "sin sida" oavsett vilka argument som framförs och hoppas att den egna favoriten skall "vinna".

Vetenskapliga "sanningar" däremot bygger på vem eller vilka som vid ett visst tillfälle har de för oss mest trovärdiga argumenten. Eftersom vi har vant oss vid att tänka att vetenskapen går "framåt" kommer dessa sanningar hela tiden att ändras. Det som kan förklaras på det mest trovärdiga sättet blir sant vid en viss historisk tid. Men hur skall vi då göra med fettdieten?

Med bakgrund i det jag ovan sagt blir då LCHF-dieten för den vanliga människan utan några speciella biokemiska kunskaper en fråga om vad man väljer att låta sig övertygas (indoktrineras) av. I brist på fakta blir det sannolikt mer av en ideologisk fråga; det kan handla om miljön, djurhållning, opposition mot kostregler eller annat. Ofta utvecklas detta till starka övertygelser om vad som är bra eller dåligt.

  by  Steve Rhodes 

Kanske borde vi därför utvidga Petraglias uttryck "reality by design" med ytterligare en dimension, när det gäller starka övertygelser om sådant där vi inte självklart kan ange starka sakargument, till "reality by belief"? Vi väljer alltså vad vi vill tro på.


  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Är ebokläsaren på utdöende?

På Twitter (var annars?) fastnar jag för ett inlägg med titeln Long live e-book reading but are e-book readers dead? där en person vid namn Ben Showers gör en jämförelse mellan ebokläsaren och armbandsuret.
Det finns en pågående berättelse om att allt fler slutar att använda armbandsur eftersom man ju ändå kan kolla tiden i sin smartphone. På ett generellt plan handlar detta om att det är lite opraktiskt att bära omkring på ett redskap som enbart kan visa tid (och oftast datum) när man kan ersätta detta med något som har så många fler funktioner. Det är alltså ur ett sådant perspektiv som man ställer frågan om huruvida läsplattan (alltså inte surfplattan) kommer att bli en kortlivad företeelse historiskt.

  by  Andrew Mason 

En läsplatta och en surfplatta kan kanske ses i analogi med armbandsur respektive smarttelefon där det ena verktyget har en begränsad funktion medan det andra har massor. På läsplattan kan man läsa text; på surfplattan kan man i princip göra det man kan göra på en dator, enkelt uttryckt, men den är lättare och kan stoppas i fickan, oftast.

Nu har jag själv faktiskt lite erfarenheter av båda verktygen och jag tänkte berätta lite om dessa. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta, en "ebook reader" med s.k. elektroniskt bläck. Skärmen är alltså inte bakgrundsbelyst, vilket innebär att jag måste ha ljus för att läsa precis som när jag läser på papper. Bakgrunden har en svagt gråaktig nyans och i det fall man skulle befinna sig i starkt solsken bländas man inte utav det vita papperet utan läsbarheten blir bara ännu bättre. Vi vet ju alla hur det blir när skärmen på mobilen eller vår laptop kommer ut i solen; det blir praktiskt taget omöjligt att se detaljer för att inte tala om att fotografera.

  by  MailCone 

Sen någon månad tillbaka har jag också erfarenhet av en av de nyare surfplattorna i fickformat (Android förstås i mitt fall). Den erbjuder en förförisk upplevelse med sin knivskarpa skärm och snabba reaktioner. Att läsa en e-bok på den inomhus är hur elegant som helst. Eftersom det är vinter, har jag avstått från att sitta i trädgården eller ligga på stranden och läsa i starkt solsken.
Jag har dock redan lagt märke till en del avgörande skillnader när det gäller läsning och då talar jag inte om surfplattans oändliga möjligheter att komma åt innehåll, spela musik, visa bilder och video, kommunicera på Skype etc. Det är inte den jämförelsen jag vill göra här.
På surfplattan kan jag enkelt förstora och förminska text genom att "nypa" men texten ligger som en flytande kaka och om jag förstorar för mycket försvinner ju en del. Epubformatet kompenserar förstås för detta men det finns ju många andra format. På läsplattan ligger texten stilla men det är lite knepigare att ändra storlek eftersom den aktuella plattan inte har pekskärm utan tangenter.
Lite störd blir jag också av att man hela tiden måste akta sig för att råka peka på skärmen oavsiktligt på surfplattan för då händer nästan alltid något som avbryter eller stör läsningen. Läsplattan är som ett papper; texten ligger där den ligger.

Om man läser skönlitterära böcker vill man nog bara läsa utan att hålla på att anteckna, men om man läser facklitteratur eller artiklar, som jag ofta gör, vill man gärna göra noteringar. Att inte kunna göra noteringar i texten var egentligen den största besvikelsen men den läsplatta jag skaffade. På surfplattan finns massor av olika möjligheter beroende på vilket läsarprogram man valt att installera.
Båda plattorna har wi-fi. Läsplattan kan man koppla upp till en bokhandel och köpa direkt (gäller förstås också sufrplattan där man kan koppla upp som med en dator). Däremot har jag inte lyckats lägga in adress till bibliotek (om detta går) utan här får man gå via datorn och hämta hem böckerna via det vanliga "rättighetskrånglet" (DRM) i Adobe Digital Editions (ADE) och sen föra över med USB. Inte särskilt svårt men med surfplattan skriver jag direkt in bibliotekets adress och laddar ner e-boken direkt förutsatt att jag har har löst "rättighetskrånglet" genom autenticering i ADE. Sen är det bara att läsa.

Allt det jag nu har sagt verkar väl tala starkt till surfplattans fördel men jag har märkt att jag faktiskt hellre läser boken i e-bokläsaren. Varför nu detta när sufplattan är så förförisk så att man knappt vill släppa den?
För det första är e-bokläsaren lätt som en fjäder; det är alltså inget problem att vare sig ligga på rygg eller att sitta med den i knät. Det är som att hålla ett litet lätt anteckningshäfte i handen (den har ett "cover").  För det andra är texten behagligare att titta på under längre tid. Jag upplever dessutom att det går fortare att läsa på e-bokläsaren i en vanlig bok. Båda plattorna kommer ihåg var jag slutade utan att jag behöver sätta bokmärke.

Men det som jag tror är mest avgörande till läsplattans fördel när det gäller läsning är att jag släpper tanken på batteritiden. Läsplattan fungerar i flera veckor utan laddning och då står den ändå hela tiden i vänteläge och tar mig till den rätta sidan på ett par sekunder när trycker på knappen. Surfplattan däremot lyser så vackert och bakgrunden är så vit och fin mot texten men detta gör att jag hela tiden tänker på att den drar ström; den är igång på något sätt även om inget hörs och även om man skryter med uppåt 10 timmars gångtid på de nya surfplattorna så är ju detta en "piss i Missisippi" jämfört med den primitiva e-bokläsarens batteritid på  flera veckor.

Slutsats: Läsning av böcker? E-bokläsare, ja tack! Allmänt surfande, kontakter, webbsideläsning? Surfplatta, självklart!


  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Öppenhet och gör-det-självlärande

Jag minns hur fascinerad jag var över att delta i två MOOC ledda av Downes och Siemens. Nu åstadkom jag väl inte maximalt i dessa men jag fick en inblick i vad det handlar om.

Lite vidare perspektiv får jag när jag dirigeras via Creelmans inlägg på Scoop.it till ett blogginlägg av Trent Batson där han sätter in MOOC i ett större sammanhang, nämligen "openness", öppenhet. Det är öppenheten som är den övergripande trenden och där MOOC är ett exempel. Det är de fria lärandereursena om allt och överallt som förändrar framförallt den formella utbildningen.

  by  nickrate 

Idag kan i princip alla lära sig på egen hand, DIY-learning, do-it-yourself. Här blir det centralt att skaffa sig en eportfolio som visar på vilket sätt man själv har strukturerat sitt lärande. En eportfolio blir liksom en retroaktiv kursplan som man strukturerar upp i efterhand.

Batson menar att "dropping out", att avbryta eller att bryta sig ut i det här sammanhanget, kan ges en positiv betydelse då det innebär att man tagit hand om sitt eget lärande. "DIY demands an eportfolio." Om man själv tänker beskriva sitt lärande, alltså inte vilka formella kurser man klarat av, behöver man ha sin egen portfolio ständigt tillgänglig på nätet, menar Batson. 

I detta sammanhang skall man också se företeelsen "badges" som innebär erkännande av avgränsade kunskaper. Jag skall försöka återkomma till badges.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vad motiverar studenter att fortsätta nätkursen?

Vad motiverar studenter att bli kvar i kurser och gå vidare? Den här frågan ställs i artikeln Who am I and What Keeps Me Going? Profiling the Distance Learning Student in Higher Education av Jacqueline Baxter vid Open University, UK. Baxter gör ett försök att besvara den här frågan med hjälp av tidigare forskning och en intervjustudie med studenter vid OU.

  by  fotologic 

Forskning har visat att flera faktorer är betydelsefulla bl.a. nedanstående:

• att bygga relationer så att man känner tillhörighet
• att använda sociala medier för social och studierelaterad integration
• att tidigt skapa starka relationer mellan såväl personal och studenter som mellan studenter sinsemellan
• att arbeta nära studenter så att man ser hur de kan stödja varandra i studierna
• att försöka reducera allt som får studenterna att bli osäkra
• att försöka bygga på sådana faktorer som får studenterna att stanna kvar
• att underlätta kommunikation för studenter med familjer

Flera av de studier som redovisas i artikeln visar dock att man inte kan fokusera på enskilda faktorer utan att de fortsatta studierna ofta är beroende av en rad samverkande faktorer. Det som i slutändan verkar avgörande är studenternas identitet eller deras upplevda identitet.


Många av de intervjuade förväntade sig att de skulle studera på egen hand helt för sig själv men i intervjun säger de: I thought I’d be on my own, then I realised that for some assignments I would actually be working with other  students, sort of like in a group. That was so different to what I thought this would be.

Det visar sig också att realistiska förväntningar om hur mycket tid det kommer att ta och att man måste organisera om sitt liv i vissa avseenden blir viktigt.

Motivationen påverkas inte alltid av goda studieresultat utan [t]he feelings
of salience, a combination of confidence and agency, seemed to emanate from the differing ways in which their successes were viewed by fellow students, family, and tutors.

Detta stämmer väl överens med andra forskningsresultat som highlights the need for individuals to feel agentive in their progress in order to remain motivated and committed to their particular pathways.

Av förklarliga skäl var också framgång i studierna viktiga för identiteten. There was a notable pride within some students with regard to their ability to study at degree level, particularly if they had come from backgrounds in which they may have been the only person amongst their peer group and family to undertake university study.

Författaren konstaterar att när studierna blir integrerade med individens personlighet är det mindre sannolikt att de ger upp sina studier.

Vad kan då universitetet göra för att underlätta för de studerande? Här visar det sig att lärarna har en central roll. En student säger om läraren: She always responded quickly and she knew how to point me in the right direction, she knew where to find everything.

Baxter poängterar att denna "affective intervention" från lärare är mycket viktigt. Med hänvisning till begreppet "community of practice" (Lave och Wenger) drar artikelförfattaren slutsatsen att lärarna nog är viktigare än institutionen i stort för att skapa a sense of integration and strengthening salience and feelings of agency.

Kontakten med de andra studenterna är också en grannlaga relation. Många studenter väljer nätstudier därför att de inte behöver vara fysiskt närvarande, men i den här studien visar det sig att även om de valt att studera på distans, därför att de tänkt sköta sig själva, så insåg de how much they had gained, both in terms of motivation and also feelings of developing a student identity (being a student), by meeting with others either online or face to face. [T]he quotes reveal that online interactions do have a substantial impact on student identities and that these are shaped by communications with both other students and tutors.

Baxter drar slutsatsen att även om många studier visar att man väljer nätstudier för att man inte är särskilt intresserad av sociala relationer med andra så visar den här studien faktiskt på hur viktiga sådana relationer är. Den visar också på hur de initiala förväntningarna på social interaktion i en distanskurs förändrades under kursens gång.

En tentativ slutsats som dras är att den känsla av att vara utanför, som kommer sig av att man inte kan skapa relationer på nätet, nog kan ha större betydelse för de fortsatta studierna än själva studieresultaten.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Att lära från främlingar

På måndagsmorgonen får jag syn på ett intressant inlägg som kommer till mig via en av mina kanaler på nätet. Det är ett gästinlägg av Will Richardson med titeln Three Starting Points for Thinking Differently About Learning

Egentligen tar inlägget avstamp i utbildning riktad mot de yngre skolåren men det slår mig att det som sägs också är i högsta grad relevant även för högre utbildning. Jag skall lyfta några intressanta argument ur inlägget som naturligtvis bör läsas i original dessutom.

  by  innpictime 

Richardson ställer inledningsvis frågan till oss vad det kan betyda att kunskap (eller i alla fall information) numera inte finns enbart i klassrummet. Vad får detta för implikationer för den som undervisar? Vad innebär det att "klassrummet har fått tunna väggar"?
Vi vet ju alla att det pågår en frentisk aktivitet ute på nätet, speciellt i s.k. sociala medier. Ett förhållningssätt för undervisaren som jag tycker mig kunna utläsa ur Richardsons inlägg är att undervisare måste vara aktiva. Om man skall döma av den debatt som förs i samhället (tänker på Sverige), har vi nog framförallt en reaktiv hållning. Som jag uppfattar det handlar diskussionen oftare om olika problem med nätet i utbildning än om möjligheterna. Jag vet inte om jag har belägg för detta med nog känns det som om nätet ofta medför fler problem än möjligheter. Vi behöver bara tänka på diskussionen om plagiering, ytligt surfande, oförmåga att att födjupa sig, försämrad läsförmåga och en massa andra problem.

Richardson ser däremot att vi måste förändra vårt beteende; vi kan egentligen inte göra samma saker fast på lite snabbare och enklare sätt. Det är detta som jag har bloggat om tidigare då uttryckt som att vi försöker "få in" nätet och de sociala medierna i den traditionella verksamheten.  Vi måste lära oss att knyta kontakter och lära av och tillsammans med människor vi egentligen inte känner. Detta blir speciellt viktigt för en uppväxande generation som kommer att lära från nätet under resten av sin livstid.

  by  furiousgeorge81 

Att knyta an till andra innebär också att man måste vara beredd att dela med sig av sitt eget arbete så att andra kan hitta just mig. Detta, menar Richardson, känns lite farligt för många men fördelarna är fler än nackdelarna.

Här återkommer det som jag själv flera gånger har varit inne på, nämligen att läraren i någon mening måste vara en förebild när det gäller att knyta kontakter och dela med sig på nätet. Om studerande, unga som äldre, ser hur och vad deras lärare delar på nätet, blir också detta en förebild för vad som kan och bör delas. Som bekant är det inte allt som bör delas med andra på nätet men detta är en anann debatt som vi inte skall uppehålla oss vid här.

Richardson menar att man måste vara mån om sitt rykte på nätet studenter måste "become Googled well". Verkligheten för oss alla i dag, barn som vuxna, är att vi kommer att bli "googlade" gång på gång under vår livstid av olika instanser som vi är beroende av, utbildningar, arbetsgivare m.fl.

  by  eyewashdesign: A. Golden 

För att tala med den högre utbildningens term, lärandemål, kan man tolka Richardson som att han menar att det borde vara ett viktigt lärandemål att se till att man får ett fördelaktigt utfall när någon googlar ens riktiga namn efter avslutad utbildning. Detta innebär som jag kan se det att man inte är känd för fåniga eller komprometterande bilder  eller inlägg på något socialt medium men också att det går att hitta positiva produkter på nätet som man har delat.

Richardson slutar med att om vi i våra utbildningar fortsätter att enbart fokusera på poäng och rangordningar, kommer de studerande inte att få med sig den kunskap de behöver idag.

Även om ovanstående låter kritiskt är den goda nyheten, menar Richardson, att vi kan alla börja förändra vår praktik redan idag och detta leder med visshet till att vi ökar våra möjligheter att lära både djupt och passionerat.

Nu är jag väl, dessvärre, inte helt övertygad om att det är så lätt som Richarson vill få  det att låta "begin that change process in our own practice today" för då borde väl förändringen redan startat? Naturligtvis har den startat för många och kanske är det trots allt så att några uppmuntrande (eller kanske upplysande) ord av den här typen trots allt har en viss påskyndande inverkan.


  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en "irrande fluga" och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen "gammelmedia". Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att "stay current" som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av "gammelmedia" och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man däremot har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License