Att se tillbaka

"Äntligen stod prästen i predikstolen!" Helt olikt den berömda inledningen i Gösta Berlings saga var det inte att avsluta den nätkurs som varit så intressant för mig även om det naturligtvis inte har vare sig predikats eller försiggått några bravader likt de Gösta Berling var med om. Dock känns det som om lite predikan kunde vara på sin plats inledningsvis i det här inlägget.

  by  virtualwayfarer 

Jag har hållit på med nätkurser sedan sekelskiftet och vid det här laget är det ett ganska slitet skämt att jag då -  med hänvisning till min ålder -  finner det lustigt att upplysa om att jag menar skiftet mellan 1900-talet och 2000-talet ifall någon skulle komma på tanken att det kanske var det förra sekelskiftet. Under denna tid har jag hunnit skaffa mig en del erfarenhet.

  by  giulia.forsythe 

Nu är ju alla erfarenheter begränsade till det sammanhang där de har gjorts och jag inser att man hade gjort helt annorlunda erfarenheter i ett annat sammanhang. Kanske är det också rentav lite slumpartat vilka erfarenheter man gör. I mitt fall utgörs erfarenheterna av att ha lett kurser med vuxenstuderande som därtill har varit kompetenta och studievana. Dessutom har kursinnehållet varit av en karaktär som medgett att de studerande har kunnat bidra med egna erfarenheter både till mig och till varandra. Det är lätt att inse att om man skulle vända sig till studieovana studenter och därtill med ett innehåll där det framförallt gäller att lära sig speciella procedurer eller "basfakta", som många föredrar att säga, då skulle man behöva agera på ett helt annat sätt och följaktligen få helt andra erfarenheter.


Av skäl som ovan har mina kurser kunnat få ett ganska "öppet" innehåll och deltagarna har kunnat få bidra till innehållet  - som jag föreställer mig - i långt högre grad än om vi hade behandlat ett mera slutet innehåll. Att bidra med egna erfarenheter i en nätkurs är kanske inte helt i linje med hur man föreställer sig att nät- eller distansstudier går till. Många har nog bilden av att man får uppgifter av läraren, vilka man besvarar, "skickar in" och får tillbaka "rättade".

Om det inte går till på det här sättet, kan man behöva förklara detta inledningsvis för att inte överraska deltagarna alltför mycket. Det är ju inte ens säkert att deltagaren faktiskt vill ha något utbyte med andra i en kurs. Skälet till att man väljer att studera på nätet eller på distans kan ju vara att man helt enkelt vill studera ensam och huvudsakligen i egen takt.  Ibland påpekar jag skämtsamt att jag förser mina kurser med en "varningstext" som både varnar för att det "förekommer interaktion" (som i livsmedel där det kan förekomma "spår av nötter") och att kursen kräver ett kontinuerligt engagemang av deltagarna; det räcker alltså inte med någon timme på lördag förmiddag vid frukosten.

  by  TheBazile 

En stark influens för hur man väljer att lägga upp en kurs är det institutionella sammanhang man befinner sig i. Själv befinner jag mig i ett mycket tydligt sociokulturellt sammanhang och det är sannolikt helt följdriktigt att man ser på lärandet ur detta perspektiv. Här talar vi hellre om lärande än om inlärning som leder tankarna i en annan riktning. Det sociokulturella perspektivet med rötter  i den vygotskijanska tanketraditionen förvaltas i vår kontext främst av Säljö. På ett generellt plan är lärande en fråga om att agera kompetent i en miljö. Ett kompetent handlande som det avses här innebär att deltagaren i en kurs gradvis blir alltmer kompetent att utnyttja de resurser som står till buds. Resurser ses här i vid bemärkelse och innebär samverkan med andra, utnyttjande av olika webbresurser samt egen produktion av olika artefakter (texter, diskussionsinlägg, videoinspelningar m.m.). Att lära handlar - sett på det här sättet - att tillägna sig förmågan att kunna ta i bruk en rad olika resurser på ett relevant sätt, våra kulturella redskap för att tala med Säljö.

En utlöpare av det sociala lärandet är konnektivismen (connectivism). Mitt första möte med konnektivismen skedde i Berlin år 2006 där jag hörde George Siemens presentera denna inriktning som man brukar tillskriva honom och en annan gigant som har varit mycket betydelsefull för mig, Stephen Downes.

Vi konferensen i Berlin presenterade Siemens en bok som han skrivit och som man kunde ladda ner fritt från nätet. Detta var något nytt för mig. Hädanefter har OER-rörelsen (open educational resources, öppna lärresurser) blivit något av en förebild för mig och min ambition är att i en nätkurs - åtminstone om den handlar om lärande och nätet - skall man inte behöva använda sådana resurser som deltagarna behöver köpa. I en akademisk kurs har man dessutom en fantastisk tillgång till resurser som visserligen inte är öppna och fria men som kan lånas från universitetsbiblioteken.

  by  Breno Trautwein Jr. 

Fria resurser på nätet innebär även att man använder sig av material som man kanske inte av tradition använt sig av inom akademin. I mina kurser har jag därför regelbundet länkat till dokument som kan hämtas på webben, det kan vara blogginlägg eller videofilmer från Youtube för att nämna några exempel.

Som jag nämnde ovan handlar lärande i samverkan i hög grad om att dela med sig av det man åstadkommer. För att detta inte skall bli enbart tomma ord har jag under senare tid försökt föregå med gott (?) exempel här genom att själv producera en mängd blogginlägg och dessutom länka till dessa i mina kurser. Detta att peka mot de egna inläggen skall inte betraktas som något övermodigt elller självupptaget utan istället kan man betrakta min produktion som en sorts undervisning. Den utgör både något som jag står för och den vill också visa att "så här går det till" när man deltar och bidrar. Man utnyttjar alltså inte enbart vad andra gör utan man bidrar även själv efter förmåga. Det logiska steget efter att jag har presenterat mina blogginlägg - åtminstone som jag ser det - blir att även försöka inspirera kursdeltagarna att producera sig på nätet och att i bästa fall skapa sig en identitet på nätet.

Detta är min utvecklingshistoria när det gäller kurser och lärande på nätet. Jag började själv en gång i min ungdom med s.k. brevkurser på Hermods och Arne Tammers kroppsbyggarskola som utgjorde intressanta erfarenheter på den tiden. Under åren har tekniken förändrats och jag har varit med om att höra fantastiska föreläsningar på kassettband, sett professionella filmer från olika delar av världen på tv och video. Idag kan vi själva kommunicera i alla riktningar och med vem som helst och varsomhelst i såväl text som ljud som bild. Att delta i nätbaserat lärande idag har blivit både ett individuellt- och ett samverkansprojekt. Jag har min frihet att bruka resurserna efter eget huvud, det som vi kan kalla PLE (personal learning environments eller miljöer för personligt lärande) men jag ingår samtidigt i det stora nätverket av kunskapsnoder där jag kan känna en cooperative freedom (frihet att ingå i de samverkansprojekt som för tillfället engagerar mig).

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.