Inlägg
Downes säger att lärandet i de kurser som frågorna gäller inte handlar om att "ta in" (absorbing) ett kursinnehåll utan snarare om att använda det föreslagna materialet som en utgångspunkt för diskussioner och för att skapa nytt material. Utifrån mina erfarenheter från olika undervisningskontexter är det nog vanligare att såväl studerande som undervisare har föreställningar om ett innehåll som skall behärskas och i vissa fall också memoreras så att det kan återges "vid anmodan" (tentamen, förhör etc).
Jag tycker att det är en intressant tanke att man på något sätt befriar den lärande från den oro och stress som "absorbing" innebär och istället ägnar den kognitiva energin åt att kollektivt och individuellt utforska olika områden i diskussioner och i egen eller kollektiv produktion. Downes säger också att innehåll i de öppna kurserna är något som produceras av deltagarna snarare än något färdigt som konsumeras.
Kanske ringer det nu en varningens klocka i oss med traditionellt kvalitetstänkande? Någon måste väl vara den yttersta bedömaren av kvalitet? Vi är vana vid att både experter och förlagsredaktörer talar om för oss vad som är kvalitet och vad som inte platsar; vi behöver bara tänka på den misstro som omgärdar det användarskapde uppslagsverket Wikipedia. Det är inte ovanligt att utbildningsinstituioner förbjuder sina studerande att referera till Wikipedia.
I de öppna kurser som Downes beskriver finns ingen instans som på förhand filtrerar ut "sanningen". Istället blir det deltagarnas ansvar att upptäcka och lyfta fram det som kan vara relevant ur en överväldigande mängd material som man inte har minsta chans att överblicka, framförallt inte på egen hand.
En viktig utgångspunkt för en massive open online course är att det inte finns någon en gång för alla giltig sanning som kursanordnarna kan hävda utifrån positionen som lärare. Istället deltar även kursledare i diskussioner, genom att producera och genom att lyfta fram intressanta aspekter från det pågående arbetet. Genom att delta på det här sättet blir man också en sorts rollmodell för hur man deltar och bidrar på ett konstruktivt sätt. Downes påpekar att idén om att lära i diskussioner och genom egen produktion egentligen inte utgör någon pedagogisk revolution i sig men det nya är att det genomförs helt öppet i en onlinemiljö med ett stort antal deltagare
Med tanke på den starka betoningen av diskussioner och produktion av material är det inte i första hand det material som produceras som är unikt och enastående utan kvalitet skapas framförallt i diskussioner och fortsatt bearbetnng av det som skapats av deltagare och kursledare.
Deltagare har också full frihet att välja det innehåll som de vill skall ingå genom att "tagga" det på överenskommet sätt så att det kan aggregeras och göras känt för övriga deltagare. En sådan strategi bygger förstås på att allt är öppet tillgängligt; texter, planeringar, gemensamma sessioner och alla resurser kan ändras av deltagarna; det material man jobbar med är Creative Commonslicensierat. Det som deltagarna själva producerar är också öppet även om ingen tvingas till öppenhet. Ett ängsligt bevakande av egen produktion rimmar dock illa med kursens grundtankar.
Man skall också komma ihåg, med avseende på upphovsrätt, att organisatörerna egentligen aldrig förvärvar de resurser som används i kurserna, vilket gör att man slipper många juridiska problem om s.k. intellectual property rights. Det material som används finns redan på nätet och man refererar eller länkar till detta.
En massive open online course har som förutsättning att det inte finns restriktioner vare sig för produktion eller distribution av relevant material. Som jag förstår det behövs heller inga ekonomiska incitament för att stimulera produktionen av material.
Inledningsvis antyddes att själva skälet till mitt intresse för Downes' svar till OPAL var att det verkade innehålla aspekter av generellt pedagogiskt värde. Detta är vad jag har analyserat fram.
Generella pedagogiska aspekter:
- att diskutera och förhålla sig till material istället för att "plugga" och sedan återge i oförvanskad form; i grunden är det en förskjutning från konsument till aktiv deltagare (producent)
- att utforska tillsammans och att producera något med hjälp olika resurser (texter, nätdokument, nätverk eller fysiskt närvarande personer)
- att ta ansvar för vad som är kvalitet, det som är "good enough"
- att lära sig leva med ovisshet och skapa mening ur ett överflöd av information
- att utforska och utnyttja den ständigt växande mängden fria resurser på nätet
- att medverka till lärandeprocessens riktning och innehåll
- att dela med sig istället för att konkurrera
- att drivas av kunskapsintresse istället för att försöka vinna personliga fördelar (inre- resp. yttre motivation)
Ovanstående punktlista tror jag har relevans för åtskilligt lärande antingen det sker som beskrivits här eller under mer formella, institutionella former. Man kan förstås fråga sig om det som Downes beskriver är alltför krävande för den som inte är van att studera eller är "digitalt litterat". Creelman skriver att man bör komma ihåg att den sortens kurser som beskrivs ovan tenderar att locka deltagare som är välutbildade och digitalt litterata. Det är därför inte säkert studerande som är vana vid traditionell undervisning klarar av att vare sig delta framgångsrikt eller att avgöra vad som är kvalitet . Detta ställer förstås den större frågan om hur vi egentligen skall förhålla oss till "the wisdom of the crowd".
Modellen med helt öppna kurser har fått efterföljare. Det kanske mest kända exemplet kommer från Stanford University som startade med ett fåtal, tre tror jag, öppna kurser och nu har valt att erbjuda ytterligare. Dessa kurser har haft många tusentals deltagare fördelade över världen.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
