Nätet och Akademin – lyckligt par eller omöjlig förening?

  by  cheesy42 

Det här dokumentet har en tredelad struktur. Först tänker jag ge några exempel från en nätkurs som går i vad man kallar ett LMS eller ett VLE, virtual learning environment. Utmärkande för sådana kurser är att de i huvudsak är traditionella kurser där man styr och ställer med deltagarna med hjälp av kursplaner, litteratur, uppgifter och examination på det sätt vi alltid har gjort och måste göra som myndighetsutövare.

För det andra har jag ett stort intresse i vad man brukar kalla personal learning environment, PLE, där jag tar för mig, delar med mig och kommunicerar med människor på nätet. Här är det enbart ett personligt kunskapsintresse som driver. Det är alltså en ganska stor skillnad mellan att agera i ett VLE och i ett PLE där deltagaren i en traditionell kurs visserligen kan drivas av intresse men kanske i högre grad av kravet på att prestera och klara av studierna. I en PLE drivs man däremot helt av sitt intresse utan några speciella krav på prestation eller godkännande.

I den tredje delen vill jag undersöka huruvida det skulle gå att integrera dessa två ganska väsenskilda ”världar”. Den övergripande problematiken för min presentation är alltså:

Kan vi använda och dra nytta av det som brukar kallas Web2.0 i vår traditionella undervisning och vilka utmaningar ställs vi i så fall inför? 
LMS 

Vi tar först en nätkurs inom den högre utbildningen som ett exempel på hur man kan lägga upp en traditionell kurs i en lärplattform. Här finns förstås många olika erfarenheter och jag gör inte anspråk på att vara normativ. Beskrivningen är strukturerad i två kategorier: information och pedagogik även om dessa naturligtvis hör ihop och är beroende av varandra.
 
Jag har lagt upp olika dokument och resurser så som jag tror att det blir tydligt för deltagarna men det är ingen garanti. Jag har gjort html-sidor med plattformens produktionsverktyg, jag har laddat upp texter och jag har laddat upp andra resurser som video och länkar. De nätresurser jag har laddat upp blir liksom ett första försök att klättra lite över den mur som en lärplattform bildligt utgör. Vi kan se några exempel från en screencast här; det är alltså några exempel på hur man inom en traditionell kurs kan använda sig av lite olika resurser.

Den andra kategorin är pedagogiken och givetvis står pedagogiken i ett nära förhållande till de resurser man väljer att använda sig av. Den nya tekniken har gjort det möjligt att kommunicera enkelt med lärare men också mellan deltagare i kursen. Detta i kombination med starka influenser från konstruktivistiska och vygotskijanska tankegångar om kunskap som utvecklas i social aktivitet och med bruk av tillgängliga resurser har bildat den fond mot vilken mina nätkurser har skapats.

Kurserna är alla byggda kring någon form av datorstött samarbetslärande i den meningen att deltagarna förväntas göra något tillsammans. Det handlar inte om grupparbete utan om aktiviteter där olika deltagare bidrar med sina respektive erfarenheter men detta är inte alltid helt konfliktfritt då de som söker sig till en nät- eller distanskurs kan ha gjort detta därför att de helt enkelt vill jobba när de vill och heller inte vill ha kontakt med andra.

I våra kurser har man alltjämt en stor frihet när det gäller tid och rum men man måste underkasta sig en viss koordination i tid om det skall bli diskussioner på nätet. Morten Flate Paulsen talar om cooperative freedom vilket pekar ut spänningen mellan samverkan och frihet att själv styra över sitt lärande. Kanhända borde man därför förse vår tids nätkurser med en sorts ”varningstext” där man tydligare anger att det finns en del myter om att det är mindre arbete i en nätkurs än i en campuskurs; snarare måste man vara beredd att investera mer tid.

Det tar tid!

  by  imadoofus123 

Ett riktigt insidesreportage om hur det kan vara att gå en sådan här kurs finns beskrivet i bokkapitlet och konferenspresentationen The Online Seminar as Enacted Practice. På den här bloggen finns också en rad blogginlägg som behandlar nätundervisning.  





PLE
Låt oss så titta lite närmre på fenomenet personal learning environments. Under hösten 2010 anmälde jag mig av nyfikenhet till en MOOC, en massive open online course. En sådan kurs riktar sig till alla; man registrerar sig på nätet och får ett login till kursen. Den pågår under ett antal veckor där man har olika teman; allt man läser finns givetvis fritt tillgänligt på nätet. Det ingår också presentationer med ljud och bild som man kan följa i realtid eller titta på efteråt. Titta på det här på det här videoklippet där David Cormier förklarar vad en MOOC är.



Det som inspirerade mig mest var att skriva blogg och det har blivit långt över 100 inlägg  i den här bloggen sedan hösten 2010 inom ett fokuserat område ”The Net in Higher Education” d.v.s. jag skriver inte om ditt och datt utan jag reflekterar och utvecklar mina tankar inom ett fokuserat område; man kan också uttrycka denna “subversiva” verksamhet lite provokativt som Steve Wheeler gör i ett inlägg: “I think therefore I blog!”

Stoffet till mina inlägg får jag förutom från min egna erfarenheter från mina nätspanare; jag har gradvis byggt upp ett nätverk av intressanta personer att ”följa” och här tycker jag att man kan vara selektiv och inte ha för många. Mitt främsta spaningsredskap är Twitter och för den som händelsevis inte känner till detta är det en mikroblogg där man kan skriva 140 tecken, där man med fördel använder en del för att länka till ytterligare innehåll. Till mitt twitterkonto får jag alla s.k. tweets från de personer jag följer; det är här jag får veta något inom mitt område, men jag får också sådant som de har fått och skickar vidare, deras retweets; det blir en sorts ”skvaller” om vad andra har skrivit. Jag får sålunda avsevärt fler meddelanden än bara de som mina spanare producerat.

 Eftersom informationsmängden på nätet är nästintill oändlig finns förstås ingen chans att hänga med på allt. Det blir som att kasta dagens tidning eftersom det kommer en ny imorgon (som man heller inte hinner läsa). Det finns dock en del verktyg som kan hjälpa oss att hänga med i det som sker. Det enklaste är att vi prenumererar på en plats på nätet så att allt som sker där kommer till vår dator. Vi får en bra förklaring i detta videoklipp.



Vi kan få våra prenumerationer direkt i webbläsaren men det också vanligt att man har någon sorts aggregator. En som är enkel att använda är Google Reader men det finns andra om man av något skäl inte vill låta Google veta vad man prenumerar på. Själv följer jag ett antal bloggar i Google Reader som jag förstås kollar varje dag.

Andra sätt att samla twitterflödet från dem man följer kan vara att göra en Daily. Jag kan alltså göra liksom en tidning av det jag själv och min krets twittrar om och få det samlat på ett ställe. Den här ”tidningen” kan jag sedan tipsa om på Twitter om jag vill.

 Ett ganska nytt redskap för att curate olika ämnen är Scoop.it. Man kan låta verktyget själv crawl the web efter vissa nyckelord och i källor som man har bestämt, för det andra kan man skicka sådant man själv hittar dit och för det tredje kan man publicera mina egna inlägg från bloggen på Scoop.it. Slutligen tipsar man om sina scoop på Twitter genom att kryssa i en ruta.

 Nu är det säkert någon som sitter och är nästan sprickfärdig och vill fråga varför jag inte säger något om Facebook. Jag blir i så fall svaret skyldig; jag undviker FB i undervisning även om jag naturligtvis har ett konto där. Det finns också Google + som jag håller på att bekanta mig med.

Jag får alltså en massa information från nätet (hur skulle jag veta något annars?) men hela nätkulturen bygger på att man delar med sig. Just detta att dela med sig är kanske inte alltid så självklart för alla. Jag tror att många gärna laddar upp innehåll på nätet men vill förbehålla sig att ha ensamrätt till det. Jag vet inte om det är så men jag brukar tänka att det är ganska meningslöst att ladda upp något på nätet om ingen får använda det; tvärtom så blir jag gärna lite glad, smickrad eller stolt om någon använder det jag har gjort.

Jag lägger därför upp ett stort antal bilder på den största fotosajten Flickr, ja även på Picasa (båda är länkade till höger på den här sidan)och alla bilder jag laddar upp för publik visning har creative commonslicens; bara ärofullt om någon vill använda. Ett ytterligare sätt att dela med sig av sitt arbete är Slideshare (där det finns en presentation med detta blogginläggs innehåll).

  by  A. Diez Herrero 

Som jag ser det är det ganska stora skillnader mellan att verka i en traditionellt institutionell miljö med dess speciella krav och i en personlig lärmiljö på nätet där man drivs av radikalt andra intressen. Problematiken som jag nämnde inledningsvis handlar om ifall det går eller ens är önskvärt att försöka integrera de här olika miljöerna. Vanligast är nog då att man funderar på hur man skulle kunna ”få in” de sociala medierna i den traditionella undervisningen d.v.s. att göra som vi brukar göra men med lite nya och käcka verktyg, säger jag lite provocerande.


VLE och PLE – ett omöjligt äktenskap? 
När vi befinner oss i en institutionell miljö är det svårt att ta ut svängarna helt; vi begränsas av ett regelverk som det är vår uppgift att efterleva. Svårast att förena med det fria kunskapssökandet på nätet är kanske detta med speciella lärandemål och den individuella bedömningen men vi kan återkomma till detta.

Vad kan vi göra? 

I de nätkurser som jag nämnde ovan försöker jag att inspirera till användning av fria resurser på nätet, en sorts rollmodell alltså. Om jag kan, använder jag helst också sådant som fritt kan hämtas på nätet. Jag uppmanar också deltagarna att själva söka resurser på nätet som de kan kommentera och dela med övriga. Ett mer konkret exempel kommer från ett moment i en distanskurs där deltagarna fick möjligheten att välja mellan att skriva blogg eller att skriva som vanligt i lärplattformen. Vi fick väl igång bortåt 10 bloggar man såvitt jag kan se är det ingen som fortsätter att producera något och detta är kanske dilemmat i ett nötskal. Vi kan titta på ett litet videoklipp där jag försöker introducera ett annorlunda sätt att arbeta för deltagarna.



I en kurs gör du det du gör därför att det skall göras, måste göras om man skall bli godkänd; i en personlig lärmiljö gör du det du gör för att du är intresserad och vill göra detta. Det blir därför lite konstigt att skriva blogg i en kurs om det görs för att läraren skall kunna kontrollera att man har gjort sina uppgifter. Bloggen är liksom ”på riktigt” medan kursuppgiften görs under andra villkor.

Jag upptäckte också att jag fick kommentera på ett annat sätt i bloggen än i lärplattformen. Gör studenten en uppgift skall man visserligen alltid ge rak feedback, men man känner också ett behov av att uppmuntra för ett gott arbete, ge beröm. I en blogg blir det väldigt konstigt att skriva ”bra arbete Linda” då hon inte har skrivit sitt inlägg för att övertyga en lärare om att hon gör något bra utan enbart därför att hon har något att säga och då måste man kommentera detta på saklig grund.

 Att arbeta öppet på nätet i en kurs kan också vara problematiskt för den som är inriktad på konkurrens och betyg; man kan börja tänka på att andra stjäl ens arbete och åker snålskjuts. För den som enbart har ett kunskapsintresse erbjuder ju andras arbete en snabbare väg till det man vill lära sig än att börja från början och att inte utnyttja det som redan finns är enbart meningslöst. Frågor om mitt eller ditt arbete blir inte heller lika viktiga när man inte producerar för bedömning. Jämfört med en kurs där kursplanen har bestämda mål blir arbetet på nätet lätt okontrollerbart, inte bara i relation till vem som har gjort vad utan också i relation till vad man har lärt sig. Den som av intresse tränger in i ett område med hjälp av nätet kommer knappast att följa en väg där lärandemålen är tydligt utstakade. Publicerar sig vederbörande på nätet i blogg eller i en wiki kan det bli näst intill omöjligt att utreda vad som är det egna bidraget och vad som arbetats in från andra dokument. Jag kan rekommendera en artikel av Nina Bonderup Dohn där de här frågorna behandlas utförligt.

Som beskrivits ovan finns det en hel del problem med att gifta ihop webben och den traditionella undervisningen. Men visst kan vi lära studenterna hur man informerar sig, hur man producerar och delar med sig samt hur man på olika sätt kan delta i samtal. Vi kan kräva att de hittar resurser på nätet; vi kan faktiskt sätta upp detta som en uppgift även om det då blir instrumentellt, ungefär som mitt bloggförsök ovan.

Som lärare kan vi vara förebildliga och producera och dela med oss av innehåll på nätet; vi kan också hitta nytt och spännande innehåll som kan berika studenterna i en kurs. Nyligen skrev jag ett inlägg om hur man använde Youtube i undervisningen i en grundkurs i sociologi. Vi kan delta i diskussionsforumen och vi kan rent generellt agera på ett sätt som gynnar lärandet. Jag har spenderat oändligt mycket tid i diskussionsforumen i mina kurser och det intressanta är att vi liksom vänder näsorna åt samma håll så att skillnaden mellan lärare och student blir mindre. Jag går oftare in i diskussionerna som intresserad och nyfiken än som lärare och kontrollant.

Med lite engagemang kan vi kanske få till ett riktigt bra och intressedrivet arbete i lärplattformen, men detta kommer dessvärre ganska brutalt att avbrytas när kursen är över, eftersom all verksamhet då upphör vilket får till följd att de diskussioner som studenter, och i lyckade fall även lärare engagerat sig i, förpassas in i databasernas väl tillbommade utrymmen. Deltagarna blir berövade sin produktion och vi själva måste börja från ruta ett nästa gång igen. Skapar vi å andra sidan intressedrivna personliga lärmiljöer på nätet kan diskussionen fortsätta så länge intresse finns. Men då har vi som myndighet för länge sedan förlorat kontrollen över lärandet.

Tillsist: om du skulle bli intresserad av allt detta som beskrivs ovan,  betänk då att det är beroendeframkallande och du kommer sannolikt att spendera mycket mer tid på detta än du från början tänkt.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License