Vi har väl inte kunnat undgå att märka att datorer har blivit allt vanligare i klassrummen och den s.k. 1-till-1-modellen där var och en skall förses med egen dator blir allt vanligare. På webbplatsen http://www2.diu.se/framlar/ kan man under fliken Egen dator se att det pågår någon sorts race under parollen "Sätt din kommun på kartan!" där man skall anmäla om man är med i datorracet. Här verkar det nog som man har gjort IT-frågan främst till en fråga om tillgång. Huruvida att den ökade datortillgången blir gynnsam för lärandet får väl den pedagogiska forskningen utröna vad det lider.
Utan att för den skull vara teknikdeterminist kan man nog anta att det kommer att bli ganska annorlunda i undervisningssalarna när elever och studenter får tillgång till information på ett sätt som inte skett tidigare. Vi har säkert alla hört datorförespråkarna sia om att läraren kommer att förlora sin position som den ende som vet något nu när alla kan ta reda allt möjligt och därigenom utmana lärarauktoriteten. Utöver detta finns rader av uttalanden om frihet, framtid och mobilitet.
I ett manuskript som kommit i min hand för några dagar sedan undersöks vad som sker i den högre utbildningen när de studerande kommer till föreläsningar och har med sina datorer. Här är förstås villkoren annorlunda än i grundskola och gymnasium då man inte kan "tillrättavisa" universitetsstuderande på samma sätt utan måste se dem som ansvarsfulla individer som har att ta ansvar för sitt lärande utan pekpinnar från lärare. Frågan är då om det är några problem med detta eller om man kan låta var och en sköta sig själv. Jag skall ge ett exempel från den egna erfarenheten.
Någon gång vid sekelskiftet medverkade jag i en universitetsutbildning där jag för första gången mötte studerande som genom utbildningsanordnarens försorg hade fått tillgång till varsin kraftfull laptop med trådlöst nätverk. De studerande kunde alltså, vilket inte var så självklart vid den tiden, ha ständig tillgång till internet utan sladdar.
Jag minns mycket väl de känslor jag erfor när jag första gången föreläste för denna grupp studenter som alla satt bakom en uppfälld datorskärm. Jag hade redan då mångårig undervisningsvana och min första tanke var denna: tänk om de gör något annat när jag pratar! Efterhand avtog dock dessa tankar och ersattes ungefär av: de får väl skylla sig själva om de inte lyssnar! Jag kan inte minnas att jag någonsin tänkte att de kanske tog reda på mer om det som jag för tillfället undervisade om.
Gradvis har vi vant oss vid att det kan pågå olika aktiviteter samtidigt. Själv kan jag mycket väl tänka mig att diskret både läsa och skicka mail eller andra meddelanden när jag sitter på möte; det finns liksom kognitivt utrymme över för detta. När jag sitter på möte med mina kollegor, inser jag att jag alls inte är ensam om min tro att den kognitiva kapaciteten medger åtskilligt utöver det som sker på den formella agendan.
I den studie som presenteras i manuskriptet videofilmade man ett antal föreläsningar genom att ställa en videokamera längst bak i lektionssalen. Sedan analyserade man vad som skedde; av förklarliga skäl blev det mest rörelser och andra organisatoriska beteenden som blev synliga. Det verkar också (i alla fall när man frågar) som om studenterna kommunicerar inbördes under lektionstiden. Liksom mina erfarenheter ovan pågår det parallella verksamheter i lektionssalen.
Forskarna konstaterar att datorn verkar vara en mycket personlig pryl för flertalet studerande då de konfigurerar den på ett personlig sätt. Det verkar också som att datorn blir allestädes närvarande; forskarna säger att man blir "van" vid att alltid använda datorn. Själv uppfattar jag det som om man bildligt "umgås" med datorn.
I den här studien förefaller det som om datorn tar upp ett visst utrymme både vad gäller plats och tid; praktiska, tekniska problem, skulle man kanske kunna säga. Detta blir tydligt när man skall starta och alla skall logga in. Forskarna funderar över om man borde avsätta en viss tid till detta vid lektionens början. Det tror jag inte att jag skulle föreslå.
En intressant fråga är vad man skall ha den bärbara datorn till i lektionssalen. Om man frågar de studerande, menar de att lärarna borde utnyttja det faktum bättre att alla sitter med datorer. Detta är förstås en intressant fråga: Vad kan man göra med datorn i undervisningslokalen?
En del lärare ser nog datorn mer som ett hinder i undervisninglokalen då den inte riktigt passar in i en traditionell föreläsningsform. Jag tycker gärna man kan ställa sig frågan om det är så vettigt att ha en lärares föreläsning samtidigt som de studerande sitter med sina datorer; i vilket fall känns det inte så meningsfullt om de inte använder datorn för att föra anteckningar (vilket de inte gjorde i den här studien). Man kan förstås tänka sig mer "moderna" sätt att använda datorn, kanske till att ställa frågor eller till att metakommentera innehållet i föreläsningen. Varför inte via Twitter?
På ett annat plan tycker jag att man nog borde ställa frågan om huruvida det är relevant att föreläsa överhuvudtaget om det handlar om informationsöverföring, speciellt som man skulle kunna ladda upp informationen som ges i förväg och sedan anvvända den något exklusiva lärartiden till frågor och diskussion kring den överförda informationen. Sannolikt skulle man kunna göra studenterna mer aktiva med ett sådant upplägg. På ett generellt plan handlar det om hur man bäst skall använda den lärarledda tiden.
I den högre utbildningen blir det allt vanligare med s.k. lärplattformar som förutom administration och filuppladdning också erbjuder diskussions- och chatfunktioner. Det har emellertid visat sig att de flesta människor hellre diskuterar i de redskap de är vana vid än i de som institutionen anbefaller. Man kan säkert pliktskyldigast utföra det som krävs för en viss uppgift i institutionens lärplattform men för verkliga och autentiska diskussioner föredrar man det man är van vid. Det är inte heller säkert att studerande förknippar de diskussioner de för i sina välkända nätfora med lärande i formell mening.
I studien som jag kommenterar här påvisar man också en rad distraktionsmoment. Vi har tidigare berört att man kan göra annat än det som pågår formellt i rummet men det handlar också om att datorskärmen generellt drar till sig uppmärksamhet från den som befinner sig i närheten. Detta hänger förstås ihop med att det är så lätt att göra något vid sidan av det officiella skeendet varför man liksom kan "råka" distrheras av något man för syn på på grannens skärm. Någon i studien kommenterar dock förmågan att fokusera på ett föredömligt sätt då vederbörande säger att det nog inte handlar om datorn och att den som är lättdistraherad nog hade varit det på annat sätt om det inte funnits datorer. Insiktsfullt, tycker jag!
Forskarna slutar med att fundera över att datorn nog alltjämt har en sorts nyhetens behag i klassrummen. Själv kan jag tänka att det nog börjar bli lite "gammeldags" att älska sin dator. Idag finns alltmer av det man intresserar sig för i det s.k. "molnet" och själva "datamaskinen", som man sa tidigare, har blivit allt mer "genomskinlig". Dessutom är det väl knappast laptopen som är den mest "hajpade" prylen längre. Såvitt jag kan förstå är det mobilen som står näst i tur att ta över regentskapet i klassrummen.
Tidigt en torsdagsmorgon när jag snabbt gick igenon skörden av nya tweets som kommit in under natten träffade jag på ett som väckte min nyfikenhet; det handlade om något som på engelska heter Rapid Instructional Design for Accelerated Learning, skrivet av någon som kallar sig Barbara.
Som en person med en nästintill "oändligt lång" erfarenhet av undervisning och lärande brukar jag ofta resa ragg när jag ser något som associerar till lärande som en snabb process som fixas till med några metoder som någon försöker pådyvla oss. Här var det just ordet "rapid" som gjorde att jag tänkte gå till motattack.
Redan i första stycket blev jag emellertid mer nyfiken än stridslysten då skribenten beskrev hur traditionella Instructional Systems Design (ISD) modeller med bakgrund i militära behov har dominerat och alljämt dominerar sen andra världskriget. ISD beskrivs som en mansdominerad och behavioristisk strategi för lärande. Nåja, tänkte jag det där visste jag ju men jag läser vidare.
Istället för de rigida strategierna behöver vi nya som som bygger på hur vi numera förstår lärandeprocesserna och därför bygger The Accelerated Learning Rapid Instructional Design (RID) på att människor lär mer från erfarenheter där de får feedback än från presentationer och särskilt kursmaterial. Det här låter ju faktiskt som något man skulle kunna ställa upp på!
RID vill ersätta traditionella kurser som är "mediatunga" med sådana aktiviteter som får de lärande att ta kontroll över sitt eget lärande och lära av varandra. Traditionellt brukar 80% av en "kursdesign" bestå av presentation av information trots att man tror sig veta att presentationsfasen bara står för 20% av lärandet. Den direkta rekommendationen är: "Make sure you design so that 30% or less is devoted to instructor or media presentations; and 70% or more, to learner practice and integration activities.". Oavsett sanningshalten i de här proportionerna så talar de till förmån för större aktivitet från den lärande än från läraren och detta känns som något vi känner igen från den svenska pedagogiska debatten (även om Utbildningsdepartementet tycks signalera mer lärarprat).
Mycket bekant med tanke på det "genomslag" som begreppet praktikgemenskaper (Wenger) och socialtlärande (Vygotskij) har fått är att man enligt RID-modellen bör organisera för lärandegemenskaper snarare än för enskilda individer.
Ett inslag som man tidigare nog mer har förknippat med utbildning av yngre individer är att att RID förordar en ständig rytm mellan fysisk aktivitet och ren tankeverksamhet. Att göra saker och att röra sig "tends to sustain people’s energy and improve their learning."
Modellen talar också om mer öppna och flexibla uppgifter i motsats till traditionella program som "tended to be rigid, prescriptive, and set in stone." Här ger man en särskild känga åt e-learningprogam som oftast har skapats för att kunna användas gång på gång och detta är kanske inte så konstigt eftersom skapandet av sådan e-learningprogram är mycket tidskrävande.
Det är på den här punkten, tror jag, som R i "rapid" får sin förklaring. Genom att avstå från att göra program där allt från början är fastlagt och där den lärande reduceras till en konsument av sofistikerat undervisningsmaterial, kan man minska utvecklingstiden från månader till timmar. Den vägledande principen här är: "Never do for learners what they can do for themselves and for each other.”
Jag tycker att det som ovan framhållits kan beskrivas som en "modern" pedagogik som ser den lärande som en aktiv individ som tar ansvar, samverkar med andra och skapar något. "RID works because it doesn’t try to do everything for the learner or totally control the learning process. It makes learners responsible for their own learning."
Nya informations- och kommunikationskanaler som t.ex. GoogleScholar, öppna tidskrifter, Wikipedia, GoogleDocs, Twitter, Facebook och andra ger enkel tillgång till information, kontakter och produktion via nätet.
Kunskapens organisering i nätverk
Det är rimligt att fråga sig vilken inverkan detta flöde av information och alla de kontakter som skapas på nätet har för den traditionella undervisningen och kanske mer specifikt för lärarrollen. När de studerande har så många olika vägar till information, kan man behöva organisera ("designa") undervisning på ett sådant sätt att man tar vara på de nya möjligheterna. Siemens' syfte är just att att initiera en diskussion om undervisning i en värld som har en nätverksstruktur.
Hierarkierna utmanas
När allt fler får möjlighet att producera information blir det inte lika självklart vem som är expert. Man kan säga att nätet på ett fundamentalt sätt förändrar (på sikt, kanske?) den hierarkiska struktur som finns på de flesta utbildningsinstitutioner.
Kan man lita på det?
Nu är det emellertid inte så enkelt att var och en kan bli sin egen läromästare eftersom de flesta av oss alltsomoftast kan få problem med vem eller vad vi skall lita på i störtfloden av bloggar, wikis, podcasts, youtubeklipp och annat. Så länge nätet används för socialt vardagsprat är det ingen som ifrågasätter dess överlägsenhet framför andra medier men när nätet också börjar användas för att sprida mer forskningsbaserad-, akademisk-, kunskap ses det alltjämt med en viss misstänksamhet inom akademin.
Kontrollbehovet
Många institutioner vill gärna visa att de är "med sin tid" genom att använda de nya informationsverktygen men man är ofta rädd att tappa kontrollen och orolig för att de lärande inte har förmågan att kritiskt värdera kunskapen på nätet. Vad man än tycker och tänker om nätet sätter framväxten av nya verktyg press på institutionerna att anpassa sina undervisningsmodeller till det som en allt större del av de lärande är vana vid.
Fabriksmetaforen
Siemens för intressant resonemang om huruvida den traditionella undervisningen försöker att lägga de nya verktygen "ovanpå" den gamla. Ett exempel som klargör hur det nya liksom läggs ovanpå det gamla kommer från hur man byggde fabriker innan man hade elektricitet. För att kunna använda kraften från en central energikälla (ångmaskin, kanske) fick lokalerna byggas så att det gick att föra över kraften via remmar enligt ett komplicerat system. När man senare fick elektricitet, blev man inte beroende av att lokalerna såg ut på det gamla sättet. Det visade sig snart att de lokaler som ursprungligen var byggda för en annan kraftkälla nu inte var funktionella när man hade en ny energikälla som var mer flexibel.
Det är här som Siemens gör kopplingen till våra undervisningslokaler. En gång var det nödvändigt att utforma lokalerna så att många kunde lyssna till en central "kraftkälla", läraren eller professorn, som föreläste. Idag när vi har kommunikationsteknologin är kanske inte det slutna rummet där en person överför information det effektivaste sättet organisera undervisning. Siemens menar att "fabriksmodellen" för undervisning inte längre förmår möta vare sig behov eller krav i dagens samhälle. Idag är nätverk en mer adekvat modell för lärande och kunskap blir då något som finns distriuberat över många olika källor; det är detta som Siemens benämner connectivism.
Connectivism
Connectivism betraktar kunskap som distribuerad över nätverk och att lära handlar i stort om att skapa många nätverksförbindelser och att känna igen mönster. Lite ytligt uttryckt är kunskap mer en fråga om vilka förbindelser man har etablerat än vad man till äventyrs vet på egen hand.
Instruktionism vs. konstruktivism
Man kan se på connectivism i relation till två extremföreställningar om lärande och undervisning; den ena handlar om kunskapsöverföring (instruktionism), vanligen manifesterad som föreläsning och den andra handlar om den aktive studenten som söker sin egen kunskap (konstruktivism). Att enbart föra diskussionen utifrån dessa två positioner innebär emellertid en grov förenkling.
I den pedagogiska debatten kan man nog ana att det finns fler som uppskattar den kunskapssökande studenten än det som brukar beskrivas som den passivt lyssnande (och ibland uttråkade) åhöraren i en föreläsning. Det finns visserligen många postitiva drag med konstruktivismen där den lärande liksom av egen kraft och nyfikenhet söker sin kunskap, men det är inte säkert att detta är det mest effektiva sättet att lära. Det är ingen lätt uppgift att skapa mening i ett kunskapsfält med informaton från ett otal olika källor i en oorganiserad röra och det är inte säkert att den som har total frihet att sammanställa kunskap får den bästa förståelsen. Å andra sidan är det heller ingen garanti att den organiserade, välplanerade, undervisningen där man försöker överföra kunskap genom planerad undervisning, skapar en bättre förståelse.
Navigatorrollen
Siemens beskriver fyra olika metaforer för hur man kan förstå lärarrollen. Han tar först upp John Seely Browns bild av läraren som en mästare (Educator as Master Artist). Brown tar bilden av en atelje där flera skapar helt öppet. Mästaren kan då diskutera och lyfta fram centrala aspekter men undervisar ändå inte på traditionellt sätt. De lärande kan å sin sida lära av varandra, de kan se hur andra löser problem. Siemens menar att överfört till vanlig undervisning kan skrivandet av bloggar och wikis likna detta. Läraren får en överblick över allas produktion och kan lyfta fram goda och sepcifka exempel samtidigt som de lärande kan studera varandras produktion och lära av detta.
En annan bild är läraren som nätverksadministratör (Educator as Network Administrator). Här är det lärarens roll att hjälpa de studerande att skapa förbindelser och att skapa nätverk för lärande som står i fokus. Läraren uppmuntrar nätverkande och uppmuntrar till kritisk granskning av källorna. Här gör man något tillsammans men läraren är den som har överblick och kan visa på nyckelbegreppen.
Läraren som en portvakt (Educator as Concierge). Här handlar det om att dirigera och visa de lärande till ställen som de inte kände till. Detta blir en form av "soft guidance" som ibland handlar om traditionella föreläsningar och ibland om eget upptäckande.
Den fjärde metaforen beskriver läraren som en "kurator" (Educator as Curator). Som kurator antar läraren dubbla roller och är både expert och som en en som skapar möjligheter för utforskning. En "curator" visar på resurser och presenterar för de studerande nya idéer och resurser som de inte kände till. En "curator" låter de studerande vara självständiga men förstår ändå den frustration det innebär att utforska okända områden. Det handlar i hög grad om att balansera mellan frihet för de lärande och att gå in och visa och informera inom det område som skall studeras.
I alla fyra rollerna sker en blandning av lärarens expertkunnande med de lärandes egen konstruktion av kunskap. I samtliga fall handlar det också om att läraren spelar en aktiv roll både när det gäller att informera och utvärdera studenternas aktiviteter. I samtliga fall förstås lärarrollen på ett mer differentierat sätt än den enkla dualiteten mellan instruktivist resp konstruktivist.
Undervisningensdesign
För att ta tillvara de nya möjligheter som nätet ger räcker det förstås inte att skicka in lärare i kurser som är planerade som de alltid har varit; det gäller i hög grad att tänka annorlunda när kurser och undervisning planeras. Hur skall vi tar tillvara allt som redan finns producerat för undervisning (iTunes U t.ex.), inspelade presentationer, youtube, open access material, wikipedia och mycket mera? Det lätt att se framför sig att traditionella institutioner står inför stora utmaningar och att man kanske skulle behöva införa en
speciell sorts pedagogik, nätpedagogik.
I artikeln Building Personal Learning Environments by using and mixing ICT tools in a professional way av LindaCastañeda och JavierSoto beskrivs hur man introducerar IT-verktyg i en kurs inom högre utbildning. Det övergripande syftet är att få studenterna att inse att de verktyg man introducerar ger dem möjlighet att utveckla sin kunskap och ta ansvar för sitt lärande.
När man undersöker vilka verktyg studenterna använder på sin fritid, ser man ett ganska begränsat urval och en intressant iakttagelse är att de i allmänhet inte förknippar denna användning med lärande. Lärande, som studenterna uppfattar det, handlar främst om att "ta in" och memorera.
Med utgångspunkt i studenternas (beränsade) datoranävändning, deras syn på lärande och vilken roll IT-verktygen spelar iscensätts drygt femton olika "hands-on-workshops" där olika verktyg introduceras. Några av dessa är blogg, wiki, Ning, sociala bokmärken, RSS, GoogleDocs, Slideshare m.fl.
Vidare introduceras Creative Commonslicensiering varefter de får utforska begreppet "digital divide" med hjälp av verktygen. Slutligen får de i uppgift och producera sig på nätet.
Efter att introduktionen av verktyg är avslutad och uppgifterna där verktygen tagits i bruk är genomförda, introduceras begreppet PLE och studenterna får i uppgift att grafiskt visualisera sin personliga lärmiljö.
Den som vill få en bild av hur personliga lärmiljöer - dock inte från det här projektet - kan avbildas kan gå till den här platsen.
I den utvärdering som följer är det föga överraskande att studenterna anser att skapandet av personliga lärmiljöer kan gynna lärandet. De tror också att de kommer att använda dessa verktyg i framtiden (om 5 år) även om en del garderar sig med kommentaren att de inte kan veta hur det ser ut om fem år.
I den avslutande summeringen konstaterar man att kunskapen om verktyg för lärande i allmänhet är liten. De verktyg studenterna regelbundet använder på sin fritid förknippar de i allmänhet inte med lärande, vilket de menar handlar om att lära "in" och memorera.
Den kanske intressantaste reflektionen är dock att genom att introducera olika verktyg och knyta dessa till begreppet personlig lärmiljö (PLE) så förser man de studerande med såväl verktyg som tankemönster som rustar dem att ta kommandot över sitt eget lärande i framtiden efter avslutad utbildning.
Att elever och studenter måste rustas för framtiden med hjälp av IT är ett argument som ofta hörs i samhällsdebatten. Det är emellertid ovanligt att man i detta sammanhang talar om personliga lärmiljöer. Snarare är det ett formellt lärande där "datorvana" och förmågan att hantera program träder i förgrunden. Kanske är detta inte att förvånas över då det finns en motsättning mellan det anarkistiska och okontrollerade lärande som sker i personliga lärmiljöer på nätet och det formaliseradeinstitutionella lärande som sker i skolan och universitetet.
Det här dokumentet har en tredelad struktur. Först tänker jag ge några exempel från en nätkurs som går i vad man kallar ett LMS eller ett VLE, virtuallearningenvironment. Utmärkande för sådana kurser är att de i huvudsak är traditionella kurser där man styr och ställer med deltagarna med hjälp av kursplaner, litteratur, uppgifter och examination på det sätt vi alltid har gjort och måste göra som myndighetsutövare.
För det andra har jag ett stort intresse i vad man brukar kalla personallearningenvironment, PLE, där jag tar för mig, delar med mig och kommunicerar med människor på nätet. Här är det enbart ett personligt kunskapsintresse som driver. Det är alltså en ganska stor skillnad mellan att agera i ett VLE och i ett PLE där deltagaren i en traditionell kurs visserligen kan drivas av intresse men kanske i högre grad av kravet på att prestera och klara av studierna. I en PLE drivs man däremot helt av sitt intresse utan några speciella krav på prestation eller godkännande.
I den tredje delen vill jag undersöka huruvida det skulle gå att integrera dessa två ganska väsenskilda ”världar”. Den övergripande problematiken för min presentation är alltså:
Kan vi använda och dra nytta av det som brukar kallas Web2.0 i vår traditionella undervisning och vilka utmaningar ställs vi i så fall inför? LMS
Vi tar först en nätkurs inom den högre utbildningen som ett exempel på hur man kan lägga upp en traditionell kurs i en lärplattform. Här finns förstås många olika erfarenheter och jag gör inte anspråk på att vara normativ. Beskrivningen är strukturerad i två kategorier: information och pedagogik även om dessa naturligtvis hör ihop och är beroende av varandra. Jag har lagt upp olika dokument och resurser så som jag tror att det blir tydligt för deltagarna men det är ingen garanti. Jag har gjort html-sidor med plattformens produktionsverktyg, jag har laddat upp texter och jag har laddat upp andra resurser som video och länkar. De nätresurser jag har laddat upp blir liksom ett första försök att klättra lite över den mur som en lärplattform bildligt utgör. Vi kan se några exempel från en screencast här; det är alltså några exempel på hur man inom en traditionell kurs kan använda sig av lite olika resurser.
Den andra kategorin är pedagogiken och givetvis står pedagogiken i ett nära förhållande till de resurser man väljer att använda sig av. Den nya tekniken har gjort det möjligt att kommunicera enkelt med lärare men också mellan deltagare i kursen. Detta i kombination med starka influenser från konstruktivistiska och vygotskijanska tankegångar om kunskap som utvecklas i social aktivitet och med bruk av tillgängliga resurser har bildat den fond mot vilken mina nätkurser har skapats.
Kurserna är alla byggda kring någon form av datorstött samarbetslärande i den meningen att deltagarna förväntas göra något tillsammans. Det handlar inte om grupparbete utan om aktiviteter där olika deltagare bidrar med sina respektive erfarenheter men detta är inte alltid helt konfliktfritt då de som söker sig till en nät- eller distanskurs kan ha gjort detta därför att de helt enkelt vill jobba när de vill och heller inte vill ha kontakt med andra.
I våra kurser har man alltjämt en stor frihet när det gäller tid och rum men man måste underkasta sig en viss koordination i tid om det skall bli diskussioner på nätet.Morten Flate Paulsen talar om cooperativefreedom vilket pekar ut spänningen mellan samverkan och frihet att själv styra över sitt lärande. Kanhända borde man därför förse vår tids nätkurser med en sorts ”varningstext” där man tydligare anger att det finns en del myter om att det är mindre arbete i en nätkurs än i en campuskurs; snarare måste man vara beredd att investera mer tid.
Ett riktigt insidesreportage om hur det kan vara att gå en sådan här kurs finns beskrivet i bokkapitlet och konferenspresentationen The Online Seminar as Enacted Practice. På den här bloggen finns också en rad blogginlägg som behandlar nätundervisning.
PLE Låt oss så titta lite närmre på fenomenet personallearningenvironments. Under hösten 2010 anmälde jag mig av nyfikenhet till en MOOC, en massiveopenonlinecourse. En sådan kurs riktar sig till alla; man registrerar sig på nätet och får ett login till kursen. Den pågår under ett antal veckor där man har olika teman; allt man läser finns givetvis fritt tillgänligt på nätet. Det ingår också presentationer med ljud och bild som man kan följa i realtid eller titta på efteråt. Titta på det här på det här videoklippet där David Cormier förklarar vad en MOOC är.
Det som inspirerade mig mest var att skriva blogg och det har blivit långt över 100 inlägg i den här bloggen sedan hösten 2010 inom ett fokuserat område ”The Net in Higher Education” d.v.s. jag skriver inte om ditt och datt utan jag reflekterar och utvecklar mina tankar inom ett fokuserat område; man kan också uttrycka denna “subversiva” verksamhet lite provokativt som Steve Wheeler gör i ett inlägg: “I think therefore I blog!”
Stoffet till mina inlägg får jag förutom från min egna erfarenheter från mina nätspanare; jag har gradvis byggt upp ett nätverk av intressanta personer att ”följa” och här tycker jag att man kan vara selektiv och inte ha för många. Mitt främsta spaningsredskap är Twitteroch för den som händelsevis inte känner till detta är det en mikroblogg där man kan skriva 140 tecken, där man med fördel använder en del för att länka till ytterligare innehåll. Till mitt twitterkonto får jag alla s.k. tweets från de personer jag följer; det är här jag får veta något inom mitt område, men jag får också sådant som de har fått och skickar vidare, deras retweets; det blir en sorts ”skvaller” om vad andra har skrivit. Jag får sålunda avsevärt fler meddelanden än bara de som mina spanare producerat.
Eftersom informationsmängden på nätet är nästintill oändlig finns förstås ingen chans att hänga med på allt. Det blir som att kasta dagens tidning eftersom det kommer en ny imorgon (som man heller inte hinner läsa). Det finns dock en del verktyg som kan hjälpa oss att hänga med i det som sker. Det enklaste är att vi prenumererar på en plats på nätet så att allt som sker där kommer till vår dator. Vi får en bra förklaring i detta videoklipp.
Vi kan få våra prenumerationer direkt i webbläsaren men det också vanligt att man har någon sorts aggregator. En som är enkel att använda är GoogleReader men det finns andra om man av något skäl inte vill låta Google veta vad man prenumerar på. Själv följer jag ett antal bloggar i Google Reader som jag förstås kollar varje dag.
Andra sätt att samla twitterflödet från dem man följer kan vara att göra en Daily. Jag kan alltså göra liksom en tidning av det jag själv och min krets twittrar om och få det samlat på ett ställe. Den här ”tidningen” kan jag sedan tipsa om på Twitter om jag vill.
Ett ganska nytt redskap för att curate olika ämnen ärScoop.it. Man kan låta verktyget själv crawltheweb efter vissa nyckelord och i källor som man har bestämt, för det andra kan man skicka sådant man själv hittar dit och för det tredje kan man publicera mina egna inlägg från bloggen på Scoop.it. Slutligen tipsar man om sina scoop på Twitter genom att kryssa i en ruta.
Nu är det säkert någon som sitter och är nästan sprickfärdig och vill fråga varför jag inte säger något om Facebook. Jag blir i så fall svaret skyldig; jag undviker FB i undervisning även om jag naturligtvis har ett konto där. Det finns också Google + som jag håller på att bekanta mig med.
Jag får alltså en massa information från nätet (hur skulle jag veta något annars?) men hela nätkulturen bygger på att man delar med sig. Just detta att dela med sig är kanske inte alltid så självklart för alla. Jag tror att många gärna laddar upp innehåll på nätet men vill förbehålla sig att ha ensamrätt till det. Jag vet inte om det är så men jag brukar tänka att det är ganska meningslöst att ladda upp något på nätet om ingen får använda det; tvärtom så blir jag gärna lite glad, smickrad eller stolt om någon använder det jag har gjort.
Jag lägger därför upp ett stort antal bilder på den största fotosajten Flickr, ja även på Picasa (båda är länkade till höger på den här sidan)och alla bilder jag laddar upp för publik visning har creative commonslicens; bara ärofullt om någon vill använda. Ett ytterligare sätt att dela med sig av sitt arbete är Slideshare (där det finns en presentation med detta blogginläggs innehåll).
Som jag ser det är det ganska stora skillnader mellan att verka i en traditionellt institutionell miljö med dess speciella krav och i en personlig lärmiljö på nätet där man drivs av radikalt andra intressen. Problematiken som jag nämnde inledningsvis handlar om ifall det går eller ens är önskvärt att försöka integrera de här olika miljöerna. Vanligast är nog då att man funderar på hur man skulle kunna ”få in” de sociala medierna i den traditionella undervisningen d.v.s. att göra som vi brukar göra men med lite nya och käcka verktyg, säger jag lite provocerande.
VLE och PLE – ett omöjligt äktenskap?
När vi befinner oss i en institutionell miljö är det svårt att ta ut svängarna helt; vi begränsas av ett regelverk som det är vår uppgift att efterleva. Svårast att förena med det fria kunskapssökandet på nätet är kanske detta med speciella lärandemål och den individuella bedömningen men vi kan återkomma till detta.
Vad kan vi göra?
I de nätkurser som jag nämnde ovan försöker jag att inspirera till användning av fria resurser på nätet, en sorts rollmodell alltså. Om jag kan, använder jag helst också sådant som fritt kan hämtas på nätet. Jag uppmanar också deltagarna att själva söka resurser på nätet som de kan kommentera och dela med övriga. Ett mer konkret exempel kommer från ett moment i en distanskurs där deltagarna fick möjligheten att välja mellan att skriva blogg eller att skriva som vanligt i lärplattformen. Vi fick väl igång bortåt 10 bloggar man såvitt jag kan se är det ingen som fortsätter att producera något och detta är kanske dilemmat i ett nötskal. Vi kan titta på ett litet videoklipp där jag försöker introducera ett annorlunda sätt att arbeta för deltagarna.
I en kurs gör du det du gör därför att det skall göras, måste göras om man skall bli godkänd; i en personlig lärmiljö gör du det du gör för att du är intresserad och vill göra detta. Det blir därför lite konstigt att skriva blogg i en kurs om det görs för att läraren skall kunna kontrollera att man har gjort sina uppgifter. Bloggen är liksom ”på riktigt” medan kursuppgiften görs under andra villkor.
Jag upptäckte också att jag fick kommentera på ett annat sätt i bloggen än i lärplattformen. Gör studenten en uppgift skall man visserligen alltid ge rak feedback, men man känner också ett behov av att uppmuntra för ett gott arbete, ge beröm. I en blogg blir det väldigt konstigt att skriva ”bra arbete Linda” då hon inte har skrivit sitt inlägg för att övertyga en lärare om att hon gör något bra utan enbart därför att hon har något att säga och då måste man kommentera detta på saklig grund.
Att arbeta öppet på nätet i en kurs kan också vara problematiskt för den som är inriktad på konkurrens och betyg; man kan börja tänka på att andra stjäl ens arbete och åker snålskjuts. För den som enbart har ett kunskapsintresse erbjuder ju andras arbete en snabbare väg till det man vill lära sig än att börja från början och att inte utnyttja det som redan finns är enbart meningslöst. Frågor om mitt eller ditt arbete blir inte heller lika viktiga när man inte producerar för bedömning. Jämfört med en kurs där kursplanen har bestämda mål blir arbetet på nätet lätt okontrollerbart, inte bara i relation till vem som har gjort vad utan också i relation till vad man har lärt sig. Den som av intresse tränger in i ett område med hjälp av nätet kommer knappast att följa en väg där lärandemålen är tydligt utstakade. Publicerar sig vederbörande på nätet i blogg eller i en wiki kan det bli näst intill omöjligt att utreda vad som är det egna bidraget och vad som arbetats in från andra dokument. Jag kan rekommendera en artikel av Nina Bonderup Dohn där de här frågorna behandlas utförligt.
Som beskrivits ovan finns det en hel del problem med att gifta ihop webben och den traditionella undervisningen. Men visst kan vi lära studenterna hur man informerar sig, hur man producerar och delar med sig samt hur man på olika sätt kan delta i samtal. Vi kan kräva att de hittar resurser på nätet; vi kan faktiskt sätta upp detta som en uppgift även om det då blir instrumentellt, ungefär som mitt bloggförsök ovan.
Som lärare kan vi vara förebildliga och producera och dela med oss av innehåll på nätet; vi kan också hitta nytt och spännande innehåll som kan berika studenterna i en kurs. Nyligen skrev jag ett inlägg om hur man använde Youtube i undervisningen i en grundkurs i sociologi. Vi kan delta i diskussionsforumen och vi kan rent generellt agera på ett sätt som gynnar lärandet. Jag har spenderat oändligt mycket tid i diskussionsforumen i mina kurser och det intressanta är att vi liksom vänder näsorna åt samma håll så att skillnaden mellan lärare och student blir mindre. Jag går oftare in i diskussionerna som intresserad och nyfiken än som lärare och kontrollant.
Med lite engagemang kan vi kanske få till ett riktigt bra och intressedrivet arbete i lärplattformen, men detta kommer dessvärre ganska brutalt att avbrytas när kursen är över, eftersom all verksamhet då upphör vilket får till följd att de diskussioner som studenter, och i lyckade fall även lärare engagerat sig i, förpassas in i databasernas väl tillbommade utrymmen. Deltagarna blir berövade sin produktion och vi själva måste börja från ruta ett nästa gång igen. Skapar vi å andra sidan intressedrivna personliga lärmiljöer på nätet kan diskussionen fortsätta så länge intresse finns. Men då har vi som myndighet för länge sedan förlorat kontrollen över lärandet.
Tillsist: om du skulle bli intresserad av allt detta som beskrivs ovan, betänk då att det är beroendeframkallande och du kommer sannolikt att spendera mycket mer tid på detta än du från början tänkt.
Inlägg
