Inlägg
Men är det inte något paradoxalt i detta att det finns en massa information på nätet som man inte får använda när man går en utbildning? Jag har många gånger funderat på den här problematiken och det är nog inte så enkelt som att det enbart handlar om att ”skriva med egna ord” och inte med andras. Jag hoppas kunna övertyga er om detta genom att berätta lite om hur jag ser på detta.
Informationshämtning i utbildningskontexter
Man kan betrakta nedladdning av andras arbeten som en etisk fråga och försöka övertyga vederbörande om det olämpliga i att bete sig på det här sättet. Här kan vi nog ha framgång hos individer som har en sorts egen etisk kompass (moralisk resning) men dessa kanske ändå inte skulle förfarit bedrägligt. Det är de som saknar denna inbyggda spärr mot ohederlighet som vi får det största problemet med och min gissning är att vi nog inte kommer så långt även om vi naturligtvis måste försöka övertyga vederbörande om hur man bör bete sig. Men vad gör vi om vi ändå inte lyckas?
Ett självklart inslag i en undervisningskontext är förstås att undervisa om vad man faktiskt får göra. Vi försöker lära våra studerande vilka konventioner som gäller när man refererar till andras verk. Vi lär dem vad som gäller för upphovsrätt, både den som begränsar vår användning av andras material och den som låter oss använda det under vissa betingelser (Creative Commons).
De har två sätten att arbeta med problematiken, den etiska och informerande vill jag betrakta som både positiva och nödvändiga steg. Om nu inte detta leder i önskad riktning, övergår vi oftast till obehagligare metoder och mer repressiva metoder.
Här blir det fråga om att kontrollera på olika sätt och utdöma olika former av sanktioner, underkännande, avstängning eller annat. Regelbundet är det ett antal studenter vid universiteten som ertappas och avstängs för ohederligt beteende s.k. fusk. För en studerande med studielån är detta förstås ett kännbart straff.
Till vår hjälp att kontrollera finns kommersiella tjänster som åtar sig att kontrollera inlämnade uppgifter mot ett stort antal databaser. Resultaten utfaller som procent överensstämmelse med dokument som redan finns i databasen och lite mer detaljerad information om varje träff. Vi förväntas köra studenternas uppsatser genom detta kontrollsystem; detta bygger förstås på att de inte försöker lämna in pappersvarianter av sina uppsatser.
Dessvärre har det väl aldrig varit så, om man ser ur ett historiskt perspektiv, att hemska straff och sanktioner har avskräckt från brott, kanske har man lite noggrannare vägt risken för upptäckt med potentiella fördelar men det har inte fått handlingarna att upphöra. Jag tror att vi kan räkna med att även om vi moralpredikar, informerar, kontrollerar och straffar så kommer inte detta att få problemet ur världen. Men jag har faktiskt en lösning (ganska djärvt sagt, förstås) och den skall jag beskriva för er nu.
Informationsöverflödet och våra begagnade frågor
Min lösning bygger på att man inser att man befinner sig i en tid där information inte är någon bristvara, vi har snarare ett överflöd av information som vi måste lära oss handskas med. Jag brukar jämföra detta med när jag började som lärare (på Medeltiden!). Då var själva sökandet efter information det centrala och när man (om man) hittade folkmängden i någon avlägsen afrikansk stat i ett tjugo år gammalt tabellhäfte var man i regel nöjd. Idag kan vi hitta snart sagt allt på Internet, ganska lätt dessutom.
Man kan kanske säga att de flesta frågor som brukar ställas i skolan och i den högre utbildningen, åtminstone grundutbildningen, redan är besvarade och att det då är lite fånigt att be de studerande att besvara dem en gång till. På universitetet är det mycket vanligt att studenterna pluggar gamla tentamensfrågor inför tentan eftersom de vet att lärarna kommer att ställa dessa frågor igen.
Alla frågor är liksom redan besvarade: historieuppsatsen om orsaker till Andra världskriget finns med största sannolikhet redan på nätet och den studerande som har förmågan och viljan kan ju bara tanka ner den här uppsatsen, fixa lite med namn och datum och sedan lämna in den som ett eget arbete. Litar man sen på den plats på nätet där man hämtat den behöver man inte ens läsa den, kanske.
Läraren inser oftast att den här studenten inte har kunnat skriva detta och då måste man försöka få studenten att erkänna hur uppsatsen kommit till. I bästa fall erkänner studenten med sanktioner som följd; i värsta fall står hon/han på sig och då handlar det om att på olika sätt "bevisa" plagiatet med de metoder som står till buds. Men man kanske inte skulle behöva hamna i denna situation.
Uppgifter för lärande istället för upprepning
Vi måste ge en annan typ av uppgifter. Varför skall gymnasieeleven skriva en uppsats om orsakerna till Andra världskriget när den redan är skriven, ja inte bara av en utan av många allt från gymnasieelever till historieforskare? Den uppgift de borde få är givetvis att ta vid där andra har slutat.
En uppgift så som jag tänker mig den, skulle formuleras som att man faktiskt tvingades att söka av tillgängliga källor (bibliotek, databaser, Internet), kommentera och annotera dessa och sedan redovisa denna efterforskning som en egen uppgift. Detta skulle betyda att man var tvungen att skaffa sig en uppfattning om källorna genom att läsa översiktligt innan man valde eller valde bort material.
Detta är egentligen en mycket mer kvalificerad uppgift än att memorera något ur läroboken som man sedan skriver ner. Jag skall återkomma till detta när jag pratar om ”de egna orden”. Sannolikt kommer den studerande under resten av livet att vara avsevärt mer betjänt av att ha tillägnat sig ändamålsenliga sökstrategier och materialhantering än av att vid ett visst tillfälle ha kommit ihåg vissa fakta som sedan skrivits ner och lämnats in till läraren, för att sedan aldrig mera läsas.
Om jag får återvända till mitt skolexempel med de gamla tabellerna, så var det så på den tiden att själva letandet och i bästa fall fyndet av en viss information var själva uppgiften; vi kanske hade letat runt i materielrum och bibliotek under längre tid för att hitta just den uppgift vi var ute efter. Idag måste vi ha ett annat fokus för uppgiften: Vad skall vi ha informationen till eller vad skall vi göra med den?
Om man förenklar starkt, så menar jag att de uppgifter man förr till äventyrs kunde hitta var målet i sig; idag måste det man hittar på nätet vara starten på en uppgift. Säg nu att vi har vår historieklass där en uppgift var att beskriva orsaker till Andra världskriget. I den första delen (som läraren eventuellt beömde separat) sökte studenterna referenser för sitt arbete. Dessa referenser skall nu användas för den verkligt kvalificerade uppgiften, nämligen att utifrån befintliga källor säga något om ämnet. Detta är ett ”tungt” arbete som kräver läsning av olika texter, urval och värdering av de samma. Nu står vår student där med, i bästa fall, så mycket material att det blir nödvändigt att prioritera för att hålla sig inom uppgiftens ram (vi har givetvis talat om att idag är det ingen som blir belönad för många sidor).
Myten om de egna orden och textens originalitet
Jag menar att vi nu har kommit till själva essensen av att arbeta i en tid då mängden information alltmer liknar en syndaflod som vi måste handskas med på något sätt. Hur konstruerar vår studerande en läsbar, sammanhängande och läsvärd text (eller annan produkt) med hjälp av andras arbeten och en egen idé om struktur och budskap? Detta är en så kvalificerad uppgift att det naturligtvis är mycket enklare att ”tota ihop” en text ur eget huvud!
Men det är här jag närmar mig det som bildligt kan liknas vid att trampa i ett getingbo befolkat av pedagoger; det finns nog inte någon av oss som inte liksom ett mantra upprepat gång på gång; ”du måste skriva med egna ord”. Varifrån kom egentligen idén om egna ord, ingen har väl några egna ord? Jag hävdar att om en studerande arbetar på det sätt som jag här har skissat kommer han eller hon förr eller senare att behöva infoga sådan information som redan finns i källtexterna, alltså andras ord. Är det då meningsfullt att skriva den en gång till med ”egna ord”? Om man läser i en rapport att ”vindstyrkor på mer än 25 m i sekunden uppmättes under natten” så menar jag att detta inte blir bättre för att man skriver med ”egna ord”. Vilka skulle de vara i så fall?. Jag menar att det faktiskt finns innehåll av sådan faktisk och saklig karaktär att de nästan inte går att skriva om utan att information förloras. Om man däremot vill infoga ett längre stycke med ”klipp-och-klistra”, så har ni ju redan lärt eleven hur man refererar till upphovspersonen och hur man markerar detta i texten.
Alltså, det jag säger är följande: det finns sådant innehåll som är av så pass allmän och informerande karaktär att det bara blir löjligt attt skriva det på ett annat sätt; dessutom är det väl inte själva texten som sådan som är det centrala utan det innehåll som texten refererar till.
Att redigera, kanske genom att ”klippa-och-klistra” andras ord, en text som hänger samman såväl till innehåll som form är en bra mycket svårare uppgift än att skriva själv ur eget huvud. Kanske borde vi inte vara så rädda för ”klipp-och klistra” utan mer koncentrera oss på att vår student kan presentera ett personligt, sammanhängande och intressant innehåll? Och detta är den tredje och avslutande delen av den studerandes uppgift, nämligen att presentera och stå för det som åstadkommits samt i bästa fall ladda upp på nätet för nästa person som vill klippa och klistra på liknande villkor.
Slutsats
Plagieringsproblematiken är i hög grad en följd av den pedagogik vi tillämpar. Om vi nöjer oss med att studenterna enbart skall svara på det som redan är besvarat borde vi egentligen ge dem erkännande om de kan hitta svaren i mängden av information på Internet; det är en värdefull färdighet de har visat upp. Om vi verkligen vill lära studenterna något mer än att hitta det rätta svaret på en redan använd och besvarad fråga, lär vi dem hur den information de hittar kan omvandlas till verklig kunskap som de sedan i sin tur kan dela med sig av till andra.
Presentation med samma bilder som i texten ovan.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Lite mer om detta ämne finns i:
"Pedagogiska praktiker och virtuella realiteter" som är mitt kapitel i boken Kunskap och människans redskap : teknik och lärande red. Rystedt och Säljö. Lund: Studentlitteratur
Titta gärna på det här skämtsamma klippet från YouTube:
Läs också detta inlägg:
SvaraRaderahttp://blogs.worldbank.org/edutech/innovations