fredag 20 april 2012

När behöver vi ses?

På morgonen läser jag ett, som jag tycker, kreativt blogginlägg där en person hävdar att undervisning där man möts f-2-f egengligen bara är för väldigt speciella tillfällen. Redan här tänker jag att många "reser ragg" och menar att det där med att sitta framför datorn absolut inte kan jämföras med "riktig" undervisning av "kött och blod" eller någon liknande karakterisering.

Bloggaren gör dock en kreativ twist som jag kallar det och jämför med underhållning eller andra kulturella företeelser. Hur ofta lyssnar  i på musik live jämfört med inspelad? Hur ofta ser  i drama på teatern jämfört med tv eller bio?


Budskapet bör vara uppenbart; i de flesta av dessa exempel är det den inspelade varianten som gäller.
Nu menar dock inte skribenten att de inspelade varianterna på något sätt är bättre utan han ställer upp följande kategorier:
  • Det finns konserter med artister som man absolut vill se live
  • Det finns tillfällen då de sociala kontakterna är centrala
  • Det finns innehåll som man vill ta del av på egna villkor
  • Det finns också innehåll man bara snabbt tittar över
  • Det finns sådant man helt enkelt inte bryr sig om
Om vi tillämpar dessa kategorier på undervisning, ser  vi att det är långtifrån alltid som de två första kategorierna gäller. Mycken undervisning ( kanske den mesta) har inte alls denna unika karaktär att man faktiskt skulle offra en massa för att få ta del av den "live" när vi jämför med kultur och underhållning.
När måste vi mötas f-2-f, alltså?

måndag 16 april 2012

Erfarenheter från nätkurser

Som lärare i nätbaserade kurser är det alltid intressant att se hur andra gör och vilka erfarenheter som görs. Ett bra exempel att spegla sig i beskrivs i artikeln Online Collaborative Learning in Health Care Education av Catherine Westbrook. Artikeln är publicerad i tidskriften EURODL som är den europeiska motsvarigheten till IRRODL, vilken jag citerat flitigt i mina bloggar.



Det undervisningsexempel som beskrivs i den aktuella artikeln kommer från en kurs i Magnetic Resonance Imaging (MRI)för studenter på forskarnivån.

I artikeln uppehåller sig Westbrook speciellt vid följande frågor: online socialization, information exchange och knowledge construction.

För att nätbaserat lärande skall bli framgångsrikt är det viktigt att kursdeltagarna lär känna varandra (online socialization). Den som är kursledare har ett särskilt ansvar för att detta sker. Deltagarna måste fås att förstå fördelarna med att bidra genom att de ges väldigt tydliga instruktioner om vad som förväntas. I det aktuella fallet sattes deltagarna i grupper med uppgift att först introducera sig själva och att därefter diskutera ett gemensamt ämne tillsammans med de övriga i gruppen.

Efter de introducerande momenten måste man förstås komma fram till det tillfälle då man måste börja lära sig något av det som är kursens innehåll; här handlar det om att utbyta information (information exchange)i lärplattformens diskussionsforum. Här noteras att detta blir svårt om deltagarna inte har klart för sig vilka lärandemål kursen har. Man måste alltså veta vad man skall diskuera och säkert också varför. Här påpekar förfarttaren att det är viktigt att läraren liksom "övervakar" det hela, inte genom att onödigtvis lägga sig i men för att stimulera diskussionen och se till att alla deltar (eller får komma till tals). Lärarens roll är också att sammanfatta och dra slutsatser så att alla får med sig något från diskussionen.

I den aktuella kursen får varje grupp i uppgift att konstruera ett bedömningsdokument (knowledge construction). Deltagarna skall allstå själva skapa frågor i relation till lärandemålen. Detta för att de skall engagera sig i såväl innehåll som lärandemål som bedömningskriterier. I det aktuella fallet användes ett för varje grupp gemensamt Google dokument (Google Docs) där gruppens deltagare kan skriva, redigera och tillsammans komma fram till de frågor de vill presentera som gruppens frågor.

Artikelförfattaren drar en rad intressanta slutsatser från arbetet.

  • Nätmiljön kan stimulera till mer eller åtminstone lika mycket mycket kunskapsbildning som fysiska möten i ett klassrum.

  • Det är viktigt att skapa en identitet online om arbetet skall bli framgångsrikt

  • Det krävs en aktiv medverkan av den som är lärare för att motivera deltagarna

  • Deltagarna måste känna sig emotionellt knutna till övriga deltagare i gruppen. (Här brukar jag själv mena att det viktigt att varje deltagare känner ett ansvar för gruppen, ett ansvar att bidra i tid såp att det blir aktivitet).

  • Kursledaren uppmuntrade social kontakt i gruppen även efter det att uppgiften hade fullgjorts.

  • När inläggen hade varierande kvalitet (knapphändiga eller långa ofokuserade) gick kursledaren in och gav lämplig feedback

  • Deltagarna uppskattade att det fanns en stor variation av erfarenheter i gruppen och kunde dra nytta av detta.

En generell slutsats från kursen är att det finns en stor mängd uppgifter som lämpar sig för nätbaserat lärande.

Det finns dock en risk att den som är lärare kommer att få ägna väldigt mycket tid åt att ge feedback och därför måste man i förväg tänka igen (eller få lära sig) hur detta skall göras.

Det är också viktigt att deltagarna får klara riktlinjer. Nätkurser har ett drag av frihet och flexibilitet över sig men utan klara riktlinjer för hur man skall bidra och när det skall vara klart kan deltagarna få problem vilket i sin tur kommer att missgynna deltagarnas lärande i kursen.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 29 mars 2012

Bra högre utbildning

Inför PELeCON-konferensen ställer Steve Wheeler tio frågor till en av de inbjudna talarna Helen Keegan .


Jag har valt ut två av hennes svar eftersom jag tycker de är intressanta att fundera vidare över.

Den ena frågan lyder: Vilket är ditt repcept för ett bra lärande? (What is your recipe for good learning?)

Keegan säger bla. att ett personligt intresse är centralt. Hon menar vidare att känsla är viktigt; en avslappnad och glad atmosfär hjälper människor att känna sig väl till mods även om vi naturligtvis kan lära oss även om vi inte är glada. En öppen och ärlig dialog där vi kan erkänna att vi ställer till det ibland men att vi alla har värdefulla erfarenheter och tankar att dela så att vi kan lära av varandra. Vi skall ha en miljö där människor inte är rädda för för att göra misstag eller att säga något som kan låta dumt. Slutligen, men inte minst viktigt, vi måste uppmuntra nyfikenhet och nya frågor.

Sen får hon frågan om hon skulle vilja förändra något inom högre utbildning. Vad skullle det i så fall vara? Stora gruppstorlekar och de sätt på vilka vi bedömer skulle hon vilja förändra.

Det kan naturligtvis vara svårt att minska gruppstorleken i våra system för massutbildning men relationen med studenterna ser hon som otroligt viktig för vårt lärande (och här inkluderar hon sig själv eftersom hon förväntar sig att bli såväl utmanad som att få lära sig från studenterna). Dessvärre är det så att ju större grupp desto mindre sannolikt är det att man lär känna varandra. För Keegan är detta att ha en relation en av de mest belönande aspekterna av lärande och undrvisning.

Det andra som Helen Keegan skulle vilja ändra på är systemet med små kurser som successivt skall tentas av. Det här är något som hämmar nyfikenheten eftersom så många studerande är fokuserade på vad de måste göra för att bli godkända. Detta är naturligtvis ett strategiskt val för att i slutändan få sin examen men det uppmuntrar till en industrimodell för utbildning och ibland blir lärosätet mer som en industrianläggning än en plats för intellektuell tillväxt. Universiteten är dock alltjämt en viktig plats för forskning och undervisning men Keegan menar att hon blir frustrerad av ett tilltagande marknadstänkande där de studerande växer in i en konsumentkultur.

Wordpress Weekly Photo challenge: Curios by Mostraum, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mostraum 

Detta är min översättning och tolkning av det Helen Keegan svarar på frågorna och jag tror att jag utan problem kan hålla med om allt hon säger; goda relationer, genuint intresse, universitet som en plats för intellektuell tillväxt och absolut inget "marknadstjafs" där de studerande blir kunder.



Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdag 27 mars 2012

Vem skall vi tro på?

Vi som har några år på nacken har sannolikt uppfostrats i både källkritik och att lita till erkända experter. Det är inget fel i detta och vi bör vi förstås fortsätta med detta. Det är bara det att idag finns så mycket information där det inte  står någon känd auktoritet bakom som garanterar dess värde. En artikel av Johan Jessen och Anker Helms Jørgensen  i den utmärkta tidskriften First Monday behandlar denna fråga på ett intressant sätt.

Författarna säger att trovärdighet alltid är uppfattad trovärdighet och inte något som finns inneboende i produkten i sig; man kan säga att det är en variant på uttrycket "skönheten ligger i betraktarens öga". Trovärdighet i sin enklaste form handlar om den övertygande kraften hos något. Trovärdigheten (credibility) i sin tur är beroende av två element, hur mycket man litar på något (trustworthyness) och på expertis.

På nätet råder emellertid helt annorlunda villkor än för det som finns i tryckt form. Om man skulle använda samma strategier som man alltid gjort, skulle man behöva ta reda på vem som producerat något och därefter bestämma sig för huruvida denna person är en sådan auktoritet på området att produkten kan uppfattas som trovärdig.

När det gäller vad som finns på nätet måste man emellertid ofta göra sin bedömning utan att det finns någon känd auktoritet bakom. Här kommer det istället att handla om en sorts kollektiva omdömen d.v.s. hur andra har bedömt något. Speciellt blir det viktigt med bedömningar av sådana man litar på (trustees) och de blir en sorts autktoriteter som bidrar till trovärdigheten. Därtill bir själva navigeringen (t.ex. likes)  i sig något som bidrar till trovärdighet; det kan vara rankningar, samband och exponeringen av varumärken.

Sammantaget kan de många olika strömmarna av bedömningar skapa ett mycket bredare spektrum av bedömningar än vad som traditionellt är möjligt när man är off-line. Författarna kallar detta sätt att avgöra kvalitet för aggregerad trovärdighet (aggregated trustworthyness). Social validering innebär helt enkelt att ju fler individer som erkänner en viss information desto mer trovärdig uppfattas den.


Den aggregerade trovärdigheten är något som är unikt för nätet och den innebär ett skifte från fixering på den enskilde som expert och auktoritet till en mer dynamisk process som inte är beroende av någon enskilds auktoritet. Författarna till artikeln säger att denna dynamik på ett paradoxalt sätt minskar risken att man blir vilseförd av några få erkända auktoriteter. Detta sätt att se på trovärdighet står i stark kontrast till vårt vanliga sätt att uppfatta trovärdighet.

Med alltmer information online blir det allt viktigare att förstå sig på dessa dynamiska och sociala strategier för bedömning av trovärdighet då de är mycket annorlunda än statiska metoder för källkritik. Traditionella metoder för att avgöra trovärdighet förmår inte handskas med de mer dynamiska strategier för att avgöra trovärdighet som brukas på nätet.

Detta innebär förstås inte, som jag nämnde inledningsvis, att det inte är viktigt med traditionell källkritik och tillit till auktoriteter men de duger inte för att avgöra trovärdighet online där det ofta saknas identifierbara experter eller auktoriteter. Här kan Wikipedia vara ett bra exempel på god trovärdighet där artiklar inte får sin trovärdighet genom att de är skrivna av kända experter utan snarare av att de har överlevt många individers granskning, alltså en social och dynamisk värdering.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndag 26 mars 2012

Varför använder vi inte öppna lärresurser?

Jag träffar på ett litet inlägg från The Guardians blogg om högre utbildning med titeln Why don't more academics use open educational resources?

Det här inlägget ansluter väl till ett av mina tidigare inlägg där jag beskriver hur lärare och forskare gäran sprider sina vetenskapliga publikationer men i allmänhet är ovilliga att sprida sitt undervisningsmaterial.

I inlägget från The Guardian talas om hyllningarna till MITs open courseware men så är det en person som skjuter in att det må vara så att allt detta värdefulla material existerar men det används inte av akademiker och det förblir inte enbart oanvänt utan det betraktas av akademiker som utan värde (eller i varje litet värde).

Nej, forskarna vill gärna sprida sina forskningsresultat öppet på nätet men när det kommer till undervisningsresurser är är attityden: "Rör inte mina PowerPoint!"

Skribenten ställer frågan om varför så många är ovilliga att dela med sig av sitt undervisningsmaterial. Är det för att man är rädd att man inte skall få tillräckligt med erkännande? Eller så är det helt enkelt så att undervisningmaterial ger väldigt lite erkännande jämfört med forskningsresultat.


Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License/>

fredag 16 mars 2012

Öppna bedömningar

Hur skulle det vara om man försökte göra bedömning av kunskaper som en form av open sourcebedömning? Den kreative Stephen Downes har funderat över detta.

I sin bok Free Learning tar han avstamp i det faktum att bedömning i en mening är ett slutet företag där kända utbildningsinstitutioner utfärdar examensbevis efter det att man har prövat kunskaperna. Vi tycker nog inte att det är så konstigt att den eller de som besitter en viss expertis också kan utfärda bevis över vad en annan människa kan men Downes har tänkt ett steg (eller flera steg) ytterligare här.


De villkor han utgår från är nordamerikanska och jag skall försöka att se igenom de speciella förhållanden som råder där med väldigt specifika test som kostar massor av pengar för den som vill bli testad och bedömd och istället försöka se om det finns något generellt som kan vara relevant även för svenska villkor.

Något som är otillfredsställande är att testfrågorna (läs tentamensfrågorna) är frikopplade från lärandet (i Nordamerika). Det är säkert så i vårt system att det "kommer frågor på" det som lärare har gått igenom men problemet är förstås om det man frågar om är ett tillförlitligt prov på det man kan.

Ett kanske lika allvarligt problem är just att det är provfrågor. Är frågor på något det bästa sättet att mäta lärandet? Här verkar vi vara fast i ett mönster där vi först föreläser och sedan ställer ett antal frågor om det vi har föreläst om.

Downes kritiserar också att (det nordamerikanska) systemet är ogenomskinligt och att man måste lita till ett antal experter som har talat om vad det är som gäller som kunskap. Här ligger vi väl något bättre till i det svenska akademiska systemet där vi på senare tid har fått väldigt tydliga instruktioner om vad det är som skall mätas (lärandemål) och vad som krävs för ett visst betyg. Men det finns problem även med detta som vi skall återkomma till längre fram i texten.

Downes radikala förslag är att bedömning skall bli en mer öppen affär där människor bedöms av fler och av andra gemenskaper än ett slutet sällskap akademiker (om man vill hårddra det).

För att detta skall kunna ske måste vi börja ifrågasätta vårt sätt att bedöma i stort, inte bara slutenheten utan även metoderna. Vad utgör lärande inom ett fält? Vad innebär det att vara en fysiker, frågar Downes. Det innebär inte att man kan reducera det till ett antal nödvändiga kompetenser. Att reducera lärande till specifik uppsättning kompetenser är en mycket reduktiv strategi. När man gör detta, tror man att bedömning av något stort kan kan reduceras till en uppsättning av små saker, alltså att vi kan mäta vad det innebär att vara en fysiker genom att mäta ett antal förutbestämda mål.

Detta senare, att vi går mot allt mer specificerade beskrivningar av mål som mer eller mindre entydigt skall kunna mätas är ju något som också finns i det svenska systemet. I sin yttersta konsekvens kan det bli en fråga om att ha "prickat av" och ha tagit sig igenom ett visst antal rätta mål. Uttryckt på detta sätt låter det inte som om vi har kommit åt verklig förmåga.

Även om behärskandet av ett fält skulle bestå av att man hade lärt sig ett antal avgränsade komponenter så kommer det inte att finnas någon större enighet om vilka dessa komponenter är eller hur man skall testa dem. Här kan vi kanske associera till en ofta återkommande diskussion om "baskunskaper", alltså något som studenten "måste ha" och där olika förespråkare ofta uttalar sig tvärsäkert om vad man måste kunna före något annat. Dessvärre brukar det finnas en bred uppsättning uppfattningar om vad som utgör baskunskaper när man talar med olika förestpråkare.

Att bedöma och utvärdera kunskaper på det snäva sätt vi vanligtvis gör framträder som ganska absurt om vi tar exemplet med fysikern igen. Vi säger inte att någon är en fysiker på grund av att hon eller han har bemästrat ett antal specifika komponenter inom området. Istället ser vi till vad personen kan göra, att hon eller han har utvecklat en grundläggande idé till exempel.

I vårt vanliga reduktiva system mäter vi i förhållande till en uppsatt standard medan vi i ett icke-reduktivt system ger erkännande till en viss förmåga och här handlar det inte om att räkna vilka olika kompetenser personen har utan istället att se att vi har att göra med en kompetent person. När vi talar om Wittgenstein som en erkänd filosof, gör vi inte detta för att han har passerat ett antal test; när vi talar om Gandhi som en erkänt stor ledare är det inte på grund av att vi räknar valresultat eller likande.

När vi kommer ner på på institutionsnivå kan det handla om att en professor ögonblickligen ser att en text är utomordentligt bra och då handlar det inte om att räkna viktiga poänger, referenser eller att den är rätt stavad. Så är det också vid en muntlig tentamen att en senior person faktiskt kan se att han har att göra med en person som är kunnig inom sitt fält.

Dessvärre är det en trend idag att misskreditera alla sådana erkännanden eller att en kunnig person faktiskt kan avgöra att man har att göra med en student t.ex. som behärskar ett område. Lärares bedömningar, om de inte är reducerade till tydligt identifierbara målbeskrivningar tenderar ständigt att ifrågasättas som godtycke eller som uttryck för rättsosäkerhet. Kanske med viss rätt om det sker slutet. Downes tanke om att större gemenskaper skall kunna ge erkännande åt kunskaper som inte är reducerade till specifika kompentenser kräver två villkor:

  • möjlighet att visa upp vad man lärt
  • att det man lärt kan erkännas av något forum

Att skapa e-portfolios är ett sätt att visa upp vad man åsadkommit. Med de kommunikationsmöjligheter som finns idag har vi också goda möjligheter att visa vad vi har åstadkommit och med tiden kan en person att skapa sig en "profil". Erkännande av vad personer åstadkommit blir i någon mening informellt och direkt. Sannolikt är en sådan bedömning inte sämre än den reduktiva bedömning vi vanligtvis tillämpar genom olika sorters test.

The e-Portfolio process by jenhegna1, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  jenhegna1 

Vi redan sett hur detta fungerar på nätet där individer genom sin produktion skapar sig en sorts rykte. Jag tycker att Downes själv är ett utmärkt exempel på detta. Genom sin stora och öppna produktion på nätet har han skapat sig ett rykte inom området lärande i en nät-baserad värld. Hans rykte är då inte beroende på att han har klarat av en rad tester (vilket han säkert också har gjort) utan på hans omfattande produktion som en hel värld kan ta del av och bedöma.

Validering handlar i hög grad av erkännande av kunskaper som man skaffat sig utanför de formella utbildningsvägarna. Såvitt jag vet är emellertid validering än så länge ett ganska slutet företag där formella institutioner bedömer informella kunskaper för att ge ett formellt erkännande av den faktiska kunskapen.

Downes tanke om att erkännande av kunskap skulle bygga på de mångas öppna bedömning av densamma är en spännande men måhända ganska utmanande tanke än så länge.


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdag 23 februari 2012

Omvända världen i lektionssalarna

Förslag och idéer om att "flippa" sitt klassrum finns det gott om på nätet, The Flipped Class Manifest är ett exempel. Att flippa innebär i stora drag att den informationsöverföring som nästan alltid sker i olika undervisningssammanhang ofta kan ske med hjälp av olika teknologier så att tiden tillsammans med lärare och handledare i högre grad kan användas för samtal och diskusson om lärostoffet. Idén till det här inlägget fick jag från ett blogginlägg med titeln  Flipping Your Classroom With Free Web Tools.

my empty classroom by MNicoleM, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  MNicoleM 

Nu skulle man ju kunna hävda att det inte är någon direkt nyhet att överföra information med hjälp teknologier; den äldsta och mest kända av dessa är förstås texten så som den manifesteras i kursböcker och annat som skall läsas.

I princip har det väl inte funnits något som hindrat att man flippat sin undervisning redan innan man hade tillgång till alla de omskrivna tech tools som vi har idag men vi vet alla att vi trots detta står i salen och för över information till de studerande, i bästa fall består den av något annat än det som kan läsas i kursböckerna.

Vad finns det för skäl att föreläsa?
En grundtanke, tror jag, med föreläsningen är att hjälpa de studerande att navigera inom ett kunskapsfält, då det inte är säkert att novisen klarar denna navigering i en lärobok på flera hundra sidor. En vägledande överblick inom området kan vara en ett skäl att informera gruppen. Ett annat skäl att föreläsa kan vara att man vill inkorporera annat material än det som kursböckerna behandlar. Vi vet alla det finns en viss tröghet inom det akademiska systemet när det gäller att ändra på saker. Ett skäl som jag ser som relevant och i högsta grad didaktiskt motiverat är att man vill åstadkomma något som är avpassat för speciella villkor; det kan handla om vad en erfaren undervisare bedömer som lämpligt i förhållande till en viss studerandegrupp.


Vad kan nya teknologiska verktyg erbjuda?
I många fall erbjuder nya "tech tools" en utmärkt möjlighet att att mer eller mindre skräddarsy undervisningen. Andra möjligheter är också att i de fall där man tillverkar didaktiskt material så kan det återanvändas, inte enbart för att det kan vara tidsbesparande för lärare utan framförallt för att det kan användas av olika studerande vid olika tillfällen och dessutom gång på gång.

Men hur skulle det möjligen gå till att tillverka ett material som svarar mot specialla krav? 
 Låt oss göra en jämförelse. Om vi har köpt någon teknisk apparat, finns idag väldigt ofta en länk till en liten film på nätet som visar olika sätt att använda den här apparaten. På samma sätt skulle en lärare med mycket enkla medel kunna spela in kortare videoavsnitt där man t.ex. visar hur man riggar en labbsituation, hur man infogar variabler i ett statistikprogram, hur man utför manuella operationer med ett visst verktyg eller hur man spelar en viss passage i ett musikstycke. Detta är bara några exempel och den som står inför en didaktisk situation kan förstås se mer preciserat vad som krävs.


Nu kanske läsaren ställer sig frågan om den som så positivt talar om detta (d.v.s. jag själv) någonsin har prövat på att åstadkomma något i den här stilen själv. Jo, det har jag, men sannolikt kunde jag åstadkommit mycket mera.

Några exempel är screencasts d.v.s. hur jag spelar in min datorskärm tillsammans med en ljudkommentar då jag vill visa mina studerande tillvägagångssättet när man skall åstadkomma något specifikt i en lärplattform. Här har jag använt gratisprogrammet Jing . Video tycker jag att man enklast spelar in med YouTube  där man helt enkelt sätter sig vid sin dator och följer anvisningarna på skärmen efter att man loggat in med sitt konto på YouTube. Nyligen träffade jag också på ett program som heter PresentationTube  där man länkar slides, video och anteckningar på ett integrerat sätt. Nackdelen är att man måste ladda ner programvara och att man förmodligen måste använda just PowerPoint; jag har inte använt detta på allvar. Att dela ut en presentation på nätet går annars utmärkt med Slideshare . Dessa är några exempel på hur man kan överföra information i klassisk mening

Utöver denna rena informationsöverföring erbjuder förstås nätet en rad möjligheter att samverka kring uppladdade dokument. Här kan man nämna GoogleDocs  och olika wikitjänster. I det här sammanhanget skall man kanske heller inte glömma vilken roll "skvallertjänster" som Twitter och Facebook kan spela.

Sammanfattningsvis innebär de nya verktygen att man ger mer ansvar åt den lärande att aktivt engagera sig i sitt lärande, något som länge har tillhört det önskvärda på den didaktiska agendan. Man kanske kan beteckna det som att man "medverkar" på ett annat sätt än när man är en konsument av information, oftast överförd av en lärare eller en med motsvarande roll.

Något nytt under solen?
Det intressanta i det här sammanhanget är förstås vad de nya teknologierna kan åstadkomma och om de kan åstadkomma något som de gamla (texter, bilder, tabeller etc) inte kunde åstadkomma. Egentligen har det ju alltid varit möjligt att förbereda sig inför ett lektionspass och därefter utnyttja tiden till diskussion och frågor. Det som de nyare teknologierna medger är förstås en större möjlighet att gå utanför de bestämda texterna, att blanda ljud, bild och video samt att förenkla två-eller flervägsinteraktion.

Tools For Conviviality by tonyhall, on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  tonyhall 

Även om det näppeligen kan finnas något mera flexibelt än en bok i fickan eller väskan, återstår förstås att texten inte kan återge rörliga skeenden eller ljud som video eller ljudinspelningar. Den stora skillnaden är kanske trots allt att de nya teknologierna har något av nyhetens behag över sig; det finns också ett mera tveksamt inslag av att det blir "roligare" att lära sig. Det är förstås inget fel i att det är roligt att lära sig; motivation är väl det som driver oss alla men om man med roligt försöker invagga de lärande i att de nya teknologierna gör det "lättare" att lära än på det "gamla tråkiga sättet" tror jag man är ute i tveksamma ärenden. Att lära sig något till fulländning är trots allt något som kräver engagemang, uthållighet och oftast hårt arbete. Med eller utan ny teknologi.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License