Stå på egna ben och kanske några till?

  by  catspyjamasnz 

Det yttersta syftet med olika sorters lärande oavsett om det sker i formell utbildning eller genom mer informell informationsinhämtning är nog individens utveckling till en som själv är kapabel att lära när kursen eller utbildningen är avklarad.

Idag har vi utomordentliga möjligheter att informera oss om snart sagt varje intresseområde. Men det sker naturligtvis inte utan att man själv har drivkraften att ta för sig av allt som finns att tillgå.

Den mest basala strategi som nog de flesta människor idag har prövat på är att "googla" på det som man vill veta. Sen kanske man nöjer sig med detta. Sannolikt tänker man ganska lite på att den information som finns på nätet är resultatet av att många andra människor har valt att dela med sig av sitt kunnande. Allt är naturligtvis inte utdelat på nätet av rent altruistiska skäl för att hjälpa andra utan åtskilligt, kanske det mesta, har pressats ut på nätet för att man vill bli sedd. För företag är detta naturligtvis i någon mån nödvändigt men också många individer lyckas skapa sig en viss stjärnstatus genom attt synas på nätet. Oavsett vilket kan man givetvis välja det man är intresserad av.

Nu är det alls inte de här aspekterna utav eget lärande jag tänkte ta upp här utan jag vill mer fokusera på de möjligheter man har att faktiskt informera sig utöver det enkla googlandet när man vill veta något specifikt.

I ett mycket intressant blogginlägg med titeln Five steps in developing a Personal Learning Network (PLN) skriver författaren om hur man kan ta ansvar för sitt eget lärande efter det att man har gått färdigt kursen eller slutat sin formella utbildning.

Inlägget tar upp 5 olika steg för att hålla sig informerad av egen kraft:

1. Dela med dig av det du producerar
2. Samla idéer (crowdsource) från de som har något att bidra med t.ex. via Twitter
3. Träng djupare in i olika områden genom att följa bloggar inom ditt intresseområde
4. Håll konversationen igång genom att följa och kommentera inom olika kanaler
5. Organisera på något sätt så att du kan hålla reda på det du samlar

Som vanligt är det alltid bäst att läsa originaltexten som jag skrivit om här.

Vad är lärande?

I det här inlägget skall jag göra ett undantag från principen att bara ta upp till behandling sådant som man brukar beteckna med ord som "free", "open", "public domain" etc. och fundera lite över två artiklar som jag läst den ena är Alexander, P. A., Schallert, D. L., & Reynolds, R. E. (2009). What is learning anyway? A topographical perspective considered. Educational Psychologist, 44, 176–192. och den andra är Säljö, R. (2009). Learning, Theories of Learning, and Units of Analysis in Research. Educational Psychologist, 44(3), 202–208.

  by  openpad 

Alexander, Schallert och Reynolds inleder med att slå fast att lärande i analytisk mening är ett mycket komplext begrepp och att det råder en stor oenighet bland de som forskar om lärande. Därför vill de bidra både till att skapa en explicit diskurs om lärande och en gemensam grund för forskare. Dessvärre trampar de i getingboet direkt när de säger att “we want to acknowledge that all learning has as its foundation a biological and neurological basis”.

Så kan man förstås inte säga om man är ute efter att skapa enighet i forskarsamhället och det blir också ett av de argument som Säljö kritiserar i den artikel som är en kritik och en vidare diskussion av Alexanders m.fl. artikel. Säljö framhåller att vi givetvis inte kan bortse från vår biologiska och neurologiska utrustning men att det finns aspekter som är mer relevanta när man vill förstå lärande. Är vår biologiska utrustning verkligen den bästa utgångspunkten, frågar Säljö, när man vill förstå hur någon lär sig skriva en vetenskaplig artikel? Vad Säljö vill visa är att den biologiska basen inte räcker som förklaringsgrund för vårt lärande därför att det finns annat som är minst lika grundläggande för oss som mänskliga och sociala varelser.

När Alexander et al. argumenterar för att vår biologiska utrustning sätter gränserna för vår förmåga, är inte heller detta självklart för den som studerar lärande. Säljö tar ett mycket upplysande exempel om varseblivning. Ur ett snävt perspektiv har detta med vår fysiska utrustning att göra men om man vill förstå varseblivning som något annat än rena nervimpulser räcker det inte med biologiska och neurologiska förklaringar. Säljö tar som exempel när han lärde sig skilja på vit och off-white genom att bli instruerad om skillnaderna i en klädbutik. Genom att han fick en kategori - en kulturell kategori - blev det fortsättningsvis möjligt att skilja på de två nyanserna.

Inom det här området finns också en omfattande forskning (se. t.ex. artiklar av Goodwin) som visar att "professional vision", alltså vad man har lärt sig iaktta yrkesmässigt, är något annat än vad en lekman kan iaktta. Jag tror att var och en med kompetens inom ett visst område genast inser att man kan göra andra iakttagelser än de som en novis gör. Naturligtvis är det också så att målet för en pedagogisk kurs är att inviga kursdeltagarna i en pedagogisk diskurs som gör dem bättre rustade att varsebli vad som sker i undervisningssituationer.

Säljö kritiserar vidare Alexander et al. för att ha en essentialistisk uppfattning om lärande d.v.s. att lärande faktiskt är något som vi efter tillräckligt idogt forskande skulle kunna peka ut som något otvetydigt d.v.s. själva essensen. En rimligare uppfattning, enligt Säljö, är att betrakta lärande som en metafor som alltid kräver en stipulativ definition d.v.s. vad man menar med lärande i ett visst sammanhang och ur vilket teoretiskt perspektiv man argumenterar.

Man kan heller inte studera lärande i någon generell bemärkelse. Istället är det så att forskning om lärande alltid sker utifrån radikalt olika analysnivåer och perspektiv;man kan välja molekylärt, neurologiskt, psykologiskt, pedagogiskt, sociologiskt perspektiv m.fl. Resultaten kommer givetvis att variera både med analysenhet och perspektiv.

Säljö fastslår att det faktiskt finns så stora ontologiska och epistemologiska skiljaktigheter bland forskarna att enhetstanken är dömd att misslyckas. Det är heller inget problem att vi har olika perspektiv, hävdar Säljö. Tvärtom är det så att det är just argument, perspektiv och positionering som utmärker det vetenskapliga samtalet och därför är det inte ens önskvärt att skapa konsensus. Det bästa vi kan göra därför är att lära oss så mycket vi kan om olika traditioner och deras grundantaganden. Endast på detta vis kan den fortsatta diskussionen leda oss vidare i våra försök att förstå olika aspekter av lärande.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.