måndag 28 januari 2013

Att mäta det omätbara


Jag har med stor behållning och stort adrenalinpåslag läst Sven-Eric Liedmans bok Hets! Som jag läser den är det en rasande uppgörelse med flera företeelser i vår samtid, men framförallt med det som sker inom vår utbildningssystem på olika nivåer. Nedanstående text är ett axplock av det som har berört mig starkt i hans bok. Jag hoppas att jag inte har tillvitat författaren några uppfattningar som han inte har. Alla eventuella missuppfattningar får jag själv ansvara för och jag kan bra rekommendera att man läser originaltexten. Numera är det enkelt att med några knapptryckningar låna hem boken som ebok från sitt bibliotek om man skulle tycka att detta är lättare än att ställa sig i kö på ett bibliotek. Den är naturligtvis också värd att köpa för den som vill ha den ständigt till hands när våra utbildningspolitiker häver ur sig enkla sanningar i press och tv. 


Pseudokvantiteterna
Ett av Liedmans återkommande uttryck är pseudokvantiteter med innebörden att att man försöker kvantifiera sådant som egentligen inte låter sig kvantifieras. Sådan kvantifiering är ett utmärkande drag för det som går under namnet New Public Management där mätningar är ett sätt att styra och kontrollera olika verksamheter. Slagordet från förespråkarna lyder: ”If you can't measure it, you can't manage it!” Alltså det som inte kan mätas och jämföras kan heller inte hållas i Herrans tukt och förmaning.

Kvantifiering av olika företeelser är lockande därför att den ger ett sken av rättvisa och transparens, ett annat omhuldat begrepp. Transparens som en följd av kvantifiering ger betraktaren en uppfattning enbart genom att avläsa siffror (oavsett vad dessa står för). Det som idag benämns kvalitetssäkring sker ofta genom olika slags kvantifieringar. 
 
Veckans fotouppgift - Transparens by eriktoyra, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  eriktoyra 

Sådan kvalitetssäkring kan då sättas i motsats till kvalificerade - och inte sällan tidskrävande - omdömen som alltid måste göras av de personer som är väl insatta i en verksamhet. Genom en pseudokvantifiering försöker man kringå kvalificerade bedömningar genom att istället göra det som egentligen inte kan mätas i kvantiteter till något mätbart och då får detta ett sken av exakthet som kan förföra den som inte kunde göra de kvalificerade bedömningarna. Till det utpräglat mänskliga hör emellertid förmågan och viljan att samtala och argumentera om sådant som sällan har några entydiga svar men tvetydiga svar rimmar illa med New Public Mangement.


Universitetsligan
Inom den högre utbildningen används pseudokvantifieringen främst för rankningar av olika slag. Sålunda rankas olika universitet i världen på skalor som bygger på dessa pseudokvantiteter, något som inte är olikt sportens ligatabeller. Även den s.k. Bolognaprocessen - ett sätt att jämföra olika universitetsutbildningar - kan ses som ett utslag av New Public Management.
 

För forskaren blir det viktigt att få sina artiklar citerade så ofta som möjligt. Detta kan leda till komiska bieffekter då det gäller att vara strategisk och inte publicera det som eventuellt kan publiceras i ytterligare en artikel. Salamipublicering, skriver Liedman med innebörden att det gäller att liksom skiva upp sitt projekt i så många publicerbara enheter (Least publishable units) som möjligt. Humaniora missgynnas förstås av publicerings- och citeringssystemet därför att humaniora sysslar med en typ av frågor som ofta kräver mer omfattande texter, monografier, än naturvetenskap och medicin som publicerar sig frekvent i kortare artiklar.


Nyttan
Vi får en ganska dyster bild av hur statsmakterna ser på utbildningar. Framförallt är det anställningsbarhet och entreprenörsanda som är honnörsord bland utbildningens politiker. I samma anda är tanken att ingen skall utbilda sig längre än nödvändigt. Man skall snabbt gå igenom en utbildning och komma ut i arbete. Utbildningsministerns mantra om att "alla kan inte bli akademiker" får här sin praktiska tillämpning.

Liedman menar också att utbildningarna strömlinjeformas med ängslig blick på vad näringslivet vill ha. I Amerika försöker man i allt högre grad skräddarsy kurser för näringslivet. Ett budord idag är att man skall bli entreprenör. Sverige behöver fler småföretagare säger regeringen och även oppositionen. I dagens köp- och säljsystem blir det också en en flirt med vad man tror att eleverna vill ha eftersom gymnasieskolorna numera måste försöka locka elever till sina program. I ett avsnitt beskriver Liedman hur man idag framförallt är konsument. Men även om man ger sken av valfrihet är konsumtionen i någon mening passiv; man tar emot vad andra har framställt åt en att köpa. Man är som en fågelunge med vidöppet gap. Var och kan förstås förstå att det blir allt svårare att göra humanistiska studier konkurrenskraftiga i ett köp- och säljsystem där man i grunden inte eftersträvar verklig kunskap utan mer av kompetenser som gör personen anställningsbar.


Bildning
"Människan lever inte av profit allena", menar Liedman, men verklig bildning är något som tar tid och som man skaffar sig både genom studier och genom erfarenheter. Han hävdar att klokhet, fronesis, bara kan utvecklas i samtal. Det är viktigt att tänka på detta när vi tror att den oändliga tillgången på information är detsamma som kunskap. Bara med klokhet kan man påverka en annan människa så att hon blir klokare. Den kloke vänder sig med avsmak från den vanvettiga form av inlärning som uppmuntras inte minst på högstatusutbildningar och som går ut på att slå i sig en maximal mängd lärostoff som strax efter tentamen saklöst kan glömmas bort. I en sådan utbildning blir studenterna lätt instrumentella och deras vanligaste fråga blir dessvärre: "kommer detta på tentan?"


Information och kunskap
För blott tio år sedan häpnade man över informationsflödet och man trodde att detta skulle vara tillräckligt för en människas kunskapsarsenal.

Skolan måste förhålla sig till det faktum att tillgången på information håller på att bli alltmer självklar och inse att fakta bara är kunskapens byggstenar. Vi behöver ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet är en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan rapas upp i en tenta. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process och det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, den inre motivation, som krävs. Den återkommande diskussionen om betyg i den ena eller andra årskursen är tämligen meningslös för en individs lärande. Betygens enda verkliga funktion är alltjämt att sortera. Hela skolsystemet präglas av ett "småttigheternas regemente" som håller på att kväva hela skolsystemet.

Liedman pekar på att utbildning består av lust och motstånd. I skolan skall man lära av lust men där måste också finnas ett drag av motstånd till skillnad från leken. Skolarbete har också en "Lastcharakter" d.v.s. arbetet har ett inslag av tyngd och börda. Det kräver helt enkelt ansträngning. Liedman är övertygad om att dagens skola kommer att misslyckas men han känner ingen skadeglädje eller triumf över detta utan enbart sorg.



 
Motstånd?
Skolan och universitetet är idag underkastade utilismens regemente. Nyttan skall säkerställas med ett minutiöst övervakningssystem. Men detta är djupt kontraproduktivt. För att mata övervakningsapparaten krävs mängder av onyttigt arbete för att mata in uppgifter av olika slag. Nyttan skulle bli större om man gav utrymme åt lärares och forskares initiativkraft. I en överreglerad verksamhet får inte ens den hyllade entreprenören någon rörelsefrihet.

Paradoxalt nog talas det om autonomi samtidigt som olika restriktioner blir allt fler. Det intressanta härvidlag är läraryrket. Från att ha varit ett yrke med stor frihet som gett tillfredsställelse och självständighet har det alltmer misstänkliggjorts och reglerats in i minsta detalj. Barnet och läraren ses här på två diametralt olika sätt. De ena är i behov av stimulans och frihet medan de andra noga måste övervakas.

Det finns naturligtvis en möjlighet att till en viss del undkomma de administrativa pålagorna genom att pliktskyldigast och med minsta möjliga insats fylla i alla blanketter utan att direkt göra uppror. Detta var en strategi som människor i det gamla sovjetsamhället hade utvecklat till fulländning. Till det yttre anpassade de sig till kraven men levde samtidigt en sorts dubbelliv. Det är en strategi som jag själv kan känna stark sympati med. Gör det du måste på enklaste sätt, så kan du ägna dig åt det viktiga arbetet efter detta!

Ifrågasättande och kritiskt tänkande har alltid varit honnörsord i utbildningar. Men detta måste också få gälla alla de påbud som överheten lägger på produktionen.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar