Hur skulle det vara om man försökte göra bedömning av kunskaper som en form av
open sourcebedömning? Den kreative
Stephen Downes har funderat över detta.
I sin bok
Free Learning tar han avstamp i det faktum att bedömning i en mening är ett slutet företag där kända utbildningsinstitutioner utfärdar examensbevis efter det att man har prövat kunskaperna. Vi tycker nog inte att det är så konstigt att den eller de som besitter en viss expertis också kan utfärda bevis över vad en annan människa kan men Downes har tänkt ett steg (eller flera steg) ytterligare här.
De villkor han utgår från är nordamerikanska och jag skall försöka att se igenom de speciella förhållanden som råder där med väldigt specifika test som kostar massor av pengar för den som vill bli testad och bedömd och istället försöka se om det finns något generellt som kan vara relevant även för svenska villkor.
Något som är otillfredsställande är att testfrågorna (läs tentamensfrågorna) är frikopplade från lärandet (i Nordamerika). Det är säkert så i vårt system att det "kommer frågor på" det som lärare har gått igenom men problemet är förstås om det man frågar om är ett tillförlitligt prov på det man kan.
Ett kanske lika allvarligt problem är just att det är provfrågor.
Är frågor på något det bästa sättet att mäta lärandet? Här verkar vi vara fast i ett mönster där vi först föreläser och sedan ställer ett antal frågor om det vi har föreläst om.
Downes kritiserar också att (det nordamerikanska) systemet är ogenomskinligt och att man måste lita till ett antal experter som har talat om vad det är som gäller som kunskap. Här ligger vi väl något bättre till i det svenska akademiska systemet där vi på senare tid har fått väldigt tydliga instruktioner om vad det är som skall mätas (lärandemål) och vad som krävs för ett visst betyg. Men det finns problem även med detta som vi skall återkomma till längre fram i texten.
Downes radikala förslag är att bedömning skall bli en mer
öppen affär där människor
bedöms av fler och av andra gemenskaper än ett slutet sällskap akademiker (om man vill hårddra det).
För att detta skall kunna ske måste vi börja ifrågasätta vårt sätt att bedöma i stort, inte bara slutenheten utan även metoderna.
Vad utgör lärande inom ett fält? Vad innebär det att vara en fysiker, frågar Downes. Det innebär inte att man kan reducera det till ett antal nödvändiga kompetenser. Att reducera lärande till specifik uppsättning kompetenser är en mycket
reduktiv strategi. När man gör detta, tror man att bedömning av något stort kan kan reduceras till en uppsättning av små saker, alltså att vi kan mäta vad det innebär att vara en fysiker genom att mäta ett antal förutbestämda mål.
Detta senare, att vi går mot allt mer specificerade beskrivningar av mål som mer eller mindre entydigt skall kunna mätas är ju något som också finns i det svenska systemet. I sin yttersta konsekvens kan det bli en fråga om att ha "prickat av" och ha tagit sig igenom ett visst antal rätta mål. Uttryckt på detta sätt låter det inte som om vi har kommit åt verklig förmåga.
Även om behärskandet av ett fält skulle bestå av att man hade lärt sig ett antal avgränsade komponenter så kommer det inte att finnas någon större enighet om vilka dessa komponenter är eller hur man skall testa dem. Här kan vi kanske associera till en ofta återkommande diskussion om "baskunskaper", alltså något som studenten "måste ha" och där olika förespråkare ofta uttalar sig tvärsäkert om vad man måste kunna före något annat. Dessvärre brukar det finnas en bred uppsättning uppfattningar om vad som utgör baskunskaper när man talar med olika förestpråkare.
Att bedöma och utvärdera kunskaper på det snäva sätt vi vanligtvis gör framträder som ganska absurt om vi tar exemplet med fysikern igen. Vi säger inte att någon är en fysiker på grund av att hon eller han har bemästrat ett antal specifika komponenter inom området. Istället ser vi till
vad personen kan göra, att hon eller han har utvecklat en grundläggande idé till exempel.
I vårt vanliga reduktiva system mäter vi i förhållande till en uppsatt standard medan vi i ett
icke-reduktivt system ger
erkännande till en viss förmåga och här handlar det inte om att räkna vilka olika kompetenser personen har utan istället att se att vi har att göra med en kompetent person. När vi talar om
Wittgenstein som en erkänd filosof, gör vi inte detta för att han har passerat ett antal test; när vi talar om
Gandhi som en erkänt stor ledare är det inte på grund av att vi räknar valresultat eller likande.
När vi kommer ner på på institutionsnivå kan det handla om att en professor ögonblickligen ser att en text är utomordentligt bra och då handlar det inte om att räkna viktiga poänger, referenser eller att den är rätt stavad. Så är det också vid en muntlig tentamen att en senior person faktiskt kan se att han har att göra med en person som är kunnig inom sitt fält.
Dessvärre är det en trend idag att misskreditera alla sådana erkännanden eller att en kunnig person faktiskt kan avgöra att man har att göra med en student t.ex. som behärskar ett område. Lärares bedömningar, om de inte är reducerade till tydligt identifierbara målbeskrivningar tenderar ständigt att ifrågasättas som godtycke eller som uttryck för rättsosäkerhet. Kanske med viss rätt om det sker slutet. Downes tanke om att
större gemenskaper skall kunna ge erkännande åt kunskaper som inte är reducerade till specifika kompentenser kräver två villkor:
- möjlighet att visa upp vad man lärt
- att det man lärt kan erkännas av något forum
Att skapa
e-portfolios är ett sätt att visa upp vad man åsadkommit. Med de kommunikationsmöjligheter som finns idag har vi också goda möjligheter att visa vad vi har åstadkommit och med tiden kan en person att skapa sig en "
profil". Erkännande av vad personer åstadkommit blir i någon mening informellt och direkt. Sannolikt är en sådan bedömning inte sämre än den reduktiva bedömning vi vanligtvis tillämpar genom olika sorters test.
Vi redan sett hur detta fungerar på nätet där individer genom sin produktion skapar sig en sorts
rykte. Jag tycker att Downes själv är ett utmärkt exempel på detta. Genom sin stora och öppna produktion på nätet har han skapat sig ett rykte inom området lärande i en nät-baserad värld. Hans rykte är då inte beroende på att han har klarat av en rad tester (vilket han säkert också har gjort) utan på hans omfattande produktion som en hel värld kan ta del av och bedöma.
Validering handlar i hög grad av erkännande av kunskaper som man skaffat sig utanför de formella utbildningsvägarna. Såvitt jag vet är emellertid validering än så länge ett ganska slutet företag där formella institutioner bedömer informella kunskaper för att ge ett formellt erkännande av den faktiska kunskapen.
Downes tanke om att erkännande av kunskap skulle bygga på de mångas öppna bedömning av densamma är en spännande men måhända ganska utmanande tanke än så länge.
This work is licensed under a
Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inlägg
