Personliga lärmiljöer sett genom ett aktivitetsteoretiskt ramverk

I artikeln Understanding Personal Learning Environments: Literature Review and synthesis through the Activity Theory lens gör Buchem, Attwell, Graham och Torres en analys av begreppet personal learning environments (PLE) med hjälp av aktivitetsteori (AT) så som den formulerats av Engeström. Efter en introduktion av PLE där olika varianter, publikationer och centrala personligheter beskrivs går man över till de centrala frågorna för studien. Dessa är:

1. What characterises PLE, i.e. what are the core categories and their properties addressed in literature? 
2. How can these be mapped into from the activity theory framework?

Syftet med studien är dubbelt, dels vill man undersöka vad som utmärker PLE och dels vill man diskutera AT som ett ramverk för att förstå personliga lärmiljöer. Författarna konstaterar också att begreppet PLE debatteras flitigt. Några viktiga frågor är:

• Är PLE ett teknologiskt eller pedagogiskt begrepp eller rentav bådadera?
• Kan personliga lärmiljöer institutionaliseras?
• Är lärplattformar och personliga lärmiljöer varandras motsatser eller är de kompletterande miljöer?
• Vad är centralt för personliga lärmiljöer?
• Vilka är de grundläggande beståndsdelarna (om några) för personliga lärmiljöer?

Det som blev särskilt intressant ur mitt eget perspektiv var att man försökte sig på att använda Grounded Theory (GT) som ett sätt att analysera fram centrala kategorier hos PLE, eftersom jag själv försökt koppla samman GT och AT i min avhandling och därför läst in mig en del på GT.

Ursprungligen tänkte man sig att utgå från kategorierna "personal", "learning" och "environment" och sedan analysera dessa från begreppen pedagogik och teknik respektive. Emellertid kommer man fram till att de tre kategorierna är för breda för att säga något väsentligt om PLE.

Som jag tänker var detta inte särskilt likt GT om man från början bestämde kategorier. Min bild av GT, starkast präglad av Barney Glaser, är att man aldrig får tvinga in data i befintliga kategorier.

Här menar jag att man försöker tvinga in PLE i den aktivitetsteoretiska modellen. Man menar att PLE handlar om att tillägna (appropriate) olika verktyg (tools) och här ser man individen som situerad i en kontext som inverkar på hur man använder verktyg för det man vill uppnå (outcome). Mot denna bakgrund menar man att AT kan vara ett sätt att analysera personliga lärmiljöer. För den som är något bekant med Engeströms variant av AT räcker det ofta med att säga "Engeströms trianglar" eller något liknande; då har de flesta någon sorts uppfattning om AT och dess triangulära representation.

  by  hazelowendmc 

Om jag skall förklara detta kortfattat, utgår en aktivitet från ett subjekt (som kan vara kollektivt). Den eller de som agerar riktar in sin verksamhet mot något (object/objective) i avsikt att slutligen uppnå ett resultat (outcome). Aktiviteten fortgår med hjälp av olika redskap (tools) som kan vara faktiska redskap som datorer, lärplattformar m.m. men också med redskap i form av idéer, teorier eller manualer, alltså redskap i någon sorts överförd bemärkelse.

I Engeströms AT-modell är all aktivitet målinriktad samtidigt som den aldrig sker i ett vacuum; subjektet är alltid inlemmat i en gemenskap (community) där det finns särskilda regler (rules) för hur man agerar men också en fördelning om vem som gör vad och hur mycket (division of labour). Dynamiken i ett aktivitetssystem uppstår ur de behov (needs, desires) som subjektet har och de konflikter och dilemman som uppstår när subjektet agerar för att förverkliga behov och önskningar. Inom AT tänker man sig inte att man löser problem som uppstår utan allt blir kompromisser som i förlängningen leder till nya dilemman o.s.v.

Resultatbeskrivningen är mycket omfattande och har formen av tabeller sida upp och sida ner och jag skall försöka beskriva detta kortfattat och ändå begripligt (om det går). Man utgår från AT-triangeln (-arna) där man går igenom nod för nod d.v.s subject, tools, object, community, rules, division of labour; för varje nod identifierar man kategorier. Låt oss ta subject som exempel. Här identifierar man tre kategorier: ownership, control och literacy. Varje sådan kategori undersöker man sedan med avseende på relationen till object, tools och rules. (Det är inte lätt att beskriva detta på litet utrymme och var och gör nog klokast i att gå till originalartikeln).

Ownership of objects kan t.ex. innebära att man bestämmer sina egna lärandebehov och mål; ownership of tools kan innebära att man får skapa sin lärmiljö självständigt; ownership of rules kan innebära att man planerar själv och att man själv bedömer sitt lärande. På det här sättet går man igenom nod för nod i AT-modellen.

Som ytterligare ett exempel tänker jag här nämna hur man går igenom den sista noden division of labour. Här skiljer man på kategorierna för den lärande, för lärare, för kamrater och för institutioner. Den lärande kan t.ex. delta i olika nätverk och gemenskaper och dra nytta av stöd från andra; detta är ju en form av arbetsfördelning. Lärare kan t.ex. stödja bildandet av olika nätverk s.k. PLNs. Kamrater kan vara "more knowledgeable peers". Institutionerna slutligen kan tillhandhålla tillgång till expertis och strukturerad kunskap.

I ett särskilt intressant avsnitt tar författarna upp institutionernas roll för personliga lärmiljöer. Vad menas t.ex. med ownership i detta sammanhang? Handlar det om material som litteratur och andra resurser eller handlar det om själva "containern" d.v.s. lärpattform och andra programvaror. I fallet med en kommersiell lärplattform som tillhandahålls av en institution där studenter diskuterar, skapar och fördelar innehåll är det inte så enkelt att säga om det är personal eller institutional. I den institutionella kontexten är det i normalfallet så att verksamheten fortgår i en lärplattform där vissa lärprocesser i bästa fall pågår varefter det låses in och blir otillgängligt för de studerande efter det att en kurs har slutat. Men det skulle också kunna vara så att den enskilde tar ut sitt material ur lärplattformen och laddar upp det till olika sajter på nätet efter eget val och då står det inte längre under institutionell kontroll.

Författarna kommer fram till att AT är ett kraftfullt beskrivande och analytiskt verktyg för att förstå och begreppsliggöra PLE. Man säger också att man genom GT upptäckte olika begrepp och deras indikatiorer. Det senare framgår dock inte helt tydligt för mig och antagligen ännu mindre för den som enbart läser min text. Avslutningsvis ges en sammanfattning av utmärkande drag för PLE och dessas olika dimensioner i en grafisk framställning.

Graphics from: Understanding Personal Learning Environments: Literature review and synthesis through the Activity Theory lens by Buchem, Ilona and Attwell, Graham and Torres, Ricardo (2011) Understanding Personal Learning Environments: Literature review and synthesis through the Activity Theory lens. pp. 1-33. In: Proceedings of the The PLE Conference 2011, 10th - 12th July 2011, Southampton, UK.

Text (but not the graphics from Buchem, Attwell, Graham, and Torres article) licensed according to:

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

"... och androm till varnagel."

Rubrikens travestering av det gamla uttrycket "enom till straff och androm till varnagel" får bli en inledning till nedanstående lilla kåseri.

När det gäller presentationer med dator och projektor inför en grupp människor, har jag alltmer börjat tänka att det är smartast att använda den dator som oftast finns i undervisningslokaler nuförtiden, speciellt då om det finns fast installation med dator och projektor sammankopplade redan från början. Det är nästan så att jag har börjat sucka när folk skall börja plocka med sin egen dator, speciellt gäller ju detta "mac-folket" som ju dessutom måste ha den där lilla adaptern till projektorn. Jag kan förrresten inte begripa varför Apple vägrar att sätta in en standardkontakt för projektoranslutning på sina datorer. Det är lite som när man kommer till England där de har sina speciella stickproppar medan andra har "europaproppen" men nu var det inte detta det skulle handla om.

  by  Surat Lozowick 

Åtskilliga av de som skall presentera något har idag lyckats släppa beroendet av den egna kära datorn och kommer med USB-minnen som oftast accepteras av värddatorn, även om Windows "koketterar" med drivrutiner och sånt för att efter en stund nådigt meddela att nu är minnet installerat. Kör man någon Linuxdistribution brukar det aldrig vara någon sån drivrutinsexercis; det bara fungerar. Som exempel kan jag ta min Androidtelefon; kopplar jag den via USB till datorn kommer den upp som en extern disk på några sekunder i min Linuxdator. Under Windows 7 fick jag gå till tillverkarens hemsida och leta upp drivrutiner som först fick laddas ner och sen installeras på min Windowsinstallation, en process på säkert en halvtimma.

Efter dessa utvikningar skall jag försöka återvända till det som var mitt egentliga ärende. Jag skulle hålla en presentation inför en grupp människor vid mitt universitet. I salen finns en fast installation med dator och projektor; på bordet finns också ett antal knappar för att manövrera utrustningen. Efter ett tags funderande förstår man i allmänhet hur den som designat detta har tänkt; det brukar lösa sig om man knäpper lite på "allt" så kommer man på det rätta mest av en slump till slut.

Inför gårdagens övningar tänkte jag vara "förebildlig" och varken använda egen dator eller USB-minne; istället tänkte jag köra direkt från nätet från en av två platser där min presentation finns. Efter att i förväg ha kollat så att det fanns ljud då jag hade en del videoklipp i min presentation väntade jag in åhörarna.

  by  Sean MacEntee 

Jag startade sedan presentationen på det sätt jag hade planerat genom att säga något om vad som skulle komma och hur det var strukturerat. Det gick bra ända till jag kom till det första videoklippet då datorn meddelade att den saknade en lämplig Flash-plugin och frågade om jag ville installera en sådan. Detta kunde jag tänka mig attt göra framför mina åhörare och jag bad om ursäkt för detta avbrott och menade att någon nog bort se till att datorn var uppdaterad.

Installationen fortgick ända tills att det kom upp ett meddelande om att den hade misslyckats och jag blev tvungen att lämna detta för att gå vidare med presentationen. Kanhända är det så att vem som helst inte får installera vad som helst på en institutinsdator.

Nu förstår alla att den presentation som jag hade tänkt skulle vara så förebildlig genom att den kördes från nätet, från molnet om man så vill, på redan installerad dator och med utnyttjande av material som redan fanns därute på nätet, inte blev riktigt så som jag hade tänkt.

Idag har vi, åtminstone på större institutioner, Internetförbindelse som är näst intill lika säker som elektriciteten; lite paradoxalt då att en presentation kan falla på att en institutionsdator inte har de installationer som regelmässigt används på nätet; här var det ju heller inte en fråga om någon särskilt avancerad programvara utan om en vanlig Flash-plugin för at köra några Youtube-klipp.

Den slutsats som jag motvilligt måste dra, både "enom" och "androm" till "varnagel" är att det kanske trots allt är säkrare att ha sin egen dator med sig. Jag tycker emellertid att detta är att ta ett steg tillbaka.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

I tryck, på nätet eller varför inte både och?

Tidskskriftsartikeln är den akademiska profileringens sine qua non och därför är det få som vågar utmana denna publiceringsform. Idag har vi emellertid en rad andra publiceringsformer som är både snabbare och mer demokratiska. Nedan funderar jag lite över detta utifrån ett blogginlägg som man förstås helst läser i original.

  by  hettie gm 

Den akademiska artikeln lider främst av några specifika problem: sättet att skriva, genren om man så vill, gör den oläsbar för en stor grupp människor; den publiceras under sådana ekonomiska villkor som utestänger den som inte har tillgång till universitetsbibliotekens (mycket dyrbara!) prenumerationer. Det är inte heller lätt att veta vilken tidskrift som är värd att läsa om man nu skulle få tillgång.

Hur ställer sig detta till ett moraliskt imperativ att kommunicera och se till att forskningens resultat sprids så vitt och till så många som möjligt? Vi kan knappast försvara den traditionella tidskriftspubliceringen mot bakgrund av ett sådant krav.

Författarna till det inlägg jag här funderar över liknar tidskrifternas "monopol" på spridningen av forskningsresultat vid en intellektuell flaskhals som i mångt och mycket liknar en diktatur där man försöker kontrollera informationsflödet. De får själva stå för den bilden men den ger onekligen vissa obehagliga associationer

Den här intellektuella flaskhalsen befinner sig i ett sammanhang där människor är vana vid att använda en rad olika verktyg för att informera sig. Här borde också forskningens resultat finnas tillgängliga. Man kan fråga sig varför det inte är så.

Nu finns undantag förstås och sajter som iTunes U och Youtube, för att ta några exempel, har en stor mängd intellektuellt högstående innehåll som dessutom besöks flitigt Som exempel nämns att det var över 300 miljoner nedladdningar på iTunes U! Undrar vilken tidskriftsartikel som slår detta? Man måste nog ställa sig frågan hur många akademiker som verkligen försöker exponera sin forskning via nyare kanaler.

Målet med ytteligare kanaler för spridning är förstås inte att ersätta den traditionella publiceringen men det är helt klart både ineffektivt och odemokratiskt att inte utnyttja den enorma potential som erbjuds oss genom de nya teknikerna.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vad skall vi har universitetet till?

I ett inlägg med titeln Vocationalism and Higher Education skriver Patrick Keeney att den högre utbildningen allt oftare förväntas förse studenterna (kunderna, klienterna) med sådana färdigheter som direkt kvalificerar för arbetslivet på bekostnad av utbildning. Det finns alltså en konflikt mellan universitetet som en institution för bildning och en institution för träning för ett yrkesliv. Utbildning eller snarare bildning blir mer eller mindre synonymt med yrkesutbildning.

  by  Michael Holden 

Vidare menar skribenten används allt fler termer och metoder från företagsvärlden inom den högre utbildningen. De som tidigare var studenter under utbildning är numera kunder eller klienter medan de utbildningsansvariga  blir allt mer villiga att använda mätmetoder hämtade från företagsvärlden.

Keeney drar slutsatsen att "[a]n ancient and invaluable educational ideal is under siege" och att universitetens egentliga mål har "been overthrown by naive appeals to a crude sort of economic utility".

Utmaningen ligger i att återupprätta förståelsen av bildning (utbildning) som något som går bortom ett snävt marknadstänkande. Bildning är inte samma sak som nyttoinriktad träning.

Vad som sägs ovan kan nog många hålla med om och det känns relativt okomplicerat när det gäller speciella discipliner inom den högre utbildningen. Men hur skall vi tänka om rena yrkesutbildningar? Läkare? Lärare? Ingenjörer? Sjuksköterskor? m.fl. Löper sådana programutbildningar större risk att bli "beställningsjobb" där man sneglar på vad man "måste kunna" för att sedan pricka av dessa färdigheter efterhand?


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Besökare och bofasta på nätet

I artikeln Visitors and Residents: A new typology for online engagement av David S. White och Alison Le Cornu, First Monday , Volume 16, Number 9 - 5 September 2011, är huvudbudskapet att utvecklingen har passerat Prenskys begrepp digital natives och digital immigrants och att metaforerna visitors och residents erbjuder bättre förklaringsmodeller när vi vill förstå människors olika sätt att agera på nätet. Istället för Prenskys språkliga metafor som säger att immigranten aldrig lär sig tala språket utan accent, med innebörd att de som idag är äldre aldrig kommer att bli lika skickliga på att hantera digitala medier som de unga som växer upp med dessa, förordar White och Le Cornu begreppen place och tool som mer adekvata för att förstå typologin visitors och residents. Nedan skall jag med hjälp av deras artikel utveckla detta vidare.

  by  Merlijn Hoek 

Svårare med åren?
Immigrantmetaforen har inte sällan skapat en viss panik bland de (äldre?) som skall utbilda. Vi känner väl alla till den oro som finns inom utbildningsinstitutioner, alltfrån skola till universitet, över att man inte "hänger med" eller att man inte kan rusta elever och studenter för framtiden. Lärare på olika stadier oroar sig dessutom alltsomoftast för att "studenterna kan så mycket" medan de själva betraktar sig som okunniga. Just detta förhållningssätt slår författarna ganska effektivt hål på, tycker jag, och jag känner att jag får "vatten på min kvarn" när de framhåller att den skicklighet som många unga ådagalägger oftast är begränsad till något de ofta brukar göra. Vi återkommer till detta också.

Det intressanta med att använda begreppsparet, visitors and residents, är att det inte är knutet till vare sig språkutveckling eller ålder på samma sätt som Prenskys begrepp. Inte heller dras åldersgrupperna över en kam som med natives och immigrants; det är nämligen inte alls så självklart att alla unga är så mycket skickligare att använda digitala verktyg än alla äldre. Med största sannolikhet finns en stor variation inom grupperna, kanske större än mellan grupperna.

  by  Daan Roosegaarde 

Hemma på nätet
För att vi skall förstå vad det innebär att vara en visitor eller resident gör White och Le Cornu en liten tillbakablick på utvecklingen av nätet, vilket ursprungligen, för de flesta människor, var en källa för information; vi har alla upplevt hur Google har växt fram som sökverktyget framför andra. Detta återspeglas förstås i verbet "googla". De sociala verktygen (t.ex. Facebook) har däremot socialt nätverkande som sitt mest utmärkande kännetecken. Med sociala verktyg skapar man en hemvist på nätet där man kan bygga sig en identitet och skapa nätverk oberoende av fysiska omständigheter. Det är här som "place" eller "space" blir användbara uttryck.


Enklare men samma
Uttrycket tool har vi lätt att begripa. Vi talar ofta om digitala verktyg och då tänker vi oss olika datorprogram med vilka vi kan utföra olika uppgifter; ordbehandlingsprogrammet är ett bra exempel. Med detta kan vi utföra traditionella aktiviteter (skriva) på ett effektivt sätt. Den i utbildningssammanhang allt vanligare lärplattformen skulle också kunna betraktas som ett verktyg som låter oss göra det vi brukar göra fast på lite enklare sätt; vi kan t.ex. be studenterna att själva hämta den information vi vill sprida istället för att skicka ut den i pappersform. I grunden är det dock samma gamla undervisning.

Genom att flitigt använda olika verktyg eller genom att låta någon lära oss kunde vi behärska verktygen; en del av oss blev så skickliga på att lista ut allt som programmerarna hade lagt in i programvaran att vi kunde uppträda som "datalärare" för de som ännu inte hade genomskådat hemligheterna bakom alla knappar och flikar.


Vara där med andra
Med de sociala programvarorna hamnar emellertid skickligheten i att hantera program i bakgrunden och här handlar det framförallt att om a sense of being with others och att skapa sig en identitet på nätet. Här möts personer på en särskild "place" (eller space) och man beskriver det som att man "är på" t.ex. Facebook.

  by  Cross Duck 

I redskapsboden
En visitor ser webben (eller den egna datorn) bildligt talat som en redskapsbod dit man går för att hämta ett verktyg som man kan använda för en viss syssla. Epost och andra verktyg för att kommunicera, brukar man hitta och även om man inte alltid får tag i de bästa verktygen lyckas man få arbetet gjort. En visitor har ingen speciell identitet på nätet och när han eller hon lämnar tillbaka verktyget i boden lämnas inget kvarstående avtryck i den digitala världen. Oftast vill inte en visitor heller ha någon nätidentitet av rädsla eller andra skäl. Inte sällan betraktas socialt nätverkande som lite banalt och egoistiskt. Istället betonar man att man minsann har verkliga vänner. Verktygen är bra att ha men man litar inte riktigt på det som finns där då det inte är godkänt av andra auktoriteter. Företeelser som the wisdom of the crowd (t.ex Wikipedia) ses med stor misstänksamhet.


En plats för identitet
De som är "bofasta" på nätet, residents, betraktar däremot nätet som en plats där man knyter kontakter och möter människor vilka man kan lära av och dela sina kunskaper med. För en resident "levs" en del av det sociala livet på nätet och gränsen mellan online och offline blir lite oklar. Inte heller är det stor skillnad mellan det man ger uttryck för och vem man är; det man delar med sig av på nätet blir en del av identiteten.

  by  Kirasha Urqhart 

Motiven styr
Ingen är emellertid uteslutande besökare eller visitor utan det är alltid frågan om ett kontinuum där individer kan anta olika positioner och roller. Det är inte heller så att visitor är något lägre eller en underavdelning till resident, en som ännu inte har nått fram. Det handlar istället om det bakomliggande motivet för agerandet och vi återvänder här till den inledande funderingen om vad olika individer kan. Att vara kunnig handlar om förmågan att agera i relation till ett område eller en uppgift (kanske en form av kompetens) och den som har att utföra traditionella uppgifter inom forskning och utbildning är i allmänhet mycket mera kunnig i att handskas med biblioteksdatabaser och ordbehandlingsprogram än den som är en resident på nätet. Det innebär också att residents inte nödvändigtvis är bättre på att hantera nya plattformar; för många facebookexperter kan t.o.m. ett verktyg som Twitter vara relativt obegripligt hävdar författarna. Själv tycker jag att att Facebook är relativt obegripligt och rörigt i jämförelse med Twitter!


Kontextkollaps
Alla sådana här kategoriseringar eller typologier innebär förenklingar och i verkliga livet tillhör de flesta av oss flera olika gemenskaper. Tydligast blir kanske detta om man i sin profession är akademiker eller forskare (en visitor) med ett visst förhållningssätt medan man i sitt privatliv är en resident på nätet. Antagligen har åtskilliga råkat ut för det det som kan betecknas som en context collapse när elever, studenter eller andra i beroendeställning vill vara "vän" på FB med sin lärare.

Sammanfattningsvis kan sägas att de nya metaforerna lämnar ålders- och språkmetaforen för att istället betona motiv (och motivation). Härigenom kommer man bort ifrån insnävningen på ålder som en avgörande variabel samtidigt som man kan erkänna att människor faktiskt har olika förmåga och intresse för att engagera sig i de digitala verktygen. Beroende på våra motiv är vi ibland mer visitors och ibland mer av residents.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Att artikulera sina tankar- ett krav för fruktbar nätdiskussion

Möjligheten att diskutera i text på nätet kan nog ses som en utveckling av utbildning och lärande på distans om man jämför med hur det gick till med den teknik -  brevkorrespondens - som stod till buds tidigare. Denna möjlighet kombinerad med ett allt större intresse för den lärandes egen aktivitet, baserat på konstruktivistiska tankegångar i generell mening,  gör onlinediskussion både tekniskt okomplicerad och generellt önsvärd.

  by  stevegarfield 

Det som framförallt skiljer den nätbaserade undervisning som idag sker med hjälp av informationsteknologin från en tidigare variant är inte enbart att det är så mycket lättare och snabbare att kommunicera utan att man också förväntar sig eller kräver att deltagarna främst skall kommunicera med varandra och inte enbart med läraren som oftast var fallet tidigare. Den intressanta frågan som ställs i artikeln Learning through online discussion: a framework evidenced in learners’ interactions av Yvonne C Bain är huruvida vi kan ta för givet att deltagarna i en nätkurs faktiskt kan diskutera online på ett fruktbart sätt och om de inser de fördelar som en sådan diskussion faktiskt kan innebära.

Som anordnare av kurser eller tillfällen där man engagerar andra i nätdiskussioner utgår man oftast från antagandet att det är positivt för deltagaren att få tid att tänka både vad gäller att läsa andras bidrag och när det gäller att formulera egna bidrag. Vidare är skrivande viktigt för att formulera sina tankar eller uttryckt på ett annat sätt: att skriva handlar om att artikulera och externalisera sitt tänkande till gagn för både skribenten och den tilltänkte läsaren.

Att ta del av andras tankar bidrar till att man fördjupar sitt eget tänkande samtidigt som man deltar i en kollektiv process där det egna tänkandet formas och förfinas av interaktionen med andra. Det är emellertid inte helt självklart att de andras bidrag faktiskt bidrar till den egna reflektionen. Orsaker till detta kan förstås vara en brist på intresse att ta del av och anknyta till det andra skriver men det kan också bero på att man helt enkelt saknar erfarenhet och nödvändiga färdigheter för den här typen av samverkan med andra.

I den aktuella studien av Bain observerades och intervjuades sex studenter från några olika kurser där nätdiskussioner ingick, ibland som obligatoriska och i några fall som frivilliga inslag. Bain fann efter en analys av datamaterialet ett antal framträdande teman.

Interaktion
Ett tema handlade om "interaction" med de överiga deltagarna. Föga överraskande fann hon att när studenten lämnade sitt bidrag sent blev det väldigt lite tid för övriga att respondera på detta. Sent inkomna bidrag får generellt mindre respons. Intervjuer visade emellertid att studenten ofta var omedveten om att hon/han själv bidrog till att få färre kommentarer genom att vara sen.

  by  jrhode 

En annan upptäckt var att om diskussionen utgjorde en del av bedömningsunderlaget för studenten så hade detta inverka på hur studenterna interagerade. Detta var dock ingen garanti för att alla i en grupp skulle bli involverade i diskussionen på nätet. Även vid bedömda diskussioner hände det att någon deltagare hamnade utanför diskussionen. Det visade sig också att de deltagare som var engagerade retade sig på andras overksamhet och tyckte att den sena responsen hindrade dem och bidrog till att de förlorade tanketråden. Med tanke på de här negativa erfarenheterna är det ett klokt drag från läraren att se till att alla blir engagerade i diskusssionen.

Insikt om lärandets villkor
Ett annat tema handlade om vilka insikter man hade om lärandet. En deltagare uttryckte det som om att skrivandet och diskussionen hjälpte till att bredda tänkandet och just detta att skriva för en tänkt läsekrets var viktigt. I detta tema framkom åter att det var väsentligt med tid för reflektion och tid att formulera sina tankar.

Forskaren säger att det verkar som om det är nödvändigt att studenterna förstår mer av processen för at de skall få ut det mesta möjliga av interaktionen; alla inser inte de möjligheter som onlinediskussionen har. För att förstå hur man drar nytta av en nätdiskussion är det nödvändigt att skilja på dolda (covert) aktiviteter och öppna (overt) aktiviteter. Att läsa och reflektera för sig själv kan vara värdefullt men det är först när man artikulerar sina tankar som andra och man själv kan dra nytta av detta.

När deltagaren skriver ett inlägg, kan hon antingen göra en koppling till det andra skriver eller öppet artikulera sina argument utan att göra kopplingar till andra. Vi kan alltså analysera en kommunikation ur två dimensioner: covert - overt samt fristående - kopplat.

Här kan vi också tillägga att lärandet inte är en enkelriktad process på så sätt att den enskilde bara lär från gruppens inlägg utan processen går också i motsatt riktning genom att gruppen lär av den enskildes externaliserade och anknutna inlägg. Ett citat av Mercer anger på ett bra sätt villkoren för en fruktbar kommunikation: "CMC [computer mediated communication] will only be as good för collective thinking as its users make it."

Slutsatser
De övergripande slutsatserna av den här studien skulle kunna formuleras så här: Lärarna måste förklara själva rationalen bakom onlinediskussioner; det är nödvändigt att artikulera sina tankar; det är nödvändigt att bygga på eller koppla till andras bidrag.

Originalartikeln formulerar också de resultat som här beskrivits i en grafisk modell  med kommentaren att denna modell skiljer sig från Laurillards "conversational framework" främst genom att den betonar studenternas aktiviteter och inte lärarens.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Video från nätet uppmuntrar till diskussion i högre utbildning

I ett konferensbidrag beskriver forskarna Elaine Tan and Nick Pearce hur studenterna i en introduktionskurs i sociologi uppfattar och uppskattar att lärarna använder sig av publikt tillgängliga videoklipp från You Tube i undervisningen. Open education videos in the classroom: exploring the opportunities and barriers to the use of YouTube in teaching introductory sociology. ALT-C 2011 Conference Proceedings.

Inledningsvis gör de en forskningsöversikt där de bl.a. konstaterar att det finns en ökande trend bland världens universitet att finnas på You Tube. I en av de studier som beskrivs, en studie av John Seely Brown, användes videomaterial för gruppdiskussioner i klasssen snarare än som något man använde i sin ensamhet. Genom att titta tillsammans kunde studenterna gemensamt tillföra mening till det de såg. Video blev alltså inte något som ersatte undervisning utan istället ett sätt att stödja och berika den traditionella klassrumsverksamheten.

  by  mauritsonline 

Det som finns på nätet har den dubbla funktionen att det dels är lätt att komma åt för envar men också att det kan fördjupa kvaliteten i undervisning på ett ibland kanske intuitivt sätt; på engelska kan detta uttryckas som att materialet gynnar både richness and reach och det blir därmed ett sätt att kombinera det nya och det gamla, smart uttryckt som en kombination av bricks and clicks. Det är just denna kombination som forskarna ser som den främsta tillgången. Vi återkommer till detta. Videoklippen fungerar som representationer av centrala begrepp, som hjälp för fantasin och ibland som "isbrytaraktiviteter".

För kursen skapade man en lista med 32 videoklipp av olika slag. Här fanns varieriande ämnen allt från omfattande material om Bourdieau och Weber till en komedi med John Cleese om social klass i England. Eftersom nätet innehåller en blandning mellan material som är specialgjort för kurser och sådant som är uppladdat av en bred allmänhet skapar detta en creative tension, menar artikelförfattarna. De olika videoklippen hade valts av lärarna som värdefulla att illustrera kursmålen. Listan gjordes tillgänglig via institutionens lärplattform. En andra åtgärd var att införliva videomaterial i undervisningen tillsammans med diskussionsfrågor för studenterna. Materialet gjordes tillgängligt genom att det inbäddades i kurssidorna på lärplattformen.

  by  PhOtOnQuAnTiQuE 

Resultat
För att få reda på hur videomaterialet hade tagits emot och använts gjorde en utomstående forskare fokusgruppsintervjuer med studenterna. Studenterna uppskattade videoklippen för att de gav ytterligare argument och nya synvinklar på olika frågor. Såtillvida bedömde de användningen av publika videor som värdefull och effektiv.

Man värderade särskilt detta att man fick ytterligare intryck genom videon men särskilt värdefullt var att läraren gick in och fäste uppmärksamheten på sådant som var viktigt. "Läraren förklarar videon för oss efteråt", sa en av studenterna.

Videomaterialets förmåga att få igång diskussioner uppskattades mycket. I likhet med John Seely Browns studie ovan betraktade man det som särskilt värdefullt när man såg videon tillsammans istället för att se den hemma i sin ensamhet. "Man ser mycket mer när man ser det tillsammans med någon annan", var en av kommentarerna.

Något överraskande med tanke på diskussionen om möjligheten att skapa egna och personliga lärmiljöer, var att studenterna här satte stort värde och tilltro till kursledningens funktioner som "gatekeepers" och pålitliga vägledare. Här såg man värdet av att någon med kunskap hade gjort en bedömning först och man uttryckte farhågor för att om man bara googlade på egen hand kunde man lätt komma vilse eller missa det väsentliga. Detta är förstås en generell synpunkt vid all informationssökning; det är mycket svårt att navigera i ett fält om man inte kan något innan. I sådana fall är det nödvändigt med vägledning.

  by  brizzle born and bred 

Några generella slutsatser blir att video kan ha en funktion som initierare av diskussioner. En annan slutsats är att videon fungerar bäst i ett socialt sammanhang eftersom det gemensamma tittandet tillför något. Av generell betydelse är också att den som är novis inom ett område är i behov av vägledning och rekommendationer då man lätt kan bli överväldigad eller falla offer för något mindre seriöst.

Studenterna i den här studien började också fundera över hur de skulle kunna dela med sig i ett större sammanhang än inom lärplattformen och de nära vännerna på Facebook. Ett mycket konstruktivt förslag var att man kunde göra det man funnit tillgängligt för nästa kursomgångs studenter så att dessa kunde bygga vidare på den kunskap som tagits fram.

Detta är förstås en generellt intressant aspekt inom undervisning. Att göra det som föregående studenter arbetat fram tillgängligt för kommande studenter är något som förefaller användas i väldigt liten utsträckning inom utbildning. Snarare brukar det vara så att man tänker att de nya inte skall få tillgång till det som redan finns för då försöker de inte själva. Om man istället kunde tänka som man gör inom forskning att man måste bygga vidare på det som finns, skulle man måhända nå längre med sin undervisning.

Huvudresultaten i undersökningen, tycker jag är att det går utmärkt att hämta hem öppet tillgängligt material och använda det i högre utbildning; materialet används med fördel för gemensamt arbete; en kunnigs vägledande hand är nödvändig samt att man inte låter kunskapen stanna inom gruppen utan gör den tillgänglig för andra att bygga vidare på.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

...och ur askan stiger nya strategier som utnyttjar den digitala tekniken

Detta är mitt sista inlägg i en serie som bygger på artikeln Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009). Tidigare inlägg återfinns under de senaste månaderna.


Efter att Cope och Kalantzis gått till storms, på nästan 20 sidor, mot vad de anser vara ett gransknings- och publiceringsystem på gränsen till sammanbrott, kommer så deras förslag till förändringar, förändringar där de ser den digitala teknikens möjligheter.

  by  cowley.dave1 

Vettiga priser
Deras första förslag handlar om att få till en hållbar (sustainable) publiceringsform. Som man kunnat ana på flera ställen i deras framställning ser de inte open access som den enkla lösningen på allt. Tvärtom menar de att det inte alls är självklart att akademiker skall sysselsätta sig som amatörpublicister; tiden kan användas mer effektivt. Istället föreslår de affärsmodeller som både håller kostnaderna nere och som inte leder till att alla kunskapsarbetares arbete skall ges bort (the gift economy). De två varianter som finns är den tidigare nämnda "akademiska socialismen" där institutionerna själva står kostnaderna genom sina bibliotek eller deras egen "university press" d.v.s. utgivningen finansieras med skattemedel. Den andra lösningen är att utgivning sker kommersiellt men till priser som är rimliga för prenumeranter och andra.

  by  opensourceway 

Intellectual propterty
Man måste också lösa intressekonflikten mellan akademikers rättigheter till forskningsresultat (s.k. intellectual property) och allmänhetens kunskapsintresse. Cope och Kalantzis är inga tillskyndare av det som brukar gå under namnet the gift economy som ofta innebär att någon annan profiterar på det som delas ut fritt på nätet (the theft economy).

De menar också att det inte är nödvändigt att knyta en s.k. fri licens (Creative Commons, General Public License) till ett  arbete då det faktiskt redan är möjligt att både citera, parafrasera och arbeta om så länge man ger erkännande åt originalverkets upphovsperson. En person som återanvänder upphovsrättsligt skyddat material i sina vetenskapliga texter har redan mycket stora friheter (ö). Ett verks trovärdighet i den akademiska världen, menar författarna, är dessutom i mycket hög grad knutet till dess upphovsperson och därför är en bibehållen äganderätt viktig.

Men den vanlige akademikern får sig också en känga för att vara en dålig vårdare av sin intellectual property då man gärna skriver bort sina rättigheter till kommersiella företag utan ersättning. Företagen har sedan inga betänkligheter mot att sälja tillbaka materialet till den institution som kanske rentav betalade den forskning man nu får köpa tillbaka till sitt bibliotek.

Usch, detta har jag faktisk gjort själv, skrivit bort mina rättigheter, och sedan hade förlaget mage att ta tusentals kronor för en bok som biblioteket köpte. Själv blev jag mutad med tre pdf-böcker ur utgivningen om jag avstod från en egen tryckt bok. "Gud förbjude" att jag nånsin hycklar på detta vis igen bara för att få bli publicerad!

Tydliga kvalitetskriterier
Om man skall få lite ordning på granskningen, peer-review, måste man göra tydligt vad som menas med högkvalitativt intellektuellt arbete; det duger inte med ostrukturerade kommentarer utan här måste det vara tydliga kriterier som både gör granskaren accountable och som även inbjuder andra att ha en åsikt.

De digitala teknikerna erbjuder stora möjlighet till förnyelse av de akademiska tidskrifterna. Här föreslås ett granskningsförfarande där parterna gå i dialog men också ett helt öppet förfarande där kunskapen kan förfinas ytterligare. Man kan bara föreställa sig vad det skulle kunna innebära för vidarebearbetningen om alla turer i en dialog om ett verk var öppet tillgängliga (ungefär som Wikipedia där revisioner kan spåras).

Gradvis förfining med hjälp av många stämmor
Den tryckta publikationen utgör en sorts slutpunkt för ett forskningsföretag. I en digital era är det fullt möjligt att istället ha en process där man gradvis förfinar sitt resultat. Härigenom skulle man inte bara sudda ut gränslinjen mellan pre- och postpublicering utan den öppna dialogen skulle också kunna bidra till revideringar och omskrivning som en följd av kommentarerna. På detta vis skulle man åstadkomma en ständigt pågående förfining eller förbättring.

Med fler röster inblandade blir det inte enbart en hjälteforskare som för sin text fram till det högtidliga ögonblick då den publiceras. Detta kan man förstås ha olika åsikter om då stjärnstatus mycket väl kan vara något som ibland eftersträvas men med "sociala webben" finns stora möjligheter för mer kollaborativ och distribuerad kunskapsbildning där många kan delta.

En distribuerad kunskapsbildning med hjälp av digitala media öppnar också upp för sådan kunskapsbildning som sker utanför akademins slutna forskningsenheter med dess prestigefyllda publiceringar. Med tydliga kunskapskriterier och öppen granskning kan bedömningen av och skapandet av ny kunskap även ske i industrin, i skolor, på sjukhus, i advokatbyråer och även i frivilliga intressegrupper. Digitala media skapar också helt andra förutsättningar för en global kunskapsbildning. Som det är nu är ungefär en fjärdedel av världens universitet i den engelskspråkiga sfären medan den överväldigande majoriteten av de publicerade artiklarna kommer från forskare som verkar i den engelskspråkiga världen.

Här känner jag mig själv träffad då jag nästan enbart söker mig till den engelskspråkiga delen av världen (USA, Canada, UK, Australien) och knappt ens till vårt eget Europa. Arbeten av forskare med främmande klingande namn och som verkar i miljöer man känner sig obekant med bjuder motstånd. Ganska pinsamt faktiskt men det stödjer ju på ett väldigt tydligt sätt de argument som framförs i Cope och Kalantzis artikel om att tidskrifterna upprätthåller en snedvriden hegemoni.

Inte bara text
Traditionella publiceringsformer ger företräde åt texten som medium även om den publiceras digitalt. Vi är alltjämt i en era av "digitala inkunabler" (inkunabel är en bok från den tid då man lärde sig trycka). Den digitala tekniken ger emellertid helt andra möjligheter att söka, presentera data och sammanställa resultat. Vidare gör tekniken det möjligt att använda bilder, ljud och video. Man kan förstås lätt inse att de kunskapsformer som normalt inte har texten som sitt främsta medium kommer att få helt andra möjligheter att presentera sig.

  by  magdalene 

Verkligt värde
Slutligen, säger författarna måste vi få tillförlitliga mått. Om vi skall räkna citeringar måsta alla räknas. Kanske måste fler medverka i värderingen så som sker med dokument på nätet. Ännu bättre än ett kvantitativt mått vore att läsa hela artiklar och beskriva vilken roll en viss forskning spelar i ett kunskapsfält. Det vi vill ha ett svar på är den enkla frågan: Vad bidrog den här forskningen med?

Om nu forskning i allmänhet har som uppgift producera mer tillförlitlig kunskap än vardagskunskapen vad krävs för då för att denna verksamhet skall kunna utvecklas vidare istället för att som nu krackelera under trycket av nya media? Författarna anger själva att det inte enbart handlar om det föråldrade publiceringssystem som de så kraftfullt har kritiserat utan det handlar om att rekonstruera kunskapsarbetet i grunden. Men hur skall detta gå till?

Digital teknik för nya publicerings- och kunskapsformer 
Ett framtida system för värdering och dokumentation av kunskap kommer framförallt att vara mer utspritt över olika sociala enheter; det kommer också att vara mer globalt. Kunskapsprocesserna kommer att vara mer reflexiva, grundliga och pålitliga. Kunskap kommer framförallt att bli tillgänglig snabbare. Olika sorters märkning gör den lättare att hitta, omorganisera och omtolka. Det kommer visserligen att finnas mer men genom organisering och märkning blir det lättare att navigera. Internet kommer också att göra att vi värderar nya kunskapsformer och det är vår uppgift, säger författarna, att ta tillvara de möjligheter som uppkommer och därmed skapa lyhörda, jämlika och kraftfulla sätt att ta fram ny kunskap.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License