Introduktion av verktyg för personligt lärande i högre utbildning

I artikeln Building Personal Learning Environments by using and mixing ICT tools in a professional way av Linda Castañeda och Javier Soto beskrivs hur man introducerar IT-verktyg i en kurs inom högre utbildning. Det övergripande syftet är att få studenterna att inse att de verktyg man introducerar ger dem möjlighet att utveckla sin kunskap och ta ansvar för sitt lärande.

När man undersöker vilka verktyg studenterna använder på sin fritid, ser man ett ganska begränsat urval och en intressant iakttagelse är att de i allmänhet inte förknippar denna användning med lärande. Lärande, som studenterna uppfattar det, handlar främst om att "ta in" och memorera.

  by  D'Arcy Norman 

Med utgångspunkt i studenternas (beränsade) datoranävändning, deras syn på lärande och vilken roll IT-verktygen spelar iscensätts drygt femton olika "hands-on-workshops" där olika verktyg introduceras. Några av dessa är blogg, wiki, Ning, sociala bokmärken, RSS, Google Docs, Slideshare m.fl.

Vidare introduceras Creative Commonslicensiering varefter de får utforska begreppet "digital divide" med hjälp av verktygen. Slutligen får de i uppgift och producera sig på nätet.

Efter att introduktionen av verktyg är avslutad och uppgifterna där verktygen tagits i bruk är genomförda, introduceras begreppet PLE och studenterna får i uppgift att grafiskt visualisera sin personliga lärmiljö.

Den som vill få en bild av hur personliga lärmiljöer - dock inte från det här projektet - kan avbildas kan gå till den här platsen.

I den utvärdering som följer är det föga överraskande att studenterna anser att skapandet av personliga lärmiljöer kan gynna lärandet. De tror också att de kommer att använda dessa verktyg i framtiden (om 5 år) även om en del garderar sig med kommentaren att de inte kan veta hur det ser ut om fem år.

I den avslutande summeringen konstaterar man att kunskapen om verktyg för lärande i allmänhet är liten. De verktyg studenterna regelbundet använder på sin fritid förknippar de i allmänhet inte med lärande, vilket de menar handlar om att lära "in" och memorera.

Den kanske intressantaste reflektionen är dock att genom att introducera olika verktyg och knyta dessa till begreppet personlig lärmiljö (PLE) så förser man de studerande med såväl verktyg som tankemönster som rustar dem att ta kommandot över sitt eget lärande i framtiden efter avslutad utbildning.

  by  tonyhall 

Att elever och studenter måste rustas för framtiden med hjälp av IT är ett argument som ofta hörs i samhällsdebatten. Det är emellertid ovanligt att man i detta sammanhang talar om personliga lärmiljöer. Snarare är det ett formellt lärande där "datorvana" och förmågan att hantera program träder i förgrunden. Kanske är detta inte att förvånas över då det finns en motsättning mellan det anarkistiska och okontrollerade lärande som sker i personliga lärmiljöer på nätet och det formaliserade institutionella lärande som sker i skolan och universitetet.




This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Nätet och Akademin – lyckligt par eller omöjlig förening?

  by  cheesy42 

Det här dokumentet har en tredelad struktur. Först tänker jag ge några exempel från en nätkurs som går i vad man kallar ett LMS eller ett VLE, virtual learning environment. Utmärkande för sådana kurser är att de i huvudsak är traditionella kurser där man styr och ställer med deltagarna med hjälp av kursplaner, litteratur, uppgifter och examination på det sätt vi alltid har gjort och måste göra som myndighetsutövare.

För det andra har jag ett stort intresse i vad man brukar kalla personal learning environment, PLE, där jag tar för mig, delar med mig och kommunicerar med människor på nätet. Här är det enbart ett personligt kunskapsintresse som driver. Det är alltså en ganska stor skillnad mellan att agera i ett VLE och i ett PLE där deltagaren i en traditionell kurs visserligen kan drivas av intresse men kanske i högre grad av kravet på att prestera och klara av studierna. I en PLE drivs man däremot helt av sitt intresse utan några speciella krav på prestation eller godkännande.

I den tredje delen vill jag undersöka huruvida det skulle gå att integrera dessa två ganska väsenskilda ”världar”. Den övergripande problematiken för min presentation är alltså:

Kan vi använda och dra nytta av det som brukar kallas Web2.0 i vår traditionella undervisning och vilka utmaningar ställs vi i så fall inför? 
LMS 

Vi tar först en nätkurs inom den högre utbildningen som ett exempel på hur man kan lägga upp en traditionell kurs i en lärplattform. Här finns förstås många olika erfarenheter och jag gör inte anspråk på att vara normativ. Beskrivningen är strukturerad i två kategorier: information och pedagogik även om dessa naturligtvis hör ihop och är beroende av varandra.
 
Jag har lagt upp olika dokument och resurser så som jag tror att det blir tydligt för deltagarna men det är ingen garanti. Jag har gjort html-sidor med plattformens produktionsverktyg, jag har laddat upp texter och jag har laddat upp andra resurser som video och länkar. De nätresurser jag har laddat upp blir liksom ett första försök att klättra lite över den mur som en lärplattform bildligt utgör. Vi kan se några exempel från en screencast här; det är alltså några exempel på hur man inom en traditionell kurs kan använda sig av lite olika resurser.

Den andra kategorin är pedagogiken och givetvis står pedagogiken i ett nära förhållande till de resurser man väljer att använda sig av. Den nya tekniken har gjort det möjligt att kommunicera enkelt med lärare men också mellan deltagare i kursen. Detta i kombination med starka influenser från konstruktivistiska och vygotskijanska tankegångar om kunskap som utvecklas i social aktivitet och med bruk av tillgängliga resurser har bildat den fond mot vilken mina nätkurser har skapats.

Kurserna är alla byggda kring någon form av datorstött samarbetslärande i den meningen att deltagarna förväntas göra något tillsammans. Det handlar inte om grupparbete utan om aktiviteter där olika deltagare bidrar med sina respektive erfarenheter men detta är inte alltid helt konfliktfritt då de som söker sig till en nät- eller distanskurs kan ha gjort detta därför att de helt enkelt vill jobba när de vill och heller inte vill ha kontakt med andra.

I våra kurser har man alltjämt en stor frihet när det gäller tid och rum men man måste underkasta sig en viss koordination i tid om det skall bli diskussioner på nätet. Morten Flate Paulsen talar om cooperative freedom vilket pekar ut spänningen mellan samverkan och frihet att själv styra över sitt lärande. Kanhända borde man därför förse vår tids nätkurser med en sorts ”varningstext” där man tydligare anger att det finns en del myter om att det är mindre arbete i en nätkurs än i en campuskurs; snarare måste man vara beredd att investera mer tid.

Det tar tid!

  by  imadoofus123 

Ett riktigt insidesreportage om hur det kan vara att gå en sådan här kurs finns beskrivet i bokkapitlet och konferenspresentationen The Online Seminar as Enacted Practice. På den här bloggen finns också en rad blogginlägg som behandlar nätundervisning.  





PLE
Låt oss så titta lite närmre på fenomenet personal learning environments. Under hösten 2010 anmälde jag mig av nyfikenhet till en MOOC, en massive open online course. En sådan kurs riktar sig till alla; man registrerar sig på nätet och får ett login till kursen. Den pågår under ett antal veckor där man har olika teman; allt man läser finns givetvis fritt tillgänligt på nätet. Det ingår också presentationer med ljud och bild som man kan följa i realtid eller titta på efteråt. Titta på det här på det här videoklippet där David Cormier förklarar vad en MOOC är.



Det som inspirerade mig mest var att skriva blogg och det har blivit långt över 100 inlägg  i den här bloggen sedan hösten 2010 inom ett fokuserat område ”The Net in Higher Education” d.v.s. jag skriver inte om ditt och datt utan jag reflekterar och utvecklar mina tankar inom ett fokuserat område; man kan också uttrycka denna “subversiva” verksamhet lite provokativt som Steve Wheeler gör i ett inlägg: “I think therefore I blog!”

Stoffet till mina inlägg får jag förutom från min egna erfarenheter från mina nätspanare; jag har gradvis byggt upp ett nätverk av intressanta personer att ”följa” och här tycker jag att man kan vara selektiv och inte ha för många. Mitt främsta spaningsredskap är Twitter och för den som händelsevis inte känner till detta är det en mikroblogg där man kan skriva 140 tecken, där man med fördel använder en del för att länka till ytterligare innehåll. Till mitt twitterkonto får jag alla s.k. tweets från de personer jag följer; det är här jag får veta något inom mitt område, men jag får också sådant som de har fått och skickar vidare, deras retweets; det blir en sorts ”skvaller” om vad andra har skrivit. Jag får sålunda avsevärt fler meddelanden än bara de som mina spanare producerat.

 Eftersom informationsmängden på nätet är nästintill oändlig finns förstås ingen chans att hänga med på allt. Det blir som att kasta dagens tidning eftersom det kommer en ny imorgon (som man heller inte hinner läsa). Det finns dock en del verktyg som kan hjälpa oss att hänga med i det som sker. Det enklaste är att vi prenumererar på en plats på nätet så att allt som sker där kommer till vår dator. Vi får en bra förklaring i detta videoklipp.



Vi kan få våra prenumerationer direkt i webbläsaren men det också vanligt att man har någon sorts aggregator. En som är enkel att använda är Google Reader men det finns andra om man av något skäl inte vill låta Google veta vad man prenumerar på. Själv följer jag ett antal bloggar i Google Reader som jag förstås kollar varje dag.

Andra sätt att samla twitterflödet från dem man följer kan vara att göra en Daily. Jag kan alltså göra liksom en tidning av det jag själv och min krets twittrar om och få det samlat på ett ställe. Den här ”tidningen” kan jag sedan tipsa om på Twitter om jag vill.

 Ett ganska nytt redskap för att curate olika ämnen är Scoop.it. Man kan låta verktyget själv crawl the web efter vissa nyckelord och i källor som man har bestämt, för det andra kan man skicka sådant man själv hittar dit och för det tredje kan man publicera mina egna inlägg från bloggen på Scoop.it. Slutligen tipsar man om sina scoop på Twitter genom att kryssa i en ruta.

 Nu är det säkert någon som sitter och är nästan sprickfärdig och vill fråga varför jag inte säger något om Facebook. Jag blir i så fall svaret skyldig; jag undviker FB i undervisning även om jag naturligtvis har ett konto där. Det finns också Google + som jag håller på att bekanta mig med.

Jag får alltså en massa information från nätet (hur skulle jag veta något annars?) men hela nätkulturen bygger på att man delar med sig. Just detta att dela med sig är kanske inte alltid så självklart för alla. Jag tror att många gärna laddar upp innehåll på nätet men vill förbehålla sig att ha ensamrätt till det. Jag vet inte om det är så men jag brukar tänka att det är ganska meningslöst att ladda upp något på nätet om ingen får använda det; tvärtom så blir jag gärna lite glad, smickrad eller stolt om någon använder det jag har gjort.

Jag lägger därför upp ett stort antal bilder på den största fotosajten Flickr, ja även på Picasa (båda är länkade till höger på den här sidan)och alla bilder jag laddar upp för publik visning har creative commonslicens; bara ärofullt om någon vill använda. Ett ytterligare sätt att dela med sig av sitt arbete är Slideshare (där det finns en presentation med detta blogginläggs innehåll).

  by  A. Diez Herrero 

Som jag ser det är det ganska stora skillnader mellan att verka i en traditionellt institutionell miljö med dess speciella krav och i en personlig lärmiljö på nätet där man drivs av radikalt andra intressen. Problematiken som jag nämnde inledningsvis handlar om ifall det går eller ens är önskvärt att försöka integrera de här olika miljöerna. Vanligast är nog då att man funderar på hur man skulle kunna ”få in” de sociala medierna i den traditionella undervisningen d.v.s. att göra som vi brukar göra men med lite nya och käcka verktyg, säger jag lite provocerande.


VLE och PLE – ett omöjligt äktenskap? 
När vi befinner oss i en institutionell miljö är det svårt att ta ut svängarna helt; vi begränsas av ett regelverk som det är vår uppgift att efterleva. Svårast att förena med det fria kunskapssökandet på nätet är kanske detta med speciella lärandemål och den individuella bedömningen men vi kan återkomma till detta.

Vad kan vi göra? 

I de nätkurser som jag nämnde ovan försöker jag att inspirera till användning av fria resurser på nätet, en sorts rollmodell alltså. Om jag kan, använder jag helst också sådant som fritt kan hämtas på nätet. Jag uppmanar också deltagarna att själva söka resurser på nätet som de kan kommentera och dela med övriga. Ett mer konkret exempel kommer från ett moment i en distanskurs där deltagarna fick möjligheten att välja mellan att skriva blogg eller att skriva som vanligt i lärplattformen. Vi fick väl igång bortåt 10 bloggar man såvitt jag kan se är det ingen som fortsätter att producera något och detta är kanske dilemmat i ett nötskal. Vi kan titta på ett litet videoklipp där jag försöker introducera ett annorlunda sätt att arbeta för deltagarna.



I en kurs gör du det du gör därför att det skall göras, måste göras om man skall bli godkänd; i en personlig lärmiljö gör du det du gör för att du är intresserad och vill göra detta. Det blir därför lite konstigt att skriva blogg i en kurs om det görs för att läraren skall kunna kontrollera att man har gjort sina uppgifter. Bloggen är liksom ”på riktigt” medan kursuppgiften görs under andra villkor.

Jag upptäckte också att jag fick kommentera på ett annat sätt i bloggen än i lärplattformen. Gör studenten en uppgift skall man visserligen alltid ge rak feedback, men man känner också ett behov av att uppmuntra för ett gott arbete, ge beröm. I en blogg blir det väldigt konstigt att skriva ”bra arbete Linda” då hon inte har skrivit sitt inlägg för att övertyga en lärare om att hon gör något bra utan enbart därför att hon har något att säga och då måste man kommentera detta på saklig grund.

 Att arbeta öppet på nätet i en kurs kan också vara problematiskt för den som är inriktad på konkurrens och betyg; man kan börja tänka på att andra stjäl ens arbete och åker snålskjuts. För den som enbart har ett kunskapsintresse erbjuder ju andras arbete en snabbare väg till det man vill lära sig än att börja från början och att inte utnyttja det som redan finns är enbart meningslöst. Frågor om mitt eller ditt arbete blir inte heller lika viktiga när man inte producerar för bedömning. Jämfört med en kurs där kursplanen har bestämda mål blir arbetet på nätet lätt okontrollerbart, inte bara i relation till vem som har gjort vad utan också i relation till vad man har lärt sig. Den som av intresse tränger in i ett område med hjälp av nätet kommer knappast att följa en väg där lärandemålen är tydligt utstakade. Publicerar sig vederbörande på nätet i blogg eller i en wiki kan det bli näst intill omöjligt att utreda vad som är det egna bidraget och vad som arbetats in från andra dokument. Jag kan rekommendera en artikel av Nina Bonderup Dohn där de här frågorna behandlas utförligt.

Som beskrivits ovan finns det en hel del problem med att gifta ihop webben och den traditionella undervisningen. Men visst kan vi lära studenterna hur man informerar sig, hur man producerar och delar med sig samt hur man på olika sätt kan delta i samtal. Vi kan kräva att de hittar resurser på nätet; vi kan faktiskt sätta upp detta som en uppgift även om det då blir instrumentellt, ungefär som mitt bloggförsök ovan.

Som lärare kan vi vara förebildliga och producera och dela med oss av innehåll på nätet; vi kan också hitta nytt och spännande innehåll som kan berika studenterna i en kurs. Nyligen skrev jag ett inlägg om hur man använde Youtube i undervisningen i en grundkurs i sociologi. Vi kan delta i diskussionsforumen och vi kan rent generellt agera på ett sätt som gynnar lärandet. Jag har spenderat oändligt mycket tid i diskussionsforumen i mina kurser och det intressanta är att vi liksom vänder näsorna åt samma håll så att skillnaden mellan lärare och student blir mindre. Jag går oftare in i diskussionerna som intresserad och nyfiken än som lärare och kontrollant.

Med lite engagemang kan vi kanske få till ett riktigt bra och intressedrivet arbete i lärplattformen, men detta kommer dessvärre ganska brutalt att avbrytas när kursen är över, eftersom all verksamhet då upphör vilket får till följd att de diskussioner som studenter, och i lyckade fall även lärare engagerat sig i, förpassas in i databasernas väl tillbommade utrymmen. Deltagarna blir berövade sin produktion och vi själva måste börja från ruta ett nästa gång igen. Skapar vi å andra sidan intressedrivna personliga lärmiljöer på nätet kan diskussionen fortsätta så länge intresse finns. Men då har vi som myndighet för länge sedan förlorat kontrollen över lärandet.

Tillsist: om du skulle bli intresserad av allt detta som beskrivs ovan,  betänk då att det är beroendeframkallande och du kommer sannolikt att spendera mycket mer tid på detta än du från början tänkt.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Personliga lärmiljöer sett genom ett aktivitetsteoretiskt ramverk

I artikeln Understanding Personal Learning Environments: Literature Review and synthesis through the Activity Theory lens gör Buchem, Attwell, Graham och Torres en analys av begreppet personal learning environments (PLE) med hjälp av aktivitetsteori (AT) så som den formulerats av Engeström. Efter en introduktion av PLE där olika varianter, publikationer och centrala personligheter beskrivs går man över till de centrala frågorna för studien. Dessa är:

1. What characterises PLE, i.e. what are the core categories and their properties addressed in literature? 
2. How can these be mapped into from the activity theory framework?

Syftet med studien är dubbelt, dels vill man undersöka vad som utmärker PLE och dels vill man diskutera AT som ett ramverk för att förstå personliga lärmiljöer. Författarna konstaterar också att begreppet PLE debatteras flitigt. Några viktiga frågor är:

• Är PLE ett teknologiskt eller pedagogiskt begrepp eller rentav bådadera?
• Kan personliga lärmiljöer institutionaliseras?
• Är lärplattformar och personliga lärmiljöer varandras motsatser eller är de kompletterande miljöer?
• Vad är centralt för personliga lärmiljöer?
• Vilka är de grundläggande beståndsdelarna (om några) för personliga lärmiljöer?

Det som blev särskilt intressant ur mitt eget perspektiv var att man försökte sig på att använda Grounded Theory (GT) som ett sätt att analysera fram centrala kategorier hos PLE, eftersom jag själv försökt koppla samman GT och AT i min avhandling och därför läst in mig en del på GT.

Ursprungligen tänkte man sig att utgå från kategorierna "personal", "learning" och "environment" och sedan analysera dessa från begreppen pedagogik och teknik respektive. Emellertid kommer man fram till att de tre kategorierna är för breda för att säga något väsentligt om PLE.

Som jag tänker var detta inte särskilt likt GT om man från början bestämde kategorier. Min bild av GT, starkast präglad av Barney Glaser, är att man aldrig får tvinga in data i befintliga kategorier.

Här menar jag att man försöker tvinga in PLE i den aktivitetsteoretiska modellen. Man menar att PLE handlar om att tillägna (appropriate) olika verktyg (tools) och här ser man individen som situerad i en kontext som inverkar på hur man använder verktyg för det man vill uppnå (outcome). Mot denna bakgrund menar man att AT kan vara ett sätt att analysera personliga lärmiljöer. För den som är något bekant med Engeströms variant av AT räcker det ofta med att säga "Engeströms trianglar" eller något liknande; då har de flesta någon sorts uppfattning om AT och dess triangulära representation.

  by  hazelowendmc 

Om jag skall förklara detta kortfattat, utgår en aktivitet från ett subjekt (som kan vara kollektivt). Den eller de som agerar riktar in sin verksamhet mot något (object/objective) i avsikt att slutligen uppnå ett resultat (outcome). Aktiviteten fortgår med hjälp av olika redskap (tools) som kan vara faktiska redskap som datorer, lärplattformar m.m. men också med redskap i form av idéer, teorier eller manualer, alltså redskap i någon sorts överförd bemärkelse.

I Engeströms AT-modell är all aktivitet målinriktad samtidigt som den aldrig sker i ett vacuum; subjektet är alltid inlemmat i en gemenskap (community) där det finns särskilda regler (rules) för hur man agerar men också en fördelning om vem som gör vad och hur mycket (division of labour). Dynamiken i ett aktivitetssystem uppstår ur de behov (needs, desires) som subjektet har och de konflikter och dilemman som uppstår när subjektet agerar för att förverkliga behov och önskningar. Inom AT tänker man sig inte att man löser problem som uppstår utan allt blir kompromisser som i förlängningen leder till nya dilemman o.s.v.

Resultatbeskrivningen är mycket omfattande och har formen av tabeller sida upp och sida ner och jag skall försöka beskriva detta kortfattat och ändå begripligt (om det går). Man utgår från AT-triangeln (-arna) där man går igenom nod för nod d.v.s subject, tools, object, community, rules, division of labour; för varje nod identifierar man kategorier. Låt oss ta subject som exempel. Här identifierar man tre kategorier: ownership, control och literacy. Varje sådan kategori undersöker man sedan med avseende på relationen till object, tools och rules. (Det är inte lätt att beskriva detta på litet utrymme och var och gör nog klokast i att gå till originalartikeln).

Ownership of objects kan t.ex. innebära att man bestämmer sina egna lärandebehov och mål; ownership of tools kan innebära att man får skapa sin lärmiljö självständigt; ownership of rules kan innebära att man planerar själv och att man själv bedömer sitt lärande. På det här sättet går man igenom nod för nod i AT-modellen.

Som ytterligare ett exempel tänker jag här nämna hur man går igenom den sista noden division of labour. Här skiljer man på kategorierna för den lärande, för lärare, för kamrater och för institutioner. Den lärande kan t.ex. delta i olika nätverk och gemenskaper och dra nytta av stöd från andra; detta är ju en form av arbetsfördelning. Lärare kan t.ex. stödja bildandet av olika nätverk s.k. PLNs. Kamrater kan vara "more knowledgeable peers". Institutionerna slutligen kan tillhandhålla tillgång till expertis och strukturerad kunskap.

I ett särskilt intressant avsnitt tar författarna upp institutionernas roll för personliga lärmiljöer. Vad menas t.ex. med ownership i detta sammanhang? Handlar det om material som litteratur och andra resurser eller handlar det om själva "containern" d.v.s. lärpattform och andra programvaror. I fallet med en kommersiell lärplattform som tillhandahålls av en institution där studenter diskuterar, skapar och fördelar innehåll är det inte så enkelt att säga om det är personal eller institutional. I den institutionella kontexten är det i normalfallet så att verksamheten fortgår i en lärplattform där vissa lärprocesser i bästa fall pågår varefter det låses in och blir otillgängligt för de studerande efter det att en kurs har slutat. Men det skulle också kunna vara så att den enskilde tar ut sitt material ur lärplattformen och laddar upp det till olika sajter på nätet efter eget val och då står det inte längre under institutionell kontroll.

Författarna kommer fram till att AT är ett kraftfullt beskrivande och analytiskt verktyg för att förstå och begreppsliggöra PLE. Man säger också att man genom GT upptäckte olika begrepp och deras indikatiorer. Det senare framgår dock inte helt tydligt för mig och antagligen ännu mindre för den som enbart läser min text. Avslutningsvis ges en sammanfattning av utmärkande drag för PLE och dessas olika dimensioner i en grafisk framställning.

Graphics from: Understanding Personal Learning Environments: Literature review and synthesis through the Activity Theory lens by Buchem, Ilona and Attwell, Graham and Torres, Ricardo (2011) Understanding Personal Learning Environments: Literature review and synthesis through the Activity Theory lens. pp. 1-33. In: Proceedings of the The PLE Conference 2011, 10th - 12th July 2011, Southampton, UK.

Text (but not the graphics from Buchem, Attwell, Graham, and Torres article) licensed according to:

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

"... och androm till varnagel."

Rubrikens travestering av det gamla uttrycket "enom till straff och androm till varnagel" får bli en inledning till nedanstående lilla kåseri.

När det gäller presentationer med dator och projektor inför en grupp människor, har jag alltmer börjat tänka att det är smartast att använda den dator som oftast finns i undervisningslokaler nuförtiden, speciellt då om det finns fast installation med dator och projektor sammankopplade redan från början. Det är nästan så att jag har börjat sucka när folk skall börja plocka med sin egen dator, speciellt gäller ju detta "mac-folket" som ju dessutom måste ha den där lilla adaptern till projektorn. Jag kan förrresten inte begripa varför Apple vägrar att sätta in en standardkontakt för projektoranslutning på sina datorer. Det är lite som när man kommer till England där de har sina speciella stickproppar medan andra har "europaproppen" men nu var det inte detta det skulle handla om.

  by  Surat Lozowick 

Åtskilliga av de som skall presentera något har idag lyckats släppa beroendet av den egna kära datorn och kommer med USB-minnen som oftast accepteras av värddatorn, även om Windows "koketterar" med drivrutiner och sånt för att efter en stund nådigt meddela att nu är minnet installerat. Kör man någon Linuxdistribution brukar det aldrig vara någon sån drivrutinsexercis; det bara fungerar. Som exempel kan jag ta min Androidtelefon; kopplar jag den via USB till datorn kommer den upp som en extern disk på några sekunder i min Linuxdator. Under Windows 7 fick jag gå till tillverkarens hemsida och leta upp drivrutiner som först fick laddas ner och sen installeras på min Windowsinstallation, en process på säkert en halvtimma.

Efter dessa utvikningar skall jag försöka återvända till det som var mitt egentliga ärende. Jag skulle hålla en presentation inför en grupp människor vid mitt universitet. I salen finns en fast installation med dator och projektor; på bordet finns också ett antal knappar för att manövrera utrustningen. Efter ett tags funderande förstår man i allmänhet hur den som designat detta har tänkt; det brukar lösa sig om man knäpper lite på "allt" så kommer man på det rätta mest av en slump till slut.

Inför gårdagens övningar tänkte jag vara "förebildlig" och varken använda egen dator eller USB-minne; istället tänkte jag köra direkt från nätet från en av två platser där min presentation finns. Efter att i förväg ha kollat så att det fanns ljud då jag hade en del videoklipp i min presentation väntade jag in åhörarna.

  by  Sean MacEntee 

Jag startade sedan presentationen på det sätt jag hade planerat genom att säga något om vad som skulle komma och hur det var strukturerat. Det gick bra ända till jag kom till det första videoklippet då datorn meddelade att den saknade en lämplig Flash-plugin och frågade om jag ville installera en sådan. Detta kunde jag tänka mig attt göra framför mina åhörare och jag bad om ursäkt för detta avbrott och menade att någon nog bort se till att datorn var uppdaterad.

Installationen fortgick ända tills att det kom upp ett meddelande om att den hade misslyckats och jag blev tvungen att lämna detta för att gå vidare med presentationen. Kanhända är det så att vem som helst inte får installera vad som helst på en institutinsdator.

Nu förstår alla att den presentation som jag hade tänkt skulle vara så förebildlig genom att den kördes från nätet, från molnet om man så vill, på redan installerad dator och med utnyttjande av material som redan fanns därute på nätet, inte blev riktigt så som jag hade tänkt.

Idag har vi, åtminstone på större institutioner, Internetförbindelse som är näst intill lika säker som elektriciteten; lite paradoxalt då att en presentation kan falla på att en institutionsdator inte har de installationer som regelmässigt används på nätet; här var det ju heller inte en fråga om någon särskilt avancerad programvara utan om en vanlig Flash-plugin för at köra några Youtube-klipp.

Den slutsats som jag motvilligt måste dra, både "enom" och "androm" till "varnagel" är att det kanske trots allt är säkrare att ha sin egen dator med sig. Jag tycker emellertid att detta är att ta ett steg tillbaka.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

I tryck, på nätet eller varför inte både och?

Tidskskriftsartikeln är den akademiska profileringens sine qua non och därför är det få som vågar utmana denna publiceringsform. Idag har vi emellertid en rad andra publiceringsformer som är både snabbare och mer demokratiska. Nedan funderar jag lite över detta utifrån ett blogginlägg som man förstås helst läser i original.

  by  hettie gm 

Den akademiska artikeln lider främst av några specifika problem: sättet att skriva, genren om man så vill, gör den oläsbar för en stor grupp människor; den publiceras under sådana ekonomiska villkor som utestänger den som inte har tillgång till universitetsbibliotekens (mycket dyrbara!) prenumerationer. Det är inte heller lätt att veta vilken tidskrift som är värd att läsa om man nu skulle få tillgång.

Hur ställer sig detta till ett moraliskt imperativ att kommunicera och se till att forskningens resultat sprids så vitt och till så många som möjligt? Vi kan knappast försvara den traditionella tidskriftspubliceringen mot bakgrund av ett sådant krav.

Författarna till det inlägg jag här funderar över liknar tidskrifternas "monopol" på spridningen av forskningsresultat vid en intellektuell flaskhals som i mångt och mycket liknar en diktatur där man försöker kontrollera informationsflödet. De får själva stå för den bilden men den ger onekligen vissa obehagliga associationer

Den här intellektuella flaskhalsen befinner sig i ett sammanhang där människor är vana vid att använda en rad olika verktyg för att informera sig. Här borde också forskningens resultat finnas tillgängliga. Man kan fråga sig varför det inte är så.

Nu finns undantag förstås och sajter som iTunes U och Youtube, för att ta några exempel, har en stor mängd intellektuellt högstående innehåll som dessutom besöks flitigt Som exempel nämns att det var över 300 miljoner nedladdningar på iTunes U! Undrar vilken tidskriftsartikel som slår detta? Man måste nog ställa sig frågan hur många akademiker som verkligen försöker exponera sin forskning via nyare kanaler.

Målet med ytteligare kanaler för spridning är förstås inte att ersätta den traditionella publiceringen men det är helt klart både ineffektivt och odemokratiskt att inte utnyttja den enorma potential som erbjuds oss genom de nya teknikerna.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vad skall vi har universitetet till?

I ett inlägg med titeln Vocationalism and Higher Education skriver Patrick Keeney att den högre utbildningen allt oftare förväntas förse studenterna (kunderna, klienterna) med sådana färdigheter som direkt kvalificerar för arbetslivet på bekostnad av utbildning. Det finns alltså en konflikt mellan universitetet som en institution för bildning och en institution för träning för ett yrkesliv. Utbildning eller snarare bildning blir mer eller mindre synonymt med yrkesutbildning.

  by  Michael Holden 

Vidare menar skribenten används allt fler termer och metoder från företagsvärlden inom den högre utbildningen. De som tidigare var studenter under utbildning är numera kunder eller klienter medan de utbildningsansvariga  blir allt mer villiga att använda mätmetoder hämtade från företagsvärlden.

Keeney drar slutsatsen att "[a]n ancient and invaluable educational ideal is under siege" och att universitetens egentliga mål har "been overthrown by naive appeals to a crude sort of economic utility".

Utmaningen ligger i att återupprätta förståelsen av bildning (utbildning) som något som går bortom ett snävt marknadstänkande. Bildning är inte samma sak som nyttoinriktad träning.

Vad som sägs ovan kan nog många hålla med om och det känns relativt okomplicerat när det gäller speciella discipliner inom den högre utbildningen. Men hur skall vi tänka om rena yrkesutbildningar? Läkare? Lärare? Ingenjörer? Sjuksköterskor? m.fl. Löper sådana programutbildningar större risk att bli "beställningsjobb" där man sneglar på vad man "måste kunna" för att sedan pricka av dessa färdigheter efterhand?


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Besökare och bofasta på nätet

I artikeln Visitors and Residents: A new typology for online engagement av David S. White och Alison Le Cornu, First Monday , Volume 16, Number 9 - 5 September 2011, är huvudbudskapet att utvecklingen har passerat Prenskys begrepp digital natives och digital immigrants och att metaforerna visitors och residents erbjuder bättre förklaringsmodeller när vi vill förstå människors olika sätt att agera på nätet. Istället för Prenskys språkliga metafor som säger att immigranten aldrig lär sig tala språket utan accent, med innebörd att de som idag är äldre aldrig kommer att bli lika skickliga på att hantera digitala medier som de unga som växer upp med dessa, förordar White och Le Cornu begreppen place och tool som mer adekvata för att förstå typologin visitors och residents. Nedan skall jag med hjälp av deras artikel utveckla detta vidare.

  by  Merlijn Hoek 

Svårare med åren?
Immigrantmetaforen har inte sällan skapat en viss panik bland de (äldre?) som skall utbilda. Vi känner väl alla till den oro som finns inom utbildningsinstitutioner, alltfrån skola till universitet, över att man inte "hänger med" eller att man inte kan rusta elever och studenter för framtiden. Lärare på olika stadier oroar sig dessutom alltsomoftast för att "studenterna kan så mycket" medan de själva betraktar sig som okunniga. Just detta förhållningssätt slår författarna ganska effektivt hål på, tycker jag, och jag känner att jag får "vatten på min kvarn" när de framhåller att den skicklighet som många unga ådagalägger oftast är begränsad till något de ofta brukar göra. Vi återkommer till detta också.

Det intressanta med att använda begreppsparet, visitors and residents, är att det inte är knutet till vare sig språkutveckling eller ålder på samma sätt som Prenskys begrepp. Inte heller dras åldersgrupperna över en kam som med natives och immigrants; det är nämligen inte alls så självklart att alla unga är så mycket skickligare att använda digitala verktyg än alla äldre. Med största sannolikhet finns en stor variation inom grupperna, kanske större än mellan grupperna.

  by  Daan Roosegaarde 

Hemma på nätet
För att vi skall förstå vad det innebär att vara en visitor eller resident gör White och Le Cornu en liten tillbakablick på utvecklingen av nätet, vilket ursprungligen, för de flesta människor, var en källa för information; vi har alla upplevt hur Google har växt fram som sökverktyget framför andra. Detta återspeglas förstås i verbet "googla". De sociala verktygen (t.ex. Facebook) har däremot socialt nätverkande som sitt mest utmärkande kännetecken. Med sociala verktyg skapar man en hemvist på nätet där man kan bygga sig en identitet och skapa nätverk oberoende av fysiska omständigheter. Det är här som "place" eller "space" blir användbara uttryck.


Enklare men samma
Uttrycket tool har vi lätt att begripa. Vi talar ofta om digitala verktyg och då tänker vi oss olika datorprogram med vilka vi kan utföra olika uppgifter; ordbehandlingsprogrammet är ett bra exempel. Med detta kan vi utföra traditionella aktiviteter (skriva) på ett effektivt sätt. Den i utbildningssammanhang allt vanligare lärplattformen skulle också kunna betraktas som ett verktyg som låter oss göra det vi brukar göra fast på lite enklare sätt; vi kan t.ex. be studenterna att själva hämta den information vi vill sprida istället för att skicka ut den i pappersform. I grunden är det dock samma gamla undervisning.

Genom att flitigt använda olika verktyg eller genom att låta någon lära oss kunde vi behärska verktygen; en del av oss blev så skickliga på att lista ut allt som programmerarna hade lagt in i programvaran att vi kunde uppträda som "datalärare" för de som ännu inte hade genomskådat hemligheterna bakom alla knappar och flikar.


Vara där med andra
Med de sociala programvarorna hamnar emellertid skickligheten i att hantera program i bakgrunden och här handlar det framförallt att om a sense of being with others och att skapa sig en identitet på nätet. Här möts personer på en särskild "place" (eller space) och man beskriver det som att man "är på" t.ex. Facebook.

  by  Cross Duck 

I redskapsboden
En visitor ser webben (eller den egna datorn) bildligt talat som en redskapsbod dit man går för att hämta ett verktyg som man kan använda för en viss syssla. Epost och andra verktyg för att kommunicera, brukar man hitta och även om man inte alltid får tag i de bästa verktygen lyckas man få arbetet gjort. En visitor har ingen speciell identitet på nätet och när han eller hon lämnar tillbaka verktyget i boden lämnas inget kvarstående avtryck i den digitala världen. Oftast vill inte en visitor heller ha någon nätidentitet av rädsla eller andra skäl. Inte sällan betraktas socialt nätverkande som lite banalt och egoistiskt. Istället betonar man att man minsann har verkliga vänner. Verktygen är bra att ha men man litar inte riktigt på det som finns där då det inte är godkänt av andra auktoriteter. Företeelser som the wisdom of the crowd (t.ex Wikipedia) ses med stor misstänksamhet.


En plats för identitet
De som är "bofasta" på nätet, residents, betraktar däremot nätet som en plats där man knyter kontakter och möter människor vilka man kan lära av och dela sina kunskaper med. För en resident "levs" en del av det sociala livet på nätet och gränsen mellan online och offline blir lite oklar. Inte heller är det stor skillnad mellan det man ger uttryck för och vem man är; det man delar med sig av på nätet blir en del av identiteten.

  by  Kirasha Urqhart 

Motiven styr
Ingen är emellertid uteslutande besökare eller visitor utan det är alltid frågan om ett kontinuum där individer kan anta olika positioner och roller. Det är inte heller så att visitor är något lägre eller en underavdelning till resident, en som ännu inte har nått fram. Det handlar istället om det bakomliggande motivet för agerandet och vi återvänder här till den inledande funderingen om vad olika individer kan. Att vara kunnig handlar om förmågan att agera i relation till ett område eller en uppgift (kanske en form av kompetens) och den som har att utföra traditionella uppgifter inom forskning och utbildning är i allmänhet mycket mera kunnig i att handskas med biblioteksdatabaser och ordbehandlingsprogram än den som är en resident på nätet. Det innebär också att residents inte nödvändigtvis är bättre på att hantera nya plattformar; för många facebookexperter kan t.o.m. ett verktyg som Twitter vara relativt obegripligt hävdar författarna. Själv tycker jag att att Facebook är relativt obegripligt och rörigt i jämförelse med Twitter!


Kontextkollaps
Alla sådana här kategoriseringar eller typologier innebär förenklingar och i verkliga livet tillhör de flesta av oss flera olika gemenskaper. Tydligast blir kanske detta om man i sin profession är akademiker eller forskare (en visitor) med ett visst förhållningssätt medan man i sitt privatliv är en resident på nätet. Antagligen har åtskilliga råkat ut för det det som kan betecknas som en context collapse när elever, studenter eller andra i beroendeställning vill vara "vän" på FB med sin lärare.

Sammanfattningsvis kan sägas att de nya metaforerna lämnar ålders- och språkmetaforen för att istället betona motiv (och motivation). Härigenom kommer man bort ifrån insnävningen på ålder som en avgörande variabel samtidigt som man kan erkänna att människor faktiskt har olika förmåga och intresse för att engagera sig i de digitala verktygen. Beroende på våra motiv är vi ibland mer visitors och ibland mer av residents.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License