Den semantiska webben eller Web 3.0

Allt oftare hör vi uttryck som web 3.0, den semantiska webben eller "the extended web", xWeb m.fl. Det känns som om det är något man måste hänga med på. Men vad innebär detta? Vi "vanliga" har kanske just lärt oss att bli hyfsat förtrogna med den gamla webben d.v.s. den som man brukar kalla web 1.0. I stort sett innebär den att webben är som ett gigantiskt bibliotek där vi kan navigera eller "googla" som det nya verbet heter och hitta snart sagt allt vi behöver. För de flesta av oss har detta blivit en del av vardagen och kanske tänker många som jag att "det som inte finns på nätet, det finns inte". Nu tror jag förstås inte detta i bokstavlig mening då jag är fullt medveten om allt värdefullt som inte (ännu inte?) finns på nätet.

Nästa webb, web 2.0, är efterföljaren till ettan. Här handlar det framförallt om användarproducerat material och att knyta samman användarna. Facebook behöver ingen närmare presentation men vi har också bloggarna och twittrarna som exempel på det som brukar kallas "sociala medier". George Siemens har myntat begreppet "connectivism" som ett begrepp för hur viktig kontakten med andra är idag. Ett påstående som bryter med traditionella epistemologiska grundvalar är att det är inte främst vad du lär för vi kan ändå aldrig behärska eller ens överblicka allt som finns att lära utan det är snarare vems eller vilkas kompetens du kan ta i bruk som är viktigt, alltså din förmåga att aknyta (connect) till källor för kunskap.

Men web 3.0 känns alltjämt lite vagt och jag brottas med att försöka förstå vad det egentligen är och vad det skulle kunna betyda för mig. Nyss läste jag ett intressant blogginlägg av Dave Cormier (bland bloggarna till höger på skärmen där, som jag uppfattade det vid första läsningen, inte var påfallande hoppfull. Varför skall datorn välja saker åt folk? Det kan väl bara bli på en mycket grov och generell nivå? I vilket fall så pekade Cormier på en intressant video där några försöker sig på att förkklara vad den semantiska webben innebär. Titta gärna på den.

Web 3.0 from Kate Ray on Vimeo.

Lärande som passion

John Seely Brown är en person vars texter har betytt mycket för mitt sätt att se på lärande. JSB har också skrivit inledningen till boken Opening up Education ... som jag skrev lite om tidigare (han finns också i YouTubeklippet). Hans inledning till boken ovan har inspirerat mig till nedanstående inlägg.

Idag lär vi oss åtskilligt utanför de traditionella institutionerna. Vad som är formellt och vad som är informellt lärande blir alltmer otydligt.Genom att alltfler blir producenter på nätet (web 2.0) får vi inte enbart tillgång till vad som produceras utan också till vem eller vilka som producerar; vi kan "följa" vissa personer vilket är den vanliga beteckningen.

Även om vissa personers texter, inlägg på bloggar och wikis följs av avsevärt fler än andras, finns trots allt möjligheten att skapa en sorts lärandegemenskap på nätet mellan personer med liknande intressen.Ett umärkande drag för lärandegemenskaper på nätet är att de drivs av intresse för något samtidigt som de drar nytta av fritt tillgängliga resurser, det må vara dokument eller personer. På nätet har det växt fram en kultur av "open access"; material som laddas upp på nätet görs tillgångligt för andra genom Creative Commonslicensiering. I nya medier som bloggar och wikis kan människor med gemensamma intressen mötas och dela sina erfarenheter.

Analytiskt kan detta beskrivas som ett socialt lärande där vår förståelse konstrueras i diskussioner kring ett innehållsligt område. Men det är inte enbart vad vi lär utan också hur vi lär som blir viktigt; det handlar lika mycket om att bli en mer kompetent deltagare inom ett fält som att erövra specifika fakta. Det är detta som med ett analytiskt begrepp beskrivs som att gå från att vara en legitim perifer deltagare inom en praktikgemenskap till en mer kompetent sådan.

Eftersom vi är kommunicerande varelser har vi med John Seely Browns ord en djup önskan (desire) att interagera och ge uttryck för våra behov. Vi lär ständigt och automatiskt skulle någon kanske säga. Alla de och det vi interagerar med blir informella lärare på nätet och annorstädes.

När vi planerar vår traditionella undnervisning, skulle vi i högre grad behöva tänka över hur vi kan utnyttja den drivkraft som är motorn i det informella lärandet. Vi behöver tända (ignite) våra studenters passion för något. J S Brown använder uttrycket "passion based learning". Om vi är genuint intresserade av att lära oss något, tänker vi sällan på den tid det tar. "Passion is the key".

Ett sätt kan vara att utvidga våra traditionella gränser (klassrum, kursböcker, upphovsrättsblockerade texter och LMS m.m.) och dra in såväl egna som studenters externa resurser i våra kurser.

Evidens - inte så enkelt som det låter

Begreppet evidens eller evidensbaserad praktik har något tilltalande över sig och det vore svårt att hävda att det vore bättre om en praktik inte är evidensbaserad. Ingen har heller anledning att ifrågasätta de utomordentligt stora framsteg som har gjorts inom t.ex medicinsk vetenskap där evidens har sitt ursprung. Problemet är emellertid att diskussionen om evidens nästan alltid utgår från att det enda sättet att nå sann kunskap är genom kontrollerade, randomiserade experiment. Redan här anar måhända läsaren att detta sätt att nå kunskap kan ha sina problem när det gäller mänskliga interaktioner som till exempel undervisning.

Med hjälp av en text författad av Gert Biesta (Evidence and values in education: Three further deficits of evidence-based practice skall jag försöka bringa lite klarhet i denna problematik, inte minst för mig själv.

När det gäller sådant vi kan veta (epistemologi), kan vi ta reda på "what works" och detta är naturligtvis oerhört viktigt; man behöver bara tänka på behandling av sjukdomstillstånd. Genom att veta vad som har fungerat tidigare kan vi dra vissa slutsatser för vårt handlande. Detta innebär dock inte (åtminstone inte på en analytisk nivå) att vi har avtäckt en del av "hur det verkligen är". Biesta tar avstånd från föreställningen att vårt kunnande skulle representera eller vara en avbild av en statisk värld därute.

"Åskådarperspektivet" som den evidensbaserade argumentationen bygger på håller inte. Istället måste vi inse att det vi kan få veta är en funktion av våra interventioner; det är alltid så som världen uppenbarar sig för oss. Istället för att vara åskådare till ett färdigt universum är vi deltagare i ett ständigt växande universum.

Om vi inte kan få perfekt kunskap om världen, blir frågan (den ontologiska) om relationerna mellan interventioner och effekter central. I ett slutet, deterministiskt system kan vi tala om orsak och verkan; sociala system d.v.s. system där enheterna utgörs av människor skiljer sig emellertid radikalt från de slutna. Mänskliga system är öppna, rekursiva och semiotiska system och i sådana system kan vi aldrig tala om effekter. På sin höjd kan vi förvänta oss sannolika utfall. I den sociala domänen kommer interventioner därför aldrig att generera effekter på samma sätt som inom medicin.

Det finns något intuitivt begripligt i att det är våra interventioner som ger oss vissa svar (som man frågar får man svar) och att man inte på ett enkelt sätt kan tala om effekter i öppna system men den tredje ofullständigheten eller misstaget, den som han kallar tillämpningsmisstaget kan vara svårare att ta till sig.

Vi tänker oss nog i allmänhet att man göra vissa upptäckter i laboratorier som sedan tillämpas. Biesta vänder på detta resonemang och menar att det istället handlar om en transformering av världen till laboratoriets villkor; laboratorieresultat flyttar således inte ut i världen utan att dessa först haft relevans i den yttre världen.

Detta argument kan man säkert köpa och det blir lättare när man ser att detta i grunden handlar om en komplexitetsreduktion. I laboratoriet fungerar ett utifrån kommande fenomen under vissa villkor. Komplexiteten reduceras till att gälla ett visst antal variabler som kan hållas under kontroll. När det gäller undervisning däremot som ju inte är en laboratorieverksamhet lika lite som behandling av sjukdomstillstånd, går det sällan att efterlikna de ideala tillstånd som man kan skapa (obs skapa!) i ett laboratorium. I själva verket är det så att ju mer man reducerar komplexa fenomen desto meningslösare blir de i praktiken. Detta ställer en viktig aspekt av reduktionen i fokus: vilken slags reduktion bör göras?

Att vi överhuvudtaget kan uttala oss om vad som fungerar i pedagogiska situationer (liksom i naturvetenskapliga) handlar om att vi reducerar komplexiteten genom att skapa ett visst syfte (telos). Biesta menar att vi nog egentligen inte är riktigt medvetna om att vi alltid måste skapa ett syfte med vad vi vill åstadkomma i vår verksamhet och att detta alltid innebär värderingar; vilka värderingar, vems värderingar och vilka normer skall gälla? Vilket slags reduktion som skall göras är en värderingsfråga och inte en experimentell fråga.

Värdering handlar i handlar i grunden om demokrati, makt och politik. Såväl cancerforskaren som läraren är beroende av de politiska beslut som tas och de värderingar som görs. Därför, säger Biesta, handlar det inte i första hand om en evidensbaserad praktik (med de problem som här har diskuterats) utan överordnat är de värderingar som styr. Det blir därför meningslöst att tala om evidens och evidensbaserad praktik om vi inte förstår att praktiken är värdeladdad.

Avslutningsvis skall dock påpekas att ingen ifrågasätter den stora

betydelse som evidens har haft inom vissa forskningsfält. Det Biesta vill klargöra är att evidens inte är det enda som är avgörande i en verksamhet. Värderingarna är alltid överordnade. Han ställer också frågan om vilken roll evidens kan spela. Inom utbildning t.ex. kan man svårligen tala om evidens därför att det inte är möjligt på samma sätt som inom naturvetenskaperna.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Opening up Education

I introduktionen till en bok med den intressanta titeln Opening Up Education
The Collective Advancement of Education through Open Technology, Open Content, and Open Knowledge skriver redaktörerna Iiyoshi och Kumar att historiskt sett handlar det om att öppna utbildning för allt fler. Titta och lyssna gärna på detta videoinslag (och de andra i serien) där John Seely Brown, författare till förordet i boken, på ett engagerat sätt beskriver de möjligheter vi har att förändra traditionell utbildning :



Bokens huvudargument är att "education can be improved by making educational assets visible and accessible and by harnessing the collective wisdom of a community of practice and reflection".

Att bygga på andras arbete har alltid varit normal praxis inom forskning i århundraden; nu börjar detta även sprida sig till undervisningspraktikerna. Genom den "öppna rörelsen" (open education movement) inom högre utbildning kan vi nu börja förändra hur vi använder, delar och förbättrar våra utbildningsresurser genom att göra dem öppna fritt tillgängliga.


Boken är organiserad i tre huvudsektioner där technology, content och knowledge är huvudsakligt fokus i respektive sektion. Det gemensamma uppdraget för de ca 30 inläggen är att utforska de utmaningar, möjligheter och vinster som blir en följd av att man öppnar upp undervisning och lärande i vid bemärkelse.

Den övergripande fråga som ställs är: "How can we take full advantage of open educational technology, content, and knowledge to create opportunities to improve the quality of education?"

Kurs om distanslärande

Jag hittade en intressant sydafrikansk resurs som är ämnad att stödja den som vill starta distans- eller elärande. Kolla gärna den här länken
http://www.oerafrica.org/supportinglearners/Home/tabid/996/Default.aspx

Kvalitet i e-lärande

I Sverige är Högskoleverket den instans som handskas med kvalitetsbedömning när det gäller universitet och högskolor. Myndigheten har gjort en översikt där man undersöker hur olika organ hanterar begreppet kvalitet i e-lärande, E-learning quality, 2008: 11R. Rapporten är skriven på engelska och den övergripande frågan man syftar till att besvara är: What constitutes quality in e-learning in higher education? 

Man går tillväga så att man undersöker olika organ för kvalitetssäkring och i vilken utsträckning dessa fokuserar på e-learning. Man jämför också hur man gör i övriga Norden, Storbritannien, Nederländerna samt Australien, Canada och USA. 

Den slutsats som dras i rapporten är att kvalitet i e-learning verkar vara mer eller mindre en icke-fråga för de nationella myndigheter som är ansvariga för kvalitetssäkring i högre utbildning. Alla de studerade länderna har däremot nationella organisationer med specifikt ansvar att utveckla e-learning i högre utbildning. Några få har utarbetat allmänna kriterier för e-learning. I Norge t.ex. publicerade NADE kriterier för distansutbildning så tidigt som 1993. 

Utifrån de erfarenheter som gjorts vid genomgången av läget avslutas rapporten med en modell för kvalitet i e-learning. Man skriver att i e-learning är det tio kvalitativa aspekter som de anser centrala när man bedömer kvalitet hos e-learing:

1. Material/content

2. Structure/virtual environment

3. Communication, cooperation and interactivity

4. Student assessment

5. Flexibility and adaptability

6. Support (student and staff)

7. Staff qualifications and experience

8. Vision and institutional leadership

9. Resource allocation

10. The holistic and process aspect

Intressant är att det finns en systematik i aspekterna från de som handlar om lärande/undervisningsprocessen till de som handlar om en organisatorisk- eller systemnivå. Denna uppdelning avspeglas också i de källor man har undersökt såtillvida att de första fem punkterna återfinns mer i artiklar om forskning medan benchmarking och kvalitetsaspekter är formulerade av nationella myndigheter, policydokument. Dessa har fokus på ledarskap, stödorganisationer, bedömning, personalkvalificering och resursallokering.

Valfrihet och frihet från val

Ibland kan man råka stöta på texter som man tycker är extra viktiga. I ett  nyhetsbrev häromdagen var det någon som refererade till sociologen Zygmunt Bauman. Jag vet inte mycket om Baumans idévärld men jag blev lite intresserad och "googlade" som man gör nuförtiden. Förutom en beskrivning av Bauman på Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Zygmunt_Bauman) hittade jag också en liten artikel på sex sidor med titeln "The Self in a Consumer Society" (http://www.iasc-culture.org/HHR_Archives/Identity/1.1FBauman.pdf)

Denna artikel har kanske inte direkt anknytning till "the net in higher education" men den ansluter väldigt väl till en tematik i ett av mina tidigare inlägg där jag beskrev hur den nya öppenheten på nätet mer gynnar de som har möjlighet att begagna sig av denna än de som på olika sätt är resurssvaga. Den slutsats jag drog var att olika former av valfrihet leder till ökad polarisering. Jag skall berätta lite om hur jag ser samma tematik återkomma i Baumans intressanta text om individen i konsumtionssamhället .

Bauman framhåller att i en mening är alla människor konsumenter och har alltid så varit men för individen i ett konsumstionssamhället handlar konsumtion inte enbart om konsumtionen av nödvändigheter.

Idag, säger Bauman, måste vi engageras som konsumenter istället för som tidigare industriarbetare d.v.s producenter. Den ideale konsumenten blir aldrig helt tillfredsställd. Hos den ideale konsumenten är engagemang tillfälligt och föränderligt och det bör helst upphöra och flyttas över till något annat innan det man önskar blir riktigt tillfredsställt.

I konsumtionssamhället skall konsumentens tillfredsställelse vara ögonblicklig och det får inte krävas ansträngande eller tidsödande arbete för att uppnåt tillfredsställelse. Viktigt är också att tillfredsställelsen snabbt avtar och engagemanget riktas mot något nytt. Strängt taget är tidsförhållandet mellan behov och tillfredsställelse omkastade; hoppet om tillfredsställelse är större än det existerande behovet. Det dystraste scenariot är en värld där det inte finns något mer att längta efter.

För att upprätthålla konsumtionssamhället får konsumenten aldrig lämnas nöjd; nya frestelser måste skapas och i utvecklade konsumtionssamhällen söker konsumenten själv efter nya sensationer. Individerna uppfattar detta som valfrihet och självbestämmande. Man kan välja till och man kan välja bort. Dock kvarstår nödvändigheten att välja!

Vi väljer alltså vare sig vi vill eller inte. Utkastade på en resa utan vägvisare och mål, säger Bauman, söker vi ständigt nya sensationer. En sådan resa kräver dock en skicklig navigering och ju fler valmöjligheter desto större klyfta mellan de som kan navigera och de som inte kan.

Alla är vi dömda att välja men alla har inte möjlighet vara de som väljer. Det räcker inte att önska att man kan välja;  man måste också ha en rimlig chans att kunna uppnå det man önskar. Denna möjlighet finns för vissa men inte för andra. Det postmoderna samhället blir därför stratifierat, polariserat. De som befinner sig "däruppe" kan välja och ta utifrån sina önskemål medan de "därnere" oftast finner att det är omöjligt och att någon annan gör valen åt dem.

Detta var min läsning av Baumans text och jag känner mig både upplyst och träffad. Visst är det så att vi ständigt får nya "desires" som egentligen inte har ett dugg med behov att göra. Dagligen får vi buntar av reklam i vår postlåda där det antingen är rea just nu eller så behöver man inte betala förrän om något halvår. Baumans tes om att konsumenten inte får lämnas nöjd tycker jag blir särskilt tydlig.

Nu är det emellertid inte bara köpmännen som försöker få oss att bli konsumenter (vilket strängt taget är deras levebröd) utan samhället i stort håller också på att vridas i riktning mot ständiga val. Det är en trend att politiken skall tonas ner därför att den inte skall lägga sig i de val vi som fria individer ska göra ("Ska staten lägga sig i hur länge man är hemma med sina barn?"). Årets valrörelse handlar följaktligen om vem som kan sänka skatten mest så att vi kan välja själv vad vi vill konsumera för pengarna.

Själv har jag alltid (nu mer än tidigare) betraktat politik som medborgarnas skydd mot vår benägenhet att göra val som tillfredsställer våra egna önskningar på bekostnad av de människor som av en eller annan anledning är sämre rustade att göra dessa val. Egentligen skulle ordet "valfrihet" mycket väl kunna ockuperas av en politisk ideologi som vill göra samhället mer rättvist men då med betydelsen frihet från onödiga val.